Tillträde till Guds närvaro

FÖR de flesta kristna är bönen det heligaste i deras gudsdyrkan. De inser att universums suveräne härskare inbjuder dem att personligen få träda fram inför hans vördnadsvärda närvaro och bedja honom om det som de är i behov av, och detta inger dem den största vördnad och fruktan. För somliga människor blir emellertid denna den levande Gudens villighet att ta sig an deras problem och tillgodose deras behov en orsak till att de brister i fråga om höviskhet, blir vanvördiga, ja, stundom fräckt oförskämda.

Sådana människor betraktar den allvise rådgivaren som en ”klok gubbe” och häxmästare, som de kan söka upp när ingenting annat hjälper; eller också talar de om honom såsom ”mannen där uppe”, som de kan komma till med sitt tomma prat om ett entonigt livs alla futtigheter. För sådana människor är bönen bara en ventil, genom vilken de kan släppa ut sina undertryckta känslor, en trollformel som kan bringa lycka, ett avbrott i ensamheten, en tröst för ett sorgset, längtansfyllt sinne. Många är kanske helt oskyldiga och uppriktiga i denna sin inställning, men den visar att de fullständigt saknar insikt och förstånd, när det gäller människornas förhållande till den suveräne härskaren, som är tillräcklig i sig själv, men ändå kärleksfull, och som de är fullständigt beroende av och underställda.

Låt oss tänka oss dessa människor försatta tillbaka till år 1513 f. Kr. och till den plats där Jehova genom sin helige ängel nalkades Israels stammar eller familjer och stod inför dem på berget Sinai på den arabiska halvön. Jehova hade sagt till Mose: ”Gå till folket och helga dem i dag och i morgon och låt dem två sina kläder. Och må de hålla sig redo till i övermorgon; ty i övermorgon skall HERREN stiga ned på Sinai berg inför allt folkets ögon. Och du skall märka ut en gräns för folket runt omkring och säga: ’Tagen eder till vara för att stiga upp på berget eller komma vid dess fot. Var och en som kommer vid berget skall straffas med döden; men ingen hand må komma vid honom, utan han skall stenas eller skjutas ihjäl. Evad det är djur eller människa, skall en sådan mista livet.’ När jubelhornet ljuder med utdragen ton, då må de stiga upp på berget.” — 2 Mos. 19:10—13.

Under tre dagar helgade folket sig, tvådde sina kläder och renade sig på annat sätt och beredde sig för att möta sin store befriare, som just hade förlossat dem ur träldomen i Egypten. ”På tredje dagen, när det hade blivit morgon, begynte det dundra och blixtra, och en tung molnsky kom över berget, och ett mycket starkt basunljud hördes; och allt folket i lägret bävade. Men Mose förde folket ut ur lägret, Gud till mötes; och de ställde sig nedanför berget. Och hela Sinai berg höljdes i rök, vid det att HERREN kom ned därpå i eld; och en rök steg upp därifrån, lik röken från en smältugn, och hela berget bävade storligen. Och basunljudet blev allt starkare och starkare. Mose talade, och Gud svarade honom med hög röst.” — 2 Mos. 19:16—19.

Om vi finge bli vittnen till en sådan skräckinjagande yttring av Guds härlighet, skulle helt visst också vi bäva. Vid denna tid började Jehova organisera Israels stammar eller familjer till en nation, han gav dem en samling lagar och förordnade om ett sätt varigenom de regelbundet kunde få tillträde till hans, deras konungs och Guds, närvaro. Detta bereddes dem genom det heliga tabernaklet och alla dess tillbehör, och när israeliterna på detta sätt framträdde inför Jehova, lät Gud det ske till en förebild för oss nu, som vi måste efterlikna, om vi skall få tillträde till hans närvaro. Paulus vittnar härom under inspiration. — Hebr. 9:9, 10.

Det heligaste föremålet i tabernaklet var förbundsarken. Där den stod i det innersta rummet, det allraheligaste, var den ett tecken för israeliterna på att Jehova Gud var närvarande på jorden mitt ibland dem. Den var en försäkran om att vem som helst av dem kunde träda fram inför Jehova och utbedja sig hans välsignelse och förlåtelse för synder. Men de kunde inte ila till honom efter behag, allteftersom det föll dem in. Även om Jehova genom denna anordning gjorde sig tillgänglig för den ringaste av folket — ja, även för främlingarna bland dem —var det bara en enda man i hela nationen, Israels överstepräst, som tilläts träda fram inför arken i Jehovas närvaro.

Och ännu en sak: Fastän arken, som tillverkades av skickliga hantverkare under gudomlig ledning, utgjorde ett sådant mästerverk till fason och form och fastän materialet i detta enstaka föremål representerade ett så stort värde, var det jämförelsevis mycket få dödliga människor som någonsin såg det. Men varför tillhandahöll Jehova ett så utförligt mönster och ledde hantverkare genom sin ande till att förfärdiga ett så skönt tillbehör för gudsdyrkan, om det sedan ständigt skulle vara dolt, utom synhåll, för tillbedjarna? Ett av skälen var utan tvivel att hos människor inprägla hur vördnadsvärd Jehova Guds närvaro är och vilket stort behov vi människor har av att omsorgsfullt studera för att kunna nalkas honom på ett sätt som han kan godtaga och som är i överensstämmelse med hans ställning som universums absolut högsta Väsende.

Bibelns beskrivning av arken och locket till den är mycket kortfattad. (2 Mos. 37:1—9) Den utgjordes av en kista av orange-brunt akacieträ från det hållbara hårdvedsträdet Acacia tortilis eller Acacia Seyal, som alltjämt växer ymnigt på. Sinaihalvön.¹ Den var omkring 1,20 m lång, 0,70 m bred och 0,70 m hög.² Den var vidare överdragen med rent guld innan och utan. Hur guldplåten anbragtes omtalas inte, men den var helt säkert tjockare än bladguld. Och till skillnad från väggarna i det tempel, som Salomo lät uppföra längre fram, var arken utan tvivel helt överdragen med tjockt guld. Beskrivningen säger inte heller någonting om hur sidorna var utförda, men det ges åtminstone en antydan om att arken var försedd med hörnstolpar, som gick ned under arken och tjänade som fötter under den. Den skulle i så fall varit lik bordet, som stod i det yttre rummet eller ”det heliga” och som man lade ”närvarons bröd” på.³ (Se 2 Moseboken 37:13, 14.) Som ett skäl till denna slutsats kan anföras, att det heter att ringar fastsattes ”över de fyra fötterna” och guldöverdragna stänger träddes genom ringarna, när arken skulle flyttas, och om dessa ringar hade fastgjorts nedtill på arken, skulle den ha blivit för tung upptill. (2 Mos. 37:3) Fötterna måste alltså ha övergått i hörnstolpar, som gick ända upp till arkens rand, vilken löpte runt överkanten på arken, och det var troligtvis här, just under ”randen”, som ringarna fastsattes.

Denna rand eller list (”krans”, AV) har också lämnat fältet fritt för gissningar. Den allmänna uppfattningen är emellertid att den gick upp så mycket över arkens sidor, att den kunde hålla fast locket på dess plats, när arken bars från den ena platsen till den andra på prästernas axlar. Man tror också att den smyckades med ett ornament i något slags bandflätning, eftersom bordets list jämförs med den, och denna tycks ha varit prydd på det sättet.⁴

Locket måste helt visst ha varit ett konstverk bara det. Det gjordes av en platta rent guld, och ovanpå det var två keruber utförda i utsökt, drivet arbete. Dessa placerades en vid var sida av arken och så att de hade ansiktena vända mot varandra, och eftersom locket eller ”nådastolen” föreställde Jehovas tron, måste keruberna ha intagit en ställning som uttryckte vördnad, tillbedjan. Skildringen beskriver dem inte; den anger inte ens i stora drag hur de tedde sig. Den säger rätt och slätt: ”Och keruberna bredde ut sina vingar och höllo dem uppåt, så att de övertäckte nådastolen med sina vingar, under det att de hade sina ansikten vända mot varandra; ned mot nådastolen vände keruberna sina ansikten.” (2 Mos. 37:9) Med ledning av denna föga utförliga beskrivning har en nästan otrolig variation av bilder av dessa keruber framställts. Man har givit dem alla slags utseenden från fyrfotade djur med människohuvuden till kvinnor med långt hår. Det enda förnuftiga antagandet är att de liknade män. Keruber sattes att vakta ingången till Eden med den flammande klingan av ett svärd. (1 Mos. 3:24) Det är män som brukar svärd. Hesekiel beskrev några keruber, som han fick se i en syn och som framträdde i en särskild, bestämd gestalt, som var i hög grad symbolisk. Men de gav ett allmänt intryck av att likna män. (Hes. 1:5; 10:20—22) Det kan dock inte med någon bestämdhet sägas hur dessa gyllene keruber såg ut.

Även om nådastolen föreställde Jehovas tron i himmelen, bör vi inte tänka oss att Jehovas närvaro framställdes så, att den var begränsad till det snäva rummet mellan keruberna. (Hebr. 9:24) Bibeln säger att Jehova ”tronar på” keruberna. (Ps. 99:1) Här, i tabernaklets allraheligaste, lyste Jehovas närvaros ljus, det s. k. schekinaljuset. Hur högt ovanför keruberna det ”rann upp” eller nådde vet vi inte, men det utgjorde ett tecken för hela Israel att Jehovas ynnest alltjämt vilade över hans folk. Så mäktig och praktfull var denna närvaro, som ådagalades genom arken och schekinaljuset som åtföljde den i det allraheligaste, att om någon obehörig rörde vid arken, när den, fullständigt överhöljd, bars från en plats till en annan, dog denne på stället.

Genom det skräckinjagande sätt, på vilket Jehova gav sig till känna för Israel vid Sinai, genom den kärleksfulla omsorg, som tog sig uttryck i de anordningar han gjorde för dem som sökte tillträde till honom på ett tillbörligt sätt, och genom hans vrede, som många gånger hastigt flammade upp mot dem som visade vanvördnad för hans närvaro, har Jehova angivit för oss det tillbörliga sättet, på vilket de kristna skall nalkas Gud i bön, och den vördnadsfulla inställning till honom, som de bör äga i denna sak. Endast genom den store översteprästen, Kristus Jesus, som personligen träder fram inför den himmelska tronen å våra vägnar, kan vi frambära en bön som Gud hör och besvarar.

[Hänvisningar]

 ¹ H. N. Moldenke: Plants of the Bible, sid. 22, 24.

 ² Räknat efter en aln om 48 cm (omkring 18 [engelska] tum). Harper’s Bible Dictionary, sid. 813; Encyclopaedia Britannica, 11:e uppl., band 26, sid. 604, fotnot 1.

 ³ J. A. Hastings: Dictionary of the Bible, sid. 663.

 ⁴ Samma verk, sid. 663, 665.