Uppståndelsen — gäller den döda kroppar eller döda själar?

”Det skall bliva en uppståndelse.” — Apg. 24:15, NW.

1—4. a) Vilken tanke förefaller kanske några av Vakttornets läsare ny eller ovanlig? Och vilken erfarenhet av detta slag hade Paulus inför en domstol i Aten? b) Vad hoppas vi beträffande dessa läsare, och varför gör vi det?

DÖDA människors framtida liv är beroende av en uppståndelse för de döda. En sådan tanke förefaller kanske ny eller ovanlig. För de intellektuella medlemmarna av Greklands högsta domstol i forna dagar tedde den sig främmande. Dessa tillhörde Areopagens domstol, och inför dem stod en man som var anklagad för kätteri. Det var Paulus, en kristen apostel. Han talade till dem om en Gud som de frambar offer åt men som likväl var en okänd Gud för dem. Han var okänd för dem vad hans makt och förmåga och uppsåt beträffade, ty dessa domare kände endast till de hedniska grekiska filosofiska uppfattningarna. De blev fördenskull mycket förundrade, när Paulus framhöll vad slags domare denne Gud var genom att säga:

² ”Med sådana okunnighetens tider har Gud hittills haft fördrag, men nu bjuder han människorna, att de alla allestädes skola göra bättring. Ty han har fastställt en dag, då han skall ’döma världen med rättfärdighet’ genom en man, som han har bestämt därtill; och han har åt alla givit en bekräftelse härpå, i det att han har låtit honom uppstå från de döda.” — Se Apostlagärningarna 17:30, 31.

³ Hur dessa världsvisa domare i Aten i Grekland reagerade inför dessa ord, det omtalas i Apostlagärningarna 17:32—34, som lyder: ”När de hörde talas om att ’uppstå från de döda’, drevo somliga gäck därmed, andra åter sade: ’Vi vilja höra dig tala härom ännu en gång.’ Med detta besked gick Paulus bort ifrån dem. Dock slöto sig några män till honom och kommo till tro. Bland dessa var Dionysius, han som tillhörde Areopagens domstol, så ock en kvinna, vid namn Damaris, och några andra jämte dem.”

⁴ Det bör inte förundra oss om somliga, som läser om detta samtal, reagerar på samma sätt, men vi hoppas att några skall komma att handla såsom domaren Dionysius, Damaris och de andra som kom till tro. Ty om människor visar sig ovärdiga att få uppstå, vilket hopp finns det då för dem efter döden?

 5. Hade döda människor blivit uppväckta före vår tideräknings början? Anför bevis för svaret.

⁵ I forna dagar, innan Gud uppväckte den man, genom vilken han har bestämt att världen eller ”den bebodda jorden” (NW) skall dömas, hade människor blivit uppväckta från de döda. Vi läser om detta i den femtioåttonde boken i bibeln, nämligen i Hebréerna 11:35, där det talas om människor som hade tro på den allsmäktige Guden och hans makt och förmåga att uppväcka de döda: ”Kvinnor funnos, som fingo igen sina döda genom deras uppståndelse. Andra läto sig läggas på sträckbänk och ville icke taga emot någon befrielse, i hopp om en så mycket bättre uppståndelse.” En av dessa kvinnor var en fenicisk änka i staden Sarefat, vars son Guds profet Elia återförde till livet. Den andra var en kvinna i den israelitiska staden Sunem, vars unge son Guds profet Elisa uppväckte till liv. Längre fram, efter hur lång tid vet vi inte, dog dessa båda kvinnors söner på nytt, och nu väntar de, jämte andra medlemmar av människosläktet, på de dödas uppståndelse i en ny värld, där Gud skall ge dem möjlighet att leva för evigt på en paradisisk jord under Guds rikes styrelse. — 1 Kon. 17:8—24; 2 Kon. 4:8—37; Luk. 4:25, 26.

6, 7. a) Varför visste Paulus vad han talade om, när han stod inför Areopagens domstolsledamöter? b) Hur framhöll han också denna viktiga sanning för andra?

⁶ Vad den uppståndelse beträffar, som aposteln Paulus nämnde om, då han talade till domstolsledamöterna vid Areopagen i Aten, så ägde den rum för nitton hundra år sedan. Vid den tiden uppväckte Gud denne särskilt utvalde såsom en bekräftelse på att det skall komma en dag, då Gud skall döma den bebodda jorden i rättfärdighet. Paulus visste vad han talade om, ty han hade själv träffat samman med denne uppväckte, som själv uppgav för Paulus att han var Jesus Kristus, Guds Son. — Apg. 9:1—19.

⁷ Till följd av detta sammanträffande upphörde Paulus med att vara en förföljare av Jesu Kristi efterföljare och blev själv en av dessa efterföljare. Såsom en oskyldig människa hade Jesus Kristus dött genom att hans religiösa fiender burit hand på honom. Fördenskull uppväckte Gud, den Allsmäktige, honom från de döda och gav på så sätt en bekräftelse på att det skall komma en framtida domens dag, som de döda skall få gagn av genom att bli uppväckta. Det var inte bara för domstolsledamöterna vid Areopagen som aposteln Paulus underströk denna viktiga sanning, utan han framhöll den också i ett brev, i vilket han skrev: ”Nu har ... Kristus blivit uppväckt från de döda, förstlingen av dem som hava somnat in [i döden]. Ty eftersom döden är genom en människa, är också de dödas uppståndelse genom en människa. Ty alldeles såsom i Adam alla dö, så skola också i Kristus alla göras levande.” — 1 Kor. 15:20—22, NW.

 8. Hur kommer det sig att uppståndelsen är möjlig, men vilken fråga ställer kanske några av Vakttornets läsare beträffande behovet av en uppståndelse?

⁸ Uppståndelsen kan för oss döende människor tyckas vara något alldeles omöjligt, men den är något fullkomligt möjligt för Gud, den Allsmäktige. Han skulle inte betyga för människor att han skall göra något som han inte kan göra. En Guds ängel sade till Maria, Jesu moder: ”För Gud kan intet vara omöjligt.” Och Jesus själv har sagt: ”Vad som är omöjligt för människor, det är möjligt för Gud.” (Luk. 1:37; 18:27) Men till följd av vår oförmåga att fatta saker och ting till en början kan bibelns lära om en uppståndelse för de döda ge oss en del huvudbry. Någon kanske till exempel säger: ”Hur kan det bli en uppståndelse för de döda? Människosjälen är ju odödlig; den dör inte, och alltså finns det inga döda. Varför skall det då vara nödvändigt med en uppståndelse? Vad är det som skall uppväckas?”

 9. Vilket svar på denna fråga ger kanske den som tror på en välkänd religiös trosbekännelse?

⁹ En annan kanske menar att han har svaret på dessa frågor och genmäler: ”Ja, det är som du säger, själen är odödlig, och den behöver inte någon uppståndelse, ty själen lever vidare efter människokroppens död. Alltså är det kroppen som blir uppväckt, och denna kropp skall de uppståndna människorna antingen ta till himmelen, för att där leva i evig lycksalighet tillsammans med Gud, eller till ett brinnande helvete, för att där utstå evigt straff i flammande eld, som blivit tillsatt med svavel. I vår kyrka läser vi den apostoliska trosbekännelsen, och bland annat heter det i den: ’Vi tro på Gud Fader allsmäktig, himmelens och jordens skapare. Vi tro ock på Jesus Kristus, hans enfödde Son, vår Herre. ... Vi tro ock på ... syndernas förlåtelse, de dödas [eller enl. vissa formuleringar: kroppens] uppståndelse och ett evigt liv.’ Här har vi bevis.”

10. Men varför utgör denna trosbekännelse inte något bevis, och vilken fråga finner vi oss stå inför? Var kan vi få det enda godtagbara svaret?

¹⁰ Men till detta måste vi säga: Nej, detta utgör inte något bevis; ty denna trosbekännelse har inte skrivits av Jesu Kristi tolv apostlar. Den skrevs först tre hundra år senare.a Ingen människa kan genom att hänvisa till det som de inspirerade apostlarna och lärjungarna skrev i de tjugosju sista böckerna i bibeln bevisa läran om en uppståndelse för just den kropp, som de döda hade i dödsögonblicket. Alla kommer att medge det förnuftiga i den invändning som somliga människor kommer med, när de frågar: Hur kan man påstå att det finns några döda att uppväcka, och varför skulle det vara nödvändigt med en uppståndelse, om människosjälen inte kan dö utan lever vidare i den osynliga världen? Vi ser oss alltså stå inför den här frågan: Gäller uppståndelsen döda kroppar eller döda själar? Vad gäller den? Om vi skall bli helt tillfredsställda, måste vi låta den inspirerade bibeln besvara frågan.

Detta som kallas ”själ”

11. Vilkas uppfattningar beträffande ordet ”själ” måste vi fördenskull granska?

¹¹ De inspirerade bibelskribenterna, som var hebréer eller judar, och likaså Jesus, hade en viss uppfattning om ordet ”själ”. De hedniska icke-judarna hade sin uppfattning om det som de kallade ”själ”. Stämde dessa båda uppfattningar beträffande ordet ”själ” överens? Kristenhetens religiösa ledare i allmänhet förfäktar att de stämde överens, ty prästerna har lagt sig till med den hedniska läran om människosjälen och menar att den hör hemma i bibeln, som skrivits av hebréer och kristna hebréer. Men stämmer verkligen dessa båda uppfattningar överens?

12, 13. a) Vad har huvudredaktören för en ny engelsk översättning av Torah, som kommit ut nu i år, att säga om ordet ”själ”? b) Vad säger en ordbok som Brown, Driver och Briggs har givit ut om néfesch, i överensstämmelse med det tidigare nämnda uttalandet?

¹² I januari i år, 1963, utgav ett judiskt förlag, Jewish Publication Society of America, en ny översättning av bibelns fem första böcker, som på hebreiska kallas Torah och på grekiska Pentátevchos, dvs. de fem första böckerna skrivna av Guds profet Mose.b Innan denna nya översättning från den ursprungliga hebreiskan släpptes ut i marknaden, intervjuade en medarbetare vid New York Times översättningens huvudredaktör, dr Harry M. Orlinsky, som är professor i bibelkunskap vid Hebrew Union College i New York. Efter intervjun hade New York Times’ journalist bland annat följande att säga i tidningens nummer för 12 oktober 1962:

Ordet ”själ” har faktiskt inte använts i översättningen, sade dr Orlinsky, eftersom ”det hebreiska ord som det här är fråga om är ’nefesch’”.

”Andra översättare har tolkat detta ord till att betyda ’själ’, vilket”, sade han, ”är fullständigt oriktigt. Bibeln säger inte att vi har en själ. ’Nefesch’ är människan själv, hennes behov av mat, själva blodet i hennes ådror, hennes existens.”

¹³ Men vi skall inte låta denne hebreiske huvudredaktörs ord vara slutgiltiga, när det gäller denna sak. Låt oss också undersöka vad de som har utarbetat hebreisk-engelska ordböcker säger. Låt oss se vad den hebreisk-engelska ordboken A Hebrew and English Lexicon of the Old Testament, som grundar sig på Wilhelm Gesenius’ ordbok och har utgivits av tre präster, doktorerna Brown, Driver och Briggs, har att säga i den reviderade upplagan av år 1952. På sidan 659, spalt 2, under det hebreiska ordet Néfesch medger man ärligt nog i denna ordbok följande: ”2. Néfesch blir en levande varelse: genom att Gud inblåser neschamáh chajím i näsborrarna på dess basár; om människan i 1 Moseboken 2:7; antydningsvis också om djur i 1 Moseboken 2:19; så i Psalm 104:29, 30, jämför 66:9; människan är néfesch chajáh, en levande varelse som andas — 1 Moseboken 2:7; annorstädes néfesch chajáh alltid om djur — 1 Moseboken 1:20, 24, 30; 9:12, 15, 16; Hesekiel 47:9; ... 3. Néfesch ... är i synnerhet: a. en levande varelse, vars liv bor i blodet ... (alltså blod för offerändamål och förbud mot annat bruk av det; ...) ... c. Néfesch används om livet självt 171 gånger, om djur i Ordspråksboken 12:10 och om människan i 1 Moseboken 49:3c ...”c

14. Vad säger den ordbok, som Koehler och Baumgartner givit ut, om néfesch, och vad säger den i det sammanhanget om den ”grekiska uppfattningen om själen”?

¹⁴ För att vi skall ha mer än ett vittne i saken, så låt oss också ta reda på vad ordboken Lexicon for the Old Testament Books av L. Koehler och W. Baumgartner, 1953 års upplaga, har att säga. Denna ordbok ger definitioner på både tyska och engelska. På sidan 627, band 2, säger den under ordet Néfesch: ”den andhämtande kropp, som gör människor och djur till levande varelser 1 Moseboken 1:20, själen (i skarp kontrast till den grekiska uppfattningen om själen) vars säte blodet är 1 Moseboken 9:4f; 3 Moseboken 17:11; 5 Moseboken 12:23 (249 gånger): 3. néfesch chajáh levande varelse: 1 Moseboken 1:20, 24 (= djur) 2:19 ... 2:7, 9, 10, 16;...” 4. själ = levande varelse, individ, människa ... som dödar en människa 4 Moseboken 31:19, ... förgör liv, människor Hesekiel 22:27; ... 7. Néfesch andedräkt = liv (282 gånger) ... Och på sidan 628, spalt 1: ”Néfesch en död (har utvecklats från en människa) 3 Moseboken 21:1; 4 Moseboken 6:11; 9:10; 3 Moseboken 22:4; Haggai 2:14; 4 Moseboken 5:2; 9:6f; 19:11, 13 ...”

15. Vilken uppfattning om ordet ”själ” hade Jesus och hans apostlar antagit, och hur visar Paulus detta i 1 Korintierna 15:45?

¹⁵ Det skulle vara orätt av oss att bortse från de här anförda auktoritativa definitionerna bara därför att vi vill hålla fast vid det som förkunnas av ett trossamfund i kristenheten, åt vilket vi ger företräde. Det här sagda utgör den uppfattning om néfesch eller själen som Jesus Kristus och hans utvalda apostlar hade antagit. Vi i våra dagar bör också anta denna uppfattning, om vi önskar bevisa oss vara hans lärjungar och önskar förstå sanningen, som gör oss fria. (Joh. 8:31, 32) När aposteln Paulus till exempel i 1 Korintierna 15:45 talar om uppståndelsen, citerar han en vers från det andra kapitlet i bibeln, en vers som anger vad en människosjäl är, nämligen 1 Moseboken 2:7. I 1878 års svenska översättning lyder denna vers så: ”Och Herren Gud formade människan av jordens stoft och inblåste uti hennes näsa en levande anda, och så vart människan en levande själ.” Denna första människa kallades Adam, och han var en ”själ”.

16. Vad sökte Paulus inte bortförklara i motsats till lydelsen i 1 Korintierna 15:45 i den spanska översättningen Torres Amat Version av år 1943?

¹⁶ Lägg märke till att när aposteln Paulus talar om uppståndelsen och citerar 1 Moseboken 2:7, söker han inte bortförklara att den första människan, Adam, var en själ. Paulus säger inte att Gud i människans näsborrar inblåste en själ. Han ändrar inte på uttryckssättet för att det skall stämma överens med den grekiska uppfattningen om en själ eller psyché. En sådan ändring av uttryckssättet har man gjort i en spansk bibel, Torres Amat Version, som utkom år 1943 och har ett inledningsbrev av kardinal Copello från Argentina, ty den återger 1 Korintierna 15:45 så här: ”Den första människan, Adam, danades med en levande själ, den siste Adam, Jesus Kristus, har blivit fylld med en livgivande ande.”d

17. Hur visar Paulus alltså att han är av samma uppfattning som den hebreiske doktorn, när det gäller néfesch?

¹⁷ Aposteln Paulus skrev på allmängrekiska; och även om han använde det grekiska ordet psyché och inte det hebreiska ordet néfesch, så skrev han: ”Så är det ock skrivet: ’Den första människan Adam vart till en levande själ’; den siste Adam vart till en livgivande ande.” (1 Kor. 15:45, 1878) Aposteln Paulus är alltså av samma uppfattning som dr Orlinsky i våra dagar, vilken sade: ”Bibeln säger inte att vi har en själ. ’Néfesch’ [själen] är människan själv.” Paulus förfäktar också att en människosjäl inte är en ande utan att den är något annat än en ande. — Hebr. 4:12.

Dör människosjälen?

18. Dör djursjälar, och vilken fråga uppstår med avseende på människans själ?

¹⁸ De inspirerade bibelskribenterna kallar alla djuren, fåglarna, fyrfotadjuren, fiskarna, insekterna, för ”levande själar”, och dessa skapade varelser dör. I deras fall dör alltså ”själen”, dvs. néfesch eller psyché. Aha, men människan är en skapad varelse som står högre än dessa djur och är en skapelse åtskild och särskild från dessa djur. Och därför dör inte människans själ, eller hur? Om vi vill ha ett inspirerat, avgörande svar, skall vi då godta de förkristna grekiska filosoferna Pytagoras’ och Platons ord, eller skall vi godta Guds profet Mose och de andra inspirerade bibelskribenternas ord? Eftersom vi vill ha Guds auktoritativa svar, vänder vi oss till den inspirerade bibeln.

19. Hur visar den här tidigare citerade ordboken det berättigade i uttrycket ”död själ”?

¹⁹ Den här tidigare citerade hebreiskengelska ordboken riktade vår uppmärksamhet på ett antal verser i bibeln, i vilka det talades om en död néfesch eller själ. Om vi slår upp dessa verser i bibeln, så finner vi följande: I 3 Moseboken 21:1; 4 Moseboken 5:2; 6:6 har néfesch (det hebreiska ordet för ”själ”) översatts med ”någon död”, i 3 Moseboken 22:4 med ”en död” och i 4 Moseboken 6:11 med ”den döde”. Men vid översättningen av 4 Moseboken 5:2 har man i 1878 års översättning återgivit ordet néfesch med ”död kropp”, och i 4 Moseboken 6:6 återger Engelska auktoriserade översättningen det med ”kropp” i uttrycket ”död kropp”, dvs. — såsom Englishmans ordbok Hebrew and Chaldee Concordance of the Old Testament säger, på sidan 829b — ”ordagrant: död själ”. I 4 Moseboken 9:10 återges néfesch med ”en död”, ”ett lik” (1878), en ”död kropp” (AV). I 4 Moseboken 9:6, 7; 19:11, 13 och Haggai 2:14 omväxlar uttrycken ”en död” och ”någon död”. I 1878 års översättning omväxlar uttrycken ”ett lik” och ”liket av någon död”, men Engelska auktoriserade översättningen har här genomgående ”död kropp”.

20. Hur framgår det av denna ordbok om människosjälen kan tillintetgöras eller inte, och vilken sanning framhålls tydligt och klart i Hesekiel 18:4, 20?

²⁰ Dessutom hänvisar ordboken oss till 4 Moseboken 31:19, där det talas om dödandet av en néfesch eller själ, och till Hesekiel 22:27, där det talas om förgörandet av en néfesch eller själ. Dessa verser bevisar i sig själva att Guds skrivna ord lär att människosjälen är dödlig och att den dör. Men ingen vers i bibeln är klarare och tydligare, när det gäller denna sanning, än Hesekiel 18:4 (1878), där Herren Gud säger: ”Se, alla själar höra mig till, fadrens själ så väl som sonens. Mig höra de till. Den själ, som syndar, hon skall dö.” I vers 20 upprepas orden: ”Den själ, som syndar, hon skall dö.” (1878) Se också Hesekiel 13:19.

21, 22. Men ändrades då människosjälens omständigheter i och med det ”kristna Nya testamentet”, och vad har Jesus, Paulus och Filippus framhållit i denna sak?

²¹ Kanske några nu säger: ”Men i det kristna Nya testamentet har saker och ting ändrats, och det visar sig vara en kristen sanning att människosjälen inte dör utan är odödlig.”

²² Men så är det inte! Sade inte den kristne aposteln Paulus att ”den första människan Adam vart till en levande själ”? (1878) När Adam dog vid 930 års ålder och återvände till stoftet, därför att han var stoft till att börja med, dog alltså människosjälen. (1 Mos. 3:19; 5:5) När Jesus sade till sina tolv lärjungar att de inte skulle låta sig förskräckas av människor, hur uttryckte han sig då? ”Frukten icke för dem som väl kunna dräpa kroppen, men icke hava makt att dräpa själen, utan frukten fastmer honom, som har makt att förgöra både själ och kropp i Gehenna.” (Matt. 10:28) Och när Jesus den sista natten var tillsammans med sina apostlar i Getsemane örtagård, vad sade han då till dem? ”Min själ är djupt bedrövad ända till döds.” (Matt. 26:38; Mark. 14:34) Evangelisten Filippus visade genom att citera en del av den närliggande texten att han på Jesus tillämpade profetian i Jesaja 53:12, som lyder: ”Han utgav sitt liv [sin själ, Åk] i döden.” — Apg. 8:30—35.

23. Hur stämmer Jakobs och Uppenbarelsebokens ord överens med det som här har sagts?

²³ Lärjungen Jakob avslutar sitt brev med orden: ”Mina bröder, om någon bland eder har farit vilse från sanningen och någon omvänder honom, så mån I veta, att den som omvänder en syndare från hans villoväg, han frälsar hans själ från döden.” (Jak. 5:19, 20) Och i den allra sista boken i bibeln läser vi, i Uppenbarelseboken 16:3: ”Den andre göt ut sin skål i havet. Då förvandlades det till blod, likt blodet av en död människa, och alla levande varelser [själar, Åk] i havet dogo.”

24. Motsäger en del av bibeln det övriga i den, när det gäller själens död, och vilka ord i bibeln är inte förbundna med ”själ”?

²⁴ Några av oss har kanske hört talas om en man som för en del år sedan reste omkring i USA och höll bibliska föredrag och lovade sina åhörare en femdollarsedel för varje bibeltext de kunde visa honom som sade att människosjälen är odödlig. Han behövde naturligtvis aldrig ge någon ens en enda femdollarsedel, ty bibeln motsäger inte sig själv i denna sak, nämligen att människosjälen dör till följd av synden. Om vi undersöker Engelska auktoriserade översättningen av bibeln finner vi att på dess hundratals sidor förekommer ord som svarar mot de svenska ”odödlig, odödlighet, oförgänglig, oförgänglighet” endast sexton gånger, och dessa ord används ingenstans i Guds ord i förbindelse med människosjälen.e

25. Hur borde alla och envar känna sig, när vi framhåller dessa fakta från Guds ord, och varför?

²⁵ Varför blir vissa religiösa människor vreda och tillsluter sitt sinne, bara därför att vi framhåller dessa fakta beträffande själen från Guds sanningsord? Var och en borde i stället känna sig lycklig! Varför det? Därför att när döden inträder, dör människosjälen, och alltså finns det inte någon odödlig, medveten själ, som kan komma till ett hedniskt slag av helvete eller skärseld för att lida pina och kval i eld och svavel för evigt eller ens under en viss begränsad tid. Vetskapen om detta och därjämte om att det skall bli en uppståndelse för de döda bör göra alla som älskar Gud och människosläktet mycket glada. Det hjälper oss att klart och tydligt inse varför det måste bli en uppståndelse, om de människor som är döda skall få leva igen tillsammans med oss i en ny värld i ändlös lycka.

[Fotnoter]

I stället för ”död själ” eller ”själ” används i 4 Moseboken 6:6, 11; 19:13 orden ”död människa” och ”lik” och ”kropp” och ”människa”, enligt följande: ”Under hela den tid, som han har avskilt åt HERREN, skall han icke gå in där det finnes en död människa. Prästen skall ... bringa försoning å hans vägnar för den skuld som han ådrog sig genom liket. ... Vemhelst som rör vid ett lik, kroppen av en människa som har dött, och icke renar sig orenar HERRENS tabernakel; den människan skall avskäras från Israel.” (Kursiveringen av oss!)