Åminnelsen — är du berättigad att taga del i den?
”Må en människa efter ingående granskning först godkänna sig själv, och må hon så äta av brödet och dricka av kalken.” — 1 Kor. 11:28, NW.
Varje år tidigt på våren, räknat efter förhållandena i nordliga länder, har nationerna varit vittne till hur vissa trossamfund har firat religiösa måltider, vilka tycks ha ett slags samband med varandra. I år äter judarna sin påskmåltid på onsdagskvällen den 9 april, och de romerska katolikerna och protestanterna firar långfredag den 11 april, medan de grekisk-katolska systemen högtidlighåller den därpå följande fredagen, den 18 april.
De tusentals grupperna av Jehovas vittnen hela jorden utöver i 121 länder firar på torsdagskvällen den 10 april den aftonmåltid som är en åminnelse av Kristi död. Orsaken till att den judiska högtiden och de högtider som de till bekännelsen kristna firar kommer så nära inpå varandra vad tiden angår är den, att den aftonmåltid som skulle tjäna till åminnelse av Kristi död blev instiftad på påskkvällen, genast efter det att Jesus och hans trogna apostlar hade tagit del av påskmåltiden, då de ju var judar efter köttet Då utfärdade Jesus Kristus instruktioner åt sina efterföljare att hålla högtid varje år på årsdagen av det som då skedde. Jehovas vittnen lyder noggrant hans föreskrifter och håller åminnelsemåltiden på årsdagen, nämligen den fjortonde dagen i den judiska månaden Nisan, medan delkatolska och protestantiska samfunden håller högtid på fredagen i den vecka som kommer närmast intill den 14 Nisan, emedan det var på en fredag han blev fastnaglad vid pålen på Golgata för att dö martyrdöden.
1, 2. Vad är frågan här, och vad sade Paulus som råd åt oss?
ATT TAGA DEL eller inte taga del — det är frågan. Vare sig du är katolik eller protestant, kristen eller inte kristen, så måste du avgöra svaret på denna fråga beträffande aftonmåltiden till Herrens åminnelse. Vi återger här vad aposteln Paulus säger som råd åt oss alla:
2. ”Jag har från Herren mottagit det som jag också har vidarebefordrat till eder, att Herren Jesus i den natt då han skulle bliva överlämnad tog ett bröd, och sedan han hade framburit tacksägelse, bröt han det och sade: ’Detta betyder min kropp, som är för eder skull. Fortsätt att göra detta till minne av mig.’ Han gjorde så också beträffande kalken, sedan han hade ätit aftonmåltiden, och sade: ’Denna kalk betyder det nya förbundet i kraft av mitt blod. Fortsätt att göra detta, så ofta som ni dricka den, till minne av mig.’ Ty så ofta som ni äta detta bröd och dricka denna kalk, fortsätta ni att förkunna Herrens död, till dess han kommer. Var och en som äter brödet och dricker Herrens kalk ovärdigt kommer alltså att vara skyldig beträffande Herrens kropp och blod. Må en människa efter ingående granskning först godkänna sig själv, och må hon så äta av brödet och dricka av kalken. Ty den som äter och dricker äter och dricker dom mot sig själv, om han icke urskiljer kroppen. Det är därför som många bland eder äro svaga och sjukliga och icke så få sova i döden. Men om vi urskilde, vad vi själva äro, så skulle vi icke bliva dömda. När vi bliva dömda, bliva vi emellertid agade av Jehova, på det att vi icke må bliva fördömda med världen. Alltså, mina bröder, när ni komma tillsammans för att äta det, vänta då på varandra. Om någon är hungrig, må han äta hemma, så att ni icke måtte komma tillsammans för dom.” — 1 Kor. 11:23—34, NW.
3, 4. Om vilka i andligt avseende sjuka människor framställer vi en fråga, och varför gör vi det?
3. Är ni bland dem som Paulus på sin tid sade sov i döden, medan många andra var svaga och sjukliga, dvs. i andligt avseende? Vi frågar så, därför att hundratals millioner människor i denna tid genomgår åtminstone ett formellt firande av Herrens aftonmåltid eller nattvarden, som den kallas, och i vilket andligt tillstånd befinner de sig likväl? Dessa hundratals millioner katoliker och protestanter i kristenheten är mycket sjuka i andligt avseende, mycket svaga i fråga om kristen tro och gärning. Inte så få är andligen döda, när det gäller att reagera för och med ett vaket och levande sinne taga emot det härliga budskap om Guds rike som Jehovas vittnen förkunnar världen runt i denna tid. Deras sociala, moraliska och religiösa tillstånd överensstämmer med den beskrivning som ges av aposteln Paulus i dessa ord:
4. ”Människorna skola älska sig själva, älska pengar, vara inbilska, högmodiga, hädare, olydiga mot föräldrar, utan tacksamhet, i avsaknad av välvilja, utan naturlig tillgivenhet, omöjliga att komma överens med, bakdantare, utan självbehärskning, vildsinta, utan kärlek till det goda, förrädare, halsstarriga, uppblåsta av självkänsla, nöjesälskande mer än Gudälskande, de skola hava en form av gudaktighet, men bevisa sig falska gentemot dess kraft; ... onda människor och bedragare komma att bliva allt värre, vilseleda andra och själva bliva vilseledda.” — 2 Tim. 3:2—5, 13, NW.
5, 6. a) Vad betyder detta mer och mer förvärrade tillstånd i kristenheten, och vad är roten till det onda? b) Vilken fråga måste vi på ett insiktsfullt sätt avgöra för att undgå att ådraga oss dom?
5. Detta tillstånd blir värre i kristenheten med varje år som går. Vad ligger det för betydelse däri? Det betyder de ”yttersta dagarna” för kristenheten och för denna världen. Ja, och alla de som stannar kvar i detta låga andliga tillstånd har tillintetgörelse att vänta i den universella striden vid Harmageddon, varmed denna världsliga tingens ordning kommer att sluta. Ty aposteln inleder den ovan citerade beskrivningen med orden: ”Men vet detta, att i de yttersta dagarna kritiska tider, svåra att komma till rätta med, skola vara här.” De flesta av dessa religionsutövare med en form av gudaktighet försöker åtminstone en gång om året, på sin långfredag, att taga vad de kallar den ”heliga nattvarden”. Varpå beror då deras farligt svaga andliga hälsa? Samme apostel ställer diagnosen och anger roten till deras onda, när han säger i sin avhandling av Herrens aftonmåltid: ”Må en människa efter ingående granskning först godkänna sig själv, och må hon så äta av brödet och dricka av kalken. Ty den som äter och dricker äter och dricker dom mot sig själv, om han icke urskiljer kroppen.” Å, det är däri det onda består! ”Det är därför som många bland eder äro svaga och sjukliga och icke så få sova i döden.” — 1 Kor. 11:28—30, NW.
6. De förstår inte innebörden i de emblem som Jesus brukade, när han instiftade Åminnelsen. De inser inte eller tar på allvar det ansvar de ådrar sig, när de tar del av dessa emblem, nej, de inte ens föreger sig taga det på allvar. Därför bevisar de sig falska gentemot verklig gudaktighets kraft i deras liv och är svaga och sjukliga i detta hänseende, om de inte redan ligger i dödssömn. Årsdagen av Herrens aftonmåltid närmar sig nu. Den måste alltjämt firas, ”till dess han kommer”. Skall du taga del, eller är du värdig att taga del av denna åminnelsemåltid med Kristi efterföljare? Är du genom Herrens befallning förpliktad till att taga del, eller är du utesluten därifrån? Detta är en fråga, som var och en måste avgöra för sin egen del efter att ingående ha granskat sig själv. De, som skall taga del, måste med vaket sinne urskilja Herrens kropp och måste inse vad det innebär för dem att de tar åminnelseemblemen. I annat fall kommer de att draga en dom över sig genom att taga del.
Olikhet i uppfattning
7, 8. Vilka följder av olikhet i uppfattning utvisar dålig andlig hälsa, och om vilka ord tvistas det mycket?
7. Olikhet i uppfattning om vad åminnelseemblemen betyder har vållat stora religiösa söndringar, tvister, ja, religiösa krig och förföljelser, i vilka mycket människoblod har spillts och upprörande okristliga grymheter begåtts. Allt detta är bevis på mycket dålig andlig hälsa, som kommer sig av att man inte har urskilt Herrens kropp. Det myckna tvistandet om vad ord innebär har lett till allt slags ogudlighet. För att vi skall ha återgivandet av Jesu ord och redogörelsen för de privilegier som han förlänade sina efterföljare framför oss, citerar vi här berättelsen om hur han för sina sanna lärjungar instiftade den aftonmåltid som skulle firas till hans åminnelse:
8. ”Och lärjungarna gjorde som Jesus hade bjudit dem, och de ställde allt i ordning för påsken. När det nu hade blivit afton, låg han till bords med de tolv lärjungarna. ... Medan de fortforo att äta, tog Jesus ett bröd, och sedan han hade uttalat en välsignelse, bröt han det, och i det han gav det åt sina lärjungar, sade han: ’Tag, ät. Detta betyder min kropp.’ Han tog också en kalk, och sedan han hade framburit tacksägelse, gav han den åt dem och sade: ’Drick av den, ni alla; ty detta betyder mitt blod, ”förbundets blod”, som skall utgjutas för många till förlåtelse för synder. Men jag säger eder, att jag härefter icke alls skall dricka något av denna vinträdets produkt förrän den dag då jag dricker det nytt med eder i min Faders rike.’ ” — Matt. 26:19—29, NW; Mark. 14:22—25, Mo.
9. Varför kommer många att göra invändningar mot den här citerade översättningen, och vad håller de fast vid, och vad påstår de?
9. Många kommer säkert att göra invändningar mot den översättning som det här har citerats från. Varför? Därför att den säger: ”Detta betyder min kropp”, Detta betyder mitt blod.” De gör invändningar, trots det att Moffatts översättning lyder: ”Det betyder min kropp”, ”Detta betyder mitt blod”, och Charles B. Williams’ översättning lyder: ”Det representerar min kropp”, ”Detta representerar mitt blod.” (Se också fotnoten till Matteus 26:26 i Weymouths översättning.) De som gör invändningar kommer att påstå att detta är uttydning eller utläggning och inte översättning. De håller fast vid att läsa den katolska Douay-översättningen eller den protestantiska Konung Jakobs bibelöversättning eller Luthers översättning, vilka alla har denna lydelse: ”Detta är min kropp [min lekamen, 1917]”, ”Detta är mitt blod.” De gör gällande att genom att Jesus uttalade dessa ord, åstadkoms något slags förändring hos det osyrade brödet och vinet, som han då handskades med, vad deras beståndsdelar eller natur angår.
10. Vad påstår prästerna angående transubstantiation, och vad föreger de sig därigenom skapa och offra?
10. De katolska prästerna förkunnar läran om transubstantiation, dvs. att brödet och vinet blev bokstavligen förvandlade till sin substans och blev Jesu kött och blod, när han yttrade dessa ord. De ortodoxa eller grekiska katolikerna kallar också detta transmutation eller förvandling. Men de påstår att det är den heliga anden, som förvandlar brödet och vinet till Jesu bokstavliga kött och blod, och inte den ortodoxe prästen, som inviger det bröd och vin som användes. Prästen beder över brödet och vinet för att den heliga anden skall åvägabringa denna mirakulösa förvandling. De romersk-katolska prästerna påstår att det är den officierande prästen, som mirakulöst förvandlar hostian eller oblaten samt vinet till mänskligt kött och blod genom att uttala de ord som Jesus sade, när han erbjöd dessa emblem åt sina trogna apostlar. Eftersom de, i kraft av sin tro på treenigheten, påstår att Jesus är Gud, den Allsmäktige, kallar alltså prästen ned Gud från himmelen på deras mässaltaren och framskapar honom i och för offer. Gud är deras skapelse, och denna gång är det de, som åvägabringar offerdöden, inte de romerska krigsknektarna, vilka på Pontius Pilatus’ order och på anstiftan av judarnas präster och skriftlärda och Sanhedrin gjorde det för nitton hundra år sedan.
11. Vad går läran om ”mässan” ut på, och hur gör den Gud till en underlydande och folket beroende?
11. I sin definition av ”mässan” säger The National Catholic Almanac för 1948: ”Mässan är den oblodiga förnyelsen av vår Herres offer på korset.” Frågan nummer 365 i A Catechism of Christian Doctrine (en reviderad upplaga av The Baltimore Catechism [= Baltimorekatekesen]), utgiven 1949, lyder så: ”Vem läste den första mässan?” Härpå får man detta svar: ”Vår gudomlige Frälsare läste den första mässan vid den sista aftonmåltiden natten innan Han dog.” Nu för tiden erbjuder den romersk-katolska kyrkan i allmänhet endast mässans bröd åt församlingen av lekmannaklassen. För att ursäkta att folket bara får brödet ger denna katekes följande svar på sin fråga nummer 366: ”b) Det är inte nödvändigt att vi erhåller vår Herres lekamen och blod under gestalten av både bröd och vin. Kristus är helt och hållet närvarande under brödets gestalt och även helt och hållet närvarande under vinets gestalt. Därför erhåller vi Honom hel och fullständig under gestalten av brödet ensamt eller av vinet ensamt, c) I några österländska kyrkor erhåller de troende den Heliga nattvarden under gestalten av både bröd och vin. I den västerländska kyrkan får de troende nattvarden endast under brödets gestalt.” Eftersom denna lära begränsar makten att åstadkomma transubstantiation till de religiösa prästerna, förhärligar den dem såsom män vilka har Gud själv under sitt välde. Den gör lekmannaförsamlingen absolut beroende av prästerna, så att om ingen präst är närvarande, kan folket inte fira Herrens nattvard.
12. Vad är transubstantiation, och vad visar att läran om den och läran om konsubstantiation inte utgör urskiljandet av Herrens kropp?
12. Många protestanter tror på vad som kallas konsubstantiation. Enligt denna teori förblir brödet och vinet fortfarande i verkligheten bröd och vin, men emedan den officierande prästen inviger dem, mottager den person som tar del av dem Jesu Kristi sanna lekamen och blod tillika med (lat. con) brödet och vinet. Liksom transubstantiationsläran fordrar allt detta en hel del tro, ty den deltagande ser och smakar fortfarande endast bokstavligt bröd och vin. Men är nu detta verkligen vad som menas med att ”urskilja Herrens kropp”? Allt detta nattvardsfirande av olika slag, varmed konsubstantiation och transubstantiation räknas vara förbundna, säges förmedla stor nåd. Men, om det utgör det korrekta urskiljandet av Herrens kropp, varför åtföljes det då inte av denna gudomliga nåd? Varför är det andliga tillståndet hos folket i kristenheten så svagt, så sjukligt, ja, till och med dött? Det verkliga tillståndet inom kristenhetens religiösa samfund förnekar att de i sanning urskiljer Herrens kropp, ty den stora andliga nåd som förväntas komma därav saknas i sorglig grad. Om dessa hundratals millioner nattvardsbesökare i kristenheten hade urskilt Herrens kropp och hade bragt sitt liv i harmoni därmed, så skulle aldrig två världskrig, inom en och samma generation, ha lamslagit kristenheten, för att inte tala om alla de andra strider med mycken blodsutgjutelse som har utkämpats under århundradenas gång i själva hjärtat av kristenheten. Att lärorna om transubstantiation och konsubstantiation, angående vilka sådana strider har rasat, inte är apostoliska och följaktligen inte är kristna blir klart när vi undersöker dem i ljuset av den Heliga skrift.
Finns det någon antydan om en substansförändring?
13. Vilken ordalydelse visar att brödet inte blev offerkött och att vinet fortfarande var vin?
13. Låt oss undersöka Jesu egna ord. Den katolska Douay-översättningen lyder: ”Och i det han tog bröd, frambar han tacksägelse och bröt och gav åt dem och sade: Detta är min kropp, som är given för eder. Gören detta till hågkomst av mig.” (Luk. 22: 19, Dy) Om han hade menat att brödet hade blivit förvandlat till hans kött, så skulle han rätteligen ha sagt: ”Gör detta till offrande av mig.” I stället sade han att de skulle göra det ”till hågkomst av mig” och angav därigenom att brödet alltjämt var bröd och endast var en symbol av hans förhållande i fråga om vinet. Matteus 26:27—29 (Dy)lyder: ”Och i det han tog kalken, frambar han tacksägelse och gav åt dem och sade: Dricken alla av detta. Ty detta är mitt blod, det nya testamentets blod, som skall bliva utgjutet för många till förlåtelse för synder. Och jag säger eder, jag skall hädanefter icke dricka av denna vinträdets frukt intill den dag, då jag skall dricka den ny med eder i min Faders rike.” (Mark. 14:23—25, Dy) Lägg märke till, att Jesus här angav att vätskan i kalken fortfarande var bokstavligt vin, ty han sade: ”Jag skall hädanefter icke dricka av denna vinträdets frukt”, inte: Hädanefter icke dricka av detta blod.
14. Vilket annat förhållande visar att vinet inte hade blivit Jesu blod?
14. Ett annat förhållande, som visar att det inte var hans blod, är att Jesus sade: ”Detta är mitt blod, det nya testamentets blod, som skall bliva utgjutet.” Detta visar tydligt att hans blod inte då blev utgjutet genom transubstantiation och genom att apostlarna hällde ner det genom sina strupar. Inte endast Douay-översättningen säger här ”skall bliva utgjutet”, utan också den urspungliga latinska Vulgata, från vilken den blivit översatt, har denna lydelse. Monsignore R. A. Knox’ översättning av år 1943 säger ”skall bliva utgjutet”. Och i Lukas 22:19 ger Knox denna formulering: ”Detta är min kropp, som skall bliva given för edér.” Nya Världens översättning lyder också ”skall utgjutas” och ”skall givas”, varigenom en kommande tidpunkt anges, nämligen den då Jesus hängde på tortyrpålen på Golgata. Med sina ord menade alltså inte Jesus att brödet och vinet var hans eget kött och blod, lika litet som aposteln Paulus menade att en bokstavlig klippa var Jesus, när han skrev: ”De drucko av den andliga klippa som följde dem; och klippan var Kristus.” (1 Kor. 10:4, Dy) Den klippa, som israeliterna drack ur, var endast en bild eller symbol av Kristus. På samma sätt var åminnelseemblemen endast en symbol av Kristi kropp och blod eller föreställde dem.
15. Om vinet transubstantierades, vad slags blod måste det då bli? Varför?
15. Om vinet i kalken skulle ha varit blod, måste det ha varit syntetiskt blod, liksom det blev syntetiskt vin, när Jesus förvandlade vattnet till vin vid bröllopet i Kana, ty det kom inte direkt från en vinranka. Jesus sade att vinet i åminnelsekalken var vinträdets frukt. Det kom från ett vinträd och inte från Jesu ådror. Genom ett mirakel kunde det därför ha blivit endast syntetiskt blod, ty Jesus hade fortfarande normal blodmängd i sin kropp. När vi tänker på de tusentals kyrkobyggnader, i vilka mässan firas dagligen varje år, förstår vi, att det på detta sätt produceras mer ”blod” än en normal människa kunde tillhandahålla på en dag eller man kunde tappa av för blodtransfusioner i medicinskt syfte. Enligt teorien om mässan skulle Jesus få lov att vara en stor blodreservoar, vilken kunde utnyttjas likt en blodbank för transfusion till nattvardsgästerna via nattvardskalken. Detta är i högsta grad oförnuftigt. Det förklarar varför prästerna säger att det är ett mysterium; det är nämligen ett mysterium hur det skulle kunna vara sant.
16. Till vad gör prästerna sig skyldiga genom sin mässa, och varför kunde inte ett oblodigt offer borttaga synder?
16. Genom själva sin teori gör prästerna sig skyldiga till att på nytt utgjuta Kristi blod. Några katoliker har man skrämt för att de inte skall försöka pröva om det bröd som stickes i deras munnar är verkligt kött eller inte. Man har varnat dem och sagt, att om de inte sväljer ned det utan behåller det i munnen och utanför kyrkan tar ut det och sticker en nål i det, så kommer blod att sippra ut. Och likväl är den katolska definitionen av mässan den, att mässan är den ”oblodiga förnyelsen av [Kristi] offer”. Om den är oblodig, hur kan den då göra vad de påstår att den gör, nämligen åstadkomma förlåtelse för mänskliga synder? Aposteln säger: ”Så renas enligt lagen nästan allting med blod, och utan att blod utgjutes gives ingen förlåtelse.” — Hebr. 9:22. (Dy och Knox har samma lydelse.)
Emot återlösningen
17, 18. Varför skulle inte transubstantierat bröd och vin kunna utgöra Jesu offer och åvägabringa återlösning och förlåtelse för synder?
17. Om brödet och vinet på mässaltaret omvandlas till kött och blod antingen genom den heliga anden eller genom prästens magiska ord, hur kan de då utgöra Jesu offer? Det mesta de kunde representera vore endast samma vikt av mänskligt kött och samma kvantitet av mänskligt blod, men förvisso inte den kvantitet av kött och blod som bildar den normala mänskliga kroppen. Men Jesus offrade en hel, fullständig, fullkomlig mänsklig kropp med dess fulla mängd av blod. På sin höjd skulle mässans bröd och vin kunna uppgå till ett fragment eller en liten del av kroppen och blodet.
18. Ett fragment eller en liten del skulle inte kunna godtagas av Gud såsom lösen för syndare. Beträffande fordringarna på en lösen säger Guds rättfärdiga och fullkomliga lag genom hans profet Mose: ”Kräv liv för liv, öga för öga, tand för tand, hand för hand, fot för fot.” (5 Mos. 19:21, Dy; 2 Mos. 21:23—25) Adam, Guds fullkomlige mänsklige son i Eden, syndade och förverkade så för sig själv och sina framtida efterkommande fullkomligt mänskligt liv och all rätt därtill. Jesus sade att han hade kommit för att ”giva sitt liv till lösen för många”. Han kunde göra det, därför att han var en fullkomlig människa med full rätt till mänskligt liv och sålunda var den ”siste Adam”. Genom att lägga ned alla dessa mänskliga tillgångar i ett offer åstadkom han den motsvarande lösen. Aposteln säger oss: ”Det finnes en Gud och en medlare mellan Gud och människor, själv människa, Kristus Jesus, som gav sig själv till lösen för alla.” (Matt. 20:28; 1 Kor. 15:45; 1 Tim. 2:5, 6, Kat. Brödr. övers.) En lösen krävde hela offret, inte bara en del av det, medan brödet och vinet i fråga om vikt, storlek och kvantitet inte skulle förmedelst transubstantiation kunna motsvara mer än en del av det erforderliga offret. Det kunde inte bli en tillräcklig lösen för människosläktet och åvägabringa återlösning och förlåtelse för synder.
19. Vad innebär teorien om mässan för Jesu ursprungliga offer och även för det nya förbundet, och varför är den alltså orätt?
19. Men prästerna säger att det är nödvändigt att dagligen offra Jesus i mässan för att säkerställa förlåtelse för synder, som har begåtts av en katolik, sedan han blivit konfirmerad medlem av kyrkan. Detta skulle betyda att Jesu offer, som han frambar på Golgata, var otillräckligt, inadekvat, och behöver förnyas. Om Kristi offer måste förnyas och upprepas ofta för att åvägabringa förlåtelse för våra dagliga synder, då skulle det betyda att det ”nya förbundet” också måste förnyas genom att Frälsaren offras på nytt. Om det enda offret inte vore giltigt för synder, så skulle det inte heller vara giltigt som grundval för det nya förbundet, ty enligt detta förlåter Gud synder och kommer inte längre ihåg dem. Kom ihåg att Jesus sade om vinet: ”Denna kalk är det nya förbundet i mitt blod.” (Luk. 22:20, Kat. Brödr. övers, och 1917) Men en sådan förnyelse av det nya förbundet är oskriftenlig. Det gamla lagförbundet, som Gud ingick med Israel genom Mose som medlare, ersattes av det nya förbundet med Jesus som medlare. Invigningen av det gamla mosaiska lagförbundet utgjorde en profetisk skugga av det nya förbundets invigning, som verkställdes av den förhärligade Jesus vid pingsten år 33 e. Kr. Det gamla lagförbundet blev inte invigt och förnyat varje år med nya offer. Den enda serie av offer som Mose frambar vid Sinai räckte för hela detta lagförbunds livstid. Vid det tillfället sade medlaren Mose: ”Detta är det förbunds blod som Gud har påbjudit för eder.” (Hebr. 9:17—20, Kat. Brödr. övers.) Lika litet behöver det nya förbundet någon förnyelse genom nya offer. Mässoffret förmodas frambringa ”det nya förbundets blod” på nytt, varje gång det frambäres. Därför är det orätt.
20, 21. Varför kunde Jesus inte dö igen, och vad är det beträffande hans ursprungliga offer som mässan förnekar?
20. Hur skulle Jesus kunna offras ens en enda gång till? Aposteln Paulus skriver till oss: ”Sedan Kristus har uppstått från de döda, dör han nu icke mera. Döden skall icke mer hava välde över honom. Ty i det han dog för synden, dog han en gång; men i det att han lever, lever han för Gud.” (Rom. 6:9, 10, Dy) Genom den kraft som ett odödligt liv ger lever han vidare och kan därför medla för trogna troende, till dess deras frigörelse från synden är fullständigt genomförd. Hans odödlighet, som han erhöll vid sin uppståndelse från de döda, hindrar honom för evigt från att dö på nytt. Därför kan han nu vara Överstepräst för evigt, emedan han nu har ”ett oupplösligt livs kraft”. Som aposteln säger om honom: ”Emedan denne förbliver för evigt, har han ett evigt prästadöme, varigenom han är i stånd till att också för evigt frälsa dem som komma till Gud genom honom; han lever alltid [icke: dör alltid] för att lägga sig ut för oss. Han som icke behöver dagligen (såsom de andra prästerna) frambära offer, först för sina egna synder och därpå för folkets, ty detta gjorde han en gång, då han offrade sig själv.” — Hebr. 7:16, 24, 25, 27, Dy.
21. Kristi Jesu enda offer äger tillräckligt värde för att vid alla tider och tillfällen tagas i anspråk för människosläktets synder, tills de slutligen blir utplånade. Teorien om mässan förnekar denna bibliska sanning.
22. Vad, i samband med försoningsdagens offer, visar att mässan, på grund av sitt behov av upprepning, inte tar bort synder?
22. Varför den gör detta illustrerades genom de judiska offren under Israels lagförbund. Varje år på försoningsdagen måste offret av tjuren och av Jehovas bock utföras på nytt, och deras blod måste bäras in i det allraheligaste och stänkas framför den heliga nådastolen. Varför? Därför att dessa offer inte var mänskliga och aldrig kunde taga bort mänskliga synder och lämna det mänskliga samvetet fritt från syndaskuld. Om de verkligen hade renat människans samvete från medvetandet om syndfullhet, skulle de inte ha framburits längre. ”Ty lagen, som har en skugga av de goda ting som skola komma, icke själva avbilden av tingen, kan genom samma offer som de beständigt frambära varje år aldrig göra dem som komma därtill fullkomliga. Ty då skulle de hava upphört att frambäras: emedan tillbedjarna, sedan de en gång hade blivit renade, icke längre skulle hava något om synd medvetet samvete. Men i dem göres det en påminnelse om synder varje år; ty det är omöjligt att synd skulle bliva borttagen med blod av oxar och bockar.” (Hebr. 10:1—4, Dy) Själva det förhållandet, att katoliker har ett syndamedvetande, som fordrar att de skall vara närvarande vid en upprepning av mässan, bevisar att det så kallade ”mässoffret” lika litet kan taga bort deras synder, som offren av oxar och bockar kunde taga bort synd.
23. Varför behöver Jesus inte komma ned från himmelen gång på gång för att offras?
23. Men Kristi ena och enda offer av sitt fullkomliga mänskliga liv skänker verkligen rättfärdiggörelse åt den troende och ett samvete som är fritt från synd. Därför behöver Jesus inte komma ned från himmelen på en vink av den katolske prästen varje gång denne läser mässan och behöver inte sammanfoga kött och blod till att offras, ätas och drickas på ett kannibaliskt sätt av präst och församling. Såsom Överstepräst är Jesus inte underställd någon präst på jorden. Annars vore han ju inte Överstepräst. Fyrtio dagar efter sin uppståndelse från de döda for han upp till himmelen och satte sig på Guds högra sida. Eftersom han frambar ett fullkomligt och för alltid tillräckligt offer åt Gud, behöver han inte lämna sin plats och komma ned och göras till kött och blod igen för att offras. Därför kan han alltjämt sitta däruppe och vänta till dess den av Gud fastställda tiden kommer, då Han skall uppfylla sitt löfte, som är upptecknat i Psalm 110:1—4 (AS) : ”Jehova säger till min Herre: Sitt på min högra sida, till dess jag gör dina fiender till din fotapall. Jehova skall utsträcka din krafts spira från Sion: Härska mitt ibland dina fiender. ... Jehova har svurit och skall icke ångra sig: Du är en präst till evig tid efter Melkisedeks sätt.” (Ps. 109:1—4, Dy; Kat. Brödr. övers.) Han väntade därför i himmelen utan avbrott, till dess ”ändens tid” för denna världen började år 1914.
24, 25. Hur bevisar aposteln detta förhållande i Hebréerna 10:10—18, och varför är således bara det enda offret nödvändigt?
24. Lägg nu märke till, hur aposteln begagnar detta förhållande till att bevisa, att Jesus inte har upprepat sitt offer av den orsaken att han inte behöver göra det, eftersom hans ursprungliga offer är giltigt under hela den tid som mänsklig synd existerar. I Hebréerna 10:10—18 (Kat. Brödr. övers.) säger han: ”Det är i denna ’vilja’ som vi hava blivit helgade genom offrandet av Jesu Kristi kropp en gång för alla. Och varje präst står i sanning dagligen och gör tjänst och frambär ofta samma offer, vilka aldrig kunna taga bort synder; men sedan Jesus har framburit ett enda offer för synder, har han för evigt satt sig på Guds högra sida och väntar därefter till dess hans fiender bliva gjorda till en fotapall under hans fötter. Ty genom ett enda offer har han för evigt fullkomnat dem som bliva helgade. Så vittnar också den Helige Anden för oss. Ty sedan Herren har sagt: ’Detta är det förbund som jag skall göra med dem efter de dagarna, säger han: Jag skall lägga mina lagar på deras hjärtan, och på deras sinnen skall jag skriva dem’, och tillägger därpå: ’Och deras synder och deras missgärningar skall jag icke mer komma ihåg.’ Men där det finns förlåtelse för dessa, där finns icke längre något offer för synd.”
25. Synder som Gud har förlåtit enligt det nya förbundet är verkligen utstrukna, och de som helgas blir fullkomnade för evigt ”genom ett enda offer”, ”offret av Jesu Kristi kropp en gång för alla”. Det finns således absolut inget behov av att Jesu blod, ”det nya förbundets blod”, blir utgjutet ens så mycket som en enda gång till. Intet annat offer för synd behövs jämte det som Jesus frambar på Golgata.
Ett grovt bedrägeri avslöjas
26. Hur visar mässan, när man jämför den med försoningsdagens offer, att de romersk-katolska prästerna betraktar Jesu offer?
26. Den forntida judiske översteprästen skulle frambära försoningsdagsoffer, bestående av en tjur och en bock, endast en gång om året för hela Israels nation och i ett enda tempel, det i Jerusalem. Det är besynnerligt att romersk-katolska präster känner sig förpliktade att frambära mässoffer 365 eller 366 dagar om året ett antal olika gånger om dagen, på många altaren, och inte i den stad som är kallad med Guds namn, Jerusalem. Tydligtvis tror de inte att Jesu enda offer var förmer än de årliga judiska offren på försoningsdagen, som inte kunde taga bort synder. Men frånsett detta åstadkommer inte deras ”mässoffer” och skulle inte kunna åstadkomma återlösning och förlåtelse för synder åt människor som är närvarande vid mässan, och detta på grund av ytterligare ett annat tungt vägande skäl.
27, 28. Av vilket annat tungt vägande skäl kan mässoffret inte avlägsna synd?
27. Vad är det för ett skäl? Det är det förhållandet att prästen, som påstår sig bryta Jesu kropp på nytt och utgjuta hans blod på nytt, inte far upp till himmelen med offret och frambär det åt Gud å sina egna och sina församlingsbors vägnar. Inte ens för Jesus var det nog att utgiva sitt offer på jorden. Jesus måste också fara upp och frambära sitt offer åt Gud i himmelen. Han tog inte sin mänskliga kropp med sig till Konungens tron där uppe, ty ”kött och blod kunna icke vinna någon del i Guds rike”. (1 Kor. 15:50, Kat. Brödr. övers.) När den judiske översteprästen på försoningsdagen trädde in i templets allraheligaste, som var en bild av Guds närvaro, tog han inte tjurens och bockens kroppar av kött med sig. Han tog endast blodet, eftersom det representerar livet. Likaså förde inte heller Jesus sin kropp av kött till himmelen, och han frambar den inte i Guds närvaro. Han tog med sig förtjänsten eller värdet av sitt mänskliga liv, som blodet var en symbol av. Han frambar denna förtjänst eller detta värde åt Gud såsom ett syndborttagande lösenoffer. (Hebr. 13:11, 12; 3 Mos. 17:11—14; 16:14—16) Genom att frambära sitt offer i himmelen lade han grunden för den kommande rättfärdiga nya världen. Därför behöver han inte lida ofta i ytterligare offer. Vi läser:
28. ”Det var därför nödvändigt att avbilderna av de himmelska verkligheterna skulle renas genom dessa ting; men de himmelska verkligheterna själva kräva bättre offer än dessa. Ty Jesus har icke trätt in i ett allraheligaste som är gjort med händer, en blott och bar avbild av det sanna, utan i själva himmelen, för att nu framträda inför Guds ansikte för vår skull; icke heller har han trätt in för att ofta offra sig själv, såsom översteprästen [i Israel] träder in i det allraheligaste år efter år med blod som icke är hans eget; ty i så fall måste han hava lidit ofta sedan världens begynnelse. Men såsom det är, har han en gång för alla vid slutet av tidsåldrarna, trätt fram för att tillintetgöra synden genom offret av sig själv. Och alldeles såsom det är bestämt för människor att dö en gång, men efter detta kommer domen, så blev också Kristus offrad [hur många gånger?] en gång för att taga bort mångas synder; den andra gången skall han framträda utan någon del i synd för dem som vänta på honom, till frälsning.” — Hebr. 9:23—28, Kat. Brödr. övers.
29. Varför gör Kristus Jesus det nödvändigt för den katolske prästen att själv genomföra sitt mässoffer?
29. Enligt alla dessa inspirerade vittnesbörd från Skriften betraktar Jesus sitt enda offer för nitton hundra år sedan som tillräckligt. Därför skulle han inte godtaga mässoffret såsom ett oundgängligt tillägg till hans ena och enda fullkomliga offer, och följaktligen skulle han inte frambära det till Gud. För att det skulle bli framburet till Gud, skulle den katolske präst, som utför mässoffret, få lov att själv efterlikna Jesus och fara upp till himmelen för att få det framburet inför Guds åsyn. Då den syndbehäftade prästen inte kan göra detta, måste hans mässoffer misslyckas i att åvägabringa syndutplåning för katoliker.
30. Hur betraktar Gud mässoffret, och vad kommer han att göra med avseende på det?
30. Skulle Gud, som redan har tagit emot sin Översteprästs, Jesu Kristi, fullkomliga, alltillräckliga offer, betrakta detta mässoffer med någon ynnest? Nej, aldrig! Han avskyr det som ett grovt bedrägeri som utövas mot det katolska folket och som en hädelse mot hans käre Sons, Jesu Kristi, enda giltiga offer. I striden vid Harmageddon skall Gud komma all denna förvrängning av åminnelsemåltiden och av Kristi offer att upphöra, genom att han förintar de religiösa system som är skyldiga till denna bedrägliga styggelse. ”De ondas offer äro avskyvärda, emedan de frambäras av ondska.” (Ords. 21:27, Dy) Att man bär en av människor gjord prästerlig skrud förändrar inte saken.
Apostolisk förklaring
31. Från vilken ståndpunkt har alltså kristenheten försökt att urskilja Herrens kropp och med vilka följder för världen?
31. När vi av det här sagda får klart för oss, hur kristenhetens katoliker och protestanter är skyldiga till att ”icke urskilja Herrens kropp”, kan vi förstå, varför hela det religiösa systemet är skröpligt, svagt, sovande och dödssjukt. (1 Kor. 11:29, 30, Dy) Verkningar kan spåras tillbaka till vederbörliga orsaker. Kristenheten har sjunkit ned till detta låga andliga tillstånd, därför att den alltför mycket har haft sin uppmärksamhet koncentrerad på Jesu Kristi bokstavliga kött och blod i samband med sin kommunion eller nattvard. Den har inte följt den apostoliska förklaringen av Herrens aftonmåltid. Av alla de bibliska skribenterna är det ingen som ger mer upplysning angående denna måltid än aposteln Paulus. Visserligen ger oss Matteus, Markus och Lukas var för sig en skildring av hur aftonmåltiden försiggick, men de erbjuder ingen förklaring. Paulus ger oss emellertid, i sitt första brev till korintierna, både en redogörelse för Herrens aftonmåltid och även en ganska utförlig kommentar, som förklarar den. Av det syfte som ligger bakom hans framställning kan vi förstå, varför vi, om kristenheten hade på rätt sätt urskilt Herrens kropp, inte skulle behöva hotas av ännu ett världskrig.
32, 33. Hur tillämpar Paulus Jesu ord vid Åminnelsen, och vilken ”kropp” är det alltså som Paulus syftar på?
32. Kristenhetens präster gör gällande, att Paulus i sina kommentarer understöder den bokstavliga tillämpningen av Jesu ord: ”Detta är min kropp.” ”Detta är mitt blod, det nya förbundets blod.” En med ärligt sinne företagen undersökning av Paulus’ framställning bevisar att prästernas argumentering är falsk, konstlad. Enligt Moffatts översättning sade Paulus: ”Må en människa pröva sig själv; därpå kan hon äta av brödet och dricka av kalken. Ty den som äter och dricker utan ett tillbörligt begrepp om Kroppen, äter och dricker till sitt eget utdömande. Det är därför som många av eder äro sjuka och skröpliga och ett antal till och med döda.” Vilken ”kropp” är det då, som Paulus här talar om? Jo, det är om ”Kristi kropp”, som består av medlemmarna av hans församling under honom såsom Huvudet: ”Nu äro ni Kristi kropp och var för sig lemmar av den.” (1 Kor. 11:28—30; 12:27; Mo) Denna uppfattning får stöd av vad Paulus återigen säger i samma brev. Vi återger det här som katoliker har översatt det:
33. ”Välsignelsens kalk som vi välsigna, är den icke delaktigheten i Kristi blod? Och brödet som vi bryta, är det icke delaktigheten i Herrens kropp? Emedan brödet är ett, äro vi, fastän många, en kropp, alla vi som taga del av det ena brödet.” (Kat. Brödr. övers.) ”Välsignelsens kalk som vi välsigna, är den icke gemenskapen i Kristi blod? Och brödet som vi bryta, är det icke delaktigheten i Herrens kropp? Ty vi, som äro många, äro ett bröd, en kropp, alla som taga del av ett bröd.” — 1 Kor. 10:16, 17, Dy.
34. Vad måste alltså en individ urskilja eller inse, när han äter åminnelsebrödet, för att inte utsätta sig för dom?
34. En person som tar del av brödet vid Åminnelsen måste alltså urskilja eller inse och erkänna, att det finns en sådan organisation eller församling som ”Kristi kropp”. Och vad mer är, han måste genom att pröva eller ingående granska sig själv bevisa för sig, att han är en lem i Kristi kropp, att han är en medlem av denna församling av kristna som är fullständigt invigda åt Gud, pånyttfödda av honom såsom hans andliga barn, smorda med hans heliga ande till att vara predikare och medarvingar med Jesus och som troget håller fast vid Jesus såsom det enda Huvudet för deras församling eller kropp. När han gör så, bekänner han sedan genom att äta åminnelsebrödet att han också är delaktig av ”Herrens kropp”, dvs. att han är en lem däri. På det sättet äter han inte skrymtaktigt eller utan urskillning och utsätter sig alltså inte för Guds dom.
35. När han dricker av vinet vid Åminnelsen, vad bekänner han då med avseende på det nya förbundet?
35. När en sådan kristen, som ingående granskat sig själv, dricker av Åminnelsens vinkalk, bekänner han att Jesu blod var det medel varigenom Guds nya förbund fick gällande kraft. Och vidare att Guds förlåtelse för synder vinnes förmedelst detta nya förbund och ett folk tages ut ur alla nationer till att vara ett folk för Guds namn, till att verka som vittnen för Jehova. — Apg. 15:14; 2 Mos. 19:5, 6; 1 Petr. 2:9, 10.
36, 37. Vad betecknar vinet vid Åminnelsen dessutom för den person som dricker därav, och vad är han därför besluten att göra?
36. Och ännu en sak: Kristi utgjutna blod betecknar död, inte endast för att ett nytt förbund skall ingås över ett dött offer, utan i första hand för att Jehovas suveränitet, namn och ord skall hävdas och förhärligas. Och i denna död till Jehovas förhärligande har ”Herrens kropp”, Kristi kropps lemmar, del. De är planterade med honom i hans döds likhet, begravna tillsammans med honom genom ett gemensamt dop till hans död, på det att de må bli uppresta till himmelskt andligt liv i hans uppståndelses likhet. ”Veten I icke att alla vi som äro döpta i Kristus Jesus äro döpta i hans död? Ty vi äro begravna tillsammans med honom genom dop till döden ... Ty om vi hava blivit planterade tillsammans i hans döds likhet, skola vi också få dela hans uppståndelses likhet.” — Rom. 6:3—5, Dy.
37. För den som dricker av vinet är alltså kalken en bild av de lidanden som den himmelske Fadern har utgjutit som en dryck för hela Kristusskaran, Huvudet och kroppen. Som Jesus sade till Petrus i Getsemane: ”Skall jag icke dricka den kalk som Fadern har givit mig?” Det gjorde han, och han försäkrade också de efterföljare som skulle bevisa sig trogna intill döden och ha del i Herrens blod: ”Av den kalk som jag dricker skola ni dricka, och med det dop varmed jag skall döpas skola ni döpas.” (Joh. 18:11; Mark. 10:39; Kat. Brödr. övers.) Genom att dricka av åminnelsekalken bekänner en individ att han är besluten att lida med Jesus intill döden.