Hur lyckliga är icke de som är milda till sinnes och fridsamma!
”Lyckliga äro de som äro milda till sinnes, ty de skola ärva jorden. Lyckliga äro de fridsamma, ty de skola kallas ’Guds söner’.” — Matt. 5:5, 9, NW.
1. Vilket i historien enastående konvent hölls år 1958, och varför är det omöjligt för andra organisationer att åstadkomma maken därtill?
LYCKA och ett milt sinnelag är så oskiljaktigt förbundna med varandra, att det är omöjligt för dem som är fridsamma att äga det ena utan det andra. Därför kan det med sanning sägas att det aldrig i den mänskliga historien har funnits en lyckligare församlad skara av så många fridsamma människor än den som man såg när Jehovas vittnens internationella sammankomst ”Guds vilja” pågick i New York den 27 juli–3 augusti 1958, ty aldrig förr hade så många människor med ett milt sinne kommit tillsammans på en gång. Det är absolut omöjligt för vilken annan grupp av människor det vara må att åstadkomma maken till ett sådant konvent som detta, ty endast Jehovas vittnen är i stånd till att på jorden återspegla den fridsamhet, mildhet och lycka, som utstrålar från Guds, den Högstes, egen person.
2. a) Vilka dyrbara egenskaper är personifierade i Jehova? b) Vad är Guds vilja med avseende på Jehovas folk i detta hänseende?
2 Om och om igen talar Skriften om hur den lycklige Guden, Jehova, är ”sen till vrede och överflödande i kärleksfull godhet”. (2 Mos. 34:6, NW; 4 Mos. 14:18; Neh. 9:17; Ps. 86:15; 103:8; 145:8; Joel 2:13; Jon. 4:2; Nah. 1:3) Att universums suveräne härskare har ett sådant milt och behärskat sinnelag sätter honom i stånd till att vara övermåttan och ojämförligt långmodig, tålmodig, förlåtande, kärleksfull och barmhärtig. Förvisso måste då också hans trogna och lojala vittnen ådagalägga dessa gudaktiga egenskaper vid alla tillfällen och under alla omständigheter, vare sig de är isolerade, som många av dem är i kommunistiska slavläger, eller församlade, som mer än två hundra tusen av dem var vid deras sammankomst i New York. Att de gör detta sker inte efter vars och ens gottfinnande. Det är en bjudande plikt, ty det är Jehovas vilja.
3, 4. Vad för slags människa visade sig Jesus vara både genom sin lära och genom sitt exempel?
3 Kristus Jesus, Jehovas förnämsta vittne, var inget undantag. Han var i själva verket den mildaste och saktmodigaste människa som någonsin vandrat här på jorden. När Jesus inbjöd andra att ta på sig hans ok och bli hans lärjungar, sade han: ”Jag är mild till sinnes och anspråkslös i hjärtat.” (Matt. 11:29, NW) Han som var så fridsam, att han bevisade sig fullt värdig titeln ”Fridsfurste”, nöjde sig inte med att ådagalägga mildhet i sitt personlig liv och sin egen verksamhet, utan predikade också för andra att de likaså skulle leva ett liv av frid och mildhet. Så här uttalade Jesus vid ett tillfälle denna fundamentala kristna princip: ”Jag säger till eder som lyssna: Fortsätt att älska edra fiender, att göra gott mot dem som hata eder, att välsigna dem som förbanna eder, att bedja för dem som tillfoga eder skada. Åt den som slår dig på den ena kinden håll också fram den andra.” (Luk. 6:27—29, NW) Ibland var Jesus och hans färdkamrater uttröttade av att gå och att tala, och de sökte en smula avskildhet och vila. Men folkskarorna drog sig inte för att störa dem i deras ensamhet. I stället för att barskt tillrättavisa dem undertryckte Jesus emellertid sina egna personliga känslor och sörjde ömt och medlidsamt för deras andliga och fysiska behov. (Matt. 14:13—23; Mark. 6:31—46) Längre fram, när Jesus fredligt red in i Jerusalem utan någon strid och framställde sig som konung, uppfylldes dessa profetens ord: ”Säg till Sions dotter: ’Se, din Konung kommer till dig, mild till sinnes, och sittande på en åsna.?” — Matt. 21:4, 5, NW; Sak. 9:9.
4 Under hela sin tjänst, i allt sitt tillvägagångssätt mot andra, var denne oändligt kraftfulle man, Jesus, aldrig stridslysten mot sina fiender, aldrig ofördragsam mot sina motståndare, aldrig otålig mot sina medarbetare, aldrig lättretlig eller hetsig mot andra, ens när han var ofantligt hårt pressad. Han förlorade aldrig självbehärskningen. Han fick aldrig några vredesutbrott. När han befann sig i de svåraste omständigheter, ja, direkt i sina fienders klor, när de förbannade honom, slog honom och spottade på honom, när till och med den vilda folkhopen genomdrev att han blev förd ut och grymt fastnaglad vid en tortyrpåle för att dö utan orsak, under allt detta ådagalade Jesus ett lugn och en självbehärskning som utom allt tvivel bevisade att han verkligen var Guds Son. Han var den vise och lycklige Sonen, som genom att göra Guds vilja kom sin himmelske Faders hjärta att fröjdas. — Ords. 27:11.
5. a) Vad sade Petrus och Jakob om självbehärskning, vrede, mildhet och saktmod? b) Hur ådagalade Paulus Kristuslik mildhet?
5 Förvisso var denna ”Kristi mildhet och resonlighet” någonting för Jesu lyckliga efterföljare och apostlar att skriva till andra om och att i sitt eget personliga liv tillämpa och efterlikna. (2 Kor. 10:1, NW) I stället för att vara högmodiga, hetlevrade och stolta skrävlare var de ödmjuka, milda till sinnes och anspråkslösa i hjärtat liksom sin Mästare. Gång på gång talade dessa inspirerade skribenter om sig själva såsom obetydliga ”slavar” åt Gud och åt Kristus. (Rom. 1:1; Fil 1:1; Tit. 1:1; Jak. 1:1; 2 Petr. 1:1; Jud. v. 1; NW) I stället för att vara stridslystna, grälsjuka, lättretade och lättstötta var de saktmodiga och milda och på ett förstående sätt hänsynsfulla gentemot andra människor och deras problem. Så till exempel skrev aposteln Petrus: ”Må ni ... till eder tro lägga dygd, till eder dygd kunskap, till eder kunskapsjälvbehärskning, till eder självbehärskning uthärdande, till edert uthärdande gudaktig hängivenhet, till eder gudaktiga hängivenhet broderlig tillgivenhet, till eder broderliga tillgivenhet kärlek.” (2 Petr. 1:5—7, NW) Skribenten Jakob talar också om mildhetens och självbehärskningens dygder. ”Detta må ni veta, mina älskade bröder. Var människa bör vara ... sen till vrede; ty människans vrede åstadkommer icke Guds rättfärdighet.” ”Vem är vis och förståndig bland eder? Må han genom sitt rätta uppförande visa sina gärningar, med ett saktmod som tillhör visheten.” (Jak. 1:19, 20; 3:13; NW) Här har vi aposteln Paulus’ vittnesbörd: ”Vi [blevo] milda bland eder, såsom när en moder omhuldar sina små barn. Eftersom vi hyste öm tillgivenhet för eder, funno vi stor glädje i att icke endast giva eder Guds goda nyheter, utan också våra egna själar, emedan ni blevo oss kära. Ni är o vittnen, och Gud är det också, hur trogna mot kärleksfull godhet och rättfärdighet och oförvitliga vi visade oss vara.” — 1 Tess. 2:7, 8, 10, NW.
Kristlig mildhet frambringas av Guds ande
6. Vad för slags läggning har Jehovas nutida vittnen av naturen, och varför?
6 Om vi så förflyttar oss nitton hundra år fram i tiden, finner vi att Jehovas smorda kristna vittnen som lever i denna tid är lika de lyckliga lärjungarna i det första århundradet, ”sändebud i Kristi ställe”. (2 Kor. 5:20, NW) Det är därför Jehovas vilja och uppsåt och goda behag att var och en av dessa representanter och ställföreträdare skall äga samma mildhetens och självbehärskningens gudlika egenskaper som utmärkte det förnämsta sändebudet, Jesus. Detta betyder inte att Jehovas vittnen är ett slags högre kategori av människor, som är födda med en inneboende mild läggning och är fullkomliga i självbehärskning. Nej, inte alls. Liksom alla andra människor på jorden är de avkomlingar av de uppsåtliga syndarna Adam och Eva. De är avlade i synd och födda i laglöshet, och deras naturliga läggning är motbjudande, deras lynne är motspänstigt av naturen. — Job 15:14; Ps. 51:7; 53:3, 4; Pred. 7:21; Rom. 3:10; 5:12; Jak. 3:2; 1 Joh. 1:8.
7. När människor blir sanna kristna, hur åstadkommes då den radikala förvandlingen i deras läggning och sinnelag?
7 Fridsam mildhet kommer därför från någon annan källa och på något annat sätt än genom de onda anlag som den ofullkomliga människan har i arv. Att en fullständig förvandling måste ske och verkligen sker, när en person blir ett av Jehovas vittnen, det kan inte förnekas. Då uppstår frågan: Hur och på vad sätt? För att ett träd skall bära god frukt behövs först och främst god jord plus andra ting. Så är det i detta fall. Först måste där finnas ”ett rätt och gott hjärta” eller hjärtetillstånd (jordmånen). (Luk. 8:11—15, NW) Vidare kräver det tid och bemödande att så ut säden, vaka över, ansa, vattna och ge näring åt de späda plantorna. Det är nödvändigt att människan själv på detta sätt brukar mycken tid och möda, men innan den kristliga mildhetens ljuva och åtråvärda frukt frambringas, måste — liksom i fallet med det naturliga fruktträdet — Guds kraft eller ande träda i funktion och göra hjärtat och sinnet verksamma. (1 Kor. 3:6, 7) Skriften säger bestämt att ”kärlek, glädje, frid, långmodighet, vänlighet, godhet, tro, mildhet, självbehärskning” är frukt som frambringas av Jehovas ande. — Gal. 5:22, 23, NW.
8. Varför är överlämnandet åt Gud så viktigt i en kristens liv?
8 För att någon skall få Guds ande, måste han emellertid först överlämna sig åt Jehova. Detta betyder att hans personliga vilja är att söka efter, finna, omfatta och göra Guds vilja. Därpå blir han döpt i vatten inför vittnen till en symbol av sitt överlämnande. Denne i sanningen ”nyfödde” fortsätter vidare att livnära sig av Guds inspirerade ord, bibeln, och detta i sin tur gör honom stark nog att gå framåt mot mognad. Till dem som underlåter att göra framsteg skriver Petrus: ”Lägg ... bort all moralisk uselhet och all svekfullhet och skrymtaktighet och alla känslor av avund och allt slags förtal. Och som nyfödda barn må ni uppodla längtan efter den oförfalskade mjölk som tillhör ordet, så att ni genom den må växa till frälsning.” (1 Petr. 2:1, 2, NW) Paulus ger också detta råd: Ni bör ”lägga av den gamla personligheten, som rättar sig efter edert forna handlingssätt och som fördärvas enligt sina bedrägliga begärelser”, och ni bör ”förnyas i den kraft som påverkar edert sinne [den kraften är Jehovas ande] och ... ikläda eder den nya personligheten, som skapades enligt Guds vilja i sann rättfärdighet och kärleksfull godhet”. — Ef. 4:22—24, NW.
9. Beskriv de sköna kläder som Jehovas folk har privilegiet att bära.
9 När Jehovas överlämnade vittnen således avkläder sig den gamla ärvda, i synd danade personligheten med dess onda lynne, ikläder de sig och smyckar sig med en ny teokratisk eller gudlik personlighet, som utmärks av mildhet, fördragsamhet och självbehärskning. ”Må ni, såsom Guds utvalda, heliga och älskade, ikläda eder de ömma känslorna medlidande, vänlighet, sinnets ödmjukhet, mildhet och långmodighet.” Vilka sköna kläder, som identifierar och kännetecknar Guds, den Högstes, tjänare! — Kol. 3:12, NW.
Personligheter som tar gestalt efter en ny tingens ordning
10. Vad betyder det att bli förvandlad genom att göra om sitt sinne?
10 Ett sådant sätt att leva, som här beskrivits i sina huvuddrag och anbefallts, innebär förvisso en radikal förändring i en människas hela tankevärld. Man får en helt annan inställning till inflytelser utifrån. Ens sätt att reagera för omständigheter och omgivningar undergår en drastisk omdaning. Men aposteln visste att en sådan fullständig förvandling i de mentala processerna skulle vara nödvändig, ty han skriver: ”Sluta upp med att taga gestalt efter denna tingens ordning, och bliv i stället förvandlade genom att göra om edert sinne, för att ni må kunna för eder själva utröna Guds goda och välbehagliga och fullständiga vilja.” (Rom. 12:2, NW) Alla de som genomför en sådan förvandling i sitt liv blir verkligen en del av Jehovas nya samhälle, vars medlemmar är milda till sinnes och som skiljer sig helt från djävulens gamla samhälle, där dåligt lynne och ett ont sinnelag gör sig gällande.
11. a) Hur betraktar vänner och släktingar ofta dem som överger den gamla världens sedvänjor? b) Är detta ett för högt pris att betala?
11 Till dessa, som alltså har förvandlat sitt levnadssätt och odlat Kristuslika benägenheter, skriver aposteln Petrus: ”Ty det är tillräckligt, att ni under den tid som har förflutit hava fullgjort nationernas vilja, då ni vandrade i ett lösaktigt uppförandes gärningar, lustar, omåttlighet i fråga om vin, vilt leverne, dryckestävlingar och allehanda avgudadyrkan, som icke påläggas några lagliga band. Emedan ni icke fortsätta att löpa med dem i detta lopp till samma djupa pöl av liderlighet, äro de förbryllade och fortfara att tala skymfligt om eder. Men dessa människor skola avlägga räkenskap inför den som är redo att döma dem som leva och dem som äro döda.” (1 Petr. 4:3—5, NW) Såsom Petrus tillkännagav, talar ofta släktingar och forna vänner och kamrater skymfligt om dem som börjar slita sig loss från detta av djävulen behärskade system, och de gör allt som de möjligtvis kan för att avskräcka dem som söker livet från att låta sitt levnadssätt förvandlas. Men aldrig någonsin bör de som överlämnar sig åt att göra Jehovas vilja mena att de på grund av släktskap eller på grund av ekonomiska eller sociala förbindelser är på något vis förpliktade att i fortsättningen leva och handla såsom de som är en del av det nuvarande systemet. Att göra det betyder oundviklig död. Jehova kompromissar inte i denna sak. Det gör inte heller hans hängivna folk. ”Vi [äro] icke under förpliktelse mot köttet att leva i överensstämmelse med köttet; ty om ni leva i överensstämmelse med köttet, skola ni förvisso dö, men om ni genom anden döda kroppens förehavanden, skola ni leva. Ty alla som ledas av Guds ande, dessa äro Guds söner.” (Rom. 8:12—14, NW) Naturligtvis skulle inga köttsliga band eller förbindelser någonsin kunna jämföras med denna ställning. Vilket obeskrivligt privilegium — att för evigt vara söner till hela universums suveräne Herre och Härskare!
12. Vad för slags skörd blir man tvungen att inhösta, om man stannar kvar i Satans värld?
12 I stället för att frambringa Jehovas andes frukt har Satans värld inhöstat en jätteskörd av onda gärningar, produkter av det upproriska, fallna köttet. ”Men köttets gärningar äro uppenbara, och de äro otukt, orenhet, lösaktigt uppförande, avgudadyrkan, utövande av spiritism, hat, missämja, svartsjuka, vredesutbrott, stridigheter, söndringar, sekter, avund, dryckenskap, vilt leverne och annat sådant. Vad dessa saker angår, vill jag varna eder på förhand, liksom jag redan har varnat eder: de som hängiva sig åt sådant skola icke få ärva Guds rike.” (Gal. 5:19—21, NW) Köttets gärningar ger inte dem som hänger sig åt dem någon sann glädje och verklig lycka ens för ett ögonblick under de nuvarande förhållandena, och vad framtiden angår, kommer alla de som dricker denna drägg att dö i Harmageddonstriden, allra senast. Förnuftiga människor griper därför villigt tillfället att ersätta köttets glädjedödande gärningar med andens glädjebringande frukter.
13. a) Hur ser de höga och mäktiga i detta system på mildhet och självbehärskning? b) Är det mönster, som ledarna i denna gamla värld anger, gott att följa?
13 I betraktande av allt detta är det i sanning besynnerligt att de som hänger fast vid det gamla systemet skall håna och förlöjliga och se ned på andens mildhet och lynnets behärskning såsom svagheter som utmärker ryggradslösa och slappa människor och som bör undvikas. De så kallade framgångsrika pamparna i världen, arbetarledarna, penningmatadorerna, de ledande inom politiken och rättsväsendet, de militära och polisiära myndighetspersonerna, de höga och mäktiga härskarna och diktatorerna i detta sataniska system sätter en ära i att vara känslolösa och hårda, lättretade, rapptungade, otåliga, uppbrusande, och de har för det mesta grymma; vassa näbbar och klor. Och det mönster som ledarna anger, det försöker de ledda massorna att följa. Ordspråksboken 29:22 (NW) talar obestridligen sant: ”En vredsint man framkallar strid, och envar som är benägen för raseri begår mången överträdelse.” Det är då föga underligt, när jorden är uppfylld av människor som är ”vredsinta” och ”benägna för raseri”, att det nuvarande systemet befinner sig i ett sådant sorgligt, olyckligt sakernas tillstånd, ty vi lever sannerligen i en värld som är full av kiv, hat och strid och överflödar av brott och överträdelser. Och alla de många millionerna aspirintabletter som dagligen konsumeras, alla de lugnande medlen och ”mirakelmedicinerna” och all den oljiga balsam, det salvelsefulla tal om ”sinnesfrid”, som psykologerna försöker behandla människorna med, ingenting av allt detta har lyckats lindra denna döende gamla världs pina och plåga.
14. Hur är det möjligt för kristna att leva här på jorden och ändå inte behöva dela denna världens obotliga plåga?
14 Hur uppfriskande annorlunda är inte förhållandena bland människorna i Jehovas nya och lyckliga världs samhälle! Vittnena befinner sig ju visserligen på jorden, men i stället för att ta efter de vedervärdiga egenskaperna hos flertalet människor eller följa deras ohederliga och förvända bruk och sedvänjor rättar de sig efter den gudomliga föreskrift som ges i Ordspråksboken 22:24, 25 (NW): ”Hav icke gemenskap med någon som är vredsint, och hos en man som får anfall av raseri skall du icke gå in, för att du icke må bliva förtrogen med hans vägar och förvisso skaffa dig en snara för din själ.” Aposteln instämde också i detta: ”Dåligt umgänge fördärvar nyttiga vanor.” — 1 Kor. 15:33, NW.
15, 16. a) Är då en mild och saktmodig läggning verkligen kännetecknet på en pultron? b) Vilket exempel på styrka ges av Jehovas vittnen både innanför och utanför fängelsemurarna?
15 I stället för att vara kännemärket på en svag pultron är mildheten alltså ett av igenkänningstecknen hos dem som är utomordentligt modiga och starka, långt starkare än de mäktiga militära och civila ledarna i denna världen. ”Den som är sen till vrede är bättre än en mäktig man, och den som behärskar sin ande är bättre än den som intager en stad.” (Ords. 16:32, NW) Exempel på den styrka som ligger i mildhet finner vi när vi betraktar de Jehovas vittnen, milda till sinnes, som bor i de totalitära länderna och som var fysiskt förhindrade att vara med vid sammankomsten ”Guds vilja” i New York. I stället för att försöka fly eller dölja sin identitet bakom en mask av kompromisser och under en täckmantel av skrymteri har dessa lyckliga vittnen i de där mörka länderna utan fruktan förblivit ståndaktiga på sina av Gud anvisade platser såsom förenade tillbedjare av den sanne Guden, Jehova, och genom att på ett storslaget sätt ha ådagalagt lugn och självbehärskning, till och med när de blivit brutalt torterade ända till döds, har de vunnit många av sina fienders aktning och beundran.
16 Genom att handla så har de förföljda vittnena gjort sin himmelske Faders vilja, som finns nedtecknad i hans skrivna ord: ”Om en härskares ande skulle fara upp mot dig, så lämna icke din egen plats, ty lugnet självt minskar stora synder.” Men vare sig dessa lyckliga vittnen befinner sig i eller utanför fängelser, tortyrkamrar eller koncentrationsläger, lägger de i dagen samma mildhet mot alla som de kommer i kontakt med. Var ”alltid redo att framföra ett försvar inför var och en som av eder kräver ett skäl för hoppet i eder, men gör detta med ett milt sinne och djup respekt”. — Pred. 10:4; 1 Petr. 3:15; NW.
17. Vilka är de lyckligaste människorna på jorden i vår tid, och varför är de det?
17 Vad är det då för välsignelser som man vinner genom att följa en sådan smal och trång väg av kristlig tukt som den här beskrivna? Låt oss tänka efter! Ingen har någonsin sett en skrattande, jublande människa, som samtidigt haft ett vredesutbrott. Orsaken är den att lycka och vrede inte kan blandas med varandra eller trivas tillsammans. Om den ena känslan kommer in, försvinner den andra genast. Nu är Jehovas vittnen välsignade mer än alla andra, ty de är de lyckligaste, fridsammaste och nöjdaste människorna på jorden. Men dessa omedelbara, gagneliga verkningar är endast av underordnad betydelse i jämförelse med de slutliga och långt storslagnare välsignelser som förlänas dessa människor med milt sinnelag.
18, 19. Vilka dyrbara välsignelser är utlovade åt dem som i sanning är milda till sinnes och fridsamma?
18 I inledningen till sin berömda bergspredikan sade Jesus, den store läraren, inte endast: ”Lyckliga äro de som äro medvetna om sitt andliga behov”, ”Lyckliga äro de fridsamma”, eller: ”Lyckliga äro de som äro milda till sinnes.” Det är visserligen sant att ett visst mått av lycka tillfaller den som får sina andliga behov tillfredsställda och är mild till sinnes och fridsam, men detta är ändå inte de stora ting eller de mera storslagna välsignelser som Kristus utlovade. Den uppgift, som Jesus kom till jorden för att fullgöra, var att han skulle bära sannfärdigt vittnesbörd om Jehovas härliga rike, och vid detta särskilda tillfälle försummade han inte att göra det, ty vad Jesus sade var i själva verket detta: ”Lyckliga äro de som äro medvetna om sitt andliga behov, ty himmelriket tillhör dem” ”Lyckliga äro de fridsamma, ty de skola kallas ’Guds söner’” ”Lyckliga äro de som äro milda till sinnes, ty de skola ärva jorden.” — Matt. 5:3, 9, 5, NW.
19 Detta ger alltså en vidgad förståelse och uppskattning av den obeskrivliga glädje och lycka, som kommer Jehovas trogna vittnen till del. Först och främst att de verkligen får bevittna Jehovas våldsamma och ovanliga strid vid Harmageddon, när han i all sin väldiga härlighet och kraft skall för alltid utrota och förgöra de onda, och sedan att de såsom ”Guds söner” personligen får mottaga en dem tilldelad plats av tjänst såsom evig besittning och arvslott under Rikets fridsamma styrelse — hur kommer inte Jehovas ord och namn att på ett storartat sätt hävdas och upphöjas genom allt detta! Det kommer helt visst att bli en den underbaraste välsignelse och ett hänförande privilegium för dem som är milda till sinnes, ett privilegium som vida övergår den frihet de nu åtnjuter, vilken ju endast är en frihet från den förvirring och de sorger som nu plågar denna sjuka och suckande värld!