Frågor från läsekretsen

● Är det tillbörligt att en kristen godtar medicinsk behandling som inbegriper ett serum framställt ur blod? — Tyskland.

Bibeln visar tydligt Guds höga aktning för blodet och att det enligt hans syn på saken representerar själen eller livet. (3 Mos. 17:11, 12, 14) Det är därför förståeligt att den gudomliga befallningen till vår gemensamme förfader Noa löd: ”Kött, som har i sig sin själ, det är sitt blod, skolen I dock icke äta.” (1 Mos. 9:4) Noa och hans avkomlingar, oss alla inbegripna, fick inte uppehålla livet genom att använda blod som föda. Och denna viktiga syn på saken upprepades ännu en gång, varigenom det visades att den är tillämplig på sanna tillbedjare i våra dagar. De kristna blev nämligen uppmanade: ”I skolen avhålla eder ... från blod och från köttet av förkvävda djur.” (Apg. 15:29) Av detta skäl kan vi inte uttala oss gillande om de många nutida medicinska behandlingsmetoder som inbegriper användning av blod. Och vi har upprepade gånger visat att godtagande av en blodtransfusion otvivelaktigt skulle vara i strid med bibelns förbud mot att använda eller äta blod för att uppehålla livet.

Somliga kristna har emellertid då och då blivit uppmanade att ta emot en injektion av serum som beretts av en liten mängd av en blodbeståndsdel. För att kunna göra en rätt värdering av denna sak är det till hjälp att förstå vad ett serum egentligen är och varför det används. Det är också till hjälp att förstå hur ett serum, skiljer sig från ett vaccin.

En människa kommer under sitt liv många gånger i kontakt med virus eller bakterier som orsakar sjukdomar. En person kan till exempel vid ett eller annat tillfälle utsättas för påssjuka, mässling eller tuberkulos. För att bekämpa angreppet av virus eller bakterier producerar kroppen substanser som kallas antikroppar och som försöker omintetgöra eller nedbringa den skada som vållas av dessa invaderande mikroorganismer. En person som i blodet har dessa antikroppar för en speciell sjukdom är tillfälligt eller permanent immun mot denna sjukdom.

För att i förväg åstadkomma ett sådant skydd har vetenskapsmännen utvecklat vacciner (toxoider) eller ympämnen, som stimulerar en människas kropp att producera antikroppar mot vissa sjukdomar. Smittkoppor, polio, stelkramp, kolera, rabies, tyfus och gula febern är några av de sjukdomar som man har framställt vacciner eller ympämnen mot. Dessa vacciner, som är avsedda att göra en immun mot sådana sjukdomar, framställs inte av blod. (För ytterligare detaljer, se Vakna! för 8 december 1965, sidorna 13 och 14.) Ofta krävs vaccinationer eller ympningar, som inte inbegriper blodbeståndsdelar, när barn börjar i skolan eller när turister eller missionärer reser till främmande länder. Syftet är att i förväg stimulera produktion av antikroppar för att förhindra att en person får en viss sjukdom, om han skulle utsättas för smitta.

Men hur förhåller det sig om någon redan har blivit utsatt för smitta eller redan har smittats med difteri, stelkramp, virushepatit, rabies eller någon annan sjukdom? Innan hans kropp hinner producera de antikroppar som behövs, kan han bli allvarligt sjuk. Läkarna har därför funnit på ett sätt att ögonblickligen tillföra de antikroppar som kan hjälpa individen att stå emot sjukdomens angrepp. Man använder då olika sera eller antitoxiner. Dessa framställs av blod från människor eller djur som redan har utvecklat antikroppar mot sjukdomen i fråga. Vanligen frånskiljer man den blodbeståndsdel (gammaglobulin) som innehåller antikropparna och framställer därav ett serum. När detta sprutas in i patienten, ger det en tillfällig passiv immunitet.a Det är fråga om en tillfällig immunitet på grund av att antikropparna inte blir en permanent del av blodet; när antikropparna försvinner ur kroppen, är patienten inte längre immun mot sjukdomen. Av detta framgår således att sera (till skillnad från vacciner) innehåller en blodbeståndsdel, även om den är mycket liten.

Som det sades i inledningen, måste vi på grund av full respekt för vad bibeln säger om blodet avstå från att uttala oss gillande om något som helst bruk av blod utanför det djurs eller den människas kropp som blodet tillhör. Vi menar att användning av blod för transfusionsändamål eller användning av en blodbeståndsdel för att uppnå ett liknande syfte klart och tydligt strider mot Skriftens befallning till de kristna att ”avhålla sig ... från blod”. (Apg. 15:20) Men vad skall man då säga om att använda ett serum, som endast innehåller mycket litet av en blodbeståndsdel och används till att stärka försvaret mot någon infektion och inte för att fullgöra den livsuppehållande funktion som blodet normalt har?

Vi menar att den enskilde kristnes samvete måste få avgöra denna fråga. Somliga kan anse att det inte skulle vara en handling av vanvördnad för livets helgd och för Gud såsom livets källa, om man gick med på att tillföra kroppen ett sådant serum, att det inte skulle vara något hån mot Guds tillkännagivna vilja beträffande användning av blod för att tillföra kroppen näring. Andras samveten kan å andra sidan kräva att de avvisar all sådan serumbehandling. Vi måste alla och envar stå till svars inför Gud såsom domare med hänsyn till orsaken till vårt samvetes beslut. — 1 Kor. 4:4; 2 Kor. 5:10.

Vi är övertygade om att denna genomgång av bibelns principer skall bli till hjälp när det gäller att med eftertanke betrakta den fråga som ställdes i inledningen och närbesläktade frågor. Även om vi avhåller oss från att godkänna eller domfälla inom sådana områden där vi menar att beslutet måste lämnas åt den enskildes samvete, uppmanar vi ändå var och en att söka bevara ett rent samvete inför Gud och aldrig visa uppsåtlig vanvördnad för hans ord. — 1 Petr. 3:16; 1 Tim. 1:19.

● Är det tillbörligt för en kristen kvinna att låta göra hål i öronen för örhängen? — B. C., Canada.

Bibeln förser oss inte med upplysningar som gör det möjligt att besvara denna fråga med ett bestämt ja eller nej. Huruvida man skall låta göra hål i öronen för detta syfte är i själva verket något som individen själv måste avgöra.

Vi har principen i 3 Moseboken 19:28, som lyder: ”Ni får inte skära några märken i ert kött för en avliden själ.” (NW) Detta var en sedvänja bland dem som höll fast vid falska religiösa trosuppfattningar. Somliga kan mena att detta förbud i princip gäller också andra onödiga ingrepp.

Vi kan också erinra oss att när Gud ursprungligen skapade mänskliga kroppar, fann han att hans verk var ”mycket gott”. Följaktligen vill vi inte deformera eller allvarligt vanställa vår kropp. — 1 Mos. 1:27, 31.

Å andra sidan nämner bibeln örringar (såväl som näsringar), men vi kan inte i denna tid veta om detta bruk inbegrep att man lät göra hål i öronen eller inte. — 1 Mos. 24:22, 47; 2 Mos. 32:2; 35:22; Hes. 16:12.

Vi kan också lägga märke till att lagförbundet stadgade att om en hebreisk slav hade fullgjort den föreskrivna tiden i slaveri men önskade stanna kvar som slav hos en god husbonde, skulle hans öra genomborras. (2 Mos. 21:2—6) Husbonden skulle genomborra hans öra med en syl som tecken på detta. Detta var naturligtvis inte en fråga om prydnad, som fallet är när man gör hål i öronen för örhängen, men verkan på individens kropp var densamma.

I betraktande av dessa olika faktorer är det tydligt att inget dogmatiskt svar kan ges på frågan. Varje kristen kvinna måste göra bruk av sitt eget samvete i denna sak. Somliga kanske tillämpar de principer som nämnts här och vill därför inte låta göra hål i sina öron; andra kanhända tycker att de kan göra det med gott samvete. En gift kvinna som gärna vill låta göra hål i öronen bör med rätta först fråga sitt huvud, sin äkta man, och en minderårig bör först tala med sina föräldrar och sedan rätta sig efter deras beslut, i enlighet med Jehovas anordning för familjen. — Kol. 3:18, 20; Ef. 5:22—6:4.

Som kristna bör vi också ta hänsyn till andras känslor och inställning. Vi bör tänka på apostelns råd, som visar att det är viktigare att pryda sig ”med blygsamhet och sinnets sundhet” och ”goda gärningar” än att pryda sig med smycken. — 1 Petr. 3:3; 1 Tim. 2:9, 10, NW.

● Vad är innebörden i Jesu liknelse i Matteus 11:16, 17, som handlar om hur barn under lek spelar och sjunger sorgesång? — USA.

Matteus 11:16, 17 lyder: ”Vad skall jag likna detta släkte vid? Det är likt barn, som sitta på torgen och ropa till andra barn och säga: ’Vi hava spelat för eder, och I haven icke dansat; vi hava sjungit sorgesång, och I haven icke jämrat eder.’”

Jesus Kristus jämförde släktet på den tiden med barn som lekte olika lekar. Jesus gav följande tillämpning av liknelsen: ”Johannes kom, och han varken äter eller dricker, och så säger man: ’Han är besatt av en ond ande.’ Människosonen kom, och han både äter och dricker, och nu säger man: ’Se, vilken frossare och vindrinkare han är, en publikaners och syndares vän!’” — Matt. 11:18, 19.

Jesu landsmän uppförde sig verkligen som barn. Johannes döparens enkla liv som nasir passade dem inte, eftersom de inte sörjde över sina synder och inte ändrade sinne. Och de antog inte den glädjefyllda sinnesstämning som Jesus visade, därför att de inte gladde sig över de goda nyheter om riket som han predikade. Deras omdöme var inte grundat på bibliska riktlinjer, utan på förutfattade personliga uppfattningar. De kunde helt enkelt inte vara tillfredsställda med någon av Guds representanter, vare sig Johannes eller Jesus. De ville inte att dessa skulle ange sinnesstämningen för dem genom att rättframt tala med dem om Guds vilja för dem och om deras behov att forma sig i överensstämmelse med den. De ville inte rätta sig efter Guds vilja.

[Fotnot]