Del 1 — Ett prästerskap bemyndigas utföra verkningsfull tjänst
”Jehovas präster skall ni kallas; vår Guds tjänare skall ni sägas vara.” — Jes. 61:6, NW.
1. Varför har många prästerskap som är omnämnda i historien svikit folket?
SÅVÄL forntida som nutida historia berättar om hur det har uppstått ett stort antal prästerskap som har gjort anspråk på förmåga och myndighet att föra människor närmare Gud och utverka gudomliga välsignelser åt dem. Eftersom medlemmarna av dessa prästerskap inte var kallade av Gud, inte var ordinerade av honom utan i stället av människor, och eftersom de i flertalet fall var själviska människor, inriktade på att söka förskaffa sig fördelaktiga ställningar, har de inte frambragt något gott. Uppriktiga människor medger faktiskt att mänskligheten i vår tid är på drift, längre och längre bort från Skaparen, Jehova Gud, och tycks vara dömd att förinta sig själv i ett kärnvapenkrig. Hur viktigt är det inte för människor med ärliga hjärtan att i detta förtvivlade läge lära känna Guds barmhärtiga föranstaltning med ett prästerskap, som han har anförtrott alla de nödvändiga kvalifikationerna för att det skall kunna fullgöra sitt uppdrag verkningsfullt!
2. Vilken viktig anledning finns det till att vi bör ägna noggrann uppmärksamhet åt de föreskrifter den större Mose ger i vår tid?
2 Sedan Mose hade blivit kallad upp på Sinai berg och där blivit undervisad av Jehovas ängel, var han i stånd att uppenbara Guds vilja för Israels nation. Likaså blev det möjligt för Kristus Jesus, sedan han hade trätt in i sin Faders själva närvaro i himmelen, att uppenbara Jehovas viljas hemlighet för sina trogna efterföljare på jorden, tack vare att Guds heliga ande blev utgjuten över dem, för att de med sitt förnuft skulle kunna fatta de underbara ting som blev uppenbarade. (Hebr. 9:24; 1 Joh. 5:20) Låt oss då, med biblarna uppslagna vid 3 Moseboken 8 följa med i framställningen och söka få klarhet i vad den större Mose, Kristus Jesus, har att säga oss om installerandet av ett himmelskt prästerskap, som framställdes i bild genom detta förebildliga prästerskap, som installerades i sitt ämbete den 1—7 Nisan 1512 f.v.t.
3. Vilken viktig sanning framhävs i 3 Moseboken 8:1?
3 Jehova börjar tala till Mose. (V. 1) ”Och HERREN talade till Mose och sade:” Källan till och kanalen för allt gott som kommer skapelser till del identifieras här. Och så här sade aposteln Paulus till andra som jämte honom hade ”blivit helgade i förening med Kristus Jesus, kallade till att vara heliga”: ”Så finns det verkligen för oss en enda Gud: Fadern, av vilken allting är och vi för honom; och det finns en enda Herre: Jesus Kristus, genom vilken allting är och vi genom honom.” Vi kan vara vissa om att det blir till stor nytta för oss att få insikt i vilken anordning Gud har gjort för att ge myndighet åt ett evigt prästerskap. — 1 Kor. 1:2; 8:6; NW.
4. Av vilken betydelse för oss är församlandet av de andra, icke-prästerliga, stammarna?
4 Menigheten församlad vid ingången. (V. 3) ”Församla ... hela menigheten vid ingången till uppenbarelsetältet.” Att alla dessa icke-prästerliga stammar församlades vittnar om att en stor skara ur alla nationer i sinom tid måste församlas och undervisas om möjligheterna att vinna liv och fordringarna för detta. De som på detta sätt samlas svarar mot ”Israels tolv stammar”, som de himmelska prästerna under Kristus Jesus skall ha välde över. (Matt. 19:28) I den nutida uppfyllelsen har vi, i synnerhet från och efter år 1935, lagt märke till att det har församlats en stor skara av Jehovas jordiska ”får”, som är oerhört intresserade av hans föranstaltning för deras slutliga försoning med honom.
5. Vilket förhållande som råder mellan Kristus Jesus och hans Fader i himmelen vittnar Mose ord i vers 5 om?
5 Detta har Jehova bjudit mig att göra. (V. 5) ”Och Mose sade till menigheten: ’Detta är, vad HERREN har bjudit mig att göra.’” Kristus Jesus riktar uppmärksamheten på att det är Jehova som har gjort denna underbara föranstaltning med ett livgivande prästerskap till gagn för lydiga människor och anger klart och tydligt att han fullständigt underkastar sig sin Fader. Så här uttryckte han sig under den tid han utförde sin tjänst på jorden: ”Jag [gör] ingenting ... av mitt eget initiativ; utan alldeles såsom Fadern har lärt mig talar jag dessa ting.” Hur livsnödvändigt är det då inte för oss att vi ägnar noggrann uppmärksamhet åt det som har sagts och gjorts med bemyndigande från den suveräne Guden själv! — Joh. 8:28, NW.
6. Vad motsvaras av att Mose tvättade a) Aron, b) hans söner?
6 Mose tvättar Aron och hans söner med vatten. (V. 6) ”Och Mose förde fram Aron och hans söner och tvådde dem med vatten.” Eftersom Aron utvaldes till att vara överstepräst, föreställer han ingen mindre än Kristus Jesus. Själva tvagningen kunde därför inte syfta på något i samband med honom som var ”lojal, sveklös, obesudlad”. Först sedan Aron blivit tvättad svarar han mot denne syndfrie man, som enligt aposteln Paulus’ ord ”har framburit sig själv såsom ett felfritt offer åt Gud”. (Hebr. 7:26, NW; 9:14) Vad Arons söner beträffar, så vittnar det förhållandet att de blev tvättade av Mose om en verklig reningsprocess som de får genomgå som blivit utvalda och kallade till medlemmar av det himmelska prästerskapet. Denna rening kan fördenskull inte syfta på Kristi underprästers dop, vilket särskilt framgår av att dopet inte har med någon rening att göra. Paulus, som skrev under inspiration, säger oss vad den här tvagningen är: ”Kristus har [också] älskat församlingen [av sina underpräster] och utgivit sig själv för henne till att helga henne genom att rena henne medelst vattnets bad, i kraft av ordet. Ty så ville han själv ställa fram församlingen inför sig i härlighet, utan fläck och skrynka och annat sådant; fastmer skulle hon vara helig och ostrafflig.” (Ef. 5:25—27) Genom att dessa människor låter undervisningen från Gud verka på sina sinnen och hjärtan och genom att Guds heliga ande är i verksamhet blir de andliga söner till Gud, ”en viss förstling av hans skapelser”. — Jak. 1:18, NW.
7. a) Vad är livklädnaden av linne som sattes på Aron en bild av? b) Bältet?
7 Aron får på sig livklädnaden av linne och bältet. (V. 7) ”Och han satte livklädnaden på honom och omgjordade honom med bältet och klädde på honom kåpan och satte på honom efoden och omgjordade honom med efodens skärp och fäste därmed ihop alltsammans på honom.” I Uppenbarelseboken 19:8 får vi veta att ”det fina linnet representerar de heligas rättfärdiga gärningar”. (NW) Kristus, översteprästen, har sannerligen blivit identifierad genom den långa rad av rättfärdiga gärningar som han har utfört från den tid då han villigt samtyckte till att avstå från sin himmelska härlighet och bli människa och ända fram till närvarande tid, rättfärdiga gärningar, som är detta därför att de är i full överensstämmelse med Jehovas steg för steg uppenbarade syften och uppsåt. Vad bältet innebär kan vi också förstå av det som profeten Jesaja skrev: ”Rättfärdighet skall vara bältet omkring hans länder och trofasthet bältet omkring hans höfter.” Detta är en utmärkt beskrivning av Jehovas främste tjänare, Kristus Jesus, som alltid med glädje erkänner att han är underordnad sin Fader. — Jes. 11:5.
8. a) Vad föreställer den blå kåpan? b) Den vackra, broderade fållen?
8 Kåpan, som var övervägande blå till färgen och som på sin vackra nedre fåll hade broderade granatäpplen med bjällror av guld fastsydda mellan äpplena, var verkligen ett mycket vackert klädesplagg. Eftersom blått skulle tjäna som ett tecken för israeliterna på att de skulle ”minnas alla Jehovás bud och hålla dem”, är den härlige himmelske översteprästen ett rätt föredöme för alla i fråga om att högt skatta Jehovas påminnelser. Hur lämpliga att uttalas av honom är inte dessa psalmistens ord: ”Dina påminnelser är underbara. Därför har min själ gett akt på dem.” Medan han var här på jorden hänvisade han ständigt till påminnelserna i Guds skrivna ord. (4 Mos. 15:37—41; Ps. 119:129, NW) Granatäpplena vittnar om hur fruktbärande och produktiv den tjänst är som utförs av denne trogne präst i det ”sannskyldiga tabernaklet”, under det att bjällrorna av guld för tanken till glädjefyllda tillkännagivanden. Enligt föreskrifterna skulle ”ljudet från honom ... höras, när han går in i helgedomen inför Jehova och när han kommer ut”, och detta antyder att glädjefyllda tillkännagivanden inte bara var på sin plats vid hans uppståndelse och himmelsfärd, utan också är det när han på nytt framträder för sina trogna efterföljare vid tiden för sin andra närvaro. — 2 Mos. 28:35, NW.
9. Vad lär vi av a) efodens två stycken och b) ädelstenarna på axlarna med deras inristningar?
9 Över kåpan placerades därpå efoden, vars ena stycke hängde fram och andra stycke bak. I våra dagar bär den store konungen och prästen, som är lik den forntida Melkisedek, på sina axlar det gudagivna ansvaret att förmedla de gagneliga verkningarna av två förbund, som utlovar underbara välsignelser åt lydiga människor. Det ena var ett löfte som gavs åt den trogne Abraham för mycket länge sedan (baktill), och det andra förbundet är av mycket senare datum. Det är ett förbund som Gud ingick med Kristus Jesus själv om ett rike och som denne nämnde om till sina nära efterföljare då de var samlade till den särskilda aftonmåltid som han instiftade för dem strax före sin offerdöd. (1 Mos. 12:1—3; Luk. 22:28—30) Att de båda styckena fästes ihop på axeln med ett par ädelstenar, på vilka namnen på de tolv stammarna var inristade, säger oss på ett symboliskt sätt att Jesus Kristus i sin förvaltning med sig förenar andliga israeliter som skall ”härska som konungar med honom de tusen åren”. — Upp. 20:6, NW.
10. Vad utgör det en bild av att Aron bar bröstskölden med dess innehåll på sitt hjärta?
10 Domsskölden eller bröstskölden med urim och tummim. (V. 8) ”Och han satte på honom bröstskölden och lade urim och tummim in i skölden.” Detta påminner oss om orden: ”Icke heller dömer Fadern någon, utan all dom har han överlåtit åt Sonen.” Vidare har Kristus Jesus, såsom den som bär den symboliska bröstskölden, ständigt ansvar inför Jehova för de andliga israeliternas renhet och lojalitet. Det som ligger honom om hjärtat och som han låter sig ledas av i detta och i alla andra ting är de rätta principer beträffande rättvisa och sanning som han har lärt av Fadern. Han sade ju under sina dagar här på jorden: ”Såsom jag hör, så dömer jag; och min dom är rättvis, ty jag söker icke min vilja, utan dens vilja, som har sänt mig.” — Joh. 5:22, 30; 2 Mos. 28:29, 30.
11. Hur har Kristus Jesus varit ett rätt föredöme för sina underpräster, vilket visades i bild genom huvudbindeln och dess plåt av guld?
11 Huvudbindeln med dess gyllene plåt. (V. 9) ”Och han satte huvudbindeln på hans huvud och satte på huvudbindeln framtill den gyllene plåten, det heliga diademet, såsom HERREN hade bjudit Mose.” Den här huvudbonaden och orden HELGAD ÅT JEHOVA, som var inristade på plåten som bars på pannan, vittnar om ett klart och tydligt erkännande av den princip om ledarskap som Herren Jesus undervisade sina lärjungar om och har låtit oss få del av genom dem: ”Men jag vill att ni skall veta att Kristus är varje mans huvud; mannen i sin tur är kvinnans huvud; Gud återigen är Kristi huvud.” Dessutom vittnar denna sköna huvudbindel om den himmelske översteprästens frimodiga och öppenhjärtiga bekännelse att han tillhör sin Gud och Skapare, och han kommer aldrig att erbjuda sina tjänster åt någon annan. Hans skara av underpräster måste följa hans ledning, eftersom de också skall ha hans ”Faders namn ... på sina pannor”. — 1 Kor. 11:3, NW; Upp. 14:1.
12. Vilka viktiga sanningar motsvaras av smörjandet av tabernaklet, altaret och bäckenet?
12 Mose smörjer tabernaklet, altaret, bäckenet med olja. (V. 10, 11) ”Och Mose tog smörjelseoljan och smorde tabernaklet och allt vad däri var och helgade allt; och han stänkte därmed sju gånger på altaret och smorde altaret och alla dess tillbehör och bäckenet jämte dess fotställning för att helga dem.” Smörjelseoljan svarar mot Jehovas osynliga verksamma kraft, och att alla tillbehören i detta symboliska tabernakel, både de som fanns inne i tabernaklet och de som hade sin plats utanför det, smordes med den hjälper oss att förstå att det är Jehovas verksamma kraft som godkänner och genomsyrar hans försoningsanordning under Kristus Jesus med alla dess manifestationer både i himmelen och på jorden. Det var Guds ande som vägledde frambärandet av det fullkomliga offret för synd och som frambragte det skrivna ordet och dess förmåga att rena dem som kommer till Gud.
13. Vad motsvaras Arons smörjelse av i uppfyllelsen, och hur påverkas skaran av Kristi präster i uppfyllelsen av denna smörjelse?
13 Arons smörjelse. (V. 12) ”Och han göt smörjelseolja på Arons huvud och smorde honom för att helga honom.” Att vi har den rätta insikten i fråga om vad oljan är och vilken betydelse den har förstår vi av aposteln Petrus’ ord: ”Ni känner till det som var samtalsämnet i hela Judeen, och först i Galileen, efter det dop som Johannes predikade, nämligen Jesus, som var från Nasaret, hur Gud smorde honom med helig ande och kraft.” (Apg. 10:37, 38, NW) Och att denna smörjelse genom honom når medlemmarna av hans prästerskap försäkrar Paulus oss: ”Men den som garanterar att ni och vi tillhör Kristus och den som har smort oss är Gud. Han har också satt sitt insegel på oss och har gett oss tecknet på vad som skall komma, det vill säga anden, i våra hjärtan.” — 2 Kor. 1:21, 22, NW.
14. Vad lär vi av tidpunkten då Arons söner blev iförda sina kläder?
14 Arons söner kläds i installationskläderna. (V. 13) ”Och Mose förde fram Arons söner och satte livklädnader på dem och omgjordade dem med bälten och band huvor på dem, såsom HERREN hade bjudit Mose.” Detta inträffar sedan Aron insatts i ämbetet och sedan han blivit smord med olja. Likaså finner vi i den senare uppfyllelsen att Jesu smörjelse vid Jordan på hösten år 29 v.t. inträffade mer än tre och ett halvt år innan hans lärjungar blev smorda med helig ande vid pingsten år 33 v.t. De måste också följa sin överstepräst i fråga om att utföra rättfärdiga hängivna gärningar i lydnad för den uppenbarelse de fått beträffande Jehovas vilja med avseende på dem.
Syndofferstjuren
15. Vad är syndofferstjuren en bild av, och vad innebär det att Aron och hans söner lägger sina händer på dess huvud?
15 Aron och hans söner lägger sina händer på tjurens huvud. (V. 14) ”Och han förde fram syndofferstjuren, och Aron och hans söner lade sina händer på syndofferstjurens huvud.” Denna handling visar att de är direkt förbundna med det framförda offret. Kristus Jesus har för sin del med glädje samtyckt till att bära ”mångas synder och” att bedja ”för överträdarna”, och hans smorda efterföljare erkänner villigt att han utgör offret för deras synder, att de på honom kan hopa all sin skuld. Tjuren svarar alltså mot ”Kristus Jesus, som gav sig själv till en motsvarande lösen för alla”. (1 Tim. 2:5, 6, NW) De blivande medlemmarna av det himmelska prästerskapet måste oförbehållsamt bygga sina förhoppningar om att vinna liv och bli godkända av Jehova på sin förtröstan på detta dyrbara offer.
16. Vad innebär det i verkligheten att blodet ströks på altaret och inte på bäckenet med dess tvättvatten?
16 Tjurens blod stryks på altaret. (V. 15) ”Sedan slaktades den, och Mose tog blodet och strök med sitt finger på altarets horn runt omkring och renade altaret; men det övriga blodet göt han ut vid foten av altaret och helgade detta och bragte försoning för det.” Eftersom det som försiggick inom synhåll utanför tabernaklet syftar på det som inträffar här på jorden och kan uppfattas med de bokstavliga ögonen, är det av särskild betydelse att blodet inte stryks på kopparbäckenet utan på altaret. ”Vattnets [renande] bad” förmedelst ordet behöver inte tillföras något syndaförsonande gagn, eftersom ”Jehovás ord äro rena ord”. (Ps. 12:7, Åk) Det symboliska altare, på vilket Jesus offrades, är emellertid rent och obesudlat och för Gud likt kopparaltaret sedan det hade bestrukits med offerblodet. Altarets horn vittnar i synnerhet om dess förmåga att vinna erkännande av Gud, en förmåga som kommer av den förtjänst som är förbunden med Kristi lösenoffer för synder. Det är på grundval av Kristi offer på Guds symboliska altare som alla gåvor och löften nu måste frambäras av dem som söker vinna Jehovas ynnest och önskar bli försonade med honom. — Hebr. 13:10—12.
17. Vad motsvaras i verkligheten av att fettet och inälvorna förbrändes på altaret?
17 Fettet på inälvorna, levern och njurarna förbränns på altaret. (V. 16) ”Och han tog allt det fett, som satt på inälvorna, så ock leverfettet och båda njurarna med fettet på dem; och Mose förbrände det på altaret.” Fettet, som förbrändes med ett fräsande ljud, är en träffande bild av den förtärande nitälskan, med vilken Kristus Jesus fullgjorde Jehovas vilja på jorden, särskilt med tanke på att det var under våldsam förföljelse och stor smälek som han bevarade sin ostrafflighet. Psalmisten talar profetiskt å Kristi Jesu vägnar och säger: ”Ty nitälskan för ditt hus har förtärt mig, och dina smädares smädelser hava fallit över mig.” (Ps. 69:10; Rom. 15:3) Offerdjurets viktiga inre organ svarar mot översteprästens innersta känslor och vad han mest av allt eftertraktar, det rena motiv med vilket han gav upp allt i tillbedjan av sin Fader.
18. Vad föreställer de delar som brändes upp utanför lägret, och hur bekräftar aposteln Paulus detta?
18 Resten av tjuren bränns upp utanför lägret. (V. 17) ”Men det övriga av tjuren, hans hud och kött och orenlighet, brände han upp i eld utanför lägret, såsom HERREN hade bjudit Mose.” Fettet och de inre delarna hade avseende på det som är osynligt, den skapade varelsens verkliga böjelser och innersta begär, men de yttre delarna, köttet och benen, som omger de livsviktiga organen, tycks hänsyfta på den utvärtes människan, i Jesu fall på hans kropp av kött, som fienden överöste med glödande hat. För att vi skall förstå vad det är som utgör verkligheten med avseende på denna del av skuggbilden, bör vi läsa följande ord av aposteln Paulus: ”Det är ju så, att kropparna av de djur, vilkas blod översteprästen bär in i det allraheligaste till försoning för synd, ’brännas upp utanför lägret’. Därför var det ock utanför stadsporten, som Jesus utstod sitt lidande, för att han genom sitt eget blod skulle helga folket. Låtom oss alltså gå ut till honom ’utanför lägret’ och bära hans smälek.” (Hebr. 13:11—13) Då det aronitiska prästerskapet installerades, bars inte offertjurens blod in i det allraheligaste, eftersom något sådant bara kunde ske en gång om året, på försoningsdagen, den 10 Tischri. Men vi vet att vid detta tillfälle, då prästerna installerades, föreställde tjuren det offer som sagts utgöra ”ett enda offer för synder för evigt” (AV).
19. Hur tjänade uthärdande under förföljelse till att särskilt kvalificera Kristus Jesus?
19 Jesu trogna handlingssätt under prövningar och förföljelse ända fram till döden fullkomnade eller kvalificerade honom till att vara den överstepräst, som skulle gå in i själva himmelen med värdet av sitt eget offrade, fullkomliga mänskliga liv. Därför kunde aposteln Paulus skriva: ”Så lärde han, fastän han var ’Son’, lydnad [under den svåraste provsättning] genom sitt lidande; och när han hade blivit fullkomnad [i lydnad], blev han för alla dem som äro honom lydiga upphovet till evig frälsning.” (Hebr. 5:8, 9) Skaran av präster under honom måste också visa samma mod och uthärdande under fiendens smädelser ända in i döden.
Brännoffersväduren
20. Vad föreställde brännoffersväduren, och varför lade Aron och hans söner sina händer på dess huvud?
20 Brännoffersväduren förs fram. (V. 18) ”Och han förde fram brännoffersväduren, och Aron och hans söner lade sina händer på vädurens huvud.” När Aron och hans söner nu återigen lade händerna på offerdjuret, vittnade detta om att den här väduren svarar mot alla medlemmarna av det himmelska prästerskapet, och eftersom det är ett brännoffer ”till en välbehaglig lukt” för Jehova, utgör det ett vittnesbörd om de böner som den större Aron frambär till Jehova om att denne nu måtte nyttja de gagneliga verkningarna av hans lösenoffer för deras räkning som är medlemmar av skaran av präster under honom, för att de skall kunna fullgöra en välbehaglig tjänst till gagn för ytterligare andra, som skulle komma att nalkas Gud. Jesu smorda efterföljare förlitar sig helt på värdet av hans offer, i det att han har gett ut sig själv för deras synder, för att de skall kunna bli användbara och godtagna av Jehova.
21. Vad innebär det för oss att denna vädurs blod stänktes på altaret?
21 Vädurens blod stänks på altaret. (V. 19) ”Sedan slaktades den, och Mose stänkte blodet på altaret runt omkring.” Än en gång kom blod till användning på altaret, och detta framhäver hur rent och obesudlat Guds altare är, förmedelst vilket Jesu utgjutna blods försoningsvärde kommer hans underpräster till del. På så sätt öppnas vägen för stora skaror ärligt sinnade människor ur alla nationer och med alla slags tungomål att församla sig till den organisation av präster, genom vilken det kommer att behaga Jehova att under millenniet ta emot dem, för att de skall bli undervisade och renade under Jesu Kristi uppsikt, den store översteprästens i himmelen.
22. Vad innebär det för Kristus Jesus och för hans underpräster att hela brännoffersväduren förbrändes?
22 Hela väduren förbränns på altaret. (V. 20, 21) ”Men själva väduren delade han i dess stycken. Och Mose förbrände huvudet och styckena och istret; inälvorna och fötterna tvådde han i vatten. Sedan förbrände Mose hela väduren på altaret. Det var ett brännoffer till en välbehaglig lukt, det var ett eldsoffer åt HERREN, såsom HERREN hade bjudit Mose.” Skuggbilden här vittnar om hur fullständigt Jesu offer var, då han frambar sig själv, sina fysiska och mentala krafter, sina innersta tankar och önskningar, hur ren och obesudlad den väg var som han vandrade. Hans smorda efterföljare måste följa efter på den stig han gått, helhjärtat ge ut sig i tjänsten för det ”sannskyldiga tabernaklet”. De får aldrig låta några andra angelägenheter i livet tränga undan deras hängivenhet för Guds rena tillbedjans intressen. I likhet med sin ledare får de inte bara tänka på sig själva utan måste också tänka på den stora skara av andra människor som är i så stort behov av hjälp för att med framgång kunna nalkas Jehova.
Installations- eller handfyllningsväduren
23. Vad är det i verkligheten som svarar mot att man förde fram installationsväduren?
23 Installationsväduren förs fram. (V. 22) ”Därefter förde han fram den andra väduren, handfyllningsväduren, och Aron och hans söner lade sina händer på vädurens huvud.” Vi får återigen klart för oss att detta offer är något mycket angeläget för hela prästerskapet under Kristus, eftersom Aron och hans söner på nytt lade händerna på ett djur, nu på det tredje djuret som skulle offras. Sedan Jesu blod först har offrats för mänsklighetens synder, och en särskild begäran därefter har framställts om att gagnet av detta offer skall börja göras tillgängligt för hans smorda efterföljare, består det tredje steget i att verkställa den egentliga installationen av denna skara av präster, ge dem plikter och ansvar i förbindelse med den rena gudsdyrkan. Här betonas återigen det fullkomliga offret, som ligger till grund för den myndighet som ges åt detta prästerskap att utföra verkningsfull tjänst i Guds tillbedjans ”sannskyldiga tabernakel”.
24. Hur har Kristus Jesus uppfyllt det som visades i bild genom att Aron fick sin högra örsnibb, tumme och stortå bestrukna med blod?
24 Blod stryks på Arons högra öra, tumme och tå. (V. 23) ”Sedan slaktades den, och Mose tog av dess blod och beströk Arons högra örsnibb och tummen på hans högra hand och stortån på hans högra fot.” Under sin offertjänst, som varade tre och ett halvt år här på jorden, var den större översteprästen, Kristus Jesus, ett fullkomligt föredöme för sina underpräster. Hans öra var ständigt vänt till Jehovas föreskrifter som kommer till uttryck i det skrivna ordet; han ägnade först och främst sin uppmärksamhet åt dem. Hans fysiska och mentala förmågor och utrustning togs i bruk helt och fullt för att det verk skulle bli utfört som anförtrotts åt honom; han gav av sitt bästa. Hans fötter irrade inte någonsin bort från den bevarade ostrafflighetens smala stig; varje steg han tog hade markerats för honom genom profetiska utsagor, och därför kan man säga att orden ”allt ... som är skrivet om mig i Moses’ lag och hos profeterna och i psalmerna” verkligen blev uppfyllda. — Luk. 24:44.
25. Vad innebär det i uppfyllelsen för det kristna prästerskapet att Arons söner fick vissa kroppsdelar bestrukna med blod?
25 Blod stryks på Arons söner. (V. 24) ”Därefter förde han fram Arons söner. Och Mose beströk med blodet deras högra örsnibb och tummen på deras högra hand och stortån på deras högra fot; men det övriga blodet stänkte Mose på altaret runt omkring.” Jesu smorda efterföljare måste handla alldeles på samma sätt som sin överstepräst. De måste ägna sin uppmärksamhet främst åt Guds ords föreskrifter, allteftersom de blir klarlagda för dem genom helig ande. De måste använda det allra bästa av sina fysiska och mentala krafter för att fullgöra det som de har hört, och de måste ständigt vandra på en rätt väg inför Jehova, under det att de hela tiden gör räta stigar för sina fötter. (Hebr. 12:13) De måste gripa fatt i Guds tjänst, med högra handen så att säga, och ägna sina främsta krafter och förmågor åt sina prästerliga plikter.
26. Varför är upplysningarna om det himmelska prästerskapet under Kristus till särskild tröst för dem som söker livet i vår tid?
26 Hur trösterikt och hänförande är det inte att veta att Jehovas högt upphöjde konung och präst efter Melkisedeks sätt nu regerar och har en organisation av prästerliga tjänare som skall tjäna tillsammans med honom under millenniet såsom en godtagbar väg till Gud för stora skaror människor, då de frambär sina gåvor och avger sina löften till hela universums suveräne härskare med den fasta förhoppningen att de slutligen skall uppnå full samklang med honom!
[Bild på sidan 518]
Mose strök något av blodet från installationsväduren på Arons högra örsnibb, på tummen på hans högra hand och på stortån på hans högra fot