Överlämnande av sig själv åt Gud och invigning

”Därför säger jag: ’Se, jag kommer; i bokrullen är skrivet, vad jag skall göra. Att göra din vilja, min Gud, är min lust, och din lag är i mitt hjärta.’ ” — Ps. 40:8, 9.

 1—3. Vilka blir märkta i denna tid; var och i uppfyllelse av vilka profetior?

DU håller på att märkas i denna tid, endera i din panna eller på din högra hand. Vare sig du är man eller kvinna, gosse eller flicka, vit eller färgad, så är du inget undantag. Det är märket som anger ditt öde, och din möjlighet för liv i en ren, rättfärdig, ny värld beror på det. Vi lever vid tiden för uppfyllelsen av sällsamma profetior, och detta faktum gör det tillbörligt att tala om ett symboliskt märke i pannan eller på handen.

2. Den gamle i landsflykt på fängelseön Patmos såg en skara av 144.000 på toppen av Sions berg samlade omkring sin konung, och de hade alla sin Faders namn skrivet på sina pannor. På grund härav heter det: ”De skola härska såsom konungar alltid och evinnerligen.” (Upp. 14:1, 3; 22:4, 5, NW) Samme landsflykting såg i sin serie av syner hur ”vilddjurets bild” frambringas i dessa efterkrigsår och hur människor överallt ställes under tvång att tillbedja det och att därmed erhålla ett ”märke på högra handen eller på pannan och för att ingen skulle kunna köpa eller sälja, med undantag av en person som har märket, vilddjurets namn eller dess namns tal”. Ve dem som är märkta på det sättet! De är bestämda att ”dricka av Guds vredes vin, som outspätt hälles upp i hans vredes bägare”. — Upp. 13:15—17; 14:9, 10; NW.

3. Sju hundra år tidigare såg en annan landsflyktig, en hebreisk profet i Babylon, urbilderna av de avskyvärda ting som i vår tid bedrives i kristenheten och som dömer den och dess tillbedjare till förintelse. En man, en skrivare klädd i linnekläder, räddade emellertid några män, kvinnor och barn. Han gick åstad och satte ett märke på deras pannor, för att de skulle skonas av de sex skarprättarna med slagvapen som följde tätt efter honom med gudomlig order att slå ned varenda omärkt person, gammal man, ung man, jungfru, litet barn och kvinna, framför templet eller var som helst annars i staden. (Hes. 9:1—7) I våra dagar kommer du, ja, just du, att ofelbart hamna inom verkningsområdet för den ena eller den andra av dessa profetior. Hur kommer du därför att märkas, för liv eller för död? Se till att det blir för liv.

 4. Hur utmärkes vissa personer ända fram i vår tid genom bokstavliga märken, och vilket märke betyder undergång och vilket liv?

4. Bland hinduerna och andra religiösa fanatiker i Indien sättes ännu i vår tid sekteriska märken i pannan, på armar och andra delar av kroppen. Genom sådana märken visas det tydligt vilka som följer guden Vishnu, vilka Siva, vilka Brahma och vilka någon annan av den stora mängden gudar. Det är en gammal sedvänja bland tillbedjare av särskilda avgudar att ha sin avguds märke på någon del av kroppen där det tydligt kan ses. På bibelns tid var det också vanligt att sätta märken på tjänare och slavar för att skilja dem från andra. Nu kan det hända, att du inte underkastar dig att bli märkt med ett sådant bokstavligt märke på din kropp, men du kan i alla fall inte undgå att bli märkt i biblisk mening för ett visst öde. För Gud, ditt ödes domare, är detta märke lika synligt och lätt att tolka som det märke han föreskrev för Kain, för att ingen skulle taga lagen i egna händer och döda honom, eftersom han var Abels mördare. (1 Mos. 4:15) Eftersom det är populärt och finner nåd hos de mäktiga som råder över denna världen, kan det hända att du är stolt över det märke som du nu bär. Det må skaffa dig godkännande, privilegier och befordran i denna världen, men det kan döma dig till förintelse i den Högstes ögon, hans som fastställer denna världens nationers och regeringars öde. Att bli märkt på det sätt som han godkänner betyder liv för dig. Det öppnar vägen för dig, så att du kan gå levande igenom Harmageddons kommande stora världskatastrof in i den nya värld som han skapar.

 5. Hur kan vi märkas för en framtidsbestämmelse av liv i den nya världen?

5. Hur kan du och de övriga av oss märkas för ett lyckosamt liv i den rättfärdiga nya världen? Det kan ske genom att vi blir slavar, hängivna tjänare, åt den nya världens Gud. Det sker genom att vi får identitetsmärket, som omisskännligt visar varenda en vi möter att vi tillhör den Högste, vars namn allena är Jehova. (Ps. 83:19, AV) Hans store motståndare är ”denna tingens ordnings gud”, han, vars namn är Satan, djävulen, och om du tjänar denna själviska, korrumperade gamla världs sak, så tjänar du alltså dess gud. (2 Kor. 4:4, NW; Joh. 12:31) Vårt val måste stå mellan dessa två motsatta gudar, denna gamla världs mäktige gud och den eviga nya världens allsmäktige Gud. Vems tjänst kommer med säkerhet att skänka den bästa lönen, den belöning som har något värde? Jo, naturligtvis tjänsten för den levande och sanne Guden, Jehova, som skall förgöra den gud som motstår honom och dennes gamla värld och för beständigt införa den nya världen. När vi nu har beslutat oss för att bli märkta för liv i denna nya värld, så är det angeläget för oss att ge oss hän åt Jehova Gud och tillhöra honom. Hur? Genom att överlämna oss själva åt honom genom hans Son och Överstepräst, Jesus Kristus. Det finns nu ingen annan väg att nalkas Gud och komma in i hans tjänst.

 6. Vem syftade Psalm 40:8, 9 på, och vilka gjorde lagförbundet till präster för Israels nation?

6. Guds Son och Överstepräst var den som profetians ande hade för ögonen, när den förmådde psalmisten David att skriva ned de ord som återges här ovan som inledning till denna artikel. David, av Juda stam och konung i Jerusalem, talade där inte om sin egen ankomst för att göra Guds vilja utan om sin avkomlings, som skulle bli överstepräst såväl som konung och därför vara Davids Herre, nämligen Jesus Kristus. Konung David och hela Israel behövde en sådan överstepräst. De levde under det gamla förbundet som Jehova Gud hade ingått med Israels nation genom profeten Mose. Detta förbund förordnade de manliga medlemmarna av Arons, Mose broders, familj till att vara präster för nationen. De övriga männen av Levi stam kallades officiellt leviter och förordnades till att tjäna det aronitiska prästerskapet. De frambar regelbundet djuroffer och blodet av tjurar och bockar för den israelitiska nationens synder för att hålla dem kvar i lagförbundet med Gud.

 7. Varför var de judiska översteprästerna otillfredsställande, och hur blev den lämplige översteprästen upprest?

7. Ingen av dessa judiska överstepräster kunde frambära till Gud ett fullkomligt mänskligt offer, som var i stånd till att annullera människosläktets skuld till Gud, eftersom alla de judiska prästerna var syndfulla och ofullkomliga, i det de var avkomlingar till de ursprungliga mänskliga syndarna, Adam och Eva. Endast den som kunde frambära ett sådant fullkomligt offer kunde bli Guds sanne överstepräst. Endast ett mirakel kunde åstadkomma det som för människor var omöjligt. Därför sände Gud sin Son i mänsklig gestalt till denna världen. Han kom inte genom Levi stam och genom Arons familj utan genom Davids kungliga stam, Juda. Eftersom det gamla lagförbundet inte tillhandahöll en tillfredsställande överstepräst genom leviten Arons familj, så reste Gud upp sin godtagbare Överstepräst genom Davids kungliga linje, för att han skulle frambära sin egen fullkomliga mänskliga kropp som ett offer åt Gud. Förmedelst detta lämpliga offer kunde hans Överstepräst verka som medlare mellan Gud och människan för att upprätta ett nytt förbund, i det han använde sitt eget blod som medlet för att göra det nya förbundet gällande och skänka det kraft till att åstadkomma en sann, förblivande förlåtelse för mänskliga synder. Aposteln Paulus förklarar hur den nye Översteprästen, Jesus Kristus, trädde in i detta livsfrälsande verk, i det han citerar från Davids psalm och fortsätter så här:

 8. Vad har Hebréerna 10:4—10 att säga om hans ankomst?

8. ”Det är omöjligt för tjurars och bockars blod att taga bort synder. När han kommer i världen, säger han därför: ’ ”Du åstundade icke offer och gåva, men du beredde en kropp åt mig. Du godkände icke brännoffer och syndoffer.” Då sade jag: ”Se, jag har kommit (i bokrullen är det skrivet om mig) för att göra din vilja, o Gud.’” Sedan han först har sagt: ’Du åstundade icke, ej heller godkände du offer och gåvor och brännoffer och syndoffer’ — offer som frambäras enligt lagen — säger han därpå verkligen: ’Se, jag har kommit för att göra din vilja.’ Han undanskaffar det första, för att han skall kunna upprätta det andra. I kraft av nämnda ’vilja’ hava vi blivit helgade, genom att Jesu Kristi kropp blivit offrad en gång för alla.” — Hebr. 10:4—10, NW; Ps. 40:7—9.

Den kurs vi bör ha till förebild

 9. Hur var Jesus redan helig eller helgad vid tiden för denna ankomst, och vad skall vi därför kalla det steg han sålunda tog för att göra Guds vilja?

9. Vad skall vi nu kalla det steg som Jesus där tog, då han kom för att göra Guds vilja i den kropp som Gud hade berett för honom till att bruka på jorden? Genom att han blev född som en jude tillhörde Jesus redan en nation som var helig, helgad åt Gud, eftersom den utgjorde Guds utvalda folk, hans forntida vän Abrahams avkomlingar. Som ett fyrtio dagar gammalt gossebarn blev Jesus också framburen åt Jehova Gud i hans tempel, eftersom han var Marias förstfödde son. Redogörelsen för detta lyder: ”Och när deras reningsdagar enligt Mose lag voro ute, förde de honom upp till Jerusalem för att frambära honom åt Jehova, alldeles såsom det är skrivet i Jehovas lag: ’Allt mankön som öppnar ett moderliv skall kallas heligt åt Jehova’, och för att frambära offer i enlighet med vad som säges i Jehovas lag: ’Ett par turturduvor eller två unga duvor.’ ” (Luk. 2:22—24, NW) Angående själva hans födelse sade den ängel som förkunnade den för Maria: ”Helig ande skall komma över dig, och kraft från den Högste skall överskygga dig. Därför skall också det. som bliver fött kallas heligt, Guds Son.” (Luk. 1:35, NW) Jesus var helig, helgad åt Gud och hängiven honom i kraft av alla dessa ting. Vad skall vi därför kalla det steg han här tog för att göra Guds vilja så som den fanns nedtecknad i bokrullen, de inspirerade hebreiska skrifterna? Det betydde att han framställde sig inför Gud till att tjäna honom, och det krävde beslutsamhet å hans sida. Det betydde att han överlämnade sig till att göra vad det vara må som visade sig vara Guds vilja från och med då.

10, 11. Hur brukade vi tala om detta Jesu steg, och vilken plats intar detta ord eller uttryck i de kristna skrifterna?

10. Under många år har det varit vanligt att tala om detta såsom Jesu invigning av sig själv åt Gud. Enligt den vidsträckta allmänna betydelse i vilken orden ”invigning” och ”inviga” brukas i svenskan nu för tiden, så kunde detta uttryck godtagas. Men det blandar ihop olika saker i bibeln, eftersom bibeln inte talar om det på det sättet. Det döljer och förringar det som bibeln mera bestämt kallar att inviga eller invigning. I bibelns kristna grekiska skrifter, enligt den engelska Konung Jakobs översättning, är ordet ”inviga” ett sällsynt ord; det förekommer endast två gånger, som följer: ”Ty lagen gör människor till överstepräster som hava krämpor, men edens ord, som kom till efter lagen, insätter Sonen, vilken är invigd för evigt.” (Hebr. 7:28) ”Genom en ny och levande väg, som han har invigt för oss, genom förlåten, det vill säga sitt kött.” — Hebr. 10:20.

11. Nya Världens översättning av de kristna grekiska skrifterna innehåller inte alls ordet ”inviga” i sin huvudtext, och följaktligen brukas inte ordet för att beskriva någonting som Jesus eller någon av hans lärjungar gjorde. I de ovanstående verserna lyder den: ”Ty lagen förordnar människor, som hava svagheter, till överstepräster, men den svurna edens ord, som kom efter lagen, förordnar en Son, vilken är fullkomnad för evigt.” (Hebr. 7:28, NW) ”Vilken han upplät för oss såsom en ny och levande väg genom förlåten, det vill säga sitt kött.” (Hebr. 10:20, NW) Inte ens den katolska Douay-översättningen använder ordet ”inviga”, när den återger de kristna grekiska skrifterna, och Amerikanska standardöversättningen använder det endast i marginalalternativen till Johannes 10:36 och 17:17, 19, vilka lyder: ”Säga ni om honom som Fadern invigde och sände till världen: Du hädar; eftersom jag sade: Jag är Guds Son?” ”Invig dem i sanningen: ditt ord är sanning. Och för deras skull inviger jag mig själv, att de själva också må bliva helgade i sanningen.” Därför använder nu Reviderade standardöversättningen, som utkom 1946, ”inviga” och ”invigning” där den tidigare Amerikanska standardöversättningen använde ”helga” och ”helgelse”. Men båda dessa moderna översättningar använder fortfarande ”helgon” i stället för ”invigda”. (I 1917 års svenska översättning av de kristna grekiska skrifterna förekommer likaså ordet ”invigt” endast på två ställen, nämligen i Hebréerna 9:18 och 10:20) Av allt detta kan vi se, att i alla bibelöversättningar är ordet ”inviga” reserverat för någonting annat än vårt första steg i riktning mot att göra Guds vilja.

Ingen invigning av sig själv

12. Gjorde Jesus sig själv till överstepräst, och varför ådagalade han ingen förmätenhet i denna sak?

12. Till bevis för detta frågar vi nu: Gjorde Jesus sig själv till Guds Överstepräst för att frambära offer liksom Aron hade gjort och regera liksom den forntida prästen Melkisedek, Salems konung? Skrifterna själva svarar nej. Detta var inte Jesu privilegium, fastän han var Guds helige Son. Hebréerna 5:1—6 (NW) förklarar: ”Varje Överstepräst som uttagits bland människor förordnas å människors vägnar över de ting som tillhöra Gud, för att han må frambära gåvor och offer för synder. ... En man tager sig icke heller självmant denna ära, utan endast när han blir kallad av Gud, liksom Aron blev. Likaså förhärligade icke heller Kristus sig själv genom att bliva överstepräst, utan han förhärligades av honom som talade med hänsyftning på honom: ’Du är min Son; i dag har jag blivit din Fader.’ Alldeles som han även säger på ett annat ställe: ’Du är en präst för evigt efter Melkisedeks sätt.’” Före Jesu tid erhöll människor som försökte att inviga sig själva eller förordna sig själva till Israels prästadöme, tillbörlig bestraffning från Gud för sin förmätenhet. Drag er till minnes vad som hände leviten Kora, konung Saul och konung Ussia. (4 Mos. 16:1—35; 1 Sam. 13:1—14; 2 Krön. 26:16—21) Jesus var inte av Levi stam och ej heller av Arons prästerliga familj. Han dristade sig därför inte att insätta sig själv i det kungliga prästadömet som var likt Melkisedeks och att sålunda föreskriva för Gud, vad hans vilja angående Jesus skulle vara, för att tillfredsställa någon personlig ärelystnad.

13. Hur kom enligt Skriften Aron och hans söner in i prästadömet, och vem invigde dem?

13. Låt oss undersöka redogörelsen angående Aron och hans söner, och låt oss avgöra, huruvida de utvalde sig själva till prästadömet eller insatte sig själva i detta ämbete. När Jehova sände Mose till Egyptens farao, ”sade HERREN [Jehova, AS] till Mose: ’Se, jag har satt dig till att vara såsom en gud för Farao, och din broder Aron skall vara din profet.’ ” Längre fram lät Jehova Aron följa Mose upp på det förbjudna berget Sinai, och strax innan han stadfäste lagförbundet med Israel, lät han Aron och två av hans söner och sjuttio av de äldste få tillträde till bergets heliga område. (2 Mos. 7:1; 19:23, 24; 24:1, 2, 9—14) När Jehova sedan hade en privat konferens med Mose på toppen av Sinai, utsåg han direkt Aron till Israels överstepräst och hans fyra söner till underpräster, och han befallde att prästerliga kläder skulle tillverkas åt dem: ”Och dem skall du kläda på din broder Aron och på hans söner och smörja dem och inviga dem och helga dem till att bliva präster åt mig.” (2 Mos. 27:21—28:41, 1878) Av detta ser vi, att dessa män inte var bemyndigade till att självmant övertaga prästadömet under Guds lagförbund. Nej, först måste de kallas och utväljas, och sedan var det Gud som invigde dem i deras ämbete genom sitt synliga redskap, sin tjänare, Mose.

14. Hur brukar 2 Mosebokens 29:e kapitel och 3 Mosebokens 8:e kapitel uttrycken ”inviga” och ”invigning”?

14. I 2 Mosebokens 29:e kapitel såväl som i 3 Mosebokens 8:e kapitel skildrade Mose den invigningsceremoni genom vilken Aron och hans söner installerades i ämbetet. En av de vädurar som skulle offras kallades ”invigningsväduren”, vilket inte betydde att det var en invigd vädur utan att det var en vädur som brukades för att inviga Aron och hans söner. Korgen, som innehöll brödet som användes tillsammans med väduren, kallades ”invigningskorgen”. Sedan nu Mose hade ifört Aron hans härliga prästerliga kläder och därefter smort honom till överstepräst, och sedan han klätt på Arons söner deras prästerliga kläder, måste han fortsätta med installationsceremonien: ”Och du skall ... inviga Aron och hans söner.” Angående Arons efterträdare sade Gud till Mose: ”Och Arons heliga kläder skola hans söner hava efter honom, att de i dem skola bliva smorda och invigda. I sju dagar skall den av hans söner, som bliver präst i hans ställe, gå klädd i dessa, när han går in i församlingshyddan för att göra tjänst i helgedomen.” (2 Mos. 29:9, 22, 34, 29, 30; 3 Mos. 8:22, 28—31; 1878) I enlighet med detta hade ordet ”inviga” en betydelse som var inskränkt till installerandet av män i prästadömet, och Jehova Gud installerade sina präster på sitt sätt.a

15. Vad är det ursprungliga hebreiska uttrycket här, hur återges det av olika översättare och vad betyder det?

15. Vårt svenska ord ”inviga” översätter i verkligheten en grupp av hebreiska ord som bokstavligen betyder ”fylla handen” (1917 års sv. övers, använder också ordet ”handfyllning”), dvs. att lägga full kraft i händerna på dem som skall tjäna i ett ämbete. Som en bild på detta dödades invigningsväduren och styckades, och Mose lade delar av den tillsammans med vissa bakverk ur invigningskorgen på Arons och hans söners händer, och detta viftades inför Jehova. Därefter brändes det som hade viftats ”på altaret ovanpå brännoffret. Detta var ett invigningsoffer [ett installationsoffer, AT], till välbehaglig lukt, ett eldsoffer åt Herren [Jehova, AS].” (2 Mos. 29:19—25; 3 Mos. 8:22—28; 1878) Den grekiska Septuaginta-översättningen återger det hebreiska uttrycket bokstavligen ”fylla (eller fullständiga) handen” [jfr ”handfyllning”, 1917], men moderna översättare eller översättningar, sådana som Moffatt, En amerikansk översättning, Crampon och Byington, är benägna att återge det ”installera”. Den latinska Vulgata, den katolska Douay-översättningen och Young återger det ”inviga handen”. När Gud utväljer och kallar oss till sin tjänst och sedan fyller våra villiga händer och ger dem kraft och på så sätt bemyndigar oss, så har vi i sanning auktoritet från den rätta källan, och vi kan handla med tillförsikt, ty Gud står bakom oss.

16. Hur länge varade den förebildliga installationsceremonien?

16. Den förebildliga installationsceremonien på den tiden varade i sju dagar. Mose blev tillsagd: ”Och du skall göra med Aron och med hans söner allt såsom jag har bjudit dig. I sju dagar skall du låta deras invigning räcka. Och var dag skall du offra en stut såsom syndoffer till försoning och rena altaret och försona det och smörja det för att helga det. I sju dagar skall du försona altaret och helga det, och altaret skall räknas bland det allra heligaste. Allt som kommer vid altaret varder heligt.” — 2 Mos. 29:35—37, 1878.

17. När och hur utfördes installationsceremonien, och vilket vittnesbörd gavs om att Gud godtog prästerskapet?

17. Aron och hans söner installerades under de första sju dagarna av året efter det att israeliterna hade lämnat Egypten. På första dagen av ceremonien sade Mose till de blivande prästerna i förgården runt det heliga tabernaklet eller tältet: ”I skolen icke utgå i sju dagar ifrån dörren till församlingshyddan ända till den dag, då edra invigningsdagar äro ute, ty i sju dagar skall eder invigning räcka. Såsom det har skett på denna dag, så har Herren bjudit att göra, på det I skolen varda försonade. Och vid ingången till församlingshyddan skolen I kvarstanna i sju dygn och vaka Herrens vakt, att I icke dön; ty så är mig bjudet.” De uppfyllde denna fordran, och därför tog det sju dagar att fullständigt installera dem. På den åttonde dagen kunde dessa präster själva frambära offer utan bistånd av Mose. Efter det att Aron hade fullbordat frambärandet av offren och hade välsignat folket, så läser vi: ”Mose och Aron gingo in uti församlingshyddan. Och de gingo ut och välsignade folket. Och Herrens härlighet uppenbarade sig för allt folket. Och eld gick ut ifrån Herrens ansikte och förtärde brännoffret och fettstyckena på altaret. Och allt folket såg detta, och de jublade och föllo ned på sina ansikten.” (3 Mos. 8:33—9:24, 1878) Denna mirakulösa demonstration från himmelen var ett synligt bevis för att installerandet eller invigandet av det aronitiska prästerskapet framgångsrikt hade slutförts och att Jehova Gud hade godtagit det och dess tjänster.

Tidigare lösligt bruk av ord

18. Av vad var allt som då skedde profetiskt?

18. Allt som här skedde var profetiskt och pekade hän på invigandet av Guds sanna prästerskap under denna kristna era, som några fortfarande är benägna att kalla ”evangelieåldern”. Den smorde Jesus är huvudet för eller den förnämste bland detta prästerskap. Hans smorda efterföljare är hans underpräster, och till dem är det skrivet: ”Följaktligen, heliga bröder, som hava del i den himmelska kallelsen, betrakta den apostel och överstepräst som vi bekänna — Jesus.” — Hebr. 3:1, NW.

19. Hur talade Zion’s Watch Tower första året det utkom om detta invigande av Israels präster under sju dagar?

19. Zion’s Watch Tower behandlade första året det utkom innebörden i denna installationsceremoni och att den varade i sju dagar. I dess marsnummer 1880, sidan 1 (§ 3), sade det: ”Invigningen av prästerskapet innefattar alla medlemmar av hans kropp [Kristi kropp eller församling av 144.000], och det kräves hela evangelieåldern för att fullborda den.” En månad tidigare, i numret för februari 1880, behandlade Zion’s Watch Tower Tredje Moseboken, kapitel 8, och i de sista två paragraferna i avsnittet ”Prästerna inviges” (sidan 2) sade det: ”De sju invigningsdagarna ... visa återigen att vi är invigda till Guds tjänst, inte endast en del av tiden utan hela tiden, ty sju är ett fullständigt tal i Skriften och betecknar allt eller det hela av vad det än användes om. ... Vers 36 visar fullbordandet av invigningsverket. ... Och om vi underlåta att vara ibland prästerna nu under invigningstiden, så kunna vi inte förvänta att få vara ett med dem, när de börja sin tjänst för folket i de ’kommande åldrarna’, när dessa samma präster (nu föraktade av människor men en ’väldoft inför Gud’) skola få sig titeln konung tillagd och med sitt huvud, Jesus, regera och välsigna alla nationer. ... Om så är, var då helt invigd nu, ty ’om vi lider med honom skola vi även regera med honom’. — 2 Tim. 2:12.”

20. Hur uppkom bruket att tala om att inviga oss själva? Vilket exempel på det ger Zion’s Watch Tower år 1882?

20. På grund av underlåtenhet att hålla i minnet att det är Gud som inviger, installerar eller bemyndigar oss, har det emellertid uppstått en vana, som fortfarande råder, att tala om att inviga oss själva åt Gud genom Jesus Kristus. Tag som exempel detta uttalande som publicerades för sjuttio år sedan: ”Guds ord är, att vem som helst [invigd] som kommer till Gud genom Jesus godtages. (Hebr. 7:25) Den första fråga som du därför har att ställa dig själv är: invigde jag någonsin mig själv fullständigt åt Gud — mitt liv, min tid, mina förmågor, mitt inflytande — allt? Om du uppriktigt kan svara inför Gud: Ja, jag gav mig själv helt åt honom, då försäkrar jag dig, inte med stöd av dina känslor utan av Guds ord, vilket olikt dina känslor är oföränderligt, att du då och där omedelbart blev ett Guds barn — en medlem, en gren i det sanna vinträdet. (Joh. 15:1) Detta är ett bevis för att du har slutit dig till den sanna församlingen, som är Kristi kropp. ... Bedrövelser och svårigheter komma över världen likaväl som över Herrens helgon, men det är inte tecken på sonskap annat än för dem som helt har invigt sig till hans tjänst. ... För att få tillhöra denna klass kräves en full invigning, och dessa äro övervinnarna som dömes värdiga att få bliva medarvingar med Jesus Kristus, deras Herre, i vars fotspår de sålunda följa.” — Zion’s Watch Tower, juli 1882, sid. 6, §§ 3, 4.

21. Hur definierade Zion’s Watch Tower år 1888 ordet ”inviga”?

21. Ett annat exempel lyder: ”Vi se alltså att endast de som, sedan de satt tro till det enda namnet, Frälsaren, ha fortsatt och invigt sig själva, tagit på sig korset och Kristi lidanden och delat dem — endast sådana mottogo friheten för att bliva söner. ... Men befinna sig inte alla som tro under Kristi klädnad, även de som inte inviga sig själva? Nej, endast de invigda. ... Många som ha invigt sig (dvs. beslutat sig för att vara helt undergivna Kristi vilja vad det än må kosta), ha inte fullföljt sin invigning ...?” — Zion’s Watch Tower, februari 1888, sid. 5, i avsnittet ”Endast de invigda äro söner”.

22. Hur kommer det sig, att 2 Moseboken 32:29 inte strider med det förhållandet, att det är Gud som inviger en person för hans särskilda tjänst?

22. Eftersom det är Herren Gud som bemyndigar eller inviger en person för hans särskilda tjänst, vad skall vi då göra med en sådan text som 2 Moseboken 32:29? Den lyder: ”Mose sade: Invigen eder i dag åt Herren, vore det än med egen son och egen broder, att I i dag måtten draga välsignelse över eder!” (1878) Var god och kom ihåg att detta sades till Levi söner eller leviterna efter det att hela Israel hade förts in i lagförbundet vid Sinai berg och efter det att Jehova Gud hade utsett leviten Aron och hans söner till att invigas till prästadömet. De övriga av Levi stam skulle därför vara tempeltjänare åt dessa aronitiska präster. När därför Mose ropade ut: ”Vem är på Jehovas sida?” och Levi söner slöt upp på Mose sida, sade Mose åt dem att bruka svärden i sina händer och ge ett uttryck åt att de var invigda åt Jehova Gud genom att slå ned de avfälliga israeliter, som hade vänt sig till tillbedjan av den gyllene kalven. Därför återger Moffatt 2 Moseboken 32:29 så här: ”Sedan sade Mose: ’Varden installerade såsom präster åt den evige denna dag, ty varje mans hand har varit emot hans egen son och hans egen släkting, för att den Evige må skänka eder prästadömets välsignelse denna dag.’ ” Några månader senare, under första veckan av det följande året, blev det aronitiska prästerskapet invigt och installerat.

23. Hur förhåller det sig då med 1 Krönikeboken 29:5 angående invigning?

23. Men hur förhåller det sig då med 1 Krönikeboken 29:5? Konung David frågade här: ”Vem är då villig att inviga sin tjänst denna dag åt HERREN?” (AV) Eller: ”Vem erbjuder sig då villigt att inviga sig själv denna dag åt Jehova?” (AS) Eller: ”Vem är nu villig att inviga sin hand denna dag åt HERREN?” (Le) Detta sades inte till oomskurna hedningar utan till en församling av israeliter, vilka redan var Guds utvalda folk under lagförbundet genom Mose. De stod där inför möjligheten att lämna bidrag till byggandet av ett praktfullt tempel åt sin Gud i Jerusalem. Detta var sålunda endast en uppmaning till Guds omskurna folk att fylla sina händer med ett bidrag till hans sak och att erbjuda det som ett uttryck av hängivenhet för honom. [Detta framgår också tydligt av 1917 års sv. övers.]

24. Hur förhåller det sig även med 2 Krönikeboken 29:31? Och till vilken slutsats kommer vi därför vid vår undersökning?

24. Århundraden senare blev detta tempel, som Salomo hade byggt, förorenat genom en massa skräp, och konung Hiskia lät de aronitiska prästerna och leviterna rena denna heliga byggnad och helga den. Sedan församlade sig folket där för att frambära lämpliga offer och tacksägelser till Gud i hans renade tempel. ”Och Hiskia började tala och sade: I ären nu invigda åt Herren. Kommen och fören fram slaktoffer och lovoffer till Herrens hus! Och menigheten förde fram slaktoffer och lovoffer och, den som ville, brännoffer.” (2 Krön. 29:31, 1878) Denna invigning av dem själva utfördes alltså inte av oomskurna utlänningar, som inte stod under lagförbundet. Det var judiska händer som sattes i arbete med att hålla Jehovas hus rent och förnya offrandet och tillbedjan det där i överensstämmelse med deras förbundsförpliktelser. I Hesekiels syn av det återställda templet läser vi: ”Sju dagar skola de rena altaret och luttra det; och de skola inviga sig själva.” (Hes. 43:26, AV) Men moderna översättningar lyder: ”Sju dagar skola de bringa försoning för altaret och rena det; så skola de inviga det.” (AS; Le; Mo; AT; Ro; se även 1917) Av denna undersökning ser vi att invigning inte skriftenligt kan användas för att beteckna det första steg en person tar för att bliva en Guds tjänare, när han överlämnar sig åt Gud genom Kristus.

Inte ett ”förbund vid offer”

25. Fanns det bland israeliterna något individuellt förbund genom vilket en person invigde sig själv, och av vad slag var deras förbund?

25. Alla fall av invigning som vi betraktat i de föregående paragraferna gällde människor som stod under lagförbundet. Vid Sinai berg hade medlaren Mose över blodet av djuroffer stadfäst detta förbund mellan Jehova Gud och israeliterna. Angående detta läser vi: ”Därför har icke heller det förra förbundet blivit invigt utan blod.” Eller för att citera Nya Världens översättning: ”Följaktligen blev icke heller det förra förbundet stadfäst utan blod.” (Hebr. 9:18; 2 Mos. 24:1—8) I överensstämmelse med detta förbund, som stadfästs vid Sinai, ägde vissa invigningar rum; Gud själv invigde eller installerade sitt prästerskap. Det existerade inte något individuellt förbund med Gud, genom vilket en person invigde sig själv, utan förbundet ingicks med hela Israels nation genom en individuell medlare, Mose. Det var Guds förbund, föreslaget och erbjudet av honom, och han talar om det såsom ”det förbund som jag slöt med deras förfäder på den dag då jag tog dem vid handen till att föra dem ut ur Egyptens land”. Därför talar han om hela nationen såsom varande hans hustru och han dess äkta man i kraft av detta lagförbund. — Hebr. 8:8, 9, NW; Jer. 31:32.

26. Vad kallades även steget att ge sig själv åt Gud, förutom ”invigning”, och hur talade man om det?

26. Vi har redan lagt märke till, att det steg man tar, när man ger sig själv åt Gud, har brukat omtalas såsom en invigning av sig själv. På motsvarande sätt brukade det, åtminstone fram till 1946b, kallas att ingå ett förbund med Gud vid offer, eftersom det togs för givet att den som gav sig själv åt Gud skulle komma att offras med Jesus och att han därför uppoffrade alla jordiska ting genom en så kallad ”invigning av sig själv”. Han tillämpade på sig själv på ett personligt sätt Psalm 50:5: ”Samlen mina heliga tillhopa till mig; dem som hava slutit förbund med mig vid offer.” (AV) Offret här förstods betyda offret av var och en och gjorde det sålunda till en invigning av en själv. Detta förbund vid offer antogs betyda en individuell handling, någonting särskilt, åtskilt från det forntida lagförbundet och från det nya förbundet, vilket Gud lovade att ingå genom Jesus som medlare. I numret för november 1880 fanns det till exempel en artikel kallad ”Bortom förlåten”, som behandlade tabernaklet och dess förlåter eller förhängen. Och i paragraf 5 sades det: ”De som passera igenom denna första ’förlåt’ in i det ’heliga’ är de som fullgöra sitt ’förbund vid offer’ och som kallas helgon. Alla som tro och som komma igenom ’förhänget’ är ’kallade till att vara helgon’, men endast de som lyda kallelsen och släppa till sig själva som offer ’göra sin kallelse och utkorelse fast’.” Därav kom det sig, att var och en som trodde talade om att ingå ett förbund med Gud vid den tid då han invigde sig själv. Detta har förorsakat förvirring i tankegången. c

27. Vad menade Jehova med ett ”förbund med mig vid offer”?

27. ”Förbundet med mig vid offer” är inte ett personligt förbund som var och en som tror ingår, utan är ett förbund för organisationen. Med detta uttryck avsåg Jehova sitt nya förbund med sin nya nation, det andliga Israel, och för vilket Jesus Kristus är medlaren, den större Mose. För att citera Rotherhams översättning av Psalm 50:5: ”Församlen eder till mig — I, min godhets och nåds människor, som haven högtidlighållit mitt förbund över offer.” Det är inte över offret av varje helgon eller godhets och nåds människa som detta förbund högtidlighålles, utan det är över medlarens, Jesu Kristi, enda offer, och förbundet är ett nationellt förbund. Det är det nya förbundet som ingåtts med den nya teokratiska organisationen, den kristna församlingen. I vers 16 av denna psalm talar Gud om det såsom sitt förbund och säger till de ogudaktiga skrymtarna och avfällingarna: ”Huru kan du tala om mina stadgar och föra mitt förbund på tungan?”

28. Hur kommer en människa in i detta föbund med Gud vid offer?

28. Men de som har avskilt sig själva åt Gud föder han förmedelst sin ande och gör dem så till sina andliga söner och till ett folk för sitt namn. Dessa helgon eller heliga, detta godhets och nåds folk, för Jehova Gud in i det nya förbundet genom medlaren Jesus. Han förlåter dem deras synder genom Jesu offer, och han inviger dem eller installerar dem i sin tjänst såsom präster, underpräster, vilkas överstepräst Kristus Jesus är. Han smörjer dem med sin ande till att vara sådana invigda präster.d Från och med då är de förpliktade till att frambära de offer som består i lovprisning och lydig tjänst åt Gud alla dagar som de befinner sig i köttet på jorden, ”sju dagar” så att säga.

29. ad bör vi därför kalla Jesu ankomst för att göra Guds vilja, och varför?

29. Vi återkommer nu till frågan som väcktes i paragraf 9 här ovan, angående vad vi bör kalla det steg som Jesus tog, när han kom för att göra Guds vilja. Zion’s Watch Tower förklarade en gång: ”I det han var född av en jungfru, hade Jesus tagit ’Abrahams säd’ och fortsatte så till dess han var 30 år gammal, då han genom dopet invigde sin varelse åt Gud, ett levande offer. Han blev godtagen, och från detta ögonblick är han, eftersom han är född av anden och har fått ett insegel som en ny skapelse, delaktig av den gudomliga naturen, eftersom den mänskliga naturen (abrahamitiska säden) är det som offrades. (Maj 1881, sid. 2, under ”Något bättre för oss”, § 2) Men nu inser vi klarare att Jesus, när han framställde sig inför Johannes för att bli döpt i floden Jordan, inte invigde sig själv till prästadömet eller installerade sig själv i offerämbetet. Det var Gud som förhärligade honom genom att göra honom till konungslig överstepräst. Gud gjorde detta genom den svurna ed som han profetiskt hade avgivit i Psalm 110: 4: ”HERREN [Jehova, AS] har svurit och skall icke ångra sig: ’Du är en präst till evig tid efter Melki-Sedeks sätt.’” (Hebr. 5:4—6; 7:15—17, 20—22) Eftersom Jesus föddes mirakulöst såsom medlem av Guds utvalda folk och sedan frambars åt Gud i sin barndom av Maria som hennes förstfödde son, kan vi undvika förvirring genom att säga, att då Jesus kom för att göra Guds vilja, så överlämnade eller överlät han sig själv åt Gud.

30. Vilket bevis fick Jesus på att hans överlämnande av sig själv blev godtaget och att han blev invigd till att utföra Guds särskilda vilja?

30. Då Jesus hade symboliserat detta överlämnande genom att låta sig döpas i Jordanfloden, erhöll han omedelbart tecknet på att Gud godtagit hans överlämnande och nu invigde honom till hans andliga tjänst som överstepräst. På vilket sätt? Alldeles som Mose på invigningsceremoniens första dag hade smyckat sin broder Aron med sköna prästerliga kläder och smort honom med den heliga smörjelseoljan till att vara överstepräst, så smorde Gud Jesus med den heliga anden (symboliserad av en duva som sänkte sig ned över honom), och han lät sin röst höras från himmelen som sade: ”Denne är min Son, den älskade, som jag har godkänt.” (Matt. 3:13—17, NW) Genom att han överlämnade sig själv var det inte någonting som Maria hade gjort för honom i hans späda barndom, innan han hade fått kunskap och förstånd till att fatta det. Nej, utan nu vid trettio års ålder var det något som Jesus villigt gjorde av sig själv. Genom detta ställde han sig till Guds förfogande, vad än Gud måtte uppenbara i överensstämmelse med det som var skrivet i bokrullen. — Luk. 3:21—23; 4:14—21.

31. Till vad ledde Jesu överlämnande till slut, och vad slags väg är det därför, när vi överlämnar oss åt Gud?

31. Under tre och ett halvt år tjänade Jesus på jorden i den ställning såsom överstepräst som Gud hade invigt honom till. Sedan utgav han sitt mänskliga offer i döden. Men detta var inte slutet på det, vartill Jesu överlämnande av sig själv åt Gud till att tjäna honom ledde. För att han måtte fortsätta att tjäna som överstepräst i himmelen uppreste Gud honom ur döden till himmelskt liv såsom en odödlig andeskapelse. Som sådan trädde denne förhärligade överstepräst in i det heliga, själva himmelen, inför Guds närvaro och frambar det återlösande värdet av sitt mänskliga offer och fortsatte att tjäna som medlare för det nya förbundet till gagn för sina trogna efterföljare på jorden. Till dem är det skrivet: ”Därför, bröder, eftersom vi hava frimodighet angående vägen för inträde till den heliga platsen, genom Jesu blod, vilken han upplät för oss såsom en ny och levande väg genom förlåten, det vill säga sitt kött, och eftersom vi hava en stor präst över Guds hus, så låt oss nalkas med uppriktiga hjärtan i trons fulla visshet.” (Hebr. 10:19—22, NW) Denne överstepräst har alltså gjort det möjligt för oss att nu efterlikna honom och överlämna oss åt Gud i uppriktighet och tro. Som det var i Jesu fall så är det också i vårt, det är en levande väg, en väg till att erhålla liv.

32. Till vilket liv är det en väg för dem som är invigda som underpräster, och. till vilket liv för dem av den ”stora skaran” som i våra dagar kommer till Gud?

32. Dem, som har överlämnat sig och som Gud har valt att inviga och göra till underpräster till att tjäna med Jesus och regera i tusen år med honom, märker Gud i deras pannor med sitt namn. Detta betyder att de tillhör honom som ett ”folk för hans namn” och att han har ”köpt [dem] från människosläktet till en förstling åt Gud och åt Lammet”. (Upp. 14:1—5, NW; 22:3—5) Detta märker dem för liv i himmelen genom en andlig uppståndelse. Men förutom dessa 144.000 invigda underpräster finns det i våra dagar hundratusentals andra som inser privilegiet att överlämna sig åt Gud genom hans Överstepräst, i det de ställer sig till Guds förfogande, för att han må förfara med dem enligt sin vilja. Även för dessa är denna väg, att överlämna sig åt Gud, en levande väg fastän inte till odödligt liv i himmelen. Guds vilja är inte att inviga och smörja dem till prästadömet med Kristus i enlighet med det nya förbundet. Den lott han tilldelar dem är att få leva på jorden i den nya världen. Därför kommer de att förbli på jorden, på vilken paradiset skall återställas. Fördenskull kommer Gud även att föra en tallös ”stor skara” av dem i trygghet igenom det stundande universella kriget vid Harmageddon, för att mänskligheten må fortsätta att föra en obruten tillvaro på jorden från början och för evigt. För att kunna komma i åtnjutande av någon som helst möjlighet att få överleva Harmageddon in i den ändlösa nya världen, är det nödvändigt att var och en tar det inledande steget och överlämnar sig själv åt Gud genom Kristus. På det sättet kan du få märket för liv.

[Fotnot]

”Alla dessa börja på samma smala väg, och i det de äro helt invigda åt Gud bli de födda av anden genom sanningens ord. Därför äro de alla ’nya skapelser’ — andliga — i det deras gamla natur (den mänskliga) dömes till säker förintelse genom deras egen fria vilja och förbund. ... Endast ett mindretal av alla som i god tro inviga sig löpa med tålamod till slutet — i allt endast en ’liten hjord’. Hos många börjar modet tryta, och de behöva sporras framåt genom den tuktande stav som han har, som har blivit vår löftesmän (Hebr. 7:22), för att garantera att vi fullgöra vårt förbund, även om våra. egna ansträngningar inte skulle räcka till; i annat fall skulle slutet för sådana bli döden. Särskilda bedrövelser sändas därför i kärlek över de invigda, när så behöves, för att vända deras tillgivenhet bort från jordiska ting och återigen draga deras hjärtan in i närmare sympati och gemenskap med Gud i uppfyllelse av deras offerförbund. _ Endast ett fåtal löpa tåligt på offervägen och glädjas över privilegiet att vinna ett sådant stort pris till en sådan jämförelsevis ringa kostnad.”

Konung Jakobs översättning (liksom 1917) återger ytterligare ett annat hebreiskt ord, nahzár, med ordet ”inviga” i 4 Moseboken 6:11, 12. Men återigen visar Youngs översättning en åtskillnad och återger nahzár med ”avskilja”.