Den stolte upprorsmakaren Kora
LEVITEN Kora, som var kusin till Mose och Aron, hade privilegiet att med egna ögon få se imponerande uppvisningar av Jehovas makt och härlighet. Han var med när Röda havets vatten delade sig och israeliterna kunde gå över på torra land. Tillsammans med Israels församling höjde han sin röst i sång till Jehova och lovprisade honom för att han tillintetgjort de egyptiska förföljarna i Röda havet. Alltifrån denna tid fick Kora erfara det underbara sätt på vilket Jehova Gud tog hand om sitt folk i öknen, hur han gav dem vatten att dricka och manna och kött att äta. Han fick också bevittna hur Jehova besegrade amalekiterna, som satte i gång ett oprovocerat anfall mot Israel. Denna seger var också ett bevis på Jehovas omsorg och beskydd.
Genom det som Kora bevittnade under det året hade han tillräckliga bevis för att veta att Jehova, även om han handlar barmhärtigt mot sitt folk, inte skulle tolerera vare sig uppror eller uppsåtlig laglöshet. Arons söner Nadab och Abihu förtärdes av eld från Jehova därför att de — troligen medan de var druckna — frambar rökelse som Gud inte hade påbjudit. Mirjam blev tillfälligt slagen med spetälska därför att hon kritiserade sin bror Mose för hans giftermål med en kusitisk kvinna och utmanade hans särställning inför Jehova. — 3 Mos. 10:1, 2; 4 Mos. 12:1—15, NW.
Vid ett tillfälle hade Kora själv tagit del i att verkställa Jehovas hämnd. Sedan israeliterna hade blivit invecklade i kalvdyrkan vid berget Sinai, krävde Mose ett avslöjande och sade: ”Var och en som hör HERREN till komme hit till mig.” Endast leviterna, som måste ha inbegripit Kora, församlade sig till Mose. I lydnad för det som Mose hade sagt gick de igenom Israels läger och dödade 3.000 avgudadyrkare med svärd. — 2 Mos. 32:26—28.
MISSNÖJETS SÄD VÄXER
Men vilken nitälskan för rättfärdighet som Kora än kan ha visat vid detta tillfälle, så fortsatte den inte. Det tycks som om ogynnsamma omständigheter visade sig vara en alltför stor prövning för honom. Han var inte nöjd med sin lott och önskade stolt bemäktiga sig en ställning som han inte var berättigad till. Under vilka omständigheter var det som Kora uppenbarade en stolt och upprorisk ande?
Då israeliterna lämnade Egypten, hade de framför sig den storslagna utsikten att snart få komma in i det utlovade landet. Men det blev inte så. Tio av de tolv spejarna som sändes in i landet förde med sig ogynnsamma rapporter, som förskräckte israeliterna. De började därför knorra mot Mose och Aron och säga: ”O att vi hade fått dö i Egyptens land, eller att vi hade fått dö här i öknen! Varför vill då HERREN föra oss in i detta andra land, där vi måste falla för svärd och där våra hustrur och barn skola bliva fiendens byte? Det vore förvisso bättre för oss att vända tillbaka till Egypten.” (4 Mos. 14:2, 3) På grund av deras trolöshet dömde Jehova dem att stanna kvar i öknen och vandra omkring där i hela 40 år ända tills alla inmönstrade krigsmän hade dött. I stället för att åtnjuta en arvedel i det utlovade landet måste israeliterna stå ut med de besvärligheter och svårigheter som hör till ett nomadliv i en kal och oländig öken. Vilken besvikelse måste inte detta ha varit!
Allteftersom tiden gick, började missnöjet växa och breda ut sig bland israeliterna. Den inflytelserike kehatiten Kora, en man på omkring 80 år, blev tydligtvis fångad i denna anda av missnöje. Med tiden blev han ledare för ett uppror mot den myndighet som Gud hade gett hans kusiner Mose och Aron.
De leviter som var av kehatiternas släkt hade sitt läger nära rubeniterna. Det kan följaktligen ha förekommit ett omfattande tankeutbyte mellan Kora och vissa framträdande män av Rubens stam. Eftersom Ruben var Jakobs först födde son, kan några av hans avkomlingar ha känt förbittring över att Mose utövade administrativ myndighet över dem. När det gäller Kora, var han inte nöjd med att tjäna endast som medhjälpare åt det aronitiska prästerskapet.
Kora och rubeniterna Datan, Abiram och On tillsammans med 250 israelitiska hövdingar församlade sig slutligen mot Mose och Aron och sade: ”Nu må det vara nog. Hela menigheten är ju helig, alla äro det, och HERREN är mitt ibland dem; varför upphäver I eder då över HERRENS församling?” — 4 Mos. 16:1—3.
Kora satte sig således över det förhållandet att Mose och Aron hade fått sina förordnanden från Jehova och att församlingens helighet berodde på lydnad för Guds lag. Det var inte en helighet eller en renhet som de ägde i sig själva. Kora hävdade felaktigt att Mose och Aron hade självrådigt bemäktigat sig en ställning över en församling där alla var likställda och varje medlem var helig.
MOSE TILLRÄTTAVISAR
Hur skulle det bli uppenbarat för alla att Kora och hans medförbundna hade fel? Mose sade: ”I morgon skall HERREN göra kunnigt, vem som hör honom till och vem som är den helige, åt vilken han giver tillträde till sig. Och den han utväljer, honom skall han giva tillträde till sig. Gören nu på detta sätt: tagen edra fyrfat, du Kora och hela din hop, och läggen eld i dem och strön rökelse på dem inför HERRENS ansikte i morgon; den man, som HERREN då utväljer, han är den helige.” — 4 Mos. 16:5—7.
Det skulle inte ta lång tid att avgöra den fråga som hade uppkommit. Nästa morgon skulle Jehova uppenbara vem han hade utvalt till att ägna prästerlig tjänst åt honom. Kora, som var levit av kehatiternas släkt, hade inte blivit bemyndigad att frambära rökelse som präst. Om han framställde sig själv inför Jehova och frambar rökelse, skulle det betyda att han menade sig ha rätt att utföra prästerliga tjänster. Då Mose uppmanade Kora och hans hop att träda fram med fyrfat eller rökelsefat, anmodade han dem alltså att handla enligt deras personliga önskan att ta över de prästerliga sysslorna.
Han klargjorde dock för Kora och hans upproriska medarbetare att deras uppfattning var felaktig och framhöll: ”Är det eder icke nog, att Israels Gud har avskilt eder från Israels menighet och givit eder tillträde till sig, så att I fån förrätta tjänsten i HERRENS tabernakel och stå inför menigheten och betjäna den? Åt dig och åt alla dina bröder, Levi söner, jämte dig, har han givit tillträde till sig; och nu stån I också efter prästadömet! Därför, tagen eder till vara, du och hela din hop, I som haven rotat eder samman mot HERREN — ty vad är Aron, att I knorren mot honom?” — 4 Mos. 16:9—11.
Denna tillrättavisning borde ha förmått Kora och hans medförbundna att åter begrunda sin ställning. Kora och de andra leviterna hade i hög grad blivit privilegierade genom att de hade avskilts från sina medisraeliter för att tjäna i helgedomen. Detta var inte någon ringa och obetydlig sak. Mose påvisade därför hur otacksam Kora var över den heder och värdighet som Jehova hade förlänat leviterna. Då Kora och hans medförbundna gjorde uppror mot Jehovas anordning, satte de sig upp emot den Högste. Det fanns inget berättigande i det som de företog sig. Aron hade inte själv utsett sig till överstepräst. Han var förordnad till detta ämbete av Gud.
KORA FÖRGÅS, MEN INTE HANS SÖNER
Men Mose ord föll för döva öron. Nästa morgon ställde sig Kora och 250 hövdingar förmätet och utmanande i förgården framför ingången till tabernaklet för att där frambära rökelse. Jehova demonstrerade då på ett mäktigt sätt att bara män från Arons hus skulle tjäna som präster. En eld gick ut från Jehova och förtärde Kora och de 250 männen som var med honom. — 4 Mos. 16:35; 26:10.
Koras söner förenade sig inte med sin far i detta uppror. De var lyckliga och nöjda över att få biträda prästerna, och därför fick de leva. (4 Mos. 26:9, 11) Bland deras avkomlingar fanns män som skrev lovsånger, vilka blev en del av de inspirerade Skrifterna. En av dessa sånger eller psalmer ger uttryck åt tacksamhet: ”En dag i dina gårdar är bättre än eljest tusen. Jag vill hellre vakta dörren i min Guds hus än dväljas i de ogudaktigas hyddor. Ty HERREN Gud är sol och sköld; HERREN giver nåd och ära; han vägrar icke dem något gott, som vandra i ostrafflighet.” — Ps. 84:11, 12.
Vi gör väl i att efterlikna Koras söners exempel och alltid uppskatta det som Jehova Gud har gett oss. Kora själv utgör ett varnande exempel för oss. När framtidsutsikterna verkar dystra måste vi vara försiktiga, så att stoltheten inte får övertaget över oss. Vi bör ödmjukt underordna oss vadhelst Jehova kan tillåta att vi får erfara och inte resa oss upp emot det. Vi bör aldrig låta motigheter få oss att klaga över vår lott i livet och göra upp planer för att bemäktiga oss det som inte rätteligen tillhör oss. Om vi kommer ihåg att det verkligen är en storslagen förmån att ödmjukt tjäna Gud oberoende av vilka omständigheter som kan uppkomma, undviker vi den fördärvbringande kurs som Kora följde och förblir, alldeles som Koras söner, i ett godkänt förhållande till Gud.