Vi ger vårt bästa åt Jehova
DEN som äger allting i universum kan inte bli rikare genom det någon annan gör. Vadhelst man kan erbjuda honom som en gåva är redan hans och tillhör honom. Ja, vare sig människor erkänner detta faktum eller inte, är de bara förvaltare som är ansvariga inför Gud för de ting de har i sin besittning.
David, som härskade som konung i Jerusalem för många hundra år sedan, insåg detta och bekände: ”Dina, o Jehova, är storheten och väldigheten och skönheten och ypperligheten och värdigheten; ty allting i himlarna och på jorden är ditt. ... Rikedomen och härligheten är på grund av dig.”
Ja, David hade den rätta synen på alla sina egna och sitt folks bidrag till platsen för tillbedjan i Jerusalem, eftersom han fortsätter med att erkänna: ”Allting är från dig, och ur din egen hand har vi gett åt dig.” — 1 Krön. 29:11—14, NW.
Men bör detta avskräcka Guds folk från att frambära gåvor till stöd för den rena tillbedjan, att ge sitt bästa åt Jehova? Nej, psalmisten formulerade under inspiration från Gud denna entusiastiska inbjudan till alla som vill behaga Skaparen: ”Given åt HERREN [Jehova] hans namns ära, bären fram skänker och kommen i hans gårdar.” — Ps. 96:8.
Dessa ord kan göra att vi för vår inre syn ser forntidens israeliter då de bar fram sina offergåvor — fint mjöl, vin, olja, felfria djur — till gårdarna i Jehovas tempel, i synnerhet vid de tre särskilda tillfällena under året. — 5 Mos. 16:16.
Präster i Arons släkt, som tjänade som Jehovas representanter, tog emot folkets frikostiga offer. De hade sina anvisningar från Jehova i fråga om hur de på rätt sätt skulle ta hand om alla dessa gåvor till att vidmakthålla och befrämja sann tillbedjan. Uppriktiga gudsdyrkare var tillfredsställda med att frambära sina gåvor på denna heliga plats och sedan börja resan tillbaka till sina hem, lyckliga i vetskap om att de hade gett av sitt bästa till sin Gud.
Nutida gudsdyrkare och deras gåvor
I vår tid finns det naturligtvis inget sådant bokstavligt tempel med olika gårdar. Men eftersom alla dessa ting skulle tjäna som ”förebildliga modeller” av himmelska eller andliga ting, söker vi efter de nutida ”gårdarna” med deras skaror av gudsdyrkare. (Hebr. 9:23, NW) När vi sätter dessa forntida gudsdyrkare i samband med det smorda aronitiska prästerskapet, finner vi en ledtråd. I vår tid finns det på jorden en liten kvarleva, en återstående skara, av Jesu med anden smorda bröder, människor som har framför sig utsikten att en dag tjäna som himmelska präster under sin överstepräst, Jesus Kristus. En stor skara människor ur alla nationer räknar det som ett privilegium att stå i förbindelse med denna kvarleva, eftersom de därigenom kan åtnjuta välsignelserna av en anordning som Gud har gjort med en synlig organisation av hans tillbedjare i vår tid. Denna förbindelse är för dem detsamma som att nalkas ”gårdarna” i Jehovas hus. — 1 Kor. 3:16.
Skaran av tillbedjare i vår tid intresserar sig också för de gåvor de bär fram till Jehovas ”gårdar”. Det kan hända att den första tanken som kommer upp i sinnet har att göra med ett ekonomiskt bidrag av något slag. Men hur mycket? För att få svar kan vi gå tillbaka till den förebildliga scenen och lägga märke till följande ord i 5 Moseboken 16:17: ”Var och en skall giva, vad hans hand förmår, alltefter måttet av den välsignelse som HERREN, din Gud, har givit dig.” Vem vet bättre än den enskilde gudsdyrkaren i vilken utsträckning Gud har välsignat honom? Den som är otacksam kanske inte ser att Jehova har välsignat honom alls, men de som är tacksamma för liv och anda och möjligheter att tjäna sin Skapare har en annan uppfattning. De ger med glädje. — 2 Kor. 9:7.
Alldeles som Gud älskar en glad givare, så älskar han också dem som ger med rätta motiv och rätt hjärteinställning. Vi gör väl i att tänka på något av det Gud själv säger om detta: ”Jag är Jehova, han som utövar kärleksfull godhet, rättvisa och rättfärdighet på jorden; ty i dessa ting finner jag verkligen behag.” (Jer. 9:24, NW) ”Till den skådar jag ned, som är betryckt och har en förkrossad ande, och till den som fruktar för mitt ord.” (Jes. 66:2) Och vad är det, enligt aposteln Petrus, som är ”av stort värde i Guds ögon”? Jo, ”hjärtats fördolda människa” som är klädd ”i den stilla och milda andens oförgängliga klädnad”. — 1 Petr. 3:4, NW.
Det är alltså uppenbart att det första Jehova är intresserad av hos dem som skall frambära offergåvor i hans ”gårdar” är deras hjärteinställning. Älskar de kärleksfull godhet, rättvisa, rättfärdighet? Är de ödmjuka och betryckta och visar de att de har ändrat sinne, då de nalkas Gud? Strävar de att ikläda sig ”den stilla och milda andens” klädnad?
Det är således inte bara vad som offras som räknas. Anden och motivet bakom gåvan står öppna inför den Högstes forskande blick.
Förebildliga gåvor har något att säga för vår tid
I den förebildliga scenen finns det vackra och målande tankar som hjälper oss att förstå hur viktigt det är att vi ger vårt allra bästa åt Gud. Varje djur som offrades måste vara felfritt, utan lyten. (3 Mos. 22:21) Det är sant att offerdjuren pekade fram mot det offer som skulle gälla för alla tider, offret av den som så uttrycksfullt beskrivs som ”lojal, sveklös, obesudlad, skild från syndarna”, dvs. Jesus Kristus. (Hebr. 7:26, NW) Men tycks det inte också visa för nutida tillbedjare av Jehova att det är det bästa de bör offra?
I fråga om spisoffren är det betecknande att uttrycket ”fint mjöl” återkommer flera gånger, till exempel när det beskrivs hur man skulle baka bröden som skulle ligga på skådebrödsbordet i templet. (3 Mos. 24:5, 6; 4 Moseboken, kap. 7) Det fina mjölet för också tanken till det bästa vi har att offra, inte någon simpel ersättning, som man kan säga om tillbedjan som utförs för formens skull, för att den skall ses av människor, utan att gudsdyrkarens hjärta är med i det.
Det förekom också rökelse i samband med forntidens spisoffer. Vi får veta att rökelse lades ut på spisoffren som brändes inför Jehova. (3 Mos. 2:1, 15) Till vad i vår tid är detta en förebild? Konung David gav under inspiration svaret, när han skrev: ”Min bön gälle inför dig såsom ett rökoffer [rökelse, NW], mina händers upplyftande såsom ett aftonoffer.” (Ps. 141:2; se också Uppenbarelseboken 8:4.) Godtagbara offergåvor till den sanne Guden är således förbundna med innerlig bön. Uppriktig bön är en viktig del av att vi ger vårt bästa åt Jehova.
Vad vi har och vad vi är
Detta för oss till kärnpunkten. Eftersom vi är förståndsbegåvade skapelser som drivs av tacksamhet sedan vi har lärt känna Jehova och hans uppsåt, är var och en av oss i själva verket en ”gåva” som är danad till att bäras in på Jehovas ”gårdar” och där brukas för att ge ära åt hans namn. Det är inte bara vad vi har, utan vad vi är, som tillhör Jehova.
En skara nutida gudsdyrkare, som ökar kraftigt i antal, ger sina gåvor i Jehovas ”gårdar”. Många ser det privilegium de har att ta del i att understödja Rikets verksamhet i sin hemtrakt genom att regelbundet och frikostigt bidra till underhållet av Rikets sal som ett centrum för biblisk undervisning. Många är också glada över att kunna dela kostnaden för att befrämja arbetet med att vittna, som nu kraftigt utvidgas överallt i världen, i det de sänder sina bidrag till Sällskapet Vakttornets huvudexpedition i USA (Watch Tower Society, 124 Columbia Heights, Brooklyn, New York 11201, USA) eller till Sällskapets avdelningsexpedition i något annat land (i Sverige: Bibel- och Traktatsällskapet Vakttornet, 175 00 Jakobsberg [postgiro 45 94 57-8]; i Finland: Jehovas vittnen, 01300 Dickursby). Eftersom sådana gåvor ges i den ande som Jesus inpräglade, är de verkligen lovvärda. — Matt. 6:3.
Men hur är det med givaren? För Jehova betyder den som ger mycket mer än gåvan han ger. Sanningen i detta kan man bäst förstå genom att lägga märke till dessa betydelsefulla ord: ”Giv mig, min son, ditt hjärta och låt mina vägar behaga dina ögon.” (Ords. 23:26) Är det inte så att gudsdyrkaren genom att regelbundet vara närvarande vid mötena i Rikets sal på ett storslaget sätt ger ära åt Jehova och bär sin bästa gåva in på hans ”gårdar”? Står vi inte i skuld till honom för allting — liv, anda och ett starkt hopp om en framtid i hans välsignade nya tingens ordning?
Att ge sitt bästa åt Jehova betyder alltså för somliga en ökad ansträngning att ägna tid åt arbetet att kungöra de goda nyheterna om Riket. För andra kan det betyda att planera för att använda extra tid som feriepionjärer vissa tider av året. Ytterligare andra förmås av detta att lämna sina förvärvsarbeten och bli heltidsförkunnare av budskapet om Riket.
Och hur betraktar Jehova alla dessa strävanden från hans tillbedjares sida att ge det bästa av sina gåvor åt honom? Genom sin profet Haggai pekade han fram emot den tid i historien där vi befinner oss och förklarade att ”alla nationers önskvärda ting skall komma in” till hans andliga bönehus, där de skall tillskriva honom den ära som tillhör hans namn. — Hagg. 2:8, NW.
Vad kan vara mera önskvärt för Jehova än att se en tallös skara gudsdyrkare villigt erbjuda sig själva för verket att kungöra hans namn och rike till jordens ändar? I en profetisk syn gav Gud aposteln Johannes en förhandssyn av just detta — en tallös skara, som står inför Guds tron, är klädda i vita kläder, viftar med palmkvistar och glädjefullt erkänner: ”Frälsning har vi vår Gud att tacka för, honom som sitter på tronen, och Lammet.” (Upp. 7:9, 10, NW) Genom detta erkännande förklarar de i själva verket: ”Vi tillhör Gud. Vi skall tjäna Jehova helhjärtat.”
Är det inte ett faktum att detta offrande av vårt bästa åt Jehova är någonting mycket vittomfattande? Låt oss därför alltid begrunda hans föranstaltningar för vår eviga lycka och i tacksamhet ge honom vårt allra bästa.