Frågor från läsekretsen

● I 2 Moseboken 6:3 säger Gud [enligt AV] till Mose att han inte var känd för Abraham under sitt namn Jehova, och likväl identifierar Gud sig i 1 Moseboken 15:7, 8 för Abraham såsom Jehova, och Abraham kallar honom vid det namnet. Hur kan detta förklaras? — J. M., England.

Det hebreiska uttrycket i 2 Moseboken 6:3, kring vilket frågan rör sig, kan översättas på två sätt, dvs. antingen som ett påstående eller som en fråga. Vanligtvis formulerar man versens innehåll som ett påstående. Så gör den engelska Konung Jakobs bibel (AV): ”Under mitt namn Jehova var jag icke känd av dem.” (1917 års sv. övers, har samma lydelse men använder ”HERREN” i stället för Jehova. — Övers. anm.) Berrys till engelska språket gjorda mellanradiga översättning återger det i frågeform: ”Under mitt namn Jehova gjorde jag mig icke känd för dem?” I en fotnot i Nya Världens översättning har man framhållit denna möjlighet. Fotnoten lyder: ”Också vad beträffar mitt namn Jehova, gjorde jag mig icke känd för dem?” Att man på detta sätt återger stället i frågeform undanröjer naturligtvis genast alla svårigheter som kan uppstå vid jämförelse med 1 Moseboken 15:7, 8. Detta är emellertid inte det vanliga utan snarare ovanliga sättet att återge detta skriftställe på, och i den löpande texten håller Nya Världens översättning sig till den allmänt antagna lydelsen. Det kan vara till gagn att vi läser 2 Moseboken 6:1—8, som här återges enligt Nya Världens översättning:

”Då sade Jehova till Mose: ’Nu skall du få se vad jag skall göra mot Farao, ty på grund av en stark hand skall han sända i väg dem, och på grund av en stark hand skall han driva dem ut ur sitt land.’ Och Gud fortsatte att tala till Mose och att säga till honom: ’Jag är Jehova. Och jag brukade visa mig för Abraham, Isak och Jakob såsom Gud Allsmäktig, men vad beträffar mitt namn Jehova gjorde jag mig icke känd för dem. Och jag upprättade också mitt förbund med dem för att giva dem Kanaans land, deras tillfälliga boningsorters land, där de bodde tillfälligt. Och jag, ja, just jag, har hört Israels söners suckan, dessas som egyptierna hålla såsom slavar, och jag skall alltfort komma ihåg mitt förbund. Säg därför till Israels söner: ”Jag är Jehova, och jag skall förvisso föra eder ut, bort från egyptiernas bördor, och befria eder från slaveriet under dem, och jag skall i sanning återkräva eder med utsträckt arm och med stora domar. Och jag skall förvisso taga eder till mig såsom ett folk, och jag skall i sanning bevisa att jag är Gud för eder, och ni skola förvisso veta att jag är Jehova, eder Gud, som för eder ut, bort från Egyptens bördor. Och jag skall förvisso föra eder in i det land, som jag lyfte min hand till en ed att giva Abraham, Isak och Jakob, och jag skall verkligen giva det åt eder såsom något att besitta. Jag är Jehova.”’”

Namnet ”Jehova” utgör den kausativa, förorsakande, formen av tredje personen singularis av ett hebreiskt verb, som svarar mot svenskans ”att vara”, och kan ordagrant på svenska bäst återges med uttrycken ”Han låter varda” och ”Han ger upphov åt”. Han ”låter varda” enligt sitt uppsåt. Det var synnerligen lämpligt att namnet med kraft blev framhållet för Mose vid detta tillfälle, ty Jehova stod i begrepp att låta sitt uppsåt beträffande sitt folk i Egypten fullbordas. Fyra hundra trettio år tidigare hade han lovat Abraham att göra honom till en stor nation. (1 Mos. 12:2) Därpå sade Gud till Abraham att de som skulle komma att utgöra hans säd skulle bli förtryckta som slavar i ett främmande land men att de skulle bli befriade och skulle få slå sig ned i det utlovade landet, Kanaans land. (1 Mos. 15:7, 13—16) Dessa löften vidarebefordrades till Isak och Jakob, men ingen av dem fick erfara uppfyllelsen av löftena. De kände rent bokstavligen till namnet Jehova och använde det också, men de fick inte lära känna eller uppleva Gud såsom Honom som låter sina löften uppfyllas.

På Mose tid var israeliterna utsatta för lidande nere i Egypten, och i sitt betryck kan hebréerna ho utropat: ”Var är Jehova, våra förfäders, Abrahams och Isaks och Jakobs, Gud? Se på vårt bedrövliga tillstånd. Vad har han gjort? Varför ger han sig inte till känna för oss? Varför har han inte låtit dessa sina löften och förbund förverkligas?” Nåväl, i fyra hundra trettio år hade dessa löften väntat på att bli uppfyllda, och den tid då de skulle uppfyllas närmade sig. Därför påminde Gud Mose om namnet Jehova och sade till honom, att han nu ämnade visa Israel vad detta namn, ”Han låter varda”, innebar. Han ämnade bevisa att han håller fast vid innebörden i sitt namn. Han skulle handla i överensstämmelse med dess innebörd genom att låta löftena till Abraham, Isak och Jakob bli infriade. Hebréerna skulle komma att lära känna Jehova på ett sådant sätt som deras förfäder inte hade gjort, dvs. genom att han verkligen skulle skrida till handling i överensstämmelse med namnets innebörd. Han skulle befria dem från Egypten som en nation och därmed låta sitt löfte sedan forna tider bli uppfyllt. Även om israeliterna måhända hade känt sig övergivna och tänkte att Gud hade så gott som upphört att vara till, fick Mose i uppdrag att säga till dem att han hade blivit sänd av den som kallade sig ”JAG SKALL BEVISA MIG VARA”. Och genom sina mäktiga gärningar och sina väldiga befrielsehandlingar bevisade Jehova sig vara Befriaren och lät sina löften bli uppfyllda gentemot sitt folk Israel. — 2 Mos. 3:14, NW; 2 Sam. 7:23.

Liksom hebréerna i Egypten kom att lära känna Jehova på ett sätt som deras förfäder inte hade gjort, så gjorde Gud sig på ett nytt sätt känd för Farao och egyptierna. Helt visst måste de rent bokstavligen ha känt till namnet på hebréernas Gud, eftersom dessa hade varit bosatta bland dem i två hundra femton år. Likväl gav Farao luft åt sitt raseri med dessa ord: ”Vem är Jehova, så att jag skulle lyda hans röst att sända Israel i väg? Jag känner icke alls Jehova, och — vad mera är — jag ämnar icke sända Israel i väg.” (2 Mos. 5:2, NW) Senare sade Gud: ”Egyptierna skola förvisso veta att jag är Jehova, när jag räcker ut min hand mot Egypten.” (2 Mos. 7:5, NW) Även om Farao och egyptierna kände till Jehovas namn, så hade de inte lärt känna Jehova som en handlingens Gud och erkände honom inte som en verksam kraft eller ett mäktigt inflytande att räkna med. Men när han ingrep emot dem, lärde de känna honom på ett sätt som de aldrig tidigare gjort, liksom hebréerna lärde känna honom på ett sätt som deras förfäder Abraham, Isak och Jakob inte känt eller erfarit.

I våra dagar känner denna världens högmodiga styresmän till namnet Jehova rent bokstavligen, men i likhet med Farao och egyptierna i forna tider förnekar de att de har någon vetskap om att han är av någon betydelse. Då tiden för striden vid Harmageddon är inne, kommer de emellertid att veta att han är Jehova. Mer än sextio gånger talade Hesekiel om för det avfälliga Israel och andra nationer att de skulle få lära känna Jehova. De människor han talade till kände helt visst namnet bokstavligen. Hesekiels varning i gångna tider äger nu tillämpning på kristenheten och andra nationer. När Jesus var på jorden, sade han till Jehova: ”Jag har gjort ditt namn uppenbart för de människor som du har givit mig ut ur världen.” Detta var ett uppdrag likt det som Mose fick, när han sändes för att göra Guds namn Jehova känt för de förtryckta hebréerna i Egypten. När Kristus går till angrepp i Harmageddonstriden, kommer han att återigen uppenbara Jehovas namn på ett sätt som kommer att övertyga alla om att Jehova är en Gud som ”låter varda” i överensstämmelse med sitt uppsåt. — Hes. 6:7, 10, 13, 14, AS; Joh. 17:6, NW.

Låt oss till avslutning ta en illustration, där en människa figurerar. En person kan vara känd som en som är duktig att slåss, ja, till och med kallas vid ett namn som anger detta. Likväl kan han för dig te sig riktigt fridsam. Du har inte sett honom slåss. När du känt honom i flera år, får du så se hur han blir uppfylld av vrede över en ond handling och ger sig till att slåss, i det han strider för rättens sak. Liksom andra i din omgivning kan du ha kallat honom en kämpe tidigare, men först nu har du verkligen, och därtill också på ett våldsamt sätt, lärt känna honom som en kämpe. Du ser honom visa att hans namn är tillämpligt på honom, han ger en verklig demonstration av dess innebörd, handlar i överensstämmelse ned det. Nu känner du honom på ett sätt som du inte gjort tidigare. Så har Jehova Gud många egenskaper, som anges genom hans namn eller titlar, och dessa egenskaper hade han ådagalagt inför Abraham, Isak och Jakob. De kände också namnet Jehova, men de såg aldrig dess djupa innebörd ådagalagd såsom deras avkomlingar gjorde, när Gud befriade Israel ur Egypten till uppfyllelse av sitt löftesord och sitt därmed förbundna uppsåt beträffande deras avkomlingar. Den befriade nationen kände verkligen Jehova såsom en Gud som ”låter varda”.