Hur vi bevarar renheten när vi frambär gåvor
”Tillerkänn Jehova den ära som tillkommer hans namn; bär en gåva och kom i hans förgårdar. Böj er ned för Jehova i helig prydnad.” — Ps. 96:8. 9, NW.
1, 2. Varför måste Guds folk vara rent? Hur blev detta inpräglat hos israeliterna?
JEHOVAS helighet och renhet kräver att hans folk förblir rent. (1 Petr. 1:14—16) Detta förhållande blev djupt inpräglat hos israeliterna genom den mosaiska lagens föranstaltningar. De skulle förbli avskilda från kringboende nationers omoraliska och förnedrande sedvänjor och om möjligt undvika att vidröra en död kropp eller någonting annat som kunde befläcka dem och inte äta djur som var orena. — 3 Mos. 11:4—8, 10—20, 24, 25; 18:3—24.
2 När israeliterna var på militära expeditioner, hade de befallningen att bevara renheten i sitt läger. Lagen stadgade: ”Ditt läger måste visa sig vara heligt, så att han [Jehova] inte behöver se någonting oanständigt i dig och helt visst vända sig bort från att ledsaga dig.” (5 Mos. 23:14, NW) Om en israelit verkligen blev besmittad på något sätt, måste han ”två sina kläder”, och han var ”oren ända till aftonen”. (3 Mos. 11:40) Inte ens tvättningen var tillräcklig. Inte förrän en ny dag kom vid solnedgången, enligt det hebreiska sättet att räkna dagarna, skulle personen i fråga återigen ha en tillbörlig ställning inför Jehova. Under tiden för Israels vandring i öknen, då lägret räknades i millioner, var det ingen liten angelägenhet att uppehålla Guds normer för renhet.
3. Vilket ansvar hade de aronitiska prästerna i sådant som gällde renhet?
3 För att kunna frambära ett godtagbart offer måste en israelit vara ceremoniellt ren. (3 Mos. 15:31) Det var prästernas plikt att upprätthålla Guds norm för renhet, i det de själva bevarade renheten och hjälpte sina medisraeliter att vara i ett godtagbart tillstånd för att frambära offergåvor som skulle godkännas av Gud. — Mal. 2:7.
4. Hur betraktade Jehova Gud offren från de israeliter som inte fyllde hans krav?
4 När israeliterna ignorerade Guds krav på ett tillbörligt uppförande, blev deras offer inte bara meningslösa, utan de blev i själva verket avskyvärda för Jehova Gud, en styggelse. Bibeln säger oss: ”De ogudaktigas offer är en styggelse för HERREN [Jehova], men de redligas bön behagar honom väl.” (Ords. 15:8) ”Den, som slaktar en tjur, är såsom sloge han ihjäl en man, den som slaktar ett får såsom den som bryter nackbenet på en hund, den som frambär spisoffer såsom vore det svinblod, den som tänder rökelse såsom den som ärar en avgud — likasom de välja sina egna vägar och deras själ har behag i deras styggelser.” — Jes. 66:3, Åkeson.
5. Varför bör vi i denna tid vara angelägna om vår ställning inför Gud?
5 De rättfärdiga principer som är inbegripna i Guds lag till Israel har inte förändrats. De är tillämpliga vid alla tider, i alla situationer och under alla förhållanden. Det är därför som kristna vittnen för Jehova i vår tid bör önska att nyktert och besinningsfullt tänka på sin egen ställning inför Gud. Var och en kan fråga sig själv: ”Strävar jag efter att bevara mig ren i mentalt, moraliskt, fysiskt och andligt avseende? Bidrar jag personligen till den kristna församlingens renhet — en renhet som gör att den står fram i kontrast till en ond, oren generation? Visar det sätt på vilket jag sköter om och använder mitt hem och mina övriga ägodelar, däribland min kropp, att jag troget håller fast vid Jehovas väg? Förhåller det sig så med hela mitt levnadssätt?” Att vi kan svara jakande på dessa frågor bör vara ett bevis för att vi strävar efter att rätta oss efter den inspirerade maningen att vi skall vara på vår vakt mot ”varje förorening av kött och ande”. — 2 Kor. 7:1.
VI FÅR KUNSKAP OM GODTAGBARA OFFER GENOM ANDRA ANORDNINGAR I LAGEN
6. Vad sade lagen om smörjelseoljan?
6 Den mosaiska lagens stadgar beträffande smörjelseolja klargör också betydelsen av att upprätthålla Guds norm för helighet. När Mose fick det särskilda receptet för att tillverka smörjelseoljan, fick han också stränga regler, som bestämde hur denna olja skulle användas. Vi läser: ”Detta skall vara min heliga smörjelseolja hos eder från släkte till släkte. På ingen annan människas kropp må den komma, ej heller mån I göra någon annan så sammansatt som denna. Helig är den, helig skall den vara för eder. Den som bereder en sådan salva och den som använder något därav på någon främmande, han skall utrotas ur sin släkt.” (2 Mos. 30:31—33) Underlåtenhet att visa aktning för det heliga syftet med smörjelseoljan utgjorde en överträdelse som förtjänade dödsstraff.
7. Vilka viktiga lärdomar kan vi hämta av Guds befallningar beträffande smörjelseoljan?
7 Detta ger oss viktiga lärdomar. Bibeln visar att oljan representerar Jehovas heliga ande. (Jämför Sakarja 4:2—6.) Det var inte med smörjelseolja, utan med helig ande, som den store konungen och prästen Jesus Kristus blev smord. (Matt. 3:16, 17; Luk. 4:18; Hebr. 1:8, 9) Därför vill vi verkligen visa den högsta aktning för Guds ande och göra vårt yttersta för att följa dess ledning. Detta inbegriper att vi bevarar ett gott samvete, så att vi inte ringaktar anden eller bedrövar den. (Ef. 4:30) Och eftersom det är genom sin ande som Jehova bygger upp den kristna församlingen, behöver vi vara på vår vakt mot att ge äran åt människor för vad som blir åstadkommet. (1 Kor. 3:5, 6) Vår fasta tro på de inspirerade profetiorna är också en bekräftelse på att vi har en riktig inställning till den ande som har ansvaret för dessa profetior. (2 Petr. 1:21) Visar våra ord och handlingar att vi väntar på ”nya himlar och en ny jord” och vill att så många andra som möjligt skall lära känna detta storslagna hopp? — 2 Petr. 3:13, 14.
8. Vad föreskrev lagen beträffande rökelsen?
8 Alldeles som det förhöll sig med smörjelseoljan, så innehöll Guds lag till Israel också uttryckliga anvisningar beträffande rökelsen. Sedan bibeln räknat upp ingredienserna och förklarat hur rökelsen skulle tillredas, heter det: ”Höghelig skall den vara för eder. Och ingen annan rökelse mån I göra åt eder så sammansatt, som denna skall vara. Helig skall den vara dig för HERREN. Den som gör sådan för att njuta av dess lukt, han skall utrotas ur sin släkt.” (2 Mos. 30:34—38) På detta sätt var oheligt, profant, bruk av den heliga rökelsen strängt förbjudet. Vad kan vi lära av detta?
9. a) Vad lär vi av Psalm 141:2 och Uppenbarelseboken 5:8 om innebörden av rökelse? b) Hur kan vi visa att vi uppskattar bönens privilegium?
9 Rökelsen var en bild av de godtagbara böner som frambärs av Guds trogna tjänare. Denna sanning förklaras i Psalm 141:2: ”Min bön gälle inför dig såsom ett rökoffer [rökelse, NW], mina händers upplyftande såsom ett aftonoffer.” Och i Uppenbarelseboken (5:8) läser vi om ”rökelse, som betyder de heligas böner”. Hur viktigt är det inte att vi värderar bönens privilegium högt! Vi kan visa sådan uppskattning genom att bedja regelbundet och lägga fram det vi begär i överensstämmelse med Guds vilja. (1 Joh. 3:21, 22; 5:14, 15) Själviska böner som har ett orätt motiv skulle vara jämförliga med missbruk av rökelse och skulle inte höras med välbehag av vår himmelske Fader. — Jak. 4:3.
10. Vilket råd ger bibeln beträffande vilka som kan representera församlingen i bön?
10 På grund av att bönen är en så viktig del av sann tillbedjan, bör män som representerar församlingen i bön vara föredömliga. Aposteln Paulus riktade detta inspirerade råd till Timoteus: ”Jag [vill] att på varje ort männen fortsätter att bedja, i det de upplyfter lojala händer, utan vrede och debatter.” (1 Tim. 2:8) Obesmittade av illojala handlingar gentemot Gud och människor och fria från känslor av illvilja kunde sådana män på tillbörligt vis representera församlingen. I överensstämmelse med det allvar som ligger i bönen bör vi söka avhålla våra tankar från att irra omkring, när andra frambär bön till Jehova Gud på våra vägnar.
11, 12. a) Vad är ett löfte? b) Hur allvarligt var, enligt lagen, underlåtenhet att fullgöra ett löfte?
11 Nära förbunden med anordningen att frambära offer var lagens föranstaltning om löften. Israeliterna befalldes: ”Ni skall frambära ett eldsoffer åt Jehova, ett brännoffer eller ett slaktoffer för att fullgöra ett särskilt löfte.” (4 Mos. 15:3, NW) Många löften avlades som en vädjan till Gud om hans ynnest och hjälp. Förutsatt att den Högste beviljade begäran förpliktade sig den som avlade löftet frivilligt att göra någonting särskilt eller att avhålla sig från någon verksamhet, som han i annat fall hade rätt att ägna sig åt.
12 Ett löfte hade i själva verket samma kraft som en ed. Underlåtenhet att fullgöra löftet var en mycket allvarlig sak, vilket vi kan förstå av följande förklaring i lagen: ”Om du har gjort ett löfte åt HERREN, din Gud, skall du icke dröja att infria det, ty HERREN, din Gud, skall förvisso utkräva det av dig, och synd kommer att vila på dig. Men om du underlåter att göra något löfte, så kommer icke därigenom synd att vila på dig.” — 5 Mos. 23:21, 22.
13. Vad bör gälla om vårt ord som kristna i överensstämmelse med Guds lag om löften?
13 Den princip vi kan lära av detta är att vår himmelske Fader förväntar att vi skall vara ärliga och rättrådiga i alla livets förhållanden. Vår önskan bör vara lik den som psalmisten David hade: ”Låt min muns tal och mitt hjärtas begrundan bli välbehagliga inför dig, o Jehova, min klippa och min förlossare.” (Ps. 19:15, NW) När det förhåller sig så, kommer vi att rätta oss efter lärjungen Jakobs förmaning: ”Låt ert Ja betyda Ja, och ert Nej, Nej, för att ni inte skall falla under dom.” (Jak. 5:12) Ja, vårt ord bör vara lika gott som ett undertecknat dokument. Andra bör ha tillit till att vårt ord är pålitligt, trovärdigt. Eftersom Jehova förväntar att hans tjänare skall ”tala sanning”, var och en ”med sin nästa”, kan den som brister i sannfärdighet eller ärlighet knappast förvänta att den Högste skall se med ynnest på hans gåvor.
14, 15. a) Vilken anordning för högtider innehöll lagen? b) Har dessa högtider sin motsvarighet i kristna sammankomster i vår tid? Vad uppenbarar 1 Korintierna 5:7, 8 i detta hänseende?
14 Det finns ytterligare ett annat område av kristen verksamhet, där vi gör väl i att tänka på vad lagen föreskrev. Jehova ålade sitt folk Israel att hålla tre årliga högtider. Det krävdes att varje israelitisk man var närvarande vid dessa. (5 Mos. 16:16) För många betydde detta långa resor med den brist på bekvämlighet det innebar att vara borta från hemmet. I dag kan vi vara med vid två eller tre sammankomster varje år, och att vi är närvarande kan inbegripa ett mått av uppoffring. Gör vi den ansträngning som behövs för att vara med vid sammankomster på grund av att vi vill åtnjuta umgänget med våra bröder och den frikostiga föranstaltningen med andlig föda?
15 Det är naturligtvis mera inbegripet än att vi uppskattar sammankomster med Guds folk. Varför det? Därför att vi inte är begränsade till att hålla särskilda dagar och högtider, som israeliterna var. (Kol. 2:16, 17) Aposteln Paulus skrev: ”Rensa ut den gamla surdegen, så att ni kan vara en ny deg, i den mån som ni är osyrade. Ty också vårt påskoffer, Kristus, har blivit slaktat. Låt oss följaktligen hålla högtid, inte med gammal surdeg, inte heller med uselhetens och ondskans surdeg, utan med uppriktighetens och sanningens osyrade bröd.” (1 Kor. 5:7, 8) Som det verkliga påskalammet offrades Jesus Kristus bara en gång. Följaktligen är hela vårt levnadslopp som kristna jämförligt med de osyrade brödens högtid. Är vi villiga att avlägsna det som är syndigt för att bevara renheten personligen och i församlingen? Att vi dag efter dag håller Guds rättfärdiga krav är absolut nödvändigt för att vår tjänst skall vara godtagbar för honom.
JEHOVAS DJUPA OMSORG OM OSS
16. a) Genom vem gav Jehova en kraftfull förmaning under 400-talet f.v.t.? b) Hurdana var förhållandena när det gäller styrelse vid den tiden?
16 Eftersom detta att Jehova inbjuder oss att bära fram våra offergåvor inte är till gagn för honom, utan i stället till vårt eviga väl, gör vi väl i att lägga märke till hans omtänksamma underrättelser om vad som gör våra gåvor godtagbara. Under 400-talet f.v.t. var det medelst sin profet Malaki som Jehova Gud gav kraftfulla förmaningar angående detta till dem som bekände sig tillbedja honom. Vid den tiden hade det persiska världsväldet makten. Områden som en gång hade behärskats av små kungariken stod under provinsförvaltning, med ståthållare som representerade den persiske monarken. För att det skulle bli möjligt för ståthållarna att upprätthålla det kejserliga styret och ta upp skatterna för den kejserliga skattkammaren, hade dessa myndighetspersoner fått makt på liv och död över medborgarna i sina respektive provinser. På grund av ståthållarens stora myndighet betalade de allra flesta medborgarna sina skatter och lämnade också en extra gåva åt ståthållaren. De ville inte väcka hans misshag och riskera sitt eget liv.
17. Hur visade Israels folk och prästerna på Malakis tid underlåtenhet när det gällde att frambära godtagbara gåvor åt Jehova?
17 Mot denna bakgrund kan vi inse det tillbörliga i Jehovas ord genom Malaki. Den Högste lade fram kraftiga protester mot israeliterna. Genom Malaki framhöll han vilken stor synd det var av folket att frambära blinda, halta och sjuka djur som offer och vilken stor synd det var av prästerna att ta emot sådana bristfälliga offer. Därpå kom uppfordran: ”För fram det [din offergåva] till din ståthållare, det ber jag dig. Skall han då finna behag i dig, eller skall han välvilligt ta emot dig?” (Mal. 1:7, 8, NW) Det krävdes inte någon större fantasi från israeliternas sida för att de skulle inse det icke önskvärda resultatet av ett sådant handlingssätt, när de hade med en mänsklig ståthållare att göra. Hur skulle de då kunna hoppas på att få godkännande av den store konungen Jehova? De kunde helt enkelt inte göra det. Det var i deras eget intresse att handla i överensstämmelse med Malakis uppmaning: ”Bönfallen alltså nu inför Gud, att han må bliva oss nådig.” (Mal. 1:9) Det var bara genom att leva i enlighet med Jehovas krav som de kunde vinna Guds godkännande.
18. Hur kan kristna göra sig skyldiga till underlåtenhet som liknar israeliternas på Malakis tid?
18 Nu i denna tid måste vi förvissa oss om att vi får gagn av de lärorika exempel som finns nedtecknade i den Heliga skrift. (Rom. 15:4) Vi har inte råd att komma med anspråk på att vi frambär frikostiga gåvor, som Ananias och Safira gjorde, medan vi i själva verket söker våra egna själviska intressen. (Apg. 5:1—11) Det skulle inte vara tillbörligt att vi använde våra krafter, tillgångar och förmågor i sådan utsträckning till det som behagar oss själva att praktiskt taget ingenting blir kvar för att ge materiell och andlig hjälp åt andra. Detta skulle vara som att säga till Jehova: ”Här ger jag dig vad som blir över.” Skulle inte detta vara en skymf? Skulle vi verkligen kunna förvänta att han skulle betrakta sådan symbolisk tjänst med ynnest? Hur tydligt är det inte att hela vårt levnadssätt, vårt dagliga liv, vår inställning, vårt motiv, står i samband med våra offergåvor åt Jehova! Vi måste bevara renheten i alla avseenden.
19. Vad kan hjälpa oss att avgöra om vi ger vårt bästa?
19 Det bör förhålla sig med oss alldeles som med israeliterna — må ”gåvan ur vars och ens hand ... stå i proportion till” Jehovas välsignelse. (5 Mos. 16:17, NW) Låt oss med uppskattning räkna de välsignelser som vår himmelske Fader har gett oss och inte förbise någon av dem. Då kan vi individuellt avgöra om vi ger åt Jehova i proportion till hans gåvor till oss. Hur underbart är det inte att han känner våra förmågor och ändå inte uttryckligen dikterar för var och en av oss vad vi måste ge åt honom! Han tillåter oss att ge uttryck åt vår uppskattning från hjärtat. Och vill vi inte ge honom vad han förtjänar, nämligen vårt allra bästa? Allt som är mindre än detta skulle inte vara gott nog. Låt oss alltså ge vårt bästa åt honom som har gett oss allt vi äger!
[Bild på sidan 23]
OLJA (Jehovas ande)
RÖKELSE (godtagbara böner)
BRÄNNOFFER (fullständig hängivenhet)
OSYRADE BRÖD (ett rent levnadssätt)