Den uppfordran som de ”goda nyheterna” för med sig
1. Vilka är de bästa nyheter som man kan få höra i våra dagar, och varför är det så?
ALLA tycker vi om att få höra goda nyheter. Hur lycklig är inte den äkta man som får veta att hans hustru lyckligt och väl har fött deras förstfödde son! Hur lyckliga är vi inte över att få höra att goda vänner eller kära anhöriga, kanske mor eller far, skall komma och hälsa på oss! Hur lycklig är inte lantbrukaren, när han får goda nyheter från fälten, när han får veta att utsädet har grott och börjat spira upp! Hur lycklig är inte den man, som slutligen får ett arbete, sedan han har sökt efter arbete i många månader! Nu kan han åter få pengar, så att han kan sörja för sina egna behov såväl som för hustruns och barnens. Ja, det är många händelser och tillfällen som innebär goda nyheter för oss, men av alla goda nyheter kan inga vara bättre än ”dessa goda nyheter om riket”, dvs. Guds rike, eftersom de ger oss hopp om eviga välsignelser bestående av liv och frid för lydiga människor i en ny värld. — Matt. 24:14, NW.
2. Vad följer ofta med de goda nyheter som man får höra? Ge exempel.
2 Men lägg märke till att med de goda nyheterna följer ofta ansvar. De för med sig en uppfordran. De kräver av den som får de goda nyheterna att han skall handla, att han skall göra något för att visa sin uppskattning av de goda nyheterna, så att han kan få helt och fullt gagn av dem. En förstfödd sons ankomst är goda nyheter för man och hustru, men genom detta födelsens under blir de far och mor. Detta kräver av dem att de ordnar sitt liv i förhållande till den nya situationen och tar på sig föräldraskapets ansvar. Att vänta gäster innebär arbete för värden och värdinnan, även om det är glädjefyllt arbete, så att man kan visa tillbörlig gästfrihet. Att ny gröda skjuter upp på lantbrukarens åkrar innebär en uppfordran för honom. Det kräver tid och uppmärksamhet från hans sida. Han måste hålla fåglarna borta, om de inte skall angripa brodden, rensa undan ogräs och vattna de späda plantorna. Han måste arbeta hårt med att ta vård om det som spirar, till dess det har vuxit upp och mognar och lyckligt och väl kan skördas. De goda nyheterna om arbete för den arbetslöse medför ansvar. Nu har han ett arbetsavtal, som han måste uppfylla, om han skall få behålla sitt arbete. Den uppfordran detta innebär för honom kan formuleras så: Kommer han att bevisa sig vara en god arbetare?
3. a) Vad säger oss de ”goda nyheterna” om vår jords framtid? b) Vilka frågor framställer uppriktiga människor nu?
3 På samma sätt är det med dessa ”goda nyheter om riket”. Att man får höra dessa goda nyheter innebär en uppfordran — det kräver av dem som lyssnar till dem att de skall utföra någonting som visar att de uppskattar dem. Och hur goda är inte dessa nyheter! Guds rike under Kristus Jesus skall tillintetgöra denna ogudaktiga tingens ordning; det skall göra slut på hat och krig, på sjukdom, lidande och död; det skall återställa jorden, så att den blir ett paradis befolkat av fullkomliga, friska män och kvinnor, som lever ett liv i frid och lycka, och det skall åstadkomma detta i en mycket nära framtid, i vår generations tid. (Se Daniel 2:44; Psalm 37:10, 11; 46:10; Jesaja 9:6, 7; Uppenbarelseboken 21:3, 4; Matteus 24:3—14, 32—34.) Utan tvivel känner du redan i viss mån till dessa goda nyheter. Det förhållandet att du läser detta visar att du är intresserad av dessa ”goda nyheter” och av Guds uppsåt i förbindelse med sitt rike. Utan tvivel önskar du leva under det bästa av alla riken och för evigt åtnjuta dess välsignelser. Om du av hjärtat önskar detta, då är det naturligt för dig att fråga: ”Vad kräver detta av mig? Om jag tar emot de goda nyheterna om Guds rike, hur kommer det att inverka på mitt liv nu?”
4. Hur måste de människor nu uppföra sig, som önskar vinna liv under Guds rikes styrelse, och varför innebär detta en förändring?
4 Vi kan alla hålla med om att aposteln Paulus’ ord i Efesierna 5:16 gäller våra dagar: ”Tiden är ond.” Ja, vi lever sannerligen i en ond värld, en orättfärdig värld, där människornas tankar och gärningar är onda. Människors och nationers uppförande ger ingen ära åt Gud och är ovärdigt hans rike. Vi har vuxit upp i den här världen, bland dess traditioner och sedvänjor, av vilka många är i strid med Guds rättfärdiga principer, och i gemenskap med människor, vilkas uppförande kommer mycket till korta, om det jämförs med den måttstock vi finner i bibeln, Guds ord. Allt detta har inverkat på oss och på vårt levnadssätt. På grund av att vi har vuxit upp i en splittrad värld har vi dessutom lagt oss till med olika slag av lojalitet — lojalitet mot familjen, stammen, rasen och nationen —, och detta utmynnar ofta i söndring, hat, misstänksamhet och falsk stolthet, en känsla av att vara andra överlägsna. Men när vi läser om Guds rike i bibeln, lär vi oss att det krävs ett annat slag av lojalitet eller trohet av dem som skall vinna evigt liv. Detta är lojalitet mot Jehova, universums suveräne härskare, och mot hans rike med Kristus Jesus vid styret, och vi lär oss en ny levnadsväg i lydnad för detta rikes styrelse. Detta kräver ett uppförande som är annorlunda än denna världens. Det kräver av oss att vi uppför oss ”på ett sätt som är värdigt de goda nyheterna”. — Fil. 1:27, NW.
5. Vad innebär det för oss att vi tar emot dessa ”goda nyheter om riket”?
5 Det är viktigt att vi inser att de ”goda nyheterna” har att göra med ett rike, med Guds rike. Ett rike är ett herradöme med en regering eller styrelse och utövar således herravälde över eller styr dem som är dess undersåtar. Liksom andra regeringar och herradömen har lagar, som dess undersåtar har att rätta sig efter, så har Guds rike lagar eller regler, som gäller för dess undersåtars uppförande. Att vi tar emot de ”goda nyheterna” innebär fördenskull i själva verket att vi tar på oss ansvaret att vara Guds himmelska rikes undersåtar, att vi är undergivna detta rike och ödmjukt går med på att lyda befallningarna från universums suveräne härskare, Jehova Gud, och sedan också verkligen lyder dem. Endast genom att vi gör detta kan vi ”räknas värdiga Guds rike”. — 2 Tess. 1:5, NW.
6. Varför måste man nu ägna ytterst allvarlig uppmärksamhet åt detta?
6 Alla människor, som lever på jorden i denna tid, måste ägna allvarlig uppmärksamhet åt denna sak. Dessa ”goda nyheter om riket” predikas nu världen runt — det kan inte förnekas. Att detta sker beror på att vi lever i de ”yttersta dagarna” för den nuvarande världen, och en slutlig domens tid för alla som lever på jorden är inne. Det som kommer att bestämma över liv och död beträffande dig är hur du lyssnar till de ”goda nyheterna” och om du är villig att vara lydig gentemot dem och se till att ditt liv bringas till överensstämmelse med dem. Inom kort skall Kristus Jesus nu såsom konung i Guds rike, jämte sina heliga änglar, låta ”hämnd drabba dem som icke känna Gud och dem som icke lyda de goda nyheterna om vår Herre Jesus”. — 2 Tess. 1:7—10, NW.
De goda nyheterna kungjordes för Israel
7. Vilka goda nyheter kungjordes för Israels nation, medan de var i Egypten?
7 Israeliterna, avkomlingarna av Jakob, som också kallades Israel och som var son till Isak, Abrahams son, bodde under många år i Egypten. Medan de var där, blev de talrika. Där, i detta faraonernas land, blev de hatade och förföljda. De gjordes till ett slavfolk och led svårt förtryck. Men mitt under sitt betryck nåddes de av goda nyheter! Fördenskull blev det sagt om dem många år senare att de var de människor, ”för vilka de goda nyheterna först kungjordes”. (Hebr. 4:6, NW) Genom sitt språkrör Mose gav Jehova Gud israeliterna detta hänförande budskap: ”Jag vill föra eder bort ifrån betrycket i Egypten upp till kananéernas ... land, ett land, som flyter av mjölk och honung.” (2 Mos. 3:17) Vilket trösterikt budskap! Och hur glada blev inte israeliterna, då de fick höra det! Vilken glädje erfor de inte också, när de senare såg de mirakulösa befrielsegärningar, som Jehova utförde för dem, då han bevisade sin allmakt till gagn för dem genom att sända de tio plågorna och slutligen genom att förgöra egyptierna i Röda havet, medan israeliterna under Mose befäl i trygghet kunde gå genom havet på torr mark! (2 Moseboken, kapitel 7—15) Medan israeliterna ännu var kvar i Egypten, blev Mose dessutom befalld att kungöra följande för dem: ”Säg därför till Israels söner: ’Jag är Jehova, och jag skall förvisso föra eder ut, bort från egyptiernas bördor, och befria eder från slaveriet under dem, och jag skall i sanning återkräva eder med utsträckt arm och med stora domar. Och jag skall förvisso taga eder till mig såsom ett folk, och jag skall i sanning bevisa att jag är Gud för eder, och ni skola förvisso veta att jag är Jehova, eder Gud, som för eder ut, bort från Egyptens bördor.’” (2 Mos. 6:6, 7, NW) Här fick israeliterna det välsignade löftet att de skulle föras in i ett särskilt förhållande till Jehova såsom hans folk, och detta krävde helt visst av dem ett uppförande som skulle vara värdigt detta stora privilegium.
8. a) Hur skulle israeliterna visa uppskattning av de goda nyheterna, som kungjordes för dem? b) Vilken egenskap, som ledde till nationens befrielse ur Egypten, visade sig israeliterna äga?
8 Uppskattningen av dessa goda nyheter och privilegiet att få ha Jehova såsom sin Gud förmådde helt visst Israels nation att med iver och stor villighet lydigt göra allt det som Jehova befallde nationen. Israeliterna fick mycket snart tillfälle att visa denna sin lydnad, när Jehova genom Mose befallde dem att fira påsken, medan de ännu var kvar i Egypten. Varje familj skulle samlas inomhus på kvällen den 14 Nisan (enligt den judiska almanackan). Ett lamm skulle slaktas, och blodet skulle strykas på dörrposterna. (2 Mos. 12:1—23) Sedan Mose meddelat folket dessa föreskrifter, gick ”Israels barn ... åstad och gjorde så; de gjorde, såsom HERREN [Jehova] hade bjudit Mose och Aron”. (2 Mos. 12:28) Israeliternas lydnad vid detta tillfälle fick till följd att deras hus blev ”förbigångna”, när Jehovas ängel slog alla egyptiernas förstfödda. ”Så förde då HERREN på denna samma dag Israels barn ut ur Egyptens land, efter deras härskaror.” — 2 Mos. 12:51.
9. a) Vad sade Jehova att Israels nation skulle bli? b) Vad krävde han av dem?
9 I tredje månaden sedan israeliterna dragit ut ur Egypten kom de till Sinai berg, och där klargjorde Jehova, återigen med Mose såsom sitt språkrör, för dem det nya förhållande, i vilket de nu skulle inträda såsom Jehovas folk. ”Och Mose gick upp till den sanne Guden, och Jehova började ropa till honom från berget och säga: ’Detta är vad du skall tala till Jakobs hus och säga till Israels söner: ”Ni hava själva sett vad jag gjorde mot egyptierna, för att jag skulle kunna bära eder på örnvingar och föra eder till mig. Och nu, om ni noggrant vilja lyda min röst och verkligen hålla mitt förbund, så skola ni förvisso bliva min särskilda egendom ut ur alla andra folk, ty hela jorden tillhör mig. Och ni själva skola bliva mig ett rike av präster och en helig nation.” Dessa äro de ord som du skall tala till Israels söner.’ Så kom då Mose och kallade till sig de äldre männen bland folket och förelade dem alla dessa ord, som Jehova hade befallt honom. Därefter svarade allt folket enhälligt och sade: ’Allt det som Jehova har talat äro vi villiga att göra.’” — 2 Mos. 19:3—8, NW.
10. I vilken utsträckning stiftade Jehova lagar som skulle reglera hans förbundsfolks liv?
10 Israels nation intog en särställning. Hela nationen, varje man, kvinna och barn, fördes in i förbundsanordningen, som ofta kallas lagförbundet, och genom detta förbund blev de bokstavligen en nation eller ett folk som avskilts åt Jehova. Ja, Jehova var deras konung, och fördenskull utövade han rätten att stifta lagar, som reglerade hans undersåtars liv och gällde alla livets förhållanden. Dessa lagar, som de fick genom Mose, hade att göra med deras tillbedjan av Gud, med hur gåvor och offer skulle frambäras. Det fanns lagar beträffande kosten, beträffande andlig och kroppslig renhet och beträffande ett rätt moraliskt uppförande. Lagar gavs också beträffande det tillbörliga förhållandet inom äktenskapet, om hur äkta män och hustrur, föräldrar och barn skulle förhålla sig till varandra. Åter andra lagar och principer reglerade den enskildes förhållande till nästan och underströk behovet av ärlighet och rättvisa såväl som av barmhärtighet och kärlek i hans mellanhavanden med andra människor.
11. Vilken lag beträffande blodet gav Gud åt Israel, och på vilken tidigare befallning var denna lag grundad?
11 Några av dessa lagar byggde rätt och slätt vidare på principer eller lagar som hade givits tidigare och som var och alltjämt är bindande för alla människor såsom Adams och Noas avkomlingar. De lagar till exempel, som hade att göra med blodets helgd och som gavs åt Israel, grundade sig på Guds befallning till Noa, vilken utfärdades strax efter syndafloden och omtalas i 1 Moseboken, kapitel 9. ”Alla djur som röra sig och äro vid liv få tjäna till föda åt eder. Såsom det förhåller sig med den gröna växtligheten, så giver jag eder också allt detta. Endast kött med sin själ — sitt blod — få ni icke äta. Och — förutom detta — edert blod av edra själar skall jag återkräva. Ur varje levande varelses hand skall jag återkräva det; och ur människans hand, ur vars och ens hand som är hennes broder, skall jag återkräva människans själ. Envar som utgjuter människans blod, av människan skall hans eget blod bliva utgjutet, ty till sin avbild gjorde Gud människan.” (1 Mos. 9:3—6, NW) Orsaken till att man skulle handskas med blodet med sådan respekt var den att blodet representerar livet eller själen; och eftersom livet är en Guds gåva, har han rätt att kräva att människor visar hänsyn för andra mäns och kvinnors liv och även för djurens liv. Även om människan fick döda djur till föda, fick hon inte hänsynslöst slakta djur för nöjes skull. Följaktligen underströk Guds lag till israeliterna att man bör visa hänsyn för livet och därmed även för blodet, som representerar livet. Jehova påbjöd: ”Om en man av Israels hus eller en bofast utlänning, som vistas såsom utlänning ibland eder, äter något slags blod, skall jag förvisso vända mitt ansikte emot den själ, som äter blodet, och jag skall i sanning avskära honom från hans folk. Ty köttets själ är i blodet, och jag har själv anbragt det på altaret för eder till att göra försoning för edra själar, ty det är blodet som gör försoning genom själen i det. Det är därför som jag har sagt till Israels söner: ’Ingen själ av eder skall äta blod, och ingen bofast utlänning, som vistas såsom utlänning ibland eder, skall äta blod.’ Om en man bland Israels söner eller en bofast utlänning, som vistas såsom utlänning ibland eder, under jakten fångar ett villebråd av fyrfotadjur eller en fågel som får ätas, skall han i så fall låta dess blod rinna av och täcka över det med jord. Ty varje slags kötts själ är dess blod genom själen i det. Följaktligen sade jag till Israels söner: ’Ni få icke äta blodet av något slags kött, ty varje slags kötts själ är dess blod. Vilken som helst som äter det skall bliva avskuren.’” I det sjätte av tio Guds bud framhävdes också blodets helgd i dessa ord: ”Du skall icke mörda.” — 3 Mos. 17:10—14; 2 Mos. 20:13; NW.
12. Vad angav och framhöll tio Guds bud, som Jehova inristade på stentavlorna?
12 I tio Guds bud gavs tio grundläggande lagar eller regler, som israeliterna hade att rätta sig efter. Gud inristade dem själv genom sin heliga andes kraft på två stentavlor, som gavs åt Mose på Sinai berg. Dessa bud intog med rätta främsta platsen i den lagsamling, som gavs åt Israel, även om de förblev en del av den. De angav grundläggande lagar eller principer, regler för uppförandet, vilka i första hand reglerade israeliternas förhållande till Gud och i andra hand deras förhållande till familjen och till varandra såsom individer. De fyra första buden underströk behovet av helhjärtad och odelad tillbedjan av Jehova såsom Gud och av lydnad mot hans bud och befallningar. Det femte framhöll behovet av enhet inom familjen, av att barnen har respekt för far och mor, och de fem återstående hade att göra med handlingssättet gentemot medmänniskorna: man fick inte mörda, inte begå äktenskapsbrott, inte stjäla, inte avge falskt vittnesmål mot en annan, inte hysa begärelse, dvs. inte med orätt åstunda något som tillhörde en annan. — 2 Mos. 20:1—17.
Israels nation utgör ett varnande exempel
13, 14. a) Vad skulle det medföra för Israel, om folket lydde Guds lagar? b) Vilka välsignelser fick de verkligen röna, men varför blev de inte varaktiga?
13 Lydnad för Jehovas lagar skulle medföra omätliga välsignelser för israeliterna. Hans bud skulle leda dem till att leva sunt och rätt, vilket skulle befrämja enheten inom nationen och medföra god hälsa och lycka. Men framför allt annat skulle de leda dem i en rätt gudsdyrkan, i ett rätt uppförande som skulle vara välbehagligt för Jehova, deras Gud, och skulle tillförsäkra dem hans ynnest. Deras lydnad skulle skydda dem för falsk religion och för omoraliska förehavanden, som kunde förleda dem till att synda och göra uppror och slutligen kunde medföra att de bleve förkastade av Gud.
14 I överensstämmelse med sitt löfte förde Gud israeliterna till ett land som flöt av mjölk och honung. (2 Mos. 3:8; 4 Mos. 13:28) Sedan nationen gjort många nya erfarenheter, slog dess medlemmar sig ned i det utlovade landet, Kanaan eller Palestina, och det heter att konung Salomo under sin regering ”hade fred på alla sidor runt omkring, så att Juda och Israel sutto i trygghet, var och en under sitt vinträd och sitt fikonträd, ifrån Dan ända till Beer-Seba, så länge Salomo levde”. (1 Kon. 4:24, 25) Men dessa välsignelser blev inte varaktiga. Upprepade olydnadshandlingar gentemot Guds lag medförde slutligen tillbörlig vedergällning — Israel blev förkastat av Gud såsom hans folk. I stället för välsignelser fick nationen känning av de förbannelser som Gud hade förutsagt skulle bli följden av sådan olydnad.
15. a) Vilka två grundläggande bud var Israels förhållande till Jehova beroende av? b) Varför kunde inte skrymtaktig gudsdyrkan bedra Jehova?
15 Även om lagförbundet hade tio Guds bud såsom grundval, var nationens förhållande till Gud i själva verket beroende av två grundläggande principer — kärlek till Gud och kärlek till nästan. (5 Mos. 6:5—9; 3 Mos. 19:18) Trohet mot dessa båda principer var det väsentligaste, om man skulle få behålla Guds ynnest. Svaghet eller tillfälligt misslyckande till följd av mänsklig ofullkomlighet kunde visserligen förlåtas, även om sådant medförde tillrättavisning och tuktan, men när nationen förlorade sin kärlek till Gud och man inte längre tjänade honom av hela sitt hjärta, kunde detta bara medföra svår olycka. (1 Krön. 28:9; Ords. 4:23) Ingen skrymtaktig gudsdyrkan kunde bedra Jehova, ty han är en Gud som ”ser till hjärtat” och som ”utrannsakar hjärtat” hos människor. Hjärtat hos det större antalet av folket i Israel vändes bort från kärlek till Gud och nästan till rätt och slätt egenkärlek, och Jehova urskilde detta. Han kunde se de onda gärningarna utföras, först i det fördolda och sedan i klart dagsljus, allteftersom folkets hjärtan blev förhärdade på det dåliga uppförandets väg. — 1 Sam. 16:7; Jer. 17:10.
16. a) Hur drabbades denna nation av svår olycka? b) Hur förklarade profeten Jeremia orsaken till denna olycka?
16 Israeliterna drog in i det utlovade landet år 1473 f. Kr., och de lade slutligen landet under sig på konung Davids tid. Davids fyrtioåriga regering slutade år 1037 f. Kr. Fyrtio år senare uppstod en rämna inom nationen till följd av avundsjuka och rivalitet, och efter konung Salomos död år 997 f. Kr. delades så den ursprungliga nationen Israel i två riken, tiostammarsriket Israel i norr med Samaria som huvudstad och tvåstammarsriket Juda i söder med Jerusalem som huvudstad. Det nordliga tiostammarsriket föröddes av assyrierna år 740 f. Kr., och därpå blev Juda rike förött år 607 f. Kr. av babylonierna. Strax innan slutet kom för Juda rike, yttrade Jeremia dessa ord till folket: ”Ty både på den dag, då jag förde edra fäder ut ur Egyptens land, och sedan ända till denna dag har jag varnat dem, ja, titt och ofta har jag varnat dem och sagt: ’Hören min röst’; men de ville icke höra eller böja sitt öra därtill, utan vandrade var och en i sitt onda hjärtas hårdhet. Därför lät jag ock komma över dem allt vad jag hade sagt i det förbund som jag bjöd dem hålla, men som de dock icke höllo. Och HERREN sade till mig: Jag vet, huru Juda män och Jerusalems invånare hava sammansvurit sig. De hava vänt tillbaka till sina förfäders missgärningar, deras som icke ville höra mina ord. Själva hava de så följt efter andra gudar och tjänat dem. Ja, Israels hus och Juda hus hava brutit det förbund, som jag slöt med deras fäder. Därför säger HERREN så: Se, jag skall låta en olycka komma över dem, som de icke skola kunna undkomma; och när de då ropa till mig, skall jag icke höra dem.” — Jer. 11:7—11. Jämför 5 Moseboken 6:12—15 och 28:15, 45—47.
17. Vilken tillfällig återställelse erfor israeliterna?
17 I sin stora barmhärtighet och såsom en uppfyllelse av sitt löfte och sitt uppsåt lät Jehova en kvarleva av nationen återvända från Babylon till det utlovade landet, sedan detta legat öde i sjuttio år. Återigen nåddes Israels folk av goda nyheter om befrielse, medan de befann sig i fångenskap. Denna kvarleva av det köttsliga Israel återvände till Palestina för att tillbedjan av Jehova skulle återupprättas där, men Israels folk blev inte på nytt en oberoende nation, ett oavhängigt rike.
18. Bevisade sig Israels folk ”värdigt de goda nyheterna”, som kungjordes för dem?
18 Bevisade detta forntida folk, Israel, i längden att det var ”värdigt de goda nyheterna”, som hade predikats för dem nere i Egypten av Mose? Infriade de det löfte, som deras förfäder hade givit om att göra allt det som Jehova hade befallt dem och om att verkligen vara Guds folk, som gjorde hans vilja? Den inspirerade redogörelsen svarar: nej! Deras fullständiga ovärdighet såsom nation framgick tydligt och klart av deras inställning till Jesus, den utlovade Messias, som de förkastade och lät fastnagla vid en påle. Strax före sin död uttalade Jesus domen över nationen, när han sade: ”Jerusalem, Jerusalem, du som dräper profeterna och stenar dem som äro sända till dig! Huru ofta har jag icke velat församla dina barn, likasom hönan församlar sina kycklingar under sina vingar! Men I haven icke velat. Se, edert hus skall komma att stå övergivet och öde.” — Matt. 23:37, 38; Luk. 23:18—25; Apg. 2:23.
19. a) Vilket stort privilegium hade israeliterna åtnjutit, medan de var trogna? b) När Gud slutligen förkastade denna nation, innebar då detta att Gud helt upphörde att handla med människosläktet?
19 Israeliterna hade åtnjutit det stora privilegiet att få vara en nation av Jehovas vittnen. (Jes. 43:10—12) De fick visserligen inte någon befallning att predika om Jehova för alla de andra nationerna på jorden, men de hade blivit avskilda för att uteslutande, odelat, tjäna och dyrka Jehova. Genom de underbara gärningar, som Jehova utförde till gagn för dem, och genom den sanna tillbedjan, som de utövade när de var trogna, gjorde Jehova sig ett stort namn. Men de kunde endast förbli hans vittnen genom att hålla sig till sann gudsdyrkan och ära det förbund, som Gud hade ingått med dem, och genom att lyda hans bud och befallningar. Detta underlät de att göra. Fördenskull förkastade Jehova det köttsliga Israel. Lagförbundsanordningen med dem bragtes att upphöra, i det att den uppfylldes genom Jesus, och dess lag blev fastnaglad vid tortyrpålen. (Kol. 2:14) Men detta innebar inte att Gud upphörde att handla med människorna. Nej, utan med Kristus Jesus såsom medlare upprättades en ny förbundsanordning, inte med det köttsliga Israel utan med en nation som frambringar den rätta frukten, en nation vars uppförande skulle vara värdigt ett himmelskt Guds rike med Kristus såsom konung. — Hebr. 8:6; Matt. 21:43.