”Ditt ord är sanning”
Nadab och Abihu — varnande exempel
NADAB och Abihu hör inte till de mera kända bibliska namnen. Bortsett från att de finns med i en del släkttavlor i bibeln, nämns de bara i samband med tre händelser som återges helt kort. Men dessa få händelser är tillräckligt viktiga för att den bibliska skildringen av dem skall vara av betydelse för alla som önskar behaga Jehova Gud och vinna evigt liv.
Nadab och Abihu, liksom också Eleasar och Itamar, var söner till Israels förste överstepräst, Aron, profeten Mose broder. Som Arons söner hade de del i den ära som tillkom honom, eftersom de var hans prästerliga medhjälpare. Nadab, den förstfödde, stod dessutom i tur att bli överstepräst vid sin faders död. — 2 Mos. 28:1.
Först och främst blev Nadab och Abihu särskilt gynnade genom att de tidigt under Israels ökenvandring fick lära känna Gud på ett unikt sätt. Gud uppmanade Mose, Aron och dessa båda män, Nadab och Abihu, jämte sjuttio av ”de äldste” i Israel att stiga upp till honom på berget Sinai. Sedan fick dessa ”framstående män ... en syn av den sanne Guden och åt och drack” (NW). Här hade alltså Nadab och Abihu den äran att få vara tillsammans med mycket äldre ”framstående män” i Israel. — 2 Mos. 24:1—11.
Året därefter installerades Aron och hans fyra söner i sitt prästerliga ämbete, en imponerande ceremoni som bevittnades av hela Israel. Återigen kom Nadab och Abihu, såväl som deras bröder och fader, att inta en särskilt framskjuten ställning. Sedan måste alla fem stanna kvar vid ingången till uppenbarelsetältet i sju dagar. På den åttonde dagen började de fullgöra sin tjänst som präster och bar fram offer för Israels räkning. — 3 Mos. 8:1—9:24.
Men innan den åttonde dagen tydligen hade gått till ända, tog sig Nadab och Abihu för att handla på eget bevåg. Såg de lättjefullt på sina ansvarsfulla uppgifter, eller hade all denna bemärkthet stigit dem åt huvudet och fått dem att handla ärelystet och högmodigt? Förmätet tog ”Nadab och Abihu ... var sitt fyrfat och lade eld i dem och strödde rökelse därpå och buro fram inför HERRENS ansikte främmande eld, annan eld, än den han hade givit dem befallning om. Då gick eld ut från HERREN och förtärde dem.” — 3 Mos. 10:1, 2.
Vilket pris de fick betala därför att de inte insåg vilken ställning de intog! Tydligen hade de samma inställning som många unga män har i våra dagar, sådana som menar att de vet mer än deras fäder och därför inte behöver se upp till dem för att få vägledning och råd eller följa deras exempel. Det är uppenbart att Nadab och Abihu också brast i att visa kärlek till sin far och respekt för honom, annars skulle de ha lagt märke till den vördnad han hade för Jehovas tillbedjan och skulle aldrig ha kommit på den tanken att bära fram annan rökelse än den Gud hade gett dem befallning om.
Att de inte såg tillräckligt allvarligt på den prästerliga tjänsten kan mycket väl ha berott på att de hade druckit vin eller andra starka drycker vid det här tillfället. Detta kan ha framkallat ett visst lättsinne hos dem och fått dem att göra något så förmätet och överilat som att bära fram främmande eld. Åtminstone tycks de föreskrifter som Jehova gav Aron strax efter denna händelse ange att så var fallet: ”Varken du själv eller dina söner må dricka vin eller starka drycker, när I skolen gå in i uppenbarelsetältet, på det att I icke mån dö. Det skall vara en evärdlig stadga för eder från släkte till släkte. I skolen skilja mellan heligt och oheligt, mellan orent och rent; och I skolen lära Israels barn alla de stadgar, som HERREN har kungjort för dem genom Mose.” — 3 Mos. 10:8—11.
Eftersom aposteln Paulus försäkrar oss att ”dessa ting fortfor att vederfaras dem såsom exempel, och de blev nedskrivna till varning för oss, över vilka sluten på tingens ordningar har kommit”, vad kan vi då lära av Nadabs och Abihus handlingssätt? — 1 Kor. 10:11, NW.
Mer än en sak. Först och främst utgör deras handlingssätt ett varnande exempel för alla förstfödda söner att inte tänka för högt om sig själva. Det är mycket troligt att Nadab, den förstfödde, tog ledningen i det här fallet. Andra förstfödda söner, som det inte gick väl för, var Kain, Adams förstfödde; Esau, Isaks förstfödde; Ruben, Jakobs förstfödde, och Amnon, konung Davids förstfödde.
Denna skildring vill också lära alla ungdomar att visa respekt för sina föräldrar, att se upp till dem efter vägledning och råd — i synnerhet om deras föräldrar är gudfruktiga. Ungdomar bör akta sig för att låta en ”generationsklyfta” uppstå mellan sig och föräldrarna eller andra äldre personer. En sådan klyfta kan leda till att ungdomarna slår in på fel väg. Guds ord säger enkelt och tydligt: ”Hedra din fader och din moder.” ”Min son, bevara din faders bud och förkasta icke din moders undervisning.” Om Nadab och Abihu hade haft en sådan inställning till sin fader, hade det helt säkert inte gått så illa för dem. — 2 Mos. 20:12; Ords. 6:20.
I denna skildring finner vi också en varning mot förmätenhet, eftersom den belyser denna princip: ”Har förmätenhet kommit? Då skall vanära komma.” (Ords. 11:2, NW) Om vi skulle få speciella privilegier eller få en särskilt bemärkt ställning, får inte detta leda till att vi tänker för högt om oss själva. De som gör det vill ofta tala om för sina överordnade vad de bör göra, i stället för att ödmjukt inse att det är de själva som skall ta emot anvisningar.
Till sist har vi den fara som består i att bli otillbörligt påverkad av alkoholhaltiga drycker, en fara som vi också varnas för i denna skildring. Det är visserligen sant att bibeln säger att vinet är en Guds gåva ”som gläder människans hjärta” och att vi skall ge ”vin åt dem som hava en bedrövad själ”. Vi får också veta att något litet vin är bra för magbesvär och andra sjukdomar. — Ps. 104:15; Ords. 31:6; 1 Tim. 5:23.
Men är det förståndigt att dricka vin eller några andra alkoholhaltiga drycker när man har viktiga uppdrag att fullgöra, när man behöver tänka klart och ha full kontroll över såväl den fysiska som den andliga styrkan? Doktor M. A. Block, som noga studerat alkoholens inverkan på kroppen, säger att ”alkohol lyfter en bort ifrån verkligheten till ett sinnestillstånd som är behagligare och mera åtråvärt” och att ”med alkohol i blodet tycker bilföraren att han kör bättre när han i själva verket kör sämre”. — Vital Speeches of the Day, 15 september 1969.
Ja, alkoholhaltiga drycker stimulerar känslorna och hämmar tankeförmågan. Det var inte utan orsak som den vise konung Salomo skrev: ”En bespottare är vinet [när det används till övermått], en larmare är rusdrycken, och ovis är envar som raglar därav.” De kristna bör därför vara noga med vid vilket tillfälle de dricker sådana drycker och vara försiktiga med hur mycket de dricker. De visar prov på gott omdöme om de inte dricker sådana drycker strax innan de går ut i förkunnartjänsten eller medan de utför denna tjänst. På så sätt väcker de inte anstöt i onödan. — Ords. 20:1.
Det som hände Nadab och Abihu blev nedtecknat i Guds ord, bibeln, och vi har i sanning mycket att lära av deras varnande exempel.