Vem ser den nya världens Konung i templet?

”Och Guds tempelhelgedom, som är i himmelen, öppnades, och hans förbundsark blev synlig i hans tempelhelgedom. Och det kom blixtar och röster och åskdunder och en jordbävning och starkt hagel.” — Upp. 11:19, NW.

 1. Var är Jehova Konung? Varför är detta trösterikt?

JEHOVA är Konung i sitt tempel. Han är odödlig och kommer att regera alltid och evinnerligen. Vilket trösterikt förhållande är inte detta, då ju kristenhetens försök att härska som konung ömkligen har misslyckats och detta religiösa system nu är dött i Guds ögon! Det är dåraktigt och fåfängt att i fortsättningen på något vis förlita sig på att kristenheten skall kunna åstadkomma en god, stabil regering över jorden.

 2. Vad följer enligt Uppenbarelseboken 11, sedan han börjat regera?

2. Källan till all rättmätig styrelse är den universelle Härskaren, Jehova Gud. Jesus Kristur lärde sina lärjungar att bedja om Hans herradöme. Vid den tid då det upprättas, måste det komma en syn av den allenarådande universelle Härskaren i hans tempel. Detta göres klart för oss i Uppenbarelseboken. Den pekar på året 1914 och säger: ”Höga röster hördes i himmelen [där herradömet upprättas], och de sade: ”Världens rike har blivit vår Herres och hans Smordes rike, och han skall härska som konung alltid och evinnerligen.’” Det visas i bilden, hur denna mer än allt annat betydelsefulla händelse hos trogna kristna väcker ett gensvar, som tar sig uttryck i dessa ord: ”Vi tacka dig, Jehova Gud, den Allsmäktige, den som är och som var, emedan du har tagit din stora makt och börjat härska som konung. Men nationerna vredgades [detta gjorde de år 1914], och din egen vrede kom, och den fastställda tid ... då de skulle störtas i fördärvet, som fördärva jorden.” Det är i sitt tempel han regerar. I forna dagar regerade han över sitt utvalda folk Israel, och då visades hans närvaro i templet i en symbol genom, hans förbunds ark. Nu då han har tagit i besittning sin makt att regera över jorden såväl som över himmelen, måste därför synen av honom i hans tempel följa. ”Och Guds tempelhelgedom, som är i himmelen, öppnades, och hans förbunds ark blev synlig i hans tempelhelgedom. Och det kom blixtar och röster och åskdunder och en jordbävning och starkt hagel.” — Upp. 11:15—19, NW; Ps. 99:1—3.

 3. Vem ser tempelsynen, och hur vet vi detta?

3. Vem ser nu tempelsynen? Det sjätte kapitlet i Jesajas profetia besvarar den frågan åt oss. År 774 f. Kr. hade profeten en syn, och han utgjorde en profetisk bild av den klass inom vår generation, som har sett tempelsynen efter 1914. Det var Jesaja som uttalade orden till Guds trogna folk: ”1 ären mina vittnen, säger Jehova, och min tjänare, som jag har utvalt.” Jesaja själv var ett av vittnena för den högste Guden. Han var därför en förebild av Jehovas smorda vittnen i denna tid. (Jes. 43:10, AS) Låt oss därför undersöka förhållandena i samband med Jesajas tempelsyn och jämföra förhållandena i våra dagar med dem.

Tid och omständigheter

 4. Vad utmärkte det år då Jesaja såg synen?

4. ”I det år, då konung Ussia dog, såg jag HERREN sitta på en tron, hög och upphöjd, och flikarna på hans mantel uppfyllde templet.” (Jes. 6:1, AT) Ussias död visar, att året för synen var 774 f. Kr. Israels mänsklige konung, som en gång satt på ”Jehovas tron” i Jerusalem, dör för att han i strid med lagen trängt in i templet, men den verklige Konungen ses sitta på tronen i sitt tempel. Ussia dog i ett hus som var skilt från templet och det kungliga palatset, såsom en man som av Gud blivit förbannad med den dödliga sjukdomen spetälska, medan hans son Jotam regerade å hans vägnar inne i Jerusalem. (2 Krön. 26:21—23) Sålunda utgör Jehovas, den sanne Konungens, regering i templet en motvikt till den förmätne konungens död under gudomlig förbannelse.

 5. Var detta det år då Jesaja blev invigd till profetämbetet? Vad finns det som tyder på att det förhåller sig så?

5. Detta år var inte det år då Jesaja blev kallad eller invigd till tjänsten som profet. De fem föregående kapitlen i hans profetia visar, att han var verksam som profet före detta minnesvärda år. ”Ussias dagar”, i vilka Jesaja profeterade, måste ha varit dagar före, möjligen år före, hans död, ty Jesaja skrev en redogörelse beträffande Ussias regering. (2 Krön. 26:22) Det förhåller sig på samma sätt med den nutida Jesajaklassen, varav en kvarleva existerar i vår tid. Aposteln Paulus skrev sitt brev till hebréerna omkring år 61 (e. Kr.), och redan då talar han om Jesajaklassen, i Hebréerna 2:13, 14. Där citerar han Jesajas ord i Jesaja 8:18, där profeten säger: ”Se, jag och de små barnen som Jehova har givit mig!” (NW) Paulus visar därpå, att Jesus blev huvudet för denna Jesajaklass genom att stiga ner från himmelen och bli kött och blod alldeles som dessa av Gud givna barn, hans efterföljare, var. Ja, de kristna grekiska skrifterna tillämpar på Jesus och på hans lärjungar i det första århundradet det uppdrag som Jesaja er höll i templet och som han upptecknade i Jesaja 6:9, 10. Detta bevisar att Jesajaklassen existerade i det första århundradet och att den delvis uppfyllde profetian redan nitton hundra år före vår tid.

 6. På vilka sker den slutgiltiga uppfyllelsen av synen? När?

6. Men den slutliga uppfyllelsen av Jesajas syn sker på kvarlevan av Jehovas smorda vittnen, vår tids Jesajaklass. Den sker sedan Jehova började regera år 1914 genom att insätta sin Son, Jesus Kristus, på tronen som Konung, med en järnspira till att slå sönder denna världens nationer med i den kommande striden vid Harmageddon, Längre fram, år 1918, framträdde Jehova i templet genom att sända dit sin Konung, den utlovade ”förbundets budbärare”, för att döma alla dem som bekänner sig vara av Guds hus. (Mal. 3:1, KJ; 1 Petr. 4:17) Alltså visar fakta att tempelsynen inträffade år 1919.

 7. Hur kom Ussia att bli slagen med den pest som dödade honom?

7. Vad var det då som hände år 1919 och som svarar mot konung Ussias död? Ussia var en konung av Davids ätt och byggde upp stort välstånd i Israel under en lång regering. Gud hade inspirerat konung David till att säga, att Han skulle uppresa en härskare lik den forntida Melkisedek, konungen i Salem. Likt Melkisedek skulle denne härskare av Davids ätt vara präst såväl som en konung som satt på ”Jehovas tron”. Han skulle vara Messias eller Kristus, genom vilken allt folk på jorden skulle komma att välsignas med en fullkomlig regering. Uppblåst av högmod efter långvarig välgång, djärvdes Ussia nu till sitt konungsliga ämbete foga de plikter som ålåg Israels överstepräst, som om han vore av Melkisedeks ätt. Han djärvdes antaga att han var Messias eller Kristus, åt vilken Jehova hade givit sin ed i Davids profetia, i Psalm 110:4: ”Jehova har svurit och skall icke ångra sig: Du är en präst till evig tid efter Melkisedeks sätt.” (AS) Ussia var således värre än Kora och hans 250 medrebeller som utmanade Mose och Aron och dristade sig att bränna rökelse åt Jehova liksom översteprästen och dennes söner, ty Kora och hans män var av Levi stam liksom Mose och Aron. (4 Mos. 16:1—40; 2 Mos. 30:1—10, 34—38; Jud. 11, 12; 4 Mos. 18:7) Därför slog Jehova Ussia med spetälska, och denne kunde inte längre uppehålla sig i templet eller sitta på tronen. Profetiorna nämner om en jordbävning i Ussias dagar, men om den inträffade vid tiden för hans vanhelgande handling kan vi inte med säkerhet veta. — Am. 1:1; Sak. 14:5; också Josefos’ Judarnas gamla historia, bok 9, kapitel 10, § 4.

 8. Vilken klass rönte, en gång i tiden framgång, liksom Ussia, och till när gjorde den det?

8. På liknande sätt tycktes de religiösa prästerna och predikanterna i kristenheten ha framgång i Guds ynnest intill år 1914 e. Kr. Det året utlöpte de tider som var fastställda för de världsliga nationernas herravälde över jorden. Då övertog Jehova Gud sin makt att styra jorden som Konung och installerade sin Son på tronen. Så uppstod frågan: Vem är Messias, som skall regera jorden? Vem kommer att uppfylla de välsignade förutsägelserna angående Messias? Prästerna och predikanterna i kristenheten tog sig till att spela Messias’ roll, ty de förkastade budskapet om Riket, som kvarlevan av Jehovas vittnen förkunnade.

 9, 10. a) Hur tog sig protestantismen till att spela Messias? b) Hur gjorde katolicismen det?

9. Katolicismen och protestantismen påstod sig vara arvingar till Guds rike. Deras präster och predikanter uppträdde som religiösa härskare och påstod sig vara de som skulle upprätta Riket och uppfylla bönen ”Tillkomme ditt rike” genom att försöka omvända världen till Kristus. År 1914 störtade sig kristenhetens nationer i ett alltomfattande krig om världsherraväldet. Kristenhetens präster och predikanter tog parti för dem. De gjorde sig till tjänarinnor åt denna världens politiska härskare och inte åt Kristus, som bestigit tronen i himlarna. Därför välsignade de härarna, som i själva verket stred emot Messias’ styrelse över jorden. Mot slutet av detta första världskrig blev Nationernas förbund föreslaget, och i början av år 1919 utfärdade Förbundsrådet för Kristi kyrkor i Amerika detta tillkännagivande: ”Det är nu tid att organisera världen för sanning, rätt, rättvisa och humanitet. För detta syfte yrkar vi såsom kristna på att ett förbund av fria nationer skall upprättas vid den kommande fredskonferensen. Detta förbund är inte endast ett medel till fred; det är fastmer det politiska uttrycket för Guds rike på jorden. Nationernas förbund har sin grund i evangelium. Liksom evangelium har det till mål ’Frid på jorden, till människorna en god vilja’. Likt evangelium utsänder det en universell vädjan. De döda hjältarna har dött förgäves, om inte av segern kommer en ny himmel och en ny jord, där rättfärdighet bor. — 2 Petrus 3:13. Kyrkan kan skänka en ande av god vilja, utan vilken intet Nationernas förbund kan bestå.”

10. På katolicismens sida försökte den dåvarande påven i Rom att begagna den tyske kejsaren och hans krigsmaskinen såsom ”kyrkans svärd” till att bana vägen för återupprättandet av det heliga romerska riket. För att befrämja sina egna messianska strävanden träffade påven år 1929 ett kohandelsavtal med fascistdiktatorn Mussolini, varigenom världslig makt på jorden återställdes till påven och Vatikanstaden gjordes till politisk stat. Hade påven insett och värdesatt det förhållandet, att Jehova Gud nu regerade genom sin sanne Messias sedan 1914, skulle han inte ha inriktat sig på världslig makt. Han skulle ha förenat sig med den regerande Messias i stället för med världsliga politiska härskare. Med tanke på att påven hade sina sympatier på tyskarnas och deras allierades sida i det första världskriget, undertecknade Storbritannien, Frankrike, Ryssland och Italien i London år 1915 en överenskommelse, varigenom påven utestängdes från varje möjlighet till diplomatisk aktion med avseende på freden eller frågor som kunde uppstå i samband med kriget.

11, 12. Vad dristade därför prästerna sig nu att frambära åt Gud, och hur gjorde de det?

11. Då kristenheten hade nått höjden av sin framgång år 1914 — den har nämligen aldrig varit framgångsrik sedan dess —, dristade sig dess präster att frambära rökelse åt Gud i hans tempel. Jehovas vittnen handlade då likt översteprästen Asarja och hans åttio präster, som gjorde motstånd mot konung Ussias hädiska handling och som drev ut honom ur templet, sedan han hade blivit slagen med spetälska. Så pekade Jehovas vittnen på Guds rike med hans sanne Messias som regent och protesterade mot prästernas handlingssätt och visade från Skriften, att det var andligt skökoväsen. Prästerna sammansvor sig för att döda denna kvarleva av Guds ”konungsliga prästerskap” och för att själva tillvälla sig detta prästerskaps funktioner. (1 Petr. 2:9) Genom att begagna sig av världskriget för att undertrycka det vittnesbörd, som kvarlevan frambar om Riket, dödade prästerna Jehovas ”två vittnen” i uppfyllelse av Uppenbarelseboken 11:3—10. De begagnade krigsvilddjuret, inte ett fredsvilddjur, till att försöka röja vittnena om Riket ur vägen. (Upp. 11:7; 13:1—3) Liksom den rike mannen i Jesu liknelse bar prästklassen kunglig purpur, och nu försökte dess medlemmar visa sitt prästerliga linne av egenrättfärdighet, mitt i all sin världsliga välgång. (Luk. 16:19—31) Men när de gjorde anspråk på att frambära rökelse åt Gud i hans tempel, var de inte lika aposteln Paulus, som frambar den sanna rökelsen på ett rätt och tillbörligt sätt.

12. Paulus skrev: ”Gud ... för oss alltid i triumftåg i sällskap med Kristus och gör lukten av kunskapen om honom förnimbar genom oss på varje plats! Ty för Gud äro vi en Kristi vällukt bland dem som bliva frälsta och bland dem som förgås, för de senare en lukt som utgår från död till död, för de förra en lukt som utgår från liv till liv. Och vem har tillräckliga förutsättningar härför? Vi hava det, ty vi utbjuda icke Guds ord som en handelsvara, såsom många människor göra, utan vi tala såsom av uppriktighet, ja, såsom sända av Gud, under Guds ögon, i sällskap med Kristus.” (2 Kor. 2:14—17, NW) Prästerna frambar rökelse, inte sådan som består i kunskapen om Jehova och hans rike med Kristus som styresman, utan sådan som består i propaganda som är fylld av världslig politik och ger löften om messianska välsignelser genom en allians nationerna emellan.

13. Sedan när har de blivit slagna och plågade likt Ussia? Hur?

13. Fördenskull har hemsökelsen från Gud kommit över dem. Det visas att de är förbannade och dömda till en vanärande död. I Israel blev den spetälske konung Ussia utdriven ur templet av den trogne Asarja och hans åttio präster. Likt den rike mannen i Jesu liknelse dog han i förhållande till sina privilegier och blev utsatt för plågor. Liksom det stora svalget avstängde den rike mannen från platsen vid Abrahams bröst, så utestängde konung Ussias sjukdom honom från det heliga templet och den konungsliga ”Jehovas tron”.a År 1918 lyckades det kristenhetens präster att döda Jehovas ”två vittnen” vid det första världskrigets kulmen. På grund av denna skriande handling av förakt för Guds genom Kristus styrda rike blev de slagna med en dödsbringande andlig sjukdom från Gud. De förrådde att de var orena i hans ögon, andliga äktenskapsbryterskor i otillåten förbindelse med denna världen och alltså Guds fiender. De har alltsedan dess förblivit i detta förbannade tillstånd. De har blivit avvisade från Guds tjänst i hans tempel och har inga välgrundade förhoppningar om en plats i det himmelska riket med Kristus Jesus. — Jak. 4:4; 2 Kor. 6:14—18.

Synens verkan

14. När och hur dog de? Men hur blev kvarlevan då gynnad?

14. Alldeles såsom det är förutsagt i Uppenbarelseboken 11:11, 12, blev de som utgjorde den smorda kvarlevan av Jehovas vittnen återupplivade från det döda tillstånd, som fienden hade tvingat dem in i. Gud lät dem inte bli tillintetgjorda under det första världskriget. Han återupplivade dem genom sin ande år 1919. Men det religiösa prästerskapet dog med avseende på Guds sanna tjänst, liksom den rike mannen i Hades. Det var då som kvarlevan uppfångade synen av efterkrigstjänsten för Gud i hans tempel. Jesaja, som var en bild av den, sade: ”Jag såg Herrenb sitta på en hög och upphöjd tron, och släpet på hans mantel uppfyllde templet.” (Jes. 6:1) Såsom en jämförelse mellan bibelns profetior och historiska fakta visar, kom Jehova Gud genom sin ”förbundets budbärare”, sin Konung, som ställföreträdare till templet år 1918. Detta var därför ”den fastställda tiden, då domen skulle börja med Guds hus”. (1 Petr. 4:17, NW) Därför blev kvarlevan såväl som kristenheten, vilken bekänner sig vara Guds hus, förd till templet. Men kristenheten fick inte synen; det kom i dagen att den var spetälsk på grund av sin synd, uppror mot Riket. Vad den smorda kvarlevans medlemmar beträffar, urskilde de med större insikt och uppskattning, att Jehova Gud nu regerade genom sin på tronen insatte Konung, Jesus Kristus. Nationernas vrede, som de utöste genom att sätta i gång det första världskriget och genom att förfölja dem som vittnade om Guds rike, var bevis för detta förhållande. De insåg därför, att det nu var en tid av dom för dem. ”Jehova är i sitt heliga tempel; Jehova, hans tron är i himmelen; hans ögon skåda, hans ögonlock pröva människors barn.” (Ps. 11:4, AS) Hans höga och upphöjda tron anger att han är den förnämsta myndigheten över universum, alla skapelsers rättmätige Suverän och Domare.

15. Vilka utgjorde hans svit eller uppvaktning i templet? Hur var detta mycket passande i sammanhanget?

15. Jesaja beskriver synen av Jehova, tronande i sitt tempel: ”Över honom stodo serafer, av vilka var och en hade sex vingar: med två av dessa betäckte han sitt ansikte, med två betäckte han sina länder, och med två svävade han i flykt.” (Jes. 6:2, AT) Då det var en tid för dom, var det mycket passande, att Jehovas svit bestod av serafer, ty benämningen på dessa andeväsen betyder ”väsen av eld; brinnande väsen”. Denna egenskap hos dem återspeglar, att ”Jehova, din Gud, är en förtärande eld, en nitälskande Gud”, dvs. mot sina fiender. (5 Mos. 4:24, AS; 9:3; Hebr. 12:29) Verkställandet av hans dom såsom genom eld såväl som renandet av hans trogna kvarleva såsom genom eld förestod. Seraferna hyste den djupaste vördnad för Jehovas person. I intensiv förnimmelse av hans helighet betäckte de sina ansikten och sina nedre lemmar med sina vingar, liksom ämbetsmän vid det förnämaste och värdigaste hovet i Orienten i forna tider brukade skyla sig i konungens närvaro. Emedan de befann sig så nära intill universums Suverän, var de så mycket mer självutplånande för att inte draga bort uppmärksamheten från hans personliga härlighet. Men här skådade Jesaja, en skapelse som var lägre än änglarna, med vidöppna ögon synen av Gud, den Högste. Det är nu en högtidlig och allvarlig sak för oss att begrunda, att Jehova Gud är i sitt domstempel, uppvaktad av dessa eldsglödande serafer. Det är en mycket upphöjd och högtidlig omständighet, ägnad att framkalla vördnad och bävan.

16. Vad är innebörden i det som seraferna säger?

16. ”Och den ene ropade till den andre och sade: Helig, helig, helig är härskarornas Jehova; hela jorden är full av hans härlighet.” (Jes. 6:3, AS) När dessa serafer sålunda beständigt utropar detta omkväde angående Guds helighet, utgör de en motsvarighet till de fyra levande väsen som Johannes såg i sin syn av Jehova på den himmelska tronen. ”Och vad dessa fyra levande väsen beträffar, hava de vart och ett för sig sex vingar; runt omkring och nedanför äro de fulla av ögon. Och de hava ingen vila, utan dag och natt säga de: ’Helig, helig, helig är Jehova Gud, den Allsmäktige, som var och som är och som kommer.’” (Upp. 4:1—8, NW) Att de säger ”helig” tre gånger framhäver denna egenskap mycket kraftigt. Det visar sig att den allsmäktige Guden av och i sig själv är rättfärdigheten hängiven, ur stånd till att göra någonting orätt. Denna heliga egenskap hävdar och försvarar Jehova Gud gentemot alla de falska anklagelser, som Satan, djävulen, har riktat mot honom. Fördenskull måste hans tempel vara en ren, helig plats, och de som vill tjäna honom där måste också vara heliga i en gudalik hängivenhet för vad som är rätt, rent och gott. Det är också därför som jorden måste göras till en helig plats, sedan Han har tagit i besittning sin stora makt att regera över den genom Kristus. Jorden är hans fotapall, och den skall göras härlig, ty det var med profetisk innebörd som seraferna fortfor att ropa till varandra: ”Hela jorden är full av hans härlighet.”

17. Hur kommer jorden att bli uppfylld av hans härlighet? Med vilket resultat?

17. Detta omkväde är vad seraferna nu låter ljuda i templet. Denna oheliga värld kan därför inte bestå för alltid. Jehova har alltför rena ögon för att kunna se med godkännande på kristenhetens skrymtaktiga religiositet. Hans helighet skiljer honom från de världsliga nationernas falska gudar. Satans härskardömes världslighet kan inte komma vid honom och besudla honom. Mer än 230 gånger kallas han i Skriften för ”härskarornas Jehova”. Hans mäktiga härskaror är lika honom i sin av hjärtat kända hängivenhet för rättfärdigheten, och därför kan han väl bruka dem vid verkställandet av sina domar över denna världens orättfärdighet. Ännu är inte vår jord full av hans härlighet, men den kommer att bli full av den såsom resultat av det annalkande ”kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag”. Såsom han sade till Mose: ”Hela jorden skall bliva uppfylld av Jehovas härlighet.” (Upp. 16:14—16, NW; 4 Mos. 14:21, AS) Hans majestätiska glans och prakt kommer att vara till finnandes överallt på jorden, och alla de levande kommer att veta, att han är Konung. ”Ty jorden skall bliva uppfylld av Jehovas härlighets kunskap, såsom vattnet täcker havet. Men Jehova är i sitt heliga tempel; må hela jorden tiga stilla inför honom.” (Hab. 2:14, 20, AS) Ett av de storslagna resultaten av denna kunskap blir detta, att jordens inbyggare inte kommer att skada eller förgöra varandra, såsom de gör nu i denna oheliga värld. (Jes. 11:9, AS) Redan nu mitt i denna världens dystra mörker uppfångar Jehovas vittnen hans härlighets ljus från templet och återkastar den härliga kunskapen om Gud till de människor som sitter i mörker och längtar efter ljus. — 2 Kor. 3:18; 4:6; NW.

Läppen renas

18. Vilken verkan har det, att Guds helighet kungöres?

18. Heligheten hos den rättfärdiga nya världens Gud kungöres på ett mycket mäktigt och kraftfullt sätt. Det framkallar en skakning, som stör självbelåtenheten hos skapelser som förtröstar på sin egen rättfärdighet. Med serafernas kungörelse tonande i sina öron säger profeten Jesaja: ”Och trösklarnas grundvalar skakade vid rösten av den som ropade, och huset blev uppfyllt av rök.” (Jes. 6:4, AS) Detta måste göra alla dem osäkra, som steg över tröskeln för att nalkas Gud. Det måste komma dem att bekymra sig om sitt hjärtetillstånd. Lyckligtvis för oss har vi en förelöpare som har trätt in i Guds stora tempel för oss, nämligen Kristus Jesus, den store Prästen och Konungen efter Melkisedeks sätt. (Hebr. 6:19, 20) Hans offers rättfärdighet gottgör våra ofullkomligheter och vår syndfullhet, som är oss medfödda. Likväl måste vi rannsaka våra hjärtan för att se till, att de är heliga i sin hängivenhet för sanning och rättfärdighet. De som är av Guds hus måste i synnerhet göra detta.

19. Vad betecknar det, att huset fylles med rök?

19. Att huset eller templet fylles med rök betecknar den levande Gudens närvaro där, med en härlighet som mänskliga skapelser inte kan komma nära. Det är som när Mose satte upp tabernaklet för Guds tillbedjan i öknen vid Sinai berg: ”Då övertäckte molnskyn mötestältet, och Jehovas härlighet uppfyllde tabernaklet.” Århundraden därefter, när konung Salomo invigde templet i Jerusalem och prästerna förde in förbundets ark i det allraheligaste, ”uppfyllde molnskyn Jehovas hus, så att prästerna icke kunde stå där och göra tjänst på grund av molnskyn; ty Jehovas härlighet uppfyllde Jehovas hus”. (2 Mos. 40:34, 35; 1 Kon. 8:10, 11; AS) Senare fick aposteln Johannes i förväg se en glimt av vår egen tid och såg tempelhelgedomen i himmelen och sju änglar komma ut med sju domsplågor, som skulle utgjutas över mänskligheten efter 1918. Han talar om vad som hände: ”Och helgedomen blev uppfylld av rök på grund av Guds härlighet och på grund av hans makt, och ingen kunde gå in i helgedomen, förrän de sju änglarnas sju plågor voro avslutade.” (Upp. 15:5—8, NW) Förvisso är detta en Gud som inom kort skall komma till och med denna elektronålders vetenskapsmän med all deras förmåga att lösgöra atomkraften att gripas av skräck inför hans storslagna domar. Låt oss aldrig glömma att han är i templet för att hålla dom.

20. Vad var syftet med att låta Jesaja se detta? Vilken verkan hade det?

20. För den forntida Jesaja var det som om han var Israels överstepräst och såg förbi templets inre förlåt och skådade Guds härlighet. Jesaja fick privilegiet att se detta, för att det skulle göra intryck på honom och komma honom att känna sin obetydlighet i Guds ögon. Att kvarlevan av Jesajaklassen i denna generation fick sitt förstånds ögon öppnade till att se motsvarande ting var likaledes avsett att ge dem intryck av hur mycket som fattas dem i jämförelse med den gudomliga härligheten. Men då Jesaja oavvänt höll sina blickar riktade på denna härliga syn i det allraheligaste av Guds tempel, blev han då fördenskull slagen med en dödlig plåga, såsom Ussia blev? Nej, det blev han inte, trots det att han inte var en präst av Levi stam. Han hade kommit att få se denna syn, inte av förmätenhet, utan därför att han hade ett troget hjärta. Han omtalar för oss, vad synen hade för verkan: ”Då sade jag: Ve mig, ty det är ute med mig [eller: jag är stum, förlorad; jag blir tillintetgjord]; ty jag är en man med orena läppar, och jag bor mitt ibland ett folk med orena läppar; ty mina ögon hava sett Konungen, härskarornas Jehova.” — Jes. 6:5, AS.

21, 22. a) Vad kände Jesaja sig stå i fara för, och varför gjorde han det? b) Hur kände sig kvarlevan, som en motsvarighet till detta? Varför var den i fara?

21. Jesaja kände sig plötsligt genombävas av insikten om sitt naturliga tillstånd. Han kände att han nu skulle bli tillintetgjord för sitt ovärdiga tillstånds skull. Vad beträffar kvarlevans medlemmar år 1919, så kände de sig nu inte alltför säkra på sitt frälsta tillstånd, på att de hade gjort sin kallelse och utkorelse fast. De var inte ännu redo att ”gå hem” till himmelsk härlighet, utan hade ännu ett arbete att utföra, vari de skulle bevisa sin trohet. De kunde ha blivit tillintetgjorda detta kritiska år, om inte Jehova hade förkortat dagarna av vedermöda över världen för sina utvaldas skull, utan hade fört det i himmelen mot Satans organisation påbörjade kriget till slut, så att denna organisation hade blivit fullständigt tillintetgjord.

22. Jesaja 12:1 anger att Jehova var vred på kvarlevan av sina vittnen på grund av deras fruktan och försummelse under det första världskriget. Hade han handlat i överensstämmelse med sitt misshag, kunde det alltså ha blivit ödesdigert för dem. De hade ”orena läppar” liksom Jesaja. ”Jehovas fruktan är ren” (Ps. 19:9, AS), men de hade låtit fruktan för människor och för mänskliga organisationer påverka deras läppar och tysta ned deras budskap i stor utsträckning. De upphöjde inte Jehovas helighet eller uppfyllde hela jorden med kunskapen om hans härlighet, som seraferna gjorde. Kvarlevan bodde huvudsakligen inom kristenheten, vilken trots det att den bekände sig vara Guds hus likväl hade orena, skrymtaktiga läppar. Genom beröring med kristenheten hade kvarlevan alltjämt många fläckar och var smittad av många av dess traditioner och sedvänjor. På denna grund kunde de som utgjorde kvarlevan av Guds utvalda ha blivit tillintetgjorda med världen vid den tiden, då domen började på Guds hus. Men att han förkortade dagarna av vedermöda över Satans organisation ledde till att de blev skonade och också till att alla de andra fåren skulle kunna bli skonade, vilka sedan dess har församlats till den rätte Herdens fålla. — Matt. 24:21, 22; Joh. 10:16; NW.

23. Vilken stridsfråga var avsedd att inskärpas hos den som såg synen? Vad anger synen därigenom att den framställes gälla templet?

23. Att Jehovas rike är upprättat gör situationen så allvarlig för Jesajaklassen. Att det verkligen var upprättat måste inskärpas hos dem, och därpå måste deras förpliktelser med eftertryck klargöras för dem. Detta anges genom Jesajas förskräckta utrop: ”Ty mina ögon hava sett Konungen, härskarornas Jehova.” Israels spetälske konung dog, men här var hela jordens helige, levande Konung på sin tron i sitt domstempel. Det är alltså ingen tid till att sörja över den döde konung Ussia eller hans nutida motsvarighet. Det är den tid då man bör tillbedja, tjäna och kungöra den verklige, levande Konungen, som är åtföljd av sina härskaror av serafer, keruber och änglar. Det är den tid då man bör säga: ”Prisa Jah, ni människor, ty Jehova, vår Gud, den Allsmäktige, har börjat härska som konung.” (Upp. 19:6, NW) Herradömet över jorden tillhör inte människan, utan Jehova Gud, och han regerar i helighet. Frågan om herraväldet över jorden är en del av stridsfrågan om suveräniteten över universum. Inför denna fråga ställes nu hela människosläktet, och kvarlevan bragtes att inse att detta var den fråga som betyder mer än allt annat. Att det är i templet som Jehova framträder som Konung ger till känna, att han är angelägen om att en ren tillbedjan skall ägnas den sanne Guden. Konungen är Gud, och Gud är Konungen. Därför är hans rike teokratiskt och det är det enda rättmätiga herradömet för alla människor. Hans herradöme måste genomdriva sann tillbedjan på jorden.

Reningsmedel

24. Medlemmarna av vilken skara behövde bli renade? Varför lades det vikt vid deras tillstånd?

24. Med tacksamhet erkänner vi i dag, hur den nutida Jesajaklassen blev renad genom Jehovas oförtjänta godhet. ”Då flög en av seraferna fram till mig, och han hade i sin hand ett glödande kol, som han hade tagit med tången från altaret; och han vidrörde min mun med det och sade: Se, detta har vidrört dina läppar, och din missgärning är borttagen och din synd förlåten.” (Jes. 6:6,7, AS) För att Jesajaklassen skulle kunna bli återställd till Konungens ynnest, måste dess läppar bli renade. ”Den som älskar hjärtats renhet, den vilkens läppar tala ljuvligt, hans vän är konungen.” (Ords. 22:11) Det budskap som dessa läppar frambar måste vara rent, kompromisslöst, fritt från människofruktan och religiösa traditioner och mänskliga filosofiska idéer och själviska lovtal över människor. Det var nödvändigt för Gud att uppfylla sitt löfte att ”giva åt folken ett rent språk [ordagrant: en ren läpp], på det att de alla må åkalla Jehovas namn för att endräktigt tjäna honom”. (Sef. 3:9, AS) De skulle vara vittnen för Jehova såsom den universelle Suveränen och måste därför åt honom frambära ett ”offer av lovprisning, det vill säga frukten av läppar som offentligen kungöra hans namn”. (Hebr. 13:15, NW) Behovet av predikare, sändebud, profeter, förkunnare var vad det här gällde. Det var därför som särskild vikt lades vid läpparnas tillstånd. På den tiden deltog de flesta av kvarlevans medlemmar frivilligt i att dela ut bibliska gratistraktater, flera hundra var pionjärer, heltidsförkunnare, de offentliga föredragen hölls i huvudsak av valda äldste i församlingarna, och många var endast mötesbesökare. Men nu måste alla vara verksamma vittnen, med sina läppar rena från fruktan.

25. Hur verkställdes reningen, och varför kan det sägas att det skedde med ändamålsenliga medel?

25. Jesajas syn visar att vi inte blev renade med mänskliga medel, utan att det skedde genom serafiska eller övermänskliga medel. Människor, som själva var orena, kunde inte åstadkomma den behövliga reningen. Att Jehova brukade serafen påminner oss om hur änglarna, när Lasarus i liknelsen dog i förhållande till sitt tiggartillstånd, förde honom till platsen invid Abrahams bröst. Den gyllene tång som serafen begagnade till att plocka upp den glödheta stenen eller det glödande kolet var från den gyllene ljusstaken i den heliga avdelningen av templet. (1 Kon. 7:49; 2 Krön. 4:21; 2 Mos. 25:38; 37:23; 4 Mos. 4:9) Den var alltså en del av belysningsattiraljen. För att våra läppar skall kunna renas beträffande vad de säger och hur de säger det, måste det till andlig upplysning, som symboliskt framställes genom den gyllene ljustaken. Det glödande kolet, som vidrörde läpparna, var inte från någon vanlig eld, utan var från elden under offeraltaret i templets förgård, vilken eld man inte fick låta slockna. (3 Mos. 6:12, 13) Altaret representerar Kristi offer. Således kom det glödande kolet från rätt ställe för att kunna rena läpparna såsom genom eld. Det var en bild av det renande budskapet, som gör ände på människors traditioner och stadgar och förlänar oförskräckthet, nitälskan, så att budskapet om Riket blir en brinnande eld inom ens ben. Jesus sade: ”Ni äro redan rena på grund av det ord som jag har talat till eder.” (Joh. 15:3, NW) Det är i överensstämmelse med detta förhållande, att Jehova, när han gav Jeremia i uppdrag att vara hans profet, räckte ut sin hand och rörde vid Jeremias läppar och sade till honom: ”Se, jag har lagt mina ord i din mun.” — Jer. 1:9, AS; Jes. 51:16.

26. Vad var kvarlevans synd, hur blev den överskyld, och för vilket syftemål blev kvarlevan renad?

26. Varje läppens orenhet i denna tid, som följer efter 1914, då Jehova började härska som Konung, är orätt och är synd. När serafen rörde vid Jesajas läppar med det glödheta kolet, sade han därför: ”Se, detta har vidrört dina läppar, och din missgärning är borttagen och din synd förlåten.” (AS) Eller, som Rotherhams översättning mera fullständigt lyckas få fram meningen i serafens ord: ”Och din synd [skall] genom försoning bliva överskyld.” (1917: ”Och din synd är försonad.”) Kvarlevans synd blev överskyld genom Jesu försoningsoffer, representerat av altaret, från vilket serafen tog det glödheta kolet. I stället för att bli slagen med en dödsbringande förbannelse, likt den förmätne konung Ussia, fick kvarlevan alltså nådefullt förlåtelse genom Kristus på grund av sin bättring och blev inte tillintetgjord. Att deras läppar renades innebar inte, att de blev beredda för att genast ”gå hem” till himmelen. De bereddes därigenom för jordisk tjänst vid en i högsta grad kritisk tid i människans historia. Alltså blev de bevarade för att bruka sina renade läppar till att dristigt tala ut på denna domens dag. — 1 Joh. 4:17, 18, NW.

27. Hur måste alltså kvarlevan handla hädanefter?

27. Hur tacksamma kan vi inte vara för denna rening! Den har gjort oss olika alla i kristenheten, vilken blir värre och värre i fråga om läppens orenhet. Det får aldrig bli något återfall för oss, genom att vi på nytt ger efter för människofruktan, utan vi måste gå vidare framåt mot fullkomning i kunskap, tro, duglighet för tjänst. Vår forna ”missgärning” eller orätta inställning har blivit borttagen genom Guds konungsliga budskap för denna ”ändens tid”, ty det har verkat som ett medel till rättelse i fråga om vad vi tänker och säger. Detta är den välsignade verkan av vår syn av honom i hans tempel och av att vi har ödmjukat oss inför hans härliga ansikte.

[Fotnot]