med att göra allt utan knot och invändningar.” Gör verkligen så som aposteln förmanade oss: ”Fortsätt att hava fördrag med varandra och förlåta varandra villigt, om någon har orsak till klagomål mot en annan.” Om vi följer dessa råd, så blir samvaron behaglig och endräkten stor både inom familjekretsen och i församlingen. ”Se, huru gott och ljuvligt det är, att bröder bo endräktigt tillsammans.” — 1 Kor. 13:5; Kol. 3:13; NW; Ps. 133:1.

Vi måste undvika obetänksamma ord, när vi blir retade

21. Varför måste man vara ”sen till att tala”, i synnerhet när man retas till vrede, och vilket exempel visar det dåraktiga i att tala förhastat i vrede?

²¹ I synnerhet när den kristne eggas till vrede, måste han vara ”sen till att tala”. Annars kan dåraktigt, obetänksamt tal, som man ångrar, bli följden, ty i synnerhet när man blir retad gäller följande: ”Där många ord äro, bliver överträdelse icke borta; men den som styr sina läppar, han är förståndig.” Hur lätt det är att synda med tungan visar Mose exempel. De knotande israeliterna ”gåvo ... anledning till vrede vid Meribas vatten, så att det gick Mose illa för deras skull. Ty de förbittrade hans ande, och han började tala obetänksamt med sina läppar.” När israeliterna behövde vatten, befallde Jehova Mose att ta sin stav och frambringa vatten från en klippbrant. Mose gjorde det, men på grund av sin vrede mot de knotande israeliterna var han snar till att tala: ”Hör nu på, ni upprorsmakare! Är det från denna klippbrant som vi skola frambringa vatten åt eder?” Senare sade Jehova till Mose: ”Emedan ni icke visade tro på mig till att helga mig inför Israels söners ögon, därför skola ni icke föra denna församling in i det land som jag förvisso skall giva dem.” Det var ett högt pris att betala för obetänksamt tal. — Ords. 10:19; Ps. 106:32, 33 och 4 Mos. 20:10, 12, NW.

22. Varför kan man inte säga att Mose obetänksamma ord vållades av ett upproriskt eller högmodigt hjärta, och vilken lärdom får vi av detta?

²² Det var inte så att Mose var upprorisk i sitt hjärta. Nej, men i ett ögonblick av vrede var han snar till att tala. Resultatet härav var inte till Guds ära. Mose ord gav det intrycket att det var han och Aron som drog försorg om folket, men det var Jehova som hade sörjt för dem alla dessa år i öknen. Inte heller var Mose stolt och övermodig. ”Mannen Mose var mycket saktmodig, mer än någon annan människa på jorden.” Likväl syndade han med sin tunga. Till och med för den ödmjukaste bland Guds tjänare är det behövligt att bevaka sin mun: ”Den som bevakar sin mun, han bevarar sitt liv [sin själ, NW], den som vitt upplåter sina läppar, han drager över sig fördärv.” — 4 Mos. 12:3: Ords. 13:3, Åk.

23. Hur kommer Jakobs råd att hjälpa oss?

²³ Lägg alltså på hjärtat Jakobs råd: ”Var människa bör vara snar till att höra, sen till att tala, sen till vrede.” Det kommer att hjälpa dig att frambringa frukt som är godtagbar för Gud. Det kommer att hjälpa dig att bruka din tunga till Skaparens ära. Det kommer att hjälpa dig att utföra Guds vilja, som i Romarna 14:19 (NW) är uttryckt så här: ”Må vi alltså sträva efter det som leder till frid och det som är uppbyggande för oss inbördes.”

De kristna har alltid blivit missförstådda

De klagomål, som framställts mot Jehovas kristna vittnen över att dessa inte vill ta del i olika rörelser som är på modet och anses gagna mänskligheten, ljuder inte obekant för dem som känner till den första kristna tidens historia. Den antikristne författaren Celsus till exempel, som levde på 100-talet, ”anmodade dem enträget om att bistå kejsaren [Marcus Aurelius] i hans svåra uppgift att frälsa världen. Må de träda fram ur sin själviska isolering, må de bispringa hans rådsförsamlingar och även förena sig med hans här såsom officerare.” Ja, i likhet med de åt Gud överlämnade kristna i våra dagar var de kristna då på 100-talet föga omtyckta, därför att ”de vägrade att sluta sig till ett system som ansågs ha livsviktig betydelse för civilisationen”. — Foakes-Jackson: Eusebius of Caesarea.