Frågor från läsekretsen

● Det förekommer ofta mycken diskussion om vad som är ”tillbörligt” och vad som är ”otillbörligt” i fråga om kläder. Kan vi verkligen ställa upp några regler beträffande detta? Om vi inte kan göra det, varför skall vi då bry oss så mycket om det? — USA.

Bibeln själv ger inte någon detaljerad beskrivning av vad som är ”tillbörlig” klädsel. Men å andra sidan ger den oss allt vi behöver för att vi skall vara fullt tillfredsställda i fråga om vad som är tillbörligt när det gäller våra kläder. På vilket sätt?

Redan i bibelns första bok får vi en norm. Skildringen där visar att frågan om klädsel inte innebar något problem för det första människoparet i dess syndfria tillstånd. Det var först sedan de syndat, då de började känna skam och skuld, som de klädde sig. Med vad? Skildringen säger att de sydde ihop fikonlöv för att ”skyla sina länder”. (1 Mos. 3:6, 7, NW) Är detta den norm som gäller för oss?

Nej, ty Gud menade uppenbarligen att dessa kläder inte var passande. Fastän Gud drev ut människoparet ur deras trädgårdsliknande hem såsom uppsåtliga överträdare av hans lag, fann han det i sin oförtjänta godhet lämpligt att förse dem med kläder. Första Moseboken 3:21 säger: ”Och Jehova Gud övergick till att göra långa klädesplagg av skinn åt Adam och åt hans hustru och till att kläda dem.” (NW) Det var alltså inte bara så att människans Skapare behandlade dessa människor med värdighet — trots att de var lagbrytare — utan på detta sätt gav han också en norm för människans klädsel.

Hur långa var dessa ”långa klädesplagg”? Det hebreiska ord som används här antas beteckna långa klädesplagg som når till knäna eller rentav till vristerna. Bemyndigar detta ett fördömande av varje klädesplagg som inte har tillräcklig längd för att komma just mellan dessa två punkter: knäna och vristerna? Nej, ty det skulle vara att försöka läsa in i uttrycket ”långa klädesplagg” en exakthet eller bestämdhet som helt enkelt inte finns där. Detta skulle kunna leda till gagnlösa resonemang för att avgöra om kläder når till undre delen av knäet, till mitten av det eller till övre delen av det och att något av detta skulle vara skiljelinjen mellan tillbörlig och otillbörlig klädsel. Det skulle vara att förfela huvudpunkten i den norm som är uppställd. Vad är den?

Huvudpunkten är att klädesplaggen var ”långa” i kontrast till de korta plagg som skulle skyla länderna. De skylde alltså inte bara en liten del av kroppen utan en stor del av den.

Det finns ingen orsak att tvivla på att de som därefter sökte behaga Gud i fråga om sin klädsel tog ledning av denna norm. I själva verket tycks det ha varit en allmän norm bland människorna. De vittnesbörd vi har beträffande klädstilar i forna tider bekräftar detta.

Det är uppenbart att denna norm upptogs i den kristna församlingen under första århundradet v.t. Aposteln Paulus skrev att kvinnor skulle ”pryda sig i välordnad klädsel, med blygsamhet och sinnets sundhet”. (1 Tim. 2:9, NW) Det grekiska ord (katastoleʹ) som här används för ”klädsel” betyder bokstavligen ”nedsänkande;, nedsläppande”. (Det enklare ordet stoleʹ syftar i huvudsak på ett långt, löst hängande klädesplagg; jämför Markus 16:5; Lukas 15:22; Uppenbarelseboken 7:9.) Hur sådana kläder än var utformade är det tydligt att de skylde kroppen väl.

Varför gav Gud denna norm? Det var utan tvekan till gagn för människan liksom allt som Gud gör. På grund av synden är människorna underkastade påverkan från sina passioner och får med lätthet böjelse för omoraliskhet. Människor som söker behaga Gud måste kämpa mot sina orätta böjelser i detta avseende. Genom den norm som Gud ställde upp när han klädde Adam och Eva hjälpte han i sin kärlek och godhet till att göra denna kamp något lättare.

Detta betyder inte att omständigheterna inte skulle kunna medge att man använder kläder av andra slag vid olika tillfällen. Vid vissa slag av arbeten skulle den vanliga långa dräkten vara opraktisk. Så skulle det till exempel vara för fiskare, och det var ju vad några av Jesu första lärjungar var. I samband med en del arbeten och även vid annan verksamhet (t. ex. simning), kunde det således finnas fog för att använda kortare kläder. (Jämför Johannes 21:3, 7.) Men på grund av vår egen erfarenhet måste vi medge att när betraktaren tydligt inser orsaken till och syftet med att sådana kläder används, då är verkan på honom inte densamma som när det inte finns något tydligt skäl till eller behov av att de används. Men det som Gud gjorde när han klädde Adam och Eva tjänar som en grundläggande norm till vägledning för oss. Och som det har påpekats kunde dessa kläder beskrivas som ”långa” snarare än som ”korta”.

Nu kan någon säga: Men om det inte ges några bestämda detaljer, hur skall vi då veta om kläder är blygsamma eller inte, om de är för korta eller för åtsittande eller på annat sätt anstötliga?

Guds ord skrevs för att förstås av människor med normal intelligens. Om en far säger åt sin son att inte slå sin lilla syster eller att inte skrika åt henne, uppfattar då pojken detta som att han inte ens skall röra sin syster eller tala med henne? Krävs det hög intelligens för att se skillnaden? Är det inte så att till och med ett barn vet när det helt enkelt ger en vänlig klapp i kontrast till ett slag som är avsett att skada eller om det talar normalt i kontrast till att skrika? Om vi kan förstå gradskillnaden i sådana frågor, varför skulle det då vara svårt för någon av oss att tillämpa bibelns normer när det gäller kläder och att veta om någonting är måttfullt eller extremt, välsittande eller åtsittande, blygsamt eller högfärdigt?

Om vi är osäkra, varför skall vi då inte ge akt på andra omkring oss? I en församling av sanna kristna finns det många människor som alldeles uppenbart ådagalägger Guds ande i sitt liv och visar verklig uppskattning av hans ords råd. Hur är våra kläder i jämförelse med deras?

I själva verket bör vårt främsta intresse när det gäller kläder vara att se till att vi uppfyller de två viktigaste föreskrifterna: kärlek till Gud och kärlek till vår nästa som till oss själva. Eftersom vi älskar oss själva, är det naturligt och tillbörligt att vi behagar oss själva i vårt sätt att klä oss. Men vi bör inte göra det på ett sådant sätt att vi inte samtidigt behagar andra. Även om vi hade rätt att klä oss på ett sådant sätt, skulle kärleken avhålla oss från att ignorera deras känslor och intressen. (1 Kor. 10:24; 13:4, 5; Fil. 2:4) I själva verket bör en stor del av den glädje vi får av kläder komma av känslan att andra finner vårt yttre tilltalande.

Det finns naturligtvis många människor i vår tid som tilltalas av det som är oblygt. Om vi klädde oss för att tilltala dem, skulle vi dra till oss deras uppmärksamhet — och till och med deras skamliga förslag. Det kunde leda till att vi råkade in i någonting sådant som otukt, äktenskapsbrott eller till och med homosexualitet. Ingen bör vara så naiv att han tror att det inte förhåller sig så. Vilka är det alltså som du, innerst inne, försöker behaga?

Lika stor betydelse har risken att uppegga någon annan till att falla i omoraliskhet. Kristus Jesus sade: ”Dessa små som tror på mig — om någon lockar en enda av dem till synd, för honom vore det bättre, att en kvarnsten hängdes om hans hals och han kastades i havet.” (Mark. 9:42, Hd) Var och en som bar kläder som var avsedda att uppväcka passion hos någon annan kunde bli skyldig till att locka en medkristen till synd. Betyder detta att Gud tillintetgör någon bara för att hans eller hennes kläder är för korta eller för åtsittande? Nej, det skulle snarare bero på att denna persons utmanande kläder hade sin grund i brist på kärlek till rättfärdighet och att de i stället visar att denna persons hjärta har kärlek till det som är ont i Guds ögon.

Ja, om Guds ord gav oss bestämda och detaljerade beskrivningar och regler för vad vi skulle ha på oss, då skulle hela denna angelägenhet förvandlas till en fråga om vi fogade oss efter detta eller vägrade att foga oss. Som det nu är utgör de regler Gud har gett oss ett prov som visar vad vi är inom oss, vad som finns i vårt hjärta och i samvetet som är förbundet med hjärtat, och vidare visar det hur stor omsorg vi har om andras andliga välfärd.

Hela frågan blir alltså reducerad till följande: Om du hade skäl att tro att dina kläder var anstötliga, inte bara för en eller två personer utan för många personer, i synnerhet för dem du älskar — din familj, dina bröder i tron — skulle du då ändra dig? Skulle du önska ändra dig? Och vad som är ännu viktigare: Om du hade skäl att tro att den inverkan ditt yttre har kunde vara till skada för andra på grund av de tankar det uppmuntrade i deras sinnen och hjärtan, skulle du då uppriktigt beklaga detta och vara snabb att rätta till det?

Det finns naturligtvis personer som kan ställa upp regler beträffande kläder. Vilka är det? Äkta män och fäder. Alla medlemmar av en mans familj bär hans namn, och det de gör inverkar på hans namn. Såsom det av Gud förordnade familjeöverhuvudet kan han med rätta utmönstra vissa kläder såsom anstötliga.

Tar vi hänsyn till det svåra arbete föräldrar har i vår tid när de försöker skydda sina barn mot den utbredda brottsligheten? Då kommer vi inte medvetet att urholka eller undergräva deras ansträngningar genom brist på omtanke beträffande våra kläders blygsamhet. Varför skulle vi göra deras svåra kamp ännu besvärligare?

Hur förhåller det sig med kretsen av äldste eller tillsyningsmän i en församling? Utöver de regler som finns i bibeln kan de inte ställa upp några regler beträffande vad församlingens medlemmar skall ha på sig. Men de kan göra bruk av sin kunskap, insikt och vishet när det gäller att avgöra om någon klart och tydligt utgör ett dåligt exempel eller inte med avseende på de skriftenliga principerna i fråga om klädsel. De kan besluta att inte ge en sådan person en framträdande ställning genom uppdrag som de ger åt andra för att de skall representera eller betjäna församlingen vid möten i församlingen. En sådan åtgärd skulle inte vägledas enbart av förkärlek och fördomar som en eller två personer ger uttryck åt utan av den bedömning som kretsen av äldste gör när man överväger eventuella betänkligheter som kan föras fram.

● Varför var det i den mosaiska lagen förbjudet att äta fett? — USA.

Enligt den lag som gavs åt israeliterna ansågs det att både blodet och fettet uteslutande tillhörde Jehova Gud. Lagen föreskrev: ”Detta skall vara en evärdlig stadga för eder från släkte till släkte, var I än ären bosatta: intet fett och intet blod skolen I förtära.” — 3 Mos. 3:17.

Blodet representerar en människas eller ett djurs liv. Av det skälet säger bibeln att ”själen” är ”i blodet”. (1 Mos. 9:4; 3 Mos. 17:11, 14) Eftersom endast Jehova Gud kan ge liv, tillhör livet eller det som representerar livet, nämligen blodet, med rätta honom.

Fettet betraktades som den bästa eller värdefullaste delen. Detta framgår tydligt av sådana bildliga uttryck som ”landets fetma”, ”det bästa [bokstavligen: fettet] av olja” och ”det bästa [bokstavligen: fettet] av vin och av säd”. (1 Mos. 45:18; 4 Mos. 18:12) Det är således tydligt att förbudet mot att äta fett tjänade till att inskärpa hos israeliterna att de ”första” eller bästa delarna tillhör Jehova, att de skulle frambäras inför honom som offer. Att äta fett betydde därför att olagligt tillskansa sig någonting som hade offrats åt Jehova. Det skulle ha varit ett intrång på hans rättigheter. Men om ett djur var självdött eller hade dödats av något annat djur, då kunde fettet användas för andra ändamål. — 3 Mos. 7:23—25.

Många bibelkommentatorer tror att budet om fett gällde bara djur som var godtagbara som offer. Men det finns tecken som tyder på att detta förbud mot att äta fett gällde fettet av alla djur. Föreskriften beträffande fett är förbunden med föreskriften beträffande blod. Och blodet av alla djur var förbjuden föda. (3 Mos. 17:13, 14; 5 Mos. 12:15, 16) Det är därför rimligt att bestämmelsen angående fett likaså omfattade fettet av alla djur.

Man kan också lägga märke till att kravet att blodet skulle rinna av på tillbörligt sätt inte betydde att varje spår av blod avlägsnades ur köttet och att den rest av blod som fanns kvar inte gjorde att köttet var olämpligt att äta. På liknande sätt förhåller det sig med fettet; förbudet mot att äta fett gjorde inte att kött med inslag av fett var olämpligt som människoföda.

Förbudet mot fett uteslöt naturligtvis inte att man födde upp eller gödde får eller boskap för att få människoföda. Skriften omnämner rentav ”gödda” djur. (1 Kon. 4:23) Med tanke på inskränkningen i bruket av fett som föda är det uppenbart att gödningen inte var avsedd att åstadkomma hela lager av fett, utan att djuren skulle bli välnärda, inte utmärglade.

I 5 Moseboken 32:14 sägs det att israeliterna fick ”fett av lamm”, men detta är ett bildligt uttryck. Det betecknar det bästa av hjorden (i likhet med uttrycket ”gräddan” av någonting). Orden i Nehemja 8:10: ”Gå och ät det feta” (NW) skall förstås på liknande sätt. ”Det feta” är ett bildligt uttryck för kraftig, aptitretande mat, som utan tvivel inbegriper smakliga rätter tillredda med vegetabilisk olja. I bibeln omtalas bakverk som kokades i ”flottyr”. Det var då inte fråga om animaliskt fett, utan det var vegetabilisk olja, ofta olivolja. — 3 Mos. 2:7, NW.

Till skillnad från vad som gäller förbudet beträffande blod, vilket har haft gällande kraft för hela människosläktet ända sedan floden på Noas tid, står de kristna i vår tid inte under den mosaiska lagens inskränkningar beträffande mat. (1 Mos. 9:4) Under inspiration skrev aposteln Paulus: ”Låten därför ingen döma eder i fråga om mat och dryck eller angående högtid eller nymånad eller sabbat. Sådant är allenast en skuggbild av vad som skulle komma, men verkligheten själv finnes hos Kristus.” (Kol. 2:16, 17) Likväl bör lagen beträffande fett påminna de kristna om att de alltid behöver ge sitt allra bästa åt Jehova Gud. (Ords. 3:9, 10) Detta bör komma till synes i varje del av den kristnes liv. Bibelns råd är: ”Vadhelst ni gör, arbeta på det av hela er själ, såsom för Jehova och inte för människor, ty ni vet att det är från Jehova ni skall få arvets behöriga belöning.” — Kol. 3:23, 24, NW.