Den tionde plågan de förstföddas död

 1, 2. Vad var det som utgjorde den tionde plågan, och vilken verkan hade den på Farao?

VI KOMMER nu till höjdpunkten, den tionde plågan över det forntida Egypten, de förstföddas död. Den detaljerade beskrivningen av denna plåga finner vi i 2 Moseboken 11:1—12:36. Vilket vittnesbörd om Jehovas makt utgjorde inte denna händelse, hans makt att bevara såväl som att tillintetgöra! Alla de förstfödda sönerna förgicks, alltifrån Faraos till fångens som satt i fängelset, såväl som allt förstfött bland boskapen. Egyptens gudar visade sig hjälplösa denna natt, det var uppenbart att de inte var några gudar. I synnerhet gällde detta om Amon-Ra, som ansågs vara alla förstföddas bevarare. Var fanns han denna natt? Det rådde inte längre något tvivel om vem som var störst, Faraos gud Amon-Ra eller Mose Gud, Jehova.

² Faraos hotelse att döda Mose och Aron, om han någonsin fick se dem igen, var nu bortglömd. Med hast sände han i stället efter dem och sade: ”Stån upp, dragen ut från mitt folk, både I och Israels barn, och gån, tjänen Jehova, såsom I haven sagt. Tagen både edra får och edert fä, ... och gån och välsignen även mig.” (2 Mos. 12:31, 32, Åk) Den varning, som Jehova hade bjudit Mose att frambära till Farao när de allra först började underhandla, blev alltså verklighet: ”Detta är vad Jehova har sagt: ’Israel är min son, min förstfödde. Och jag säger dig: Sänd i väg min son för att han må tjäna mig. Men skulle du vägra att sända i väg honom, så skall jag döda din son, din förstfödde.’” — 2 Mos. 4:22, 23, NW.

 3. Hur får vi klart för oss vilka som är nutidens ”förstfödda”?

³ Vad är då den nutida motsvarigheten till denna plåga, de förstföddas död? Alltifrån uråldriga tider hade de förstfödda varit helgade åt Gud. Det var den förstfödde som tjänade såsom präst för varje enskild familj. Detta är orsaken till att vi finner att 2 Moseboken (19:22, 24) talar om präster innan Jehova hade förordnat Aron, den förstfödde, och hans söner till präster och låtit Aron bli smord. Det nutida Egyptens förstfödda är fördenskull alla de religionsanhängare, som gör anspråk på att vara helgade, särskilt avskilda för sin guds tjänst. Detta skulle då inbegripa nunnor, munkar, präster och predikanter, de romersk-katolska och grekisk-ortodoxa kyrkornas hierarki ända upp till påven. Hit skulle också höra Indiens sadhuer eller ”heliga män” och munkar, Tibets Dalai Lama och liknande företeelser i andra områden i Österlandet och i länder i Afrika.

 4, 5. Vad är det i våra dagar som svarar mot den tionde plågan?

⁴ Vad den motbildliga plågan över de förstfödda beträffar, så framställs dessa såsom döda, därför att det blir uppenbarat att de inte är Jehova Gud hängivna, att de inte verkligen är hans heliga förstfödda. De är döda för hans tjänst. Alla Sällskapet Vakttornets publikationer har avslöjat att de religiösa anspråk, som dessa människor har, är falska och har påvisat att de i själva verket tjänar ”denna tingens ordnings gud” (NW), eftersom de är egenrättfärdiga och intresserade av affärer, penningkära, såsom fariséerna eller maktlystna i likhet med politikerna. Sådana tillkännagivanden utgör en del av denna plåga. Ett plågsamt budskap i nutiden, som riktades emot dessa religiösa gudsdyrkare, frambars först efter första världskriget vid konventet i Los Angeles i Kalifornien år 1923. Häri räknades det upp fall efter fall, där kristenhetens prästerskap har visat sig vara skrymtare, falska religiösa herdar osv. Man tillämpade 2 Timoteus 3:1—5 på prästerskapet. Det talas där om de kritiska ”yttersta dagarna”, när människorna skulle bli laglösa, ytterligt själviska, älska sig själva och nöjen mer än Gud osv. De religiösa ledarna anklagades för att ha övergivit Guds ord och för att använda benämningen ”kristen” såsom en täckmantel för sina onda gärningar, för att undervisa om utvecklingsläran och högre bibelkritik, varigenom de bryter ned tron hos millioner människor, och för att framstå såsom Fridsfurstens representanter under det att de försvarar krig.

⁵ Den resolution benämnd ”Anklagelseakt”, som kungjordes vid konventet i Columbus i Ohio år 1924, innehöll också kraftiga utfall mot det nutida ”Egyptens” motbildliga förstfödda, och detsamma gäller om den resolution, som antogs vid Jehovas vittnens sammankomst år 1958 på Yankee Stadium och Polo Grounds i New York. I denna resolution, som antogs av 194.418 konventdeltagare, påvisades det att prästerna fått människorna att glömma Jehovas namn, att de har vägrat att ta del i att avge vittnesbörd om Guds rike, att de har vänt ryggen åt Jesus Kristus och har gått i god för Förenta nationerna och att kristenhetens prästerskap inför Jehova framstår som den mest klandervärda och brottsliga klassen på jorden och att Gud, när han verkställer sin dom, först skall vända sin uppmärksamhet mot dem. Såsom vi tidigare har framhållit trycktes denna resolution på femtio språk i en upplaga om sjuttio millioner exemplar och fick alltså världsomfattande spridning. Allt som har skrivits och bekantgjorts, varigenom sanningen om prästväsendet, ärevördiga religiösa titlar, celibat, munkväsendet, inom såväl kristenheten som hednavärlden, har uppenbarats och bevis givits för att dessa religionsanhängare är döda för Guds sanna tjänst, har utgjort en del av denna symboliska tionde plåga. Ett mycket färskt exempel är förevisningen av den film som beskriver hur de goda nyheterna predikas världen runt och som avslöjar den falska babyloniska religionen. Denna film visas gratis världen utöver, och millioner människor har sett den. Allt detta utvisar att dessa religionsanhängare inte är ”förstfödda” eller Gud och den sanna religionen hängivna och att de fördenskull är döda för hans rena tillbedjan. De är denna världens falska gudars förstfödda, det motbildliga Egyptens, som är underställt Satan, djävulen, och de framstår såsom ”vredens kärl, som gjorts passande för tillintetgörelse”. — Rom. 9:22, NW.

 6. a) Vad är det förhållandet att den tionde plågan utgjorde ett hot mot Israels förstfödda en förebild till? b) Vilka andra i nutiden drabbas av den tionde ”plågan”?

⁶ Om man i något israelitiskt hushåll i det forntida Egypten underlät att lyda föreskrifterna och hålla påskmåltiden, så berövades detta hem sin förstfödde genom döden. (2 Mos. 11:7—12:30) På samma sätt kommer i våra dagar alla som bekänner sig vara medlemmar av det andliga Israel, Jehovas andliga, smorda folk, som är helgat åt honom, att betraktas såsom döda inför honom, om de inte utövar tro på ”Kristus, vårt påskalamm”, och visar lydnad och lever sitt liv i sann hängivenhet för Jehova Gud. (1 Kor. 5:7, NW) Till dessa döda ”förstfödda” i det andliga Israel hör de som efter sitt överlämnande åt Jehova Gud har drunknat i affärslivets hav såväl som de som av själviska orsaker har skilt sig från Jehovas folk. Också dessa har avslöjats i Sällskapet Vakttornets publikationer. Att de inte varit trogna i vad det gäller deras överlämnande och hängivenhet för Jehova har påvisats t. ex. i Vakttornsartikeln med rubriken ”Den trolöse ’onde slaven’ och de som var en förebild till denne”. — Matt. 24:48—51.

 7, 8. Vilka andra paralleller skönjer vi i det profetiska dramat med de tio plågorna över Egypten?

⁷ Jehovas åt honom överlämnade folk har nu det stora privilegiet att ta del i att sända de motbildliga tio plågorna över det nutida Egypten, och de kommer att fortsätta med detta tills det religiösa stora Babylon lider tillintetgörelse och Harmageddonstriden bryter ut. Och liksom plågorna i det forntida Egypten förhärligade Jehova Gud, så gör deras motsvarighet det i vår tid. I det forntida Egypten måste Mose och Aron träda fram inför Farao om och om igen, tolv gånger allt som allt i förbindelse med plågorna, men de visste inte från den ena plågan till den nästa hur många gånger till de skulle behöva göra detta. Jehovas vittnen i vår tid måste fortsätta att gå igenom distriktet om och om igen, ty de vet inte exakt hur många gånger som återstår. Det var inte lätt för Mose och Aron att träda fram inför Farao, hans ämbetsmän, hovfolk och soldater. Det är inte heller lätt för Jehovas folk i våra dagar att gå ut till människorna i deras hem med detta budskap och att utkämpa sina rättstvister vid domstolarna i olika länder. I det forntida Egypten åstadkom plågorna att en del egyptier talade fientligt om Jehovas namn. Det plågsamma budskap, som Jehovas folk bär fram, får också nu flertalet människor att tala om Jehova på ett fientligt sätt.

⁸ Och vad har följden blivit av alla dessa tio plågor över det motbildliga Egypten i denna tid? Densamma som i forna dagar. Å ena sidan har de tio plågorna förhärdat deras hjärtan som har Satans, djävulens, den motbildlige Faraos, ande. Å andra sidan har plågorna gjort de människor mildare stämda som har ärliga hjärtan och som älskar rättfärdighet. Ja, år 1513 f. Kr. slöt sig en stor ”hop folk av allahanda slag” till Jehovas folk och drog ut ur Egypten tillsammans med dem. (2 Mos. 12:38) Och i våra dagar har en ”stor skara” människor ur alla nationer, stammar och tungomål lämnat det nutida ”Egypten”, så att säga, och har tagit ståndpunkt tillsammans med de andliga israeliterna, kvarlevan av smorda kristna som alltjämt befinner sig på jorden. (Upp. 7:9—17; 11:8) Sedan Egyptens förstfödda dött, lämnade israeliterna och den blandade folkhopen Egypten. Från en synpunkt sett har alltså Guds folk nu lämnat det motbildliga Egypten och är på väg till det utlovade landet. Men det återstår för dem att gå igenom det motbildliga Röda havet, Harmageddon, där Faraos motsvarighet, Satan, djävulen, och hans förföljande styrkor kommer att bli ”dränkta”. Det nutida ”Egyptens” motbildliga förstfödda kommer alla att bli bokstavligen tillintetgjorda då. (2 Mos. 14:19—15:19) Men från en annan synpunkt sett, nämligen den att de tio plågorna alltjämt håller på att utgjutas över det nutida ”Egypten”, kan man säga att Guds folk alltjämt befinner sig i det motbildliga ”Egypten”, eller såsom Jesus uttryckte det: De är i världen men är inte någon del av den. — Joh. 17:15, 16.

 9. Hur kan vi i denna tid hörsamma de föreskrifter konung Hiskia gav prästerna och leviterna?

⁹ Fram till Jehova Guds tillintetgörelse av det stora Babylon och hans krig vid Harmageddon får Jehovas vittnen inte ge upp, nej, inte ens sakta farten. Såsom den trogne konungen Hiskia i Jerusalem bjöd prästerna och leviterna på hans tid: ”Mina söner, giv eder icke hän åt att vila, ty det är eder som Jehova har utvalt till att stå inför honom för att tjäna honom och fortsätta att vara hans tjänare.” (2 Krön. 29:11, NW) Må Jehovas tjänare hålla i med att kungöra hans namn och delta i att plåga det motbildliga Egypten, som det religiösa stora Babylon är en framträdande del av. Må de samtidigt inte glömma sitt fridsamma, uppbyggande, undervisande, livsfrälsande arbete. Genom att göra största bruk av sina möjligheter i det motbildliga Egypten kommer de att ha del i att hävda Jehovas namn. De kommer också att hjälpa till med att öka antalet av den stora ”hop folk av allahanda slag” i det nutida ”Egypten”, som nu tar ståndpunkt för Jehova och hans rike. De kan också för egen del hoppas på att uppnå frihet från allt förtryck från den motbildlige Faraos, Satans, djävulens, sida och från hans världsorganisation, sedan Jehova har gjort ände på alla fiender i det motbildliga Röda havet, Harmageddon. Därpå kan de hoppas vinna evigt liv i lycka i Jehovas nya tingens ordning.