-
Verkningarna av ett länge fördröjt återbesökVakttornet – 1951 | 15 november
-
-
Nu är vår syster inte ensam längre. Visserligen har hon under alla dessa fem år predikat och stått fast för sanningen trots sin ensamhet, men nu får hon besök fyra gånger i månaden av goda vänner, edra tidskrifter som skickas från Brooklyn, och hon har skrivit till avdelningsexpeditionen att hon är mycket glad och lycklig över att få sin kraft förnyad. Detta är alltså de vitträckande verkningarna av ert goda arbete där i Brooklyn och ett exempel på vad som händer överallt i världen, ty ”Jehova känner dem som tillhöra honom”.
-
-
Frågor från läsekretsenVakttornet – 1951 | 15 november
-
-
Frågor från läsekretsen
Ett mål som nyligen förevarit i Chicago och som rörde Jehovas vittnen och deras ståndpunkt i fråga om blodtransfusioner gav orsak till många kommentarer i den amerikanska pressen och bland folk i allmänhet. Många frågor framställdes. De som återges här nedan var de vanligaste och kom från skilda håll. Vi återger dem jämte svaren, då denna fråga ju är aktuell även i Sverige.
● Vilka skäl mot blodtransfusion kan anföras från Skriften?
Jehova ingick förbund med Noa efter floden, och däri ingick detta bud: ”Kött, som i sig har sin själ, det är sitt blod, skolen I icke äta.” (1 Mos. 9:4) Den lag som gavs genom Mose innehöll dessa restriktioner: ”Intet fett och intet blod skolen I förtära.” ”Och intet blod skolen I förtära.” ”Om någon av Israels hus eller av främlingarna som bo ibland dem förtär något blod, så skall jag vända mitt ansikte mot honom som förtär blodet och utrota honom ur hans folk. Ty allt kötts själ är i blodet, och jag har givit eder det till altaret, till att bringa försoning för edra själar; ty blodet är det som bringar försoning genom själen som är däri [för själen, KJ], Ty det är allt kötts liv; dess blod är för dess liv. Därför sade jag till Israels barn: I skolen icke äta blodet av något slags kött.” (3 Mos. 3:17; 7:26; 17:10, 11, 14 [vers 14 enl. KJ] ; 19:26) Och i de grekiska skrifterna lyder föreskriften för de kristna: ”Ty den heliga anden och vi själva hava funnit det gott att icke lägga någon ytterligare börda på eder, med undantag av dessa nödvändiga ting: att ni avhålla eder från sådant som offrats åt avgudar och från blod och från sådant som dödats utan att blodet fått rinna av och från otukt.” — Apg. 15:19, 20, 28, 29; 21:25; NW.
● Gäller inte de här ovan citerade förbuden endast blod av djur och inte människoblod?
Jehova föreskrev förvisso inte för sitt folk att de skulle låta blodet rinna av människokroppar, innan de åt dessa, av det enkla skälet att han aldrig givit någon tillåtelse till kannibalism. Fastän de anförda skriftställena talar om djurens blod i första hand, så får man dock inte förbise att föreskriften lydde: ”Intet blod skolen I förtära”, ”I skolen icke äta blodet av något slags kött”. Detta inbegriper mänskligt kött. Djurens blod var avsett ”att bringa försoning för edra själar”. Och ändå visade Paulus, att detta blod av offerdjur inte åstadkom någon verklig försoning, utan endast förebildade Jesu blod. Om det förebildliga blodet av djur var heligt, hur mycket mer måste då inte det motbildliga människoblodet vara det! Som bevis för att förbudet inbegrep människoblod lägger vi märke till vad som hände, då tre män riskerade livet för att skaffa vatten åt den törstige David: ”Men David ville icke dricka det, utan göt ut det såsom ett drickoffer åt HERREN. Han sade nämligen : ’Gud låte det vara fjärran ifrån mig, att jag skulle göra detta! Skulle jag dricka dessa mäns blod, som hava vågat sina liv? Ty med fara för sina liv hava de burit det hit.’” (1 Krön. 11:17—19) Eftersom vattnet hade anskaffats med risk för att människoliv skulle gå till spillo, räknade David det som människoblod och tillämpade på det den gudomliga lagen angående allt blod, nämligen att det skulle utgjutas på marken. ”Men blodet skolen I icke förtära; I skolen gjuta ut det på jorden såsom vatten.” — 5 Mos. 12:16, 23, 24.
● När nu blodgivaren inte dör och intet liv går förlorat, varför gäller då Skriftens förbud också blodtransfusioner?
Vi hänvisar till svaret på närmast föregående fråga och frågar i vår tur: Dog de tre männen som skaffade vattnet åt David? Nej. Ansåg då David detta vara någon förmildrande omständighet, som gav honom frihet att dricka det vatten som han betraktade som likvärdigt med människoblod? Nej. Om den skapelse som blodet kommer från dör eller inte dör gör ingenting till saken. Förbudet gällde att föra in blod i organismen, och detta enkla faktum kan inte ändras genom påhittigt resonemang och underfundig världslig vishet.
● Då de kristna ju inte är underställda Mose lag, som innehöll dessa förbud mot användningen av blod, varför skall då vi vara bundna av dessa förordningar?
Förbudet mot att använda blod gällde innan Mose lag blev given, ty det utfärdades flera hundra år tidigare, vilket omtalas i 1 Moseboken 9:4. Det upprepades och utfärdades att gälla även för de kristna, sedan Mose lag hade blivit fastnaglad vid Kristi tortyrpåle. Svaret på första frågan i detta nummer visade att förbudet mot blod hör till de grundläggande föreskrifterna för de kristna, ty när instruktionerna om de absoluta minimikraven sändes ut, inbegreps detta förbud mot blod bland ”dessa nödvändiga ting”. Denna princip i fråga om blodet existerade alltså både före och efter Mose lag och var så livsviktig, att den infogades och inskärptes också i den lagen.
● I 3 Moseboken 3:17 läser vi: ”Intet fett och intet blod skolen I förtära.” Varför måste man då undvika blod, när man kan äta fett?
Den mosaiska lagen krävde att offerdjurens fett skulle brännas på altaret, vilket framgår av de verser som föregår den som citeras i frågan. Fettet var särskilt lämpat för detta, eftersom det brann så lätt. Det som vi här vill anföra som svar på frågan är emellertid, att förbudet mot att äta fett var en del av Mose lag. Men att äta blod förbjöds annorstädes än i lagförbundet, vilket däremot inte är fallet med fett. När lagförbundet upphörde att gälla, därför att det hade blivit uppfyllt, upphörde alltså förbudet mot att äta fett liksom mot att äta svinkött, harar och kaniner, ål osv.
● Varför vägrar inte Jehovas vittnen att äta kött över huvud taget, eftersom det ju finns blod kvar i köttet, även om man låtit blodet rinna av djuret på tillbörligt sätt?
Somliga säger att det är ”mellanrumsvätska”, och inte blod, som tränger ut ur kött. Det blod som finns kvar i kroppen stelnar efter en tid och sedan det blivit utsatt för luftens inverkan och kan följaktligen inte befinna sig i flytande tillstånd, när man köper köttet i en slaktarbutik. Men en välkänd lärobok i fysiologi framhåller likväl förnuftiga argument för att något stelnat blod finns kvar även i sådana kroppar som blodet fått rinna av ur ordentligt. För att söka avlägsna allt blod går särskilt noggranna judar till stora ytterligheter. Code of Jewish Law, en samling på engelska språket av judiska lagar och sedvänjor, som utgivits av en judisk rabbin på ett hebreiskt bokförlag i New York, framhåller detaljerat, vilka pinsamt noggranna åtgärder som vidtages med köttet. Det får ligga i vatten en halv timme, saltas därpå och får sedan rinna av i en timme, då saltet drar ut blodet, varefter köttet tvättas noggrant tre gånger. Men Jehovas vittnen går inte till sådana ytterligheter, som kännetecknar det fariseiska nit, som gjorde stor affär av småsaker men visade ”ringaktning för de viktigare tingen i lagen”. Som Jesus sade till dem: ”Blinda vägledare, som sila bort myggan men svälja ner kamelen!” (Matt. 23:23, 24 NW) Vad saken gäller är följande: Jehova Gud gav förbudet mot att äta blod, då han sade att människan fick äta djurens kött. Han föreskrev då att detta förbud skulle iakttagas genom att det slaktade djurets blod fick rinna av. Det är hans lag vi söker att rätta oss efter i fråga om denna sak angående blodet, och när vi då har följt hans anvisning och rättat oss efter kravet genom att låta blodet rinna av, är inte det nog? Vi behöver inte tillgripa absurditeter och spetsfundigheter, som en farisé, och pålägga oss bördor utöver vad den gudomliga lagen bjuder. — Matt. 23:4.
● Många säger att det inte är att äta blod, när man får en blodtransfusion. Är detta en sund uppfattning?
En patient på ett sjukhus kan tillföras föda genom munnen, genom näsan eller genom ådrorna. När sockerlösningar gives intravenöst, kallas detta att patienten får föda på intravenös väg. Sjukhusens egen terminologi erkänner alltså såsom tillförsel av föda, när det tillföres organismen näring genom blodådrorna. Den som utför transfusionen tillför alltså patienten blod genom ådrorna, och patienten som får blodöverföringen äter blodet genom att det upptages i hans ådror. Sedan alla de konstfärdiga invändningarna och resonemangen och spetsfundigheterna är förbi, kvarstår det nakna faktum, att ett kvantum av en skapelses blod avsiktligt har införts i en annans organism. Det är detta som Gud har förbjudit, utan hänsyn till sättet varpå det sker.
● Om transfusionen gör nytta, kanske till och med räddar liv, är det inte då en Kristuslik tjänst som utförts? Sade inte Jesus: ”Ingen har större kärlek, än att han giver sitt liv för sina vänner”?
Jesus sade detta, som det omtalas i Johannes 15:13. Han tillade också: ”I ären mina vänner, om I gören vad jag bjuder eder.” (Joh. 15:14) Han utgöt sitt blod för dem som lyder honom, men det utgöts inte på blodöverföringsvis, utan genom en offerdöd på tortyrpålen, varigenom värdet av hans liv frambars på Jehovas motbildliga altare till återlösning av de lydiga människorna, vilket djuroffren på den mosaiska lagens tid hade förebildat. Blodtransfusion är inte Kristuslik. Hans blod var av en bestämd typ och skulle för transfusionsändamål endast ha gagnat vissa individer med överensstämmande blodtyp, medan det skulle ha varit dödsbringande för många andra. Men dog inte Kristus för alla slags människor, för alla dem som skulle bevisa sig vara hans vänner genom att göra vad han har bjudit? Det är också endast Kristi Jesu blod som har återlösande kraft och syndaförsonande verkan, varför ofullkomliga människor inte behöver försöka försätta sig i hans ställe, genom att påstå att de utger sina liv för sina vänner, liksom Kristus gjorde för sina. Och dessutom gäller de livsmöjligheter som öppnades genom hans utgjutna blod evigt liv i en ny värld, inte bara en kort fortsättning av den nuvarande, tillfälliga existensen. Vilken räddning till livet som än månde åstadkommas medelst transfusion, så kan den endast bli kortvarig.
-