Överskyler Guds barmhärtighet alla dina synder?
”Jehova, en Gud, barmhärtig och nåderik, ... som ... överser med förseelse och överträdelse och synd; men ingalunda skall han frita från straff.” — 2 Mos. 34:6, 7, NW.
1. Hur långt påstår somliga att Guds barmhärtighet sträcker sig?
ÄR Guds barmhärtighet obegränsad? Har han blivit framställd i det sanna ljuset, då han av många beskrivits vara en Gud med sådant medlidande och sådan allomfattande kärlek att han med öppna armar välkomnar alla, oberoende av hur individen lever? Så till exempel skrev en professor följande i en tidskrift som utges av en teologisk läroanstalt: ”Om kyrkan är trogen mot sin kallelse, måste den frimodigt förklara att homosexuella är människor som danats till Guds avbild, att Kristus dött för dem och att genom Guds nåd de som inte var ett folk nu är Guds folk, ty en gång i tiden hade de inte fått barmhärtighet, men nu har de fått barmhärtighet.” Omfattar Guds barmhärtighet någon som framhärdar i att utöva sådant? En annan prästman menar det, att döma av vad han skrev i samma ämne i en kyrklig tidskrift som utges ”med de kyrkliga myndigheternas godkännande”: ”Om Gud inte avskyr den homosexuelle, utan i stället älskar honom med den natur han blev skapad med, kan vi inte göra mindre. Och detta betyder att vi måste godta den homosexuelle sådan han är.” Godkänner Gud honom sådan han är?
2. Vad för någonting, som Jesus brukade göra, kan förmå somliga att missförstå Jesu inställning till syndare, men hur svarade Jesus sina kritiker?
2 En oaktsam läsning av bibeln kan förmå somliga att instämma i de uppfattningar som dessa religiösa ledare gett uttryck åt. De kan tänka på en del av det Jesus Kristus var med om, till exempel det som är upptecknat i Matteus, det nionde kapitlet. ”När han därefter låg till bords i hans [Matteus’] hus, kommo många publikaner och syndare dit och voro bordsgäster där jämte Jesus och hans lärjungar. Men då fariséerna sågo detta, sade de till hans lärjungar: ’Huru kan eder mästare äta med publikaner och syndare?’ När han hörde detta, sade han: ’Det är [icke de friska, som behöva läkare, utan de sjuka. Men gån I åstad och lären eder, vad de orden betyda: ”Jag har behag till barmhärtighet och icke till offer.” Ty jag har icke kommit för att kalla rättfärdiga, utan för att kalla syndare.’” — Matt. 9:10—13.
Barmhärtighet innebär inte att blunda för synder
3. Vad visar Jesu egna ord, när han gav svar åt kritikerna, beträffande hans inställning till syndare, och hur visades detta ytterligare genom hans gärningar?
3 Förefaller inte detta, om man läser det flyktigt, visa att Jesus godkände syndare, nämligen genom att han var villig att umgås med dem och kritiserade fariséerna för att de ogillade det? Men lägg märke till Jesu inledande ord: ”Det är icke de friska, som behöva läkare, utan de sjuka.” Tyder inte detta i stället på att skälet till att Jesus umgicks med dem var att han skulle bota dem och inte helt enkelt godta dem i det sjuka tillstånd i vilket han fann dem som syndare? Jesus utövade verkligen barmhärtighet, precis som han förmanade andra i sin bergspredikan, i det han sade: ”Saliga äro de barmhärtiga, ty dem skall vederfaras barmhärtighet.” (Matt. 5:7) Men att Jesus utövade barmhärtighet mot syndare innebar inte att han hade överseende med deras synder. I stället var hans barmhärtighet verksam på samma medlidsamma sätt som mot dem som var fysiskt sjuka. Vid ett tillfälle fick en man som var full av spetälska se Jesus, och han föll ned på sitt ansikte och bad Jesus: ”Herre, vill du, så kan du göra mig ren.” Jesus räckte ut handen och rörde vid honom och sade: ”Jag vill; bliv ren.” Då försvann spetälskan genast från honom. Ibland uppmanade Jesus helt enkelt den som var sjuk att ta sin säng och gå. Men andra gånger sade han i stället: ”Dina synder äro dig förlåtna.” — Luk. 5:12, 13, 20.
4. a) Vad var ett av de viktigaste inslagen i Jesu tjänst? b) Hur visade aposteln Paulus, i sitt första brev till korintierna, det verkliga förhållande som syndare står i till Guds barmhärtighet?
4 Det är således tydligt att Jesus inte tog emot människor i deras synder sådana de var. I stället var ett av de viktigaste inslagen i hans tjänst att bota människor från deras andliga sjukdomar, göra det möjligt för dem att bli mottagna av Gud på grund av sitt ändrade levnadssätt. (1 Petr. 3:12; Mal. 3:18; Apg. 10:34, 35) Jesu lärjungar hade inte någon förvrängd syn på Guds barmhärtighet. Aposteln Paulus skrev till exempel följande till godkända kristna i Korint omkring tjugotvå år efter det att Jesus framgångsrikt fullbordat sin jordiska tjänst: ”Veten I då icke, att de orättfärdiga icke skola få Guds rike till arvedel? Faren icke vilse. Varken otuktiga människor eller avgudadyrkare eller äktenskapsbrytare, varken de som låta bruka sig till synd mot naturen eller de som själva öva sådan synd, varken tjuvar eller giriga eller drinkare eller smädare eller roffare skola få Guds rike till arvedel. Sådana voro ock somliga bland eder, men I haven låtit två eder rena, I haven blivit helgade, I haven blivit rättfärdiggjorda i Herrens, Jesu Kristi, namn och i vår Guds Ande.” — 1 Kor. 6:9—11.
5. Med vilka ord karakteriserade Johannes synden och dem som bedriver synd, och vad visade han att slutet skulle bli för sådana?
5 Johannes, en av Jesu apostlar och den som Jesus särskilt älskade, beskrev synden och dem som bedriver synd med följande ord och visade vad slutet för sådana personer skulle bli: ”Var och en som bedriver synd bedriver också laglöshet, och därför är synd laglöshet. Ni vet också att denne [Jesus] gjordes uppenbar för att ta bort våra synder, och synd finns inte i honom. Var och en som förblir i förening med honom, han bedriver inte synd; ingen som bedriver synd har vare sig sett honom eller lärt känna honom. Små barn, låt ingen vilseleda er; den som utövar rättfärdighet är rättfärdig, alldeles såsom denne är rättfärdig. Den som utövar synd har sitt ursprung hos djävulen, ty djävulen har hållit på med att synda från begynnelsen. Fördenskull manifesterades Guds Son, nämligen för att han skulle upplösa djävulens verk.” — 1 Joh. 3:4—8, NW.
De som bedriver synd blir inte fritagna
6. Vad är Jehovas tillkännagivna inställning gentemot dem som begår synd?
6 De som vill vinna eller fortsätta att åtnjuta Guds godkännande bör noga ge akt på Paulus’ ord till församlingarna i Galatien: ”Låt er inte vilseledas: Gud kan man inte gäckas med. Ty vadhelst en människa sår, detta skall hon också skörda; ty den som sår med tanke på sitt kött skall av sitt kött skörda förgängelse, men den som sår med tanke på anden skall av anden skörda evigt liv.” (Gal. 6:7, 8, NW) Gud förlåter verkligen synder och ser med barmhärtighet och medlidande på Adams barn, som har fötts i synd. (Ps. 51:7) Men den sanne Guden uppenbarade sig för Mose som ”Jehova, en Gud, barmhärtig och nåderik, ... som ... överser med förseelse och överträdelse och synd; men ingalunda skall han frita från straff.” (2 Mos. 34:6, 7, NW) Inte ens när det gällde kung David, med vilken Jehova hade ingått ett förbund om riket, gjorde Gud något undantag. David blev bestraffad för sina synder, men på grund av att han var ångerfull blev han också barmhärtigt förlåten. Men Jehovas förlåtelse sträcker sig inte till dem som avsiktligt sätter sig över de rättfärdiga principer, på vilka hans egen tron är grundad, och inte heller till dem som gör det till ett levnadssätt att synda. (Jämför Hebréerna 1:8, 9.) Tvärtom. Hans inställning kännetecknas av aktiv fiendskap mot sådana, och de kan inte på något sätt undgå den dom han har i beredskap åt dem.
7. Vilken tillbörlig syn bör vi ha på Jehovas barmhärtighet, men hur ser somliga ändå på den?
7 Detta bör inte föranleda oss att dra slutsatsen att Jehova inte är en Gud som har tålamod och långmodighet. Han vittnar om sig själv i fråga om sitt handlingssätt med Israels nation i forna tider: ”Jag har ingen lust till den ogudaktiges död, utan fastmer därtill att den ogudaktige vänder om ifrån sin väg och får leva.” (Hes. 33:11) Och även om somliga av de ogudaktiga på ett oförståndigt sätt utnyttjar hans tålamod och rentav driver gäck med varningen att hans långmodighet en dag skall nå sitt slut, fortsätter han att ha fördrag med det för att de som har ett ärligt hjärta skall vända sig till honom och bli frälsta. — 2 Petr. 3:3, 4, 9, 15; Rom. 2:4.
8. Hur är Jehovas långmodighet till gagn för hela mänskligheten?
8 Hela mänskligheten, också de onda och ogudaktiga, har gagn av Guds barmhärtighet. Han undanhåller dem inte det som är nödvändigt för livet. Jesus anförde detta drag i Jehovas oförtjänta omtanke som ett exempel för oss, i det han påminde oss om att vår himmelske Fader ”låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga”. (Matt. 5:45, Hd) Och när Adam och Eva blev olydiga mot Guds lag genom att äta av det förbjudna trädet för kunskap om gott och ont i Edens lustgård, förmåddes Jehova av barmhärtighet mot deras ofödda avkomlingar att låta dem leva till dess de hade fött barn.
9. Hur har otaliga millioner människor använt denna tid, som kännetecknas av Jehovas långmodighet, och hur kommer det att gå för dem till slut?
9 Många har tagit emot Jehovas oförtjänta omtanke och långmodighet och har inte förfelat dess syfte, men å andra sidan har otaliga millioner människor sedan Adams tid använt denna mellanliggande tidsperiod, den period som kännetecknas av Jehovas fördragsamhet, som ett tillfälle att leva i opposition mot Gud och bedriva alla slags orättfärdiga gärningar som strider mot Guds uttryckta vilja för hans skapelser. (2 Kor. 6:1, NW; Rom. 1:28—32) Men Gud är inte förpliktad att ha fördrag med dem till obestämd tid, lika litet som han hade någon sådan förpliktelse mot Adam och Eva, som i sinom tid gick ned i evig död, alldeles som Jehova hade påbjudit i fråga om dem. (1 Mos. 3:19; 5:5) Tiden för Jehovas fördragsamhet närmar sig sitt slut. När den är ute, kommer Jehovas änglahärskaror att inleda sitt anvisade avrättningsverk, och Jehovas barmhärtighet kommer inte att omfatta dem som då fortfarande ägnar sig åt sina laglösa gärningar, dem som inte har vänt om och tagit emot det tecken som utmärker Jesu Kristi sanna lärjungar. (Hes. 9:5, 6) Kommer Guds barmhärtighet att överskyla alla dina synder, när den tiden är inne?
Det krävs oavbruten vaksamhet
10. a) Hur bör de som är överlämnade och döpta se på Guds fortsatta barmhärtighet för deras skull? b) Vilken tröst kan de hämta av Johannes’ ord i 1 Johannes 2:1—6?
10 Om du ännu inte har lärt känna Jehovas rättfärdiga påbud och tagit emot dem som en levnadsväg, har du ingen tid att förlora. Du måste handla snabbt, om du skall stå inför Jehovas avrättningsstyrkor med det tecken som identifierar en sann kristen. Men det är många som läser dessa sidor som redan har insett sitt inför Gud syndiga tillstånd och har ångrat denna onda väg och vänt om och tagit emot Guds föranstaltning för försoning, Guds obeskrivbara gåva till människorna, offret av hans käre Son. Betyder då detta att de är garanterade Guds fortsatta ynnest, att hans oföränderliga barmhärtighet skall utövas för deras skull? De som har överlämnat sig åt Gud och symboliserat denna handling genom vattendop vet att det krävs oavbruten vaksamhet. (1 Kor. 10:12) I det de vet att de är ofullkomliga, är de medvetna om den konflikt de har inom sig, så att de med köttet är slavar under syndens lag, även om de med sinnet är slavar under Guds lag. (Rom. 7:25) De vet att orätta gärningar är relativa i fråga om hur allvarliga de är och att synder kan ta många olika former — synder mot människorna, synder mot Gud och Kristus, synder mot ens egen kropp, synder genom att man har del i andras synder, och dessutom många andra sådana försyndelser. Men de hämtar tröst genom följande ord av Johannes: ”Om någon syndar [verkligen begår en synd, NW], så hava vi en förespråkare hos Fadern, Jesus Kristus, som är rättfärdig; och han är försoningen för våra synder, ja, icke allenast för våra, utan ock för hela världens. Därav veta vi, att vi hava lärt känna honom, därav att vi hålla hans bud. Den som säger sig hava lärt känna honom och icke håller hans bud, han är en lögnare, och i honom är icke sanningen. Men den som håller hans ord, i honom är förvisso Guds kärlek fullkomnad. Därav veta vi, att vi äro i honom. Den som säger sig förbliva i honom, han är ock pliktig att själv så vandra, som Han vandrade.” — 1 Joh. 2:1—6.
11. Hur kan vi med hjälp av Jesu ord visa att missbruk också av dagliga förehavanden kan göra att vi misslyckas på vägen till livet?
11 De som befinner sig på vägen till liv litar förtröstansfullt på Guds barmhärtighet, som kommer till uttryck genom Jesus Kristus, och de kommer att bemöda sig om att vandra på hans väg. Men även om de undviker de grova synder som uppenbart skulle föra dem bort från Guds barmhärtighet, vet de att det finns många handlingar, som innebär att begå någonting eller underlåta någonting, vilka kan sätta deras ställning inför Gud i allvarlig fara. De vet till exempel att Jesus inte tillräknade sina lärjungar det som är ont, men ändå varnade han dem för att missbruka vissa dagliga förehavanden, någonting som kunde göra att de misslyckades på vägen till liv. Jesus sade: ”Ge akt på er själva, så att edra hjärtan aldrig blir nedtyngda av omåttligt ätande och dryckenskap och livets bekymmer och den dagen [då Gud avkunnar dom] plötsligt — i ett ögonblick — är över er som en snara.” (Luk. 21:34, 35, NW) De som vill följa Jesus tätt i spåren inser därför att det inte är någonting som utan fara kan förbises eller betraktas som alltför obetydligt för att förtjäna deras allvarliga och ihärdiga uppmärksamhet.
12. Av vilket allvarligt intresse är det för oss att vi är förlåtande mot andra? Anför ett bibliskt råd.
12 När vi nu har Jesu väckande förmaning inför oss, kan vi då kosta på oss att ignorera eller förringa de ord som Jesus lärde oss att bedja: ”Förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro”? Framställer du uppriktigt och med urskillning denna begäran till Gud? Detta är inte ord som vi kan ta lätt på. Jesus tillfogade: ”Ty om I förlåten människorna deras försyndelser, så skall ock eder himmelske Fader förlåta eder; men om I icke förlåten människorna, så skall ej heller eder Fader förlåta edra försyndelser.” (Matt. 6:12, 14, 15) Jesus fortsatte att mana: ”Dömen icke, på det att I icke mån bliva dömda; ty med den dom, varmed I dömen, skolen I bliva dömda, och med det mått, som I mäten med, skall ock mätas åt eder. Huru kommer det till, att du ser grandet i din broders öga, men icke bliver varse bjälken i ditt eget öga? Eller huru kan du säga till din broder: ’Låt mig taga ut grandet ur ditt öga’, du som har en bjälke i ditt eget öga? Du skrymtare, tag först ut bjälken ur ditt eget öga; därefter må du se till, att du kan taga ut grandet ur din broders öga.” — Matt. 7:1—5.
Barmhärtighetens positiva karaktär
13. Vilka olika betydelser har ordet ”barmhärtighet”, så som det används i bibeln?
13 Så som ordet barmhärtighet vanligen används, förmedlar det ofta tanken att lägga band på sig eller utöva återhållsamhet, till exempel när det gäller att utdela bestraffning, och återhållsamheten motiveras då av medlidande eller sympati. Ordet används verkligen på detta sätt i bibeln. När Gud utövar barmhärtighet, gör han alltid detta i överensstämmelse med sina övriga egenskaper och rättfärdiga normer, vilket inbegriper hans rättvisa och trofasthet. (Ps. 40:12; Hos. 2:19) Och eftersom alla människor genom arv är syndiga och får syndens lön, som är döden, är det tydligt att det i Guds utövande av barmhärtighet ofta inbegrips att förseelser blir förlåtna eller att domar eller straff lindras. Men de hebreiska och grekiska orden är inte begränsade till förlåtelse eller återhållsamhet när det gäller att verkställa ett ådömt straff. Oftast syftar ordet barmhärtighet inte på en negativ handling, på att man avhåller sig (till exempel när det gäller att tilldela straff), utan på en positiv handling, på ett uttryck för omtänksamt hänsynstagande eller medlidande som ger lindring åt dem som befinner sig i ett ogynnsamt förhållande och behöver barmhärtighet. Alldeles som man kan förvänta, visar därför bibeln att Jehova Guds barmhärtighet inte är en egenskap som kommer in i bilden bara när människor i själva verket ”står till svars” inför honom på grund av att de har begått någon viss missgärning. I stället är den en karakteristisk egenskap i Guds personlighet, hans normala sätt att reagera gentemot dem som är i nöd, en sida av hans kärlek. — 2 Kor. 1:3; 1 Joh. 4:8.
14. Hur klarlägger Jesu barmhärtighetsgärningar vad ordet barmhärtighet betyder?
14 Så är det också med Jesus. Han begränsade inte sina barmhärtighetsgärningar till dem som motstod honom eller förolämpade honom. De blinda, de demonbesatta, de spetälska och de vilkas barn var plågade på något sätt var bland dem som väckte hans barmhärtighet och medlidande. (Matt. 9:27; 15:22; 17:15; Mark. 5:18, 19; Luk. 17:12, 13) Till svar på vädjan: ”Förbarma dig över oss” gjorde Jesus underverk som hjälpte sådana människor. Han gjorde det inte på ett rutinmässigt och likgiltigt sätt, utan på grund av att han ”greps ... av medlidande”. — Matt. 20:33, 34, Hd.
15. Hur jämför Johannes Guds kärlek med vår?
15 Ger inte detta större innebörd åt de ord Jesu halvbror Jakob uttalade, då han varnade: ”Ty den som inte utövar barmhärtighet skall få sin dom utan barmhärtighet”? (Jak. 2:13, NW) Guds barmhärtighet mot oss är så stor att vi drivs att utöva barmhärtighet gentemot våra medmänniskor, även om vårt ådagaläggande av barmhärtighet kan vara jämförelsevis obetydligt. Johannes sade: ”Mina älskade, låtom oss älska varandra; ty kärleken är av Gud, och var och en som älskar, han är född av Gud och känner Gud. Den som icke älskar, han har icke lärt känna Gud, ty Gud är kärleken. Därigenom har Guds kärlek blivit uppenbarad bland oss, att Gud har sänt sin enfödde Son i världen, för att vi skola leva genom honom. Icke däri består kärleken, att vi hava älskat Gud, utan däri, att han har älskat oss och sänt sin Son till försoning för våra synder. Mina älskade, om Gud så har älskat oss, då äro ock vi pliktiga att älska varandra.” — 1 Joh. 4:7—11.
Hur långt Guds barmhärtighet sträcker sig
16. Hurudan är Guds barmhärtighet mot oss när den jämförs med den barmhärtighet vi kan utöva, och hur belyste Jesus detta i Matteus 18:23—35?
16 Detta kan tyckas svårt ibland, och våra kristna bröders försyndelser eller skenbara tillkortakommanden kan vara sådana att vi är benägna att ignorera detta krav att visa kärlek och barmhärtighet, i det vi resonerar inom oss själva att Jesus helt säkert inte menade att vi skulle ha överseende med sådana ”extrema” brister hos andra. Men Paulus upphöjer Guds kärlek över allt vad vi skulle kunna visa, när han säger: ”Gud anbefaller sin kärlek till oss däruti, att Kristus har dött för oss, medan vi ännu voro syndare.” (Rom. 5:8, J. N. Darbys översättning, sv. uppl.) Hur mycket större är inte de synder som Gud har förlåtit oss än några som det skulle kunna krävas att vi skall förlåta hos våra kristna bröder! Och vårt behov av Guds barmhärtighet, när det gäller att bereda möjlighet att vinna återlösning, kan inte jämföras med de behov som våra bröder har och som vi kan fylla. Är det att undra på att Guds barmhärtighet inte kan utsträckas till dem som saknar barmhärtighet? — Kol. 3:13; jämför Matteus 18:23—35.
17. Hur kan vi, även om vi är överlämnade, ändå komma in under dom, men vilken försäkran ger Jakob?
17 Därför bör följande fråga vara av största intresse för oss: Överskyler Guds barmhärtighet alla mina synder? Om jag har överlämnat mig åt Jehova Gud och symboliserat detta genom vattendop, i det jag framställt en begäran till Gud om ett gott samvete, kan jag då fortfarande komma under Guds dom på grund av att jag underlåtit att utöva barmhärtighet och visa kärlek mot andra? (1 Kor. 13:1—3) Jakob gav följande varning, som vi redan har citerat: ”Ty den som inte utövar barmhärtighet skall få sin dom utan barmhärtighet.” Men Jakob fullföljde denna varning med följande trösterika försäkran: ”Barmhärtigheten triumferar över domen.” (Jak. 2:13, NW) Hur då? Och på vilket sätt, som skulle kunna föra oss in under dom, skulle vi kunna underlåta att utöva barmhärtighet redan nu, före domens dag?
18. Vilket exempel på barmhärtighet kan vi begrunda? Vilket mönster i fråga om barmhärtighet följer det, och i vilka avseenden gäller detta?
18 Ett enastående föredöme i fråga om barmhärtighet, utövad i detta uttrycks hela och fulla betydelse, är det som gavs av Josef, Jakobs älskade son. Men i den barmhärtighet Josef visade följde han det mönster som Jehova Gud själv samtidigt visade. Huruvida Josef från början insåg den fulla omfattningen av Guds barmhärtighet, som visades honom och hans fars familj, får vi inte veta i bibeln. Men Josef förtröstade helt och hållet på Jehovas befrielse och vacklade aldrig i sin föresats att följa Jehovas ledning och noggrant hålla sig till Jehovas rättfärdiga krav, som han hade lärt av sin far, Jakob. Och när Josef var i största nöd, fick han alltid hjälp genom att Guds barmhärtighet verkade för hans skull, och i sinom tid förde den honom upp till den andra platsen i rangordning i världen på hans tid, en ställning med sådan makt att han, om han så önskade, saklöst kunde ta hämnd på alla som hade behandlat honom illa. Likaså kunde han använda sin ställning till att bli till stor välsignelse för dem. Hur Josef utövade barmhärtighet, inte bara gentemot dem som gjort sig skyldiga till orätta handlingar, utan också i ömt medlidande och empati gentemot dem som befann sig i nöd, och hur denna verklighetsskildring kan visa oss på vilket sätt ”barmhärtigheten triumferar över domen”, det låter vi följande artikel visa. Det är mycket intressant och lärorikt för dig att noggrant läsa igenom 1 Moseboken, kapitel 37—47, innan du begrundar dessa sidor.
[Bild på sidan 6]
I barmhärtighet botade Jesus både fysiskt sjuka och andligt sjuka, men han hade inte överseende med synd