Kapitel 13
En mönsterbild av kommande ting
1. Vad kan i många fall göra det svårt för den enskilde att få rättvisa under våra dagars rättssystem?
I VÅRA dagar finns det ett sådant virrvarr av lagar i de flesta nationers lagböcker att det vanligen är oförståndigt att försöka vara sin egen advokat, när man söker få rättvisa. Dessutom finns det ”kryphål”, som vanligtvis gynnar de rika. Skulle det inte vara angenämt att leva under en lag som vore rättfram och enkel — därigenom att det inte skulle bli särskilt kostsamt ens för en vanlig människa att få ett ärende behandlat inför domstol och därigenom att varje människa, rik eller fattig, utan några särskilda formaliteter kunde lägga fram sin sak för domstolen och få en opartisk rannsakning?
2, 3. Varför har vi nytta av att ägna uppmärksamhet åt den lag som Gud gav Israel?
2 Sådan var den mosaiska lagsamlingen, som Gud gav Israel. Om denna lag säger bibeln: ”HERRENS [Jehovas] rätter äro sanning, allasammans rättfärdiga.” (Psalm 19:109) Om vi undersöker några få av de bestämmelser som ingick i denna samling av något mer än 600 lagar, inser vi hur förstklassiga Jehovas rättsliga beslut är.
3 De kristna står inte under denna lag, som gavs åt Israel, men det är nyttigt att undersöka den. Varför det? Därför att lagen klargör hur Jehova betraktar saker och ting, och den belyser de principer enligt vilka han handlar med sina skapelser vid alla tider och tillfällen.
4. Vilken ställning och myndighet hade Jehova i det forntida Israels styrelse?
4 Israels förvaltning var unik därigenom att Jehova var dess högste och absolute härskare. Han var konungen och var dessutom Gud, nationens religiösa överhuvud. Profeten Jesaja sade: ”HERREN [Jehova] är vår domare, HERREN är vår härskare, HERREN är vår konung, han frälsar oss.” — Jesaja 33:22.
5. Hur innebar lydnad för lagen i Israel också att man utövade sann gudsdyrkan?
5 Avgudadyrkan eller tillbedjan av någon annan gud var därför samtidigt förräderi, ett brott mot regeringen. Ett uppenbart brott mot landets lag var likaså en handling av vanvördnad mot Gud, överhuvudet för nationens gudsdyrkan. Att uppsåtligt bryta mot lagen var detsamma som hädelse. Lydnad för lagen var alltså en del av sann gudsdyrkan.
MEDBORGERLIGA RÄTTIGHETER
6, 7. Beskriv hur medborgerliga rättigheter skyddades.
6 Det fanns inga problem med medborgerliga rättigheter under den mosaiska lagen, när dess domare och styresmän lydde Gud. Den skyddade den infödde, främlingen och till och med utlänningen, som tillfälligt bodde i landet. — 2 Moseboken 22:21; 23:9; 3 Moseboken 19:33, 34.
7 Under den mosaiska lagen ställdes inte den fattige utanför rättvisan, därför att han var fattig, och inte heller den rike, bara därför att han var rik. — 3 Moseboken 19:15; 2 Moseboken 23:3.
OMTÄNKSAM HÄNSYN FÖR DE FATTIGA
8. Hur tog lagen hänsyn till de fattiga?
8 Israel var i huvudsak en jordbrukarnation, och var och en hade sin egen arvsbesittning. Somliga israeliter kunde genom vanskötsel av sin egendom eller på grund av ekonomiska bakslag bli fattiga och tvungna att sälja sin egendom. Vissa främlingar i landet skulle också kunna drabbas av ogynnsamma omständigheter. Den omtänksamma föranstaltningen för dem var att jordbrukarna inte skulle skörda ända till kanten av sin åker. De skulle också lämna kvar alla kärvar som skördemännen glömt. (3 Moseboken 19:9, 10; 5 Moseboken 24:19—21) Detta lämnades kvar till axplockning för den fattige. — Rut 2:15, 16.
9, 10. Hur fick allt folket nytta av de lagar som skyddade de fattiga?
9 Detta krävde naturligtvis arbete från den fattiges sida, eftersom axplockning inte var så lätt. De styrande behövde alltså inte ta hand om några sysslolösa fattiga — det behövdes inget arbetslöshetsunderstöd och inga socialbidrag. (5 Moseboken 15:11; Rut 2:3, 7) Detta är en parallell till den kristna principen i 2 Tessalonikerna 3:10, där vi läser: ”Om någon inte vill arbeta, så må han inte heller äta.”
10 Förutom dessa anordningar för att den fattige skulle kunna förtjäna sitt uppehälle var alla medborgarna förpliktade att behandla de behövande med givmildhet. Detta befrämjade broderskap och nationell enhet. — 3 Moseboken 25:35—38.
ETT ”SLAVERI” SOM INTE VAR FÖRTRYCKANDE
11. Varför var slaveriet i det forntida Israel inte hårt och förtryckande, som det har varit i nyare tid?
11 ”Slaveriet” i Israel var inte som det förtryckande slaveri som förekommit på senare tid. Det var faktiskt ett sätt att skydda den familj, som genom ekonomiska motgångar eller olyckor blev tvungen att sälja sin arvsbesittning och till slut förbrukat de pengar man fått för den och därför var utblottad. De kunde också bli svårt skuldsatta. I stället för att vara egna företagare, som de alltså tidigare varit, kunde familjen eller vissa medlemmar av den gå i ”slaveri”. Men detta slaveri liknade i stor utsträckning ett nutida anställningsförhållande, att arbeta för en annan person, vilket för många är en form av ”ekonomiskt slaveri”.
12. Vilken anordning fanns det för hebreiska ”slavar”?
12 Den hebreiske ”slaven” fick till exempel inte behandlas som en ägodel, utan som en ”daglönare”. Vidare skulle han friges sedan han tjänat i sex år. (3 Moseboken 25:39—43) När hans husbonde eller ”arbetsgivare” gav honom fri, måste han ge honom diverse materiella ting, alltefter sina möjligheter, för att hjälpa mannen och hans familj att få en ny start. (5 Moseboken 15:12—15) Tack vare denna föranstaltning kunde en familj undvika att bli utblottad och kunde ha föda och kläder till dess att den kunde stå på egna ben.
13. a) Vilka möjligheter fanns det att vinna frihet innan man fullgjort de normala sex åren av slaveri? b) Vilket skydd hade unga hebreiska flickor som blev slavar?
13 Den som var i ”slaveri” kunde också engagera sig i olika företag eller göra andra affärer eller investeringar, så att han i vissa fall kunde köpa sig fri från slaveriet. En nära släkting kunde också betala de skulder han kunde ha och därigenom friköpa honom från slaveriet. (3 Moseboken 25:47—54) En dotter som gick i ”slaveri” togs ofta till hustru av sin husbonde. Hon måste ges fullständiga rättigheter som vilken hustru som helst. — 2 Moseboken 21:7—11.
KVINNOSKYDD
14. Hur skyddades en frånskild kvinna?
14 Kvinnan skyddades genom äktenskapslagarna. En man måste ha giltig orsak för att skilja sig från sin hustru och måste då dessutom ge henne skiljebrev. Skiljebrevet skyddade henne mot eventuella falska anklagelser, om det blev aktuellt med omgifte. — 5 Moseboken 24:1; se Jesu förklaring om skilsmässa i Matteus 19:3—9.
15. Vilka lagar avskräckte från otukt?
15 En man som förförde en jungfru, som inte var trolovad för äktenskap, måste gifta sig med henne, om hennes far gav sitt samtycke, och han kunde aldrig skilja sig från henne. (5 Moseboken 22:28, 29; 2 Moseboken 22:16, 17) En trolovad kvinna skyddades mot sexuella övergrepp, vilka ansågs lika allvarliga som mord, genom att den man som gjorde sig skyldig till sådant övergrepp straffades med döden. — 5 Moseboken 22:25—27.
16. a) Var månggifte Guds ursprungliga föranstaltning? (Matteus 19:4—6) b) Varför tolererade Gud månggifte i det forntida Israel?
16 Även om månggifte tilläts, var det reglerat till nytta för kvinnan. Månggifte, som var en mycket gammal sedvänja, tolererades, därför att Guds tid ännu inte var inne att bringa ordning i allting. Gud väntade till kristendomens tid med att återställa det ursprungliga engiftet. (1 Korintierna 7:2) Guds tillvägagångssätt har varit att undervisa och leda sitt folk, allteftersom det varit i stånd att förstå och ta emot korrigering av sitt levnadssätt. Jesus sade till sina lärjungar i Johannes 16:12: ”Jag har ännu många ting att säga er, men ni förmår inte bära dem just nu.” Efter Jesu död och uppståndelse var det alltså mycket som klargjordes och reddes ut för dem.
17. Hur skyddades den försmådda hustrun till en man som levde i månggifte?
17 En man som levde i månggifte gynnade ofta en av sina hustrur. Men lagen skyddade den försmådda hustrun. Om hennes son till exempel var faderns förstfödde, kunde han inte berövas sina rättigheter som förstfödd. Fadern hade nämligen inte rätt att ge dem åt en son som längre fram fötts åt honom av hans favorithustru. — 5 Moseboken 21:15—17.
18. Hur skyddades till och med kvinnorna bland Israels fiender?
18 Inte ens kvinnor i fiendens städer blev utsatta för sexuella övergrepp. Det fanns inte heller några prostituerade i närheten av militärlägren, eftersom sexuellt umgänge var förbjudet för soldater som var ute i krig. — 5 Moseboken 21:10—14.
BROTTMÅLSLAGSTIFTNING
19. Vad var fördelen med att det inte fanns några fängelser i det forntida Israel?
19 Brottmålslagstiftningen var långt bättre än den vi finner i våra dagars lagböcker. Lagen stadgade inte om några fängelser. Först senare, under kungarnas regering, upprättades med orätt fängelser i Israel. (Jeremia 37:15, 16; 38:6, 28) Eftersom fängelsestraff inte utdömdes för något som helst brott, behövde de inga brottslingar hållas med mat och husrum på det laglydiga, hårt arbetande folkets bekostnad.
20. Vad var straffet för stöld, och vilka goda resultat fick detta?
20 Om någon stal från sin medmänniska, blev han inte satt i fängelse. Det gjorde att han kunde arbeta och betala för vad han stulit. Offret led ingen förlust. Dessutom måste tjuven betala dubbla värdet av det stulna eller ännu mer, beroende på vad han stulit och om han fortfarande hade det stulna kvar hos sig eller hade avyttrat det. (2 Moseboken 22:1, 4, 7) Om han inte betalade, blev han såld som slav. Han måste arbeta åt sitt offer eller åt någon annan israelit, tills han hade betalat vad som ådömts honom för hans stöld. (2 Moseboken 22:3) Om han förmätet vägrade att rätta sig efter domen, skulle han avrättas. (5 Moseboken 17:12) Denna lag hjälpte inte bara offret för stölden, utan avskräckte också från att begå stöld.
21. a) Vad var straffet för uppsåtligt mord? b) Vilken föranstaltning fanns för en ouppsåtlig mandråpare?
21 Livet betraktades under den mosaiska lagen som heligt. En uppsåtlig mördare kunde inte på något sätt bli fritagen. Han skulle ofelbart dödas. Vi läser sålunda i 4 Moseboken 35:30—33: ”Om någon slår ihjäl en annan, skall man efter vittnens utsago dräpa dråparen; men en enda persons vittnesmål är icke nog, för att man skall kunna döma någon till döden. I skolen icke taga lösen för en dråpares liv, om han är skyldig till döden, utan han skall straffas med döden. ... I skolen icke ohelga det land, där I ären; genom blod ohelgas landet, och försoning kan icke bringas för landet för det blod som har blivit utgjutet däri annat än genom dens blod, som har utgjutit det.” Denna lag avlägsnade en sådan ond människa från Israels samhälle. Han fick inte gå fri, så att han kunde begå fler mord. Den ouppsåtlige mandråparen kunde däremot få barmhärtighet. — 4 Moseboken 35:9—15, 22—29.
22. Hur framhävdes livets helgd på ett särskilt sätt?
22 Inte ens ett ouppklarat mord fick lämnas utan försoning. Den stad som låg närmast platsen för dråpet ansågs bära på blodskuld och vara under förbannelse, om inte stadens äldste utförde den ceremoni som krävdes för att stadens invånares gemensamma blodskuld skulle kunna avlägsnas från dem inför Gud. Livets helgd inskärptes därigenom djupt hos folket. — 5 Moseboken 21:1—9.
23. Beskriv lagen om kidnapping.
23 Ens person betraktades som okränkbar. Kidnapping var belagt med dödsstraff. Den kidnappare, hos vilken den försvunne blev funnen eller vilken hade sålt den kidnappade som slav, skulle ofelbart dödas. — 2 Moseboken 21:16; 5 Moseboken 24:7.
INGEN UNGDOMSBROTTSLIGHET
24. Hur upprätthölls respekten för familjen, och vad ledde detta till?
24 När nationen följde lagen, hade man inte många problem med ungdomsbrottslighet. Nationens grundläggande enhet var familjen. Man fick lära sig att ha stor respekt för sina föräldrar och för nationens hövdingar. (2 Moseboken 20:12; 22:28) Pöbelaktioner fördömdes. (2 Moseboken 23:1, 2) En son i ansvarig ålder, som var oförbätterligt upprorisk och kanske blivit en frossare och en drinkare, skulle avrättas. (5 Moseboken 21:18—21) Var och en som slog sin far eller mor eller nedkallade ont över dem skulle dödas. (2 Moseboken 21:15, 17; 3 Moseboken 20:9) Respekt för hemmet och familjen resulterade i respekt för nationens styresmän och i synnerhet för dess främste styresman, Jehova Gud.
RESPEKT FÖR ÄGANDERÄTTEN
25. Hur skulle man förfara med förlorade och upphittade ägodelar?
25 Nu för tiden anser man ofta att den som hittar ett borttappat föremål skall få behålla det. Men i Israel måste var och en som fann ett djur eller något som tillhörde en annan återställa detta till ägaren. Om ägaren bodde långt borta och var okänd, skulle det upphittade förvaras till dess att ägaren sökte efter det. (5 Moseboken 22:1—3) För att hjälpa ägaren, som kom till byn för att leta efter det han förlorat, måste upphittaren naturligtvis underrätta stadens äldste eller myndighetspersoner om att han hade det upphittade.
26, 27. a) Vilken respekt upprätthölls för människors hem och egendom? b) Till vilken nytta var dessa lagar för de fattiga?
26 Hemfriden respekterades mycket högt. En man kunde inte själv hämta vad någon var skyldig honom genom att gå in i låntagarens hus och hämta det han blivit lovad i pant. Långivaren måste vänta utanför och låta mannen bära ut panten till honom. (5 Moseboken 24:10, 11) En långivare kunde heller inte beröva någon hans livsuppehälle eller de kläder han gick och stod i, eftersom en fattig man kanske bara hade lite säd att mala för att ge mat åt sin familj eller bara en enda ytterklädnad att ha som täcke.
27 Om detta läser vi i 5 Moseboken 24:6, 12, 13: ”Man skall icke taga handkvarnen eller ens kvarnens översten i pant, ty den så gör tager livet i pant. Och om det är en fattig man, så skall du icke hava hans pant till täcke, när du ligger och sover. Du skall giva honom panten tillbaka, när solen går ned, så att han kan hava sin mantel på sig, när han ligger och sover, och så välsigna dig; och detta skall lända dig till rättfärdighet inför HERREN, din Gud.”
OMTÄNKSAMHET MOT DJUR
28. Hur visade Gud sin omtänksamhet och omsorg i sina lagar beträffande djuren?
28 Djuren ägnades också omtänksam hänsyn. Om en man såg ett husdjur i nöd, var det hans plikt att hjälpa det, även om det tillhörde en av hans ovänner. (2 Moseboken 23:4, 5; 5 Moseboken 22:4) Lastdjur fick inte överansträngas eller behandlas illa. (5 Moseboken 22:10; Ordspråksboken 12:10) Man fick inte binda munnen till på oxen, så att han inte kunde njuta frukten av sitt arbete när han tröskade. (5 Moseboken 25:4) Man fick också lära sig omtänksamhet mot vilda djur. Man fick inte ta både en fågelmamma och hennes ägg, så att man utplånade familjen. (5 Moseboken 22:6, 7) Av husdjuren skulle man inte slakta ett nötkreatur eller ett får och dess avkomma på samma dag. Allt detta förhindrade en anda av grymhet. — 3 Moseboken 22:28; jämför Guds omsorg om djuren, som uttrycks i Jona 4:11 och 3 Moseboken 25:4, 5, 7.
NITÄLSKAN FÖR SANNINGEN
29, 30. Vad fanns det för lagar beträffande vittnen i rättsfall?
29 I rättvisans och barmhärtighetens intressen måste ett vittne i ett rättsfall vittna om allt han visste i fallet. Om han inte gjorde det, skulle domarna uttala en offentlig förbannelse över honom. Gud själv skulle låta denna förbannelse drabba honom. (3 Moseboken 5:1; Ordspråksboken 29:24) Han fick inte begå mened, eftersom detta var att ljuga ”inför Jehova”. Om anklagelser som riktades mot någon befanns vara uppsåtligt falska, skulle anklagaren få samma straff som skulle ha utmätts mot den falskeligen anklagade, om denne befunnits skyldig.
30 Vi läser följaktligen i 5 Moseboken 19:16—19: ”Om ett orättfärdigt vittne träder upp mot någon för att vittna mot honom angående någon förbrytelse, så skola båda parterna träda fram inför HERRENS [Jehovas] ansikte, inför de män som på den tiden äro präster och domare. Och domarna skola noga undersöka saken; om då vittnet befinnes vara ett falskt vittne, som har burit falskt vittnesbörd mot sin broder, så skolen I låta detsamma vederfaras honom som han hade tilltänkt sin broder: du skall skaffa bort ifrån dig, vad ont är.”
31. Vilka andra lagar befrämjade nitälskan för rättfärdighet och motverkade också falska eller vårdslösa vittnesmål i ett rättsfall?
31 Ingen kunde avrättas endast på grundval av omständighetsbevis. Det måste finnas minst två ögonvittnen som kunde vittna om sanningen. (5 Moseboken 17:6; 19:15) De som vittnat mot en man, som befunnits skyldig till dödsstraff, skulle vara de första som tog del i att stena mannen till döds. Denna lag befrämjade nitälskan för rättfärdighet i Israel. Inte bara domarna, utan varje medborgare, måste på så sätt visa sin åstundan att hålla landet fritt från blodskuld inför Gud. Detta avskräckte också från falska, förhastade eller vårdslösa vittnesmål. Lagen i 5 Moseboken 17:7 fick goda resultat. Vi läser där: ”Först skall vittnenas hand lyftas mot honom för att döda honom och sedan hela folkets hand: du skall skaffa bort ifrån dig, vad ont är.”
FÖRBJUDET SEXUELLT UMGÄNGE
32. Vilka former av otillåtet sexuellt umgänge var belagda med dödsstraff?
32 Äktenskapsbrott bestraffades med döden för båda parterna. (3 Moseboken 20:10) De skändliga företeelserna homosexualitet och tidelag var belagda med dödsstraff enligt 3 Moseboken 20:13, 15, där vi läser: ”Om en man ligger hos en annan man, såsom man ligger hos en kvinna, så göra de båda en styggelse; de skola straffas med döden, blodskuld låder vid dem. Om en man beblandar sig med något djur, så skall han straffas med döden, och djuret skolen I dräpa.” — Se även 3 Moseboken 20:16, 17; Romarna 1:24—28.
RENHET
33, 34. Hur befrämjade lagen fysisk renlighet?
33 Lagen krävde inte bara moralisk renhet av folket, utan också fysisk renlighet. Renhetslagarna krävde att israeliterna skulle slå sönder lerkärl som kom i kontakt med något djur som hade självdött. Andra kärl och kläder som kommit i kontakt med ett sådant djur skulle tvättas. Denna lag höll israeliterna ständigt aktpågivna för att vara rena. Personer med smittosamma sjukdomar sattes i karantän. (3 Moseboken 13:4, 5, 21, 26) Infekterade kläder och hus belades med karantän och förstördes i vissa fall. (3 Moseboken 13:47—52, 55; 14:38, 45) Inget blod fick förtäras. — 3 Moseboken 7:26.
34 Från medicinsk synpunkt erbjöd lagen om hygien och karantän jämte morallagarna och förbudet mot blod ett mycket effektivt skydd mot tyfus, fläckfeber, böldpest, hepatit, gonorré och syfilis och en lång rad andra sjukdomar.
BARMHÄRTIGHET MOT DE ÅNGERFULLA
35. Hade domarna i rättsfall frihet att visa barmhärtighet beroende på omständigheterna?
35 Lagen var inte alltför hård eller oböjlig. Domarna fick frihet att visa barmhärtighet. Om en man syndade mot sin nästa och sedan ångrade sig, kunde han åter vinna Guds ynnest genom att först ordna upp saken med den han förbrutit sig mot och sedan frambära ett skuldoffer till Jehova. (3 Moseboken 6:2—7) Jesus Kristus hänsyftade på denna lag, då han sade: ”Om du nu kommer med din offergåva till altaret och du där kommer ihåg att din broder har något emot dig, låt då din gåva bli liggande där framför altaret och gå bort; slut först fred med din broder, och därpå, när du har kommit tillbaka, kan du bära fram din offergåva.” (Matteus 5:23, 24) I våra dagar kan Guds tjänare inte åtnjuta frid med honom, om de handlar orätt mot sin nästa.
JUBELÅRET
36. Vilka goda ting stadgade lagen om jubelåret om?
36 Jubelåret, som inföll vart femtionde år, var en glädjefylld tilldragelse. Alla arvsbesittningar som blivit ”sålda” återlämnades då till sina ägare. Hebreiska slavar blev frigivna, även om de ännu inte fullgjort sina sex år av slaveri. (3 Moseboken 25:8—13, 39—41) Denna lag hade den förträffliga verkan att den återställde landets ekonomi till det ursprungliga balanserade tillstånd som Gud införde då israeliterna tog det utlovade landet i besittning. Den förhindrade den situation vi upplever i många länder i denna tid — en extremt rik jordägarklass och en extremt fattig ”trälklass”. Inget ”jordmonopol” var möjligt när lagen genomdrevs.
37. Vilket skäl kan vi som sammanfattning ge för att vi bör studera Guds lag till Israel?
37 Lagen gjorde alltså en medborgare till en fri människa. Varje familj skyddades mot att komma i ett tillstånd av oupphörlig fattigdom. Familjen bibehöll sin värdighet, och familjens andlighet hölls på ett högt plan. Fadern kunde tillbringa tid tillsammans med familjen, eftersom sabbatsdagarna och sabbatsåren gav honom tid att ägna uppmärksamhet åt sådant som att undervisa barnen. Så även om de kristna i våra dagar inte är underställda den mosaiska lagen, ger den ändå en glimt av Guds vägar och handlingssätt och en ”skugga av de goda ting som skall komma”. — Hebréerna 10:1.
[Bild på sidan 144]
Lagen drog försorg om de fattiga genom att stadga att åkrarna inte skulle skördas ända till kanten, så att de fattiga kunde plocka ax där
[Bild på sidan 154]
När jubelåret utlystes måste alla jordlotter återlämnas till de ursprungliga ägarna