Frågor från läsekretsen
● Om någon för åratal sedan gett Gud ett löfte som han nu inser var oförståndigt, behöver han då fortsätta att leva i överensstämmelse med det? — USA.
Detta måste bero på löftets art och på personens omständigheter vid den tid då han gav löftet. Det är emellertid bra att först begrunda vad ett ”löfte” är enligt den innebörd som ges detta begrepp i bibeln.
Enligt bibelns språkbruk var löften högtidliga utfästelser till Gud, inte till någon människa eller skara människor. Dessa löften var också särpräglade på så sätt att de i alla de fall som beskrivs var villkorliga. Det betyder att den som avgav löftet i själva verket sade till Gud: ”Om du gör så eller så (kanhända ger räddning från någon stor fara eller ger framgång eller seger i någon strävan), skall jag göra så och så.” Om Gud handlade till förmån för den som gjort löftet, kom denne att vara förpliktad att fullgöra det han hade lovat. Infriandet av löftet inbegrep ofta att frambära ett djuroffer eller att helga någon egendom åt Guds tjänst. (3 Mos. 7:16; 22:21) I andra fall kom den villkorliga sidan in i bilden genom att den enskilde lovade att avhålla sig från att göra någonting intill dess han hade blivit i stånd att uppnå ett visst mål — med Guds hjälp. — Jämför 1 Moseboken 28:20—22; 4 Moseboken 21:2, 3; 30:3—5; Domarboken 11:30—39; 1 Samuelsboken 1:11; Psalm 132:1—5.
Man bör också lägga märke till att löften gavs frivilligt och följaktligen inte var någonting som begärdes eller påkallades. Det var inte någonting som ställdes fram som ett allmänt krav för alla som skulle åtnjuta ett visst privilegium eller träda in i ett visst förhållande. Att man blir en lärjunge till Kristus Jesus och uppfyller de krav som framställs för alla, vilket inbegriper att man ändrar sinne och vänder om och offentligt förkunnar sin tro och därpå blir döpt, betyder alltså inte att man ger ett ”löfte” enligt ordets bibliska innebörd.
Skriftenliga löften skall inte heller jämföras med så kallade ”klosterlöften”, som det under århundraden har krävts att människor skulle avlägga för att vinna inträde i vissa religiösa ordnar. Dessa löften om ”kyskhet, fattigdom och lydnad” har gjort att de som avgett löftena har fått förpliktelser mot dessa religiösa ordnar, och de har därtill för dessa ordnar varit ett medel att utöva kontroll över sina anhängare. Högre kyrkliga dignitärer kunde lösa människor från vissa slag av löften, men i fråga om somliga löften kunde befrielse vinnas endast genom kyrkans överhuvud, såsom i den påvliga anordningen. Sådana löften är därför inte skriftenliga löften, eftersom skriftenliga löften var helt och hållet spontana och personliga, en angelägenhet mellan den enskilde och Gud. Under lagförbundets tid kunde visserligen en kvinnas löfte upphävas av hennes man eller far (inom en viss tid efter det att det avgetts), men i andra fall kunde ingen människa bevilja en person frigörelse från ett skriftenligt löfte. — 4 Mos. 30:4—16.
Av detta är det uppenbart att många så kallade ”löften” i vår tid i verkligheten inte är löften enligt den skriftenliga innebörden. Det är lika uppenbart att inget löfte skulle kunna vara bindande, om det krävde att man gjorde någonting som inte var i överensstämmelse med Guds vilja, till exempel ett löfte att på något sätt missbruka blod eller ett löfte som på något sätt skulle förbinda omoraliskhet med sann tillbedjan. — Jämför 5 Moseboken 23:18; Apostlagärningarna 15:19, 20.
Hur förhåller det sig då med löften som verkligen motsvarar bibelns beskrivning och inte strider mot Guds vilja? Guds syn på löften som avgavs i Israel finns uttryckt i lagen: ”Om du har gjort ett löfte åt HERREN, din Gud, skall du icke dröja att infria det, ty HERREN, din Gud, skall förvisso utkräva det av dig, och synd kommer att vila på dig. Men om du underlåter att göra något löfte, så kommer icke därigenom synd att vila på dig.” (5 Mos. 23:21, 22) I Predikaren 5:3—5 ges uppmaningen: ”När du har gjort ett löfte åt Gud, så dröj icke att infria det; ty till dårar har han icke behag. Det löfte du har givit skall du infria. Det är bättre, att du intet lovar, än att du gör ett löfte och icke infriar det. Låt icke din mun draga skuld över hela din kropp.” (Jämför Ordspråksboken 20:25.) Eftersom Jehova Gud är oföränderlig i fråga om sina normer, är de principer som kommer till uttryck här tillämpliga i närvarande tid.
Eftersom ingen människa kan ge befrielse från ett löfte (frånsett en kvinnas löfte, som kunde upphävas av hennes far eller man), inser vi att man behöver tänka allvarligt på detta med att avge ett löfte. En kristen bör ha mycket goda skäl att göra detta och bör inte hysa någon tvekan beträffande sin förmåga att infria vad det vara må han utfäster sig till i löftet. I annat fall skulle det vara mycket bättre att han inte avgav löftet.
Hur förhåller det sig om personen i fråga senare inser att hans löfte hade avgetts överilat och var obetänksamt? Han bör inte behandla denna angelägenhet lättvindigt, utan bör söka fullgöra löftet. Det förhållandet att detta kan vara svårt för honom är inte någon ursäkt. Det var helt visst inte lätt för Jefta att fullgöra det löfte han hade gett Gud, men han infriade det samvetsgrant. (Dom. 11:30—39) Under lagförbundets tid var underlåtenhet att fullgöra en svuren ed synd, även om en sådan underlåtenhet inte var avsiktlig. Det medförde inte dödsstraff, men det krävde att överträdaren skulle frambära ett syndoffer åt Gud. (3 Mos. 5:4—6; jämför Matteus 5:33.) Och Gud talade om att han visserligen kunde ha gett framgång åt den som gjort ett löfte, men att därpå följande underlåtenhet att infria löftet kunde leda till att Gud blev ”förtörnad” och raserade det som personen i fråga hade uträttat. (Pred. 5:5) Det kunde alltså resultera i att Guds ynnest togs tillbaka, åtminstone till viss del.
De människor i vår tid som är bekymrade över denna angelägenhet bör därför först fråga sig själva om de verkligen har avgett ett löfte i den skriftenliga innebörden eller inte. Var det ett löfte som avgavs personligen inför Gud, ett löfte av villkorlig art, ett löfte som gavs enskilt, spontant, utan att vara begärt och inte sådant att det inte var i överensstämmelse med Guds uttryckta vilja? Då bör man på allt sätt anstränga sig för att infria det. Om personen i fråga har underlåtit att infria det, måste han godta följderna och söka återfå Guds ynnest. Det kan hända att han finner sig vara i ett dilemma genom att hans löfte (till exempel ett löfte att leva ogift) försätter honom i en belägenhet där han menar att han genom att fullgöra löftet kommer att vara nära att överträda någon av Guds normer för uppförandet, kanske någon norm beträffande moralen. Han kan mena att det enda sätt på vilket han kan skydda sig mot att bli skyldig till omoraliskhet är att han inte infriar sitt löfte, utan sätter sin lit till Guds barmhärtighet för att få förlåtelse. Han måste själv avgöra detta, och ingen annan kan ge honom befrielse eller ta på sig någon del av hans personliga ansvar. Han måste leva med sitt eget samvete.
En granskning visar ofta att det som troddes vara löften inte i verkligheten var detta enligt den skriftenliga innebörden. Detta betyder naturligtvis inte att allt ansvar nödvändigtvis upphör där. En kristen bör inte bara vara intresserad av att infria löften åt Gud, utan också bevisa sig pålitlig i alla sina ord, i det han låter sitt ”ja” vara ”ja” och sitt ”nej” vara ”nej”. (Matt. 5:33—37) Han bör alltid uppriktigt försöka hålla sina löften och överenskommelser i förhållande till Gud såväl som till människor. Ibland kan han ingå en överenskommelse med en annan person och senare inse att han därigenom har försatt sig i en allvarlig svårighet. Han kan följa den princip som ges i Ordspråksboken 6:1—5 beträffande den man som gått i borgen för en annan, nämligen: ”Gå och kasta dig ned för honom och ansätt honom. ... Sök räddning.”
Med avseende på löften och allting annat bör en kristen alltid tänka på vikten av att bevara ett gott förhållande till Jehova Gud.
● Om en ung person av sin far (eller sin mor) förbjuds att studera bibeln eller att komma tillsammans med Jehovas kristna vittnen, är han då förpliktad att lyda i dessa angelägenheter? — USA.
I bibeln får barn befallningen: ”Ni barn skall lyda edra föräldrar i Herren, ty det är rätt.” (Ef. 6:1, Hd) ”Ni barn, lyd edra föräldrar i allt, ty Herren gläder sig över det.” (Kol. 3:20, Hd) Som trofasta förespråkare för bibeln uppmanar Jehovas vittnen ständigt ungdomar att följa detta råd från Gud. Men det förhållandet att Herren Jesus Kristus är inbegripen i detta visar att lydnaden mot föräldrarna inte är absolut. Jesu Kristi myndighet är långt större än någon jordisk faders myndighet. Jesus har fått ”all myndighet ... i himmelen och på jorden”, och han är ”varje mans huvud”. — Matt. 28:18; 1 Kor. 11:3; NW.
Närhelst en far kräver att hans barn skall vara olydiga mot Kristi lag och följaktligen också mot Guds lag, går han alltså utanför sitt myndighetsområde. Vid sådana tillfällen är det därför barnens sak att avgöra vad de skall göra. Hur förhåller det sig om en far till exempel befaller sin son att stjäla, ljuga, begå bedrägeri eller inlåta sig på andra laglösa handlingar? Sonen kan vara medveten om att Gud förbjuder detta. Följaktligen kan en son välja att lyda Guds och Kristi överlägsna lag och inte följa med sin far.
Även landets lag lägger i detta hänseende ett visst ansvar på barn. Den kan hålla ett barn ansvarigt för att det begått ett brott efter faderns anvisning. Så här heter det i American Jurisprudence (ett amerikanskt rättsvetenskapligt verk): ”Ett barn som handlar på sin förälders befallning kan, i ett rättsfall, frias från ansvar för ett brott det begått, även om faderns befallning inte alltid friar den omyndige från ansvar för ett begånget brott. När ett barn begår en olaglig gärning i sin fars närvaro, efter hans ledning och på grund av hans brottsliga uppsåt, måste det vara uppenbart att barnet var underårigt eller omoget och helt stod under faderns herravälde, ledning och kontroll, innan brottet räknas som faderns och inte som barnets.”
På liknande sätt är det inte så att Guds lag friar barn från ansvar för laglösa gärningar enbart på den grunden att de är minderåriga. När till exempel små pojkar visade grov vanvördnad för profeten Elisa, förskonade Jehova Gud inte dem från straff, även om det kan ha varit föräldrarnas inställning till Elisa som förmådde dem att göra det de gjorde. (2 Kon. 2:23, 24) Detta belyser att Jehova Gud håller barn ansvariga för att de med vett och vilja överträder hans befallningar.
Mycket små barn kan naturligtvis varken känna till eller förstå alla Guds krav. Därför räknas små barn barmhärtigt som heliga eller rena från Guds ståndpunkt sett, även om bara den ena föräldern är en sann tjänare åt Gud. (1 Kor. 7:14) Den troende föräldern har naturligtvis ansvar att undervisa barnen om Guds vilja, oberoende av den icke troende partens inställning. (Ords. 6:20) Allteftersom barnen sedan blir äldre, kommer de under ansvar inför Gud att handla i överensstämmelse med vad de vet vara rätt. Detta inbegriper sådant som har med sann tillbedjan att göra. Det är Guds vilja att hans godkända tjänare skall studera hans ord, komma tillsammans med medtroende och kungöra bibelns sanning för ytterligare andra. — Matt. 24:14; Joh. 17:3; Hebr. 10:24, 25.
Men om en far förbjöd sådan kristen verksamhet, skulle barnen kunna på ett förståndigt och respektfullt sätt förklara för honom sin ställning. En sådan förklaring kommer att ha tyngd när den stöds genom ett föredömligt uppförande. I själva verket bör fadern inte ha något berättigat klagomål att framställa mot barn som söker göra Guds vilja. Om barnen kan hjälpa honom att inse att de har blivit bättre söner och döttrar sedan de började studera Guds ord, kan detta göra mycket för att bryta ned eventuella fördomar. Det kan hjälpa honom att förstå att hans barn är till verklig heder för honom och att de framträder i skarp kontrast till det växande antalet vanvördiga och laglösa ungdomar i världen i vår tid. Sedan han tänkt över sådana punkter, kan det hända att han inte alls har något att invända mot att hans barn fortsätter att följa ett handlingssätt som gör att han får det lättare som överhuvud i familjen.
Det kan förekomma att barnen är de enda medlemmarna i en familj som vill lära känna Guds ord. De kan komma hem till ett Jehovas vittne och ställa bibliska frågor eller rentav vara närvarande vid möten i Rikets sal. Om föräldrarna kräver att deras barn skall upphöra med allt umgänge med Jehovas vittnen, måste barnen, på grundval av vad de vet vara rätt, avgöra vad de skall göra. Om föräldrarna börjar att direkt övervaka allt vad deras barn gör och avskär dem från allt tänkbart umgänge med Jehovas kristna vittnen, förhindrar detta ändå inte att ungdomarna visar sin önskan att göra Guds vilja genom att bevara ett förträffligt uppförande, studera bibeln på egen hand och be om att den tid må komma då de blir friare att utöva sann tillbedjan, och de kan också fortsätta att söka föräldrarnas tillåtelse att i högre grad ta del i kristen verksamhet.
Å andra sidan kan det hända att föräldrar avslår ett barns begäran att få vara närvarande vid kristna möten eller att en förkunnare skall komma och studera bibeln med dem, men ändå inte upprätthåller någon sträng övervakning. Vilket ansvar har Jehovas kristna vittnen gentemot ett sådant barn? Jehovas vittnen respekterar med rätta föräldrarnas önskningar om vad som skall göras i deras eget hem. Men detta betyder inte att Jehovas vittnen inte kan besvara bibliska frågor som ställs av ungdomar som besöker dem eller träffar dem på gatan eller på andra ställen. Jehovas vittnen har inte något ansvar att de skall avvisa barn från sina Rikets salar på grund av att föräldrarna kanhända inte vill att de skall vara närvarande vid mötena där. Bibeln säger: ”Den som vill, han tage livets vatten för intet.” (Upp. 22:17) Om det finns ungdomar bland dem som åstundar livets vatten, vem skulle då avvisa dem? Jesus Kristus sade till sina lärjungar: ”Låten barnen vara och förmenen dem icke att komma till mig; ty himmelriket hör sådana till.” — Matt. 19:14.