Vår krigförings helighet

”Ty Jehova, din Gud, går omkring i ditt läger för att befria dig och för att överlämna dina fiender åt dig, och ditt läger måste visa sig vara heligt, så att han icke behöver se någonting oanständigt i dig och förvisso vända sig bort från att ledsaga dig.” — 5 Mos. 23:14, NW.

 1. Vad för slags krigföring har det varit för Jehovas vittnen, hur länge har den varat, och varför kommer de inte att överge den?

OM NÅGON är i krig, så är det Jehovas vittnen. (Jes. 43:10—12; 44:8) Under de gångna sex tusen åren har det funnits få om ens några århundraden, då friden inte störts av krig mellan sådana som kämpat med köttsliga vapen och då jorden inte färgats röd av de slagnas blod. Men för dessa Guds, den Högstes, vittnen har det varit en oavbruten krigföring, en livslång strid, en daglig kamp; ingen permission har beviljats dem av Honom som de har stridit för, det har inte förekommit några stillestånd, någon vapenvila, på alla de sex tusen åren. Med himmelsk hjälp har de kunnat uthärda intill nu, så att Jehovas vittnen den dag som i dag är alltjämt befinner sig på skådeplatsen, och striden fortgår. De kommer inte att uppge den, ty det är ett heligt krig de för, en helgad kamp de kämpar, mitt i en gudlös värld.

 2. Hur har denna världens nationer försökt få sina krig att te sig heliga, och varför?

² Intill nu har denna världens krigföring gått ut på att låta vapnen avgöra denna världens tvister med våld och blod. Människorna har alltid försökt ge en religiös innebörd och prägel åt denna världens krig. På det sättet försöker de rättfärdiga sina våldshandlingar och få den som tar del i striderna att känna sitt samvete fredat, att känna det som sin plikt mot sin gud att låna sig till striden och att tro att hans framtid kommer att bli välsignad och lycklig, därför att han har tagit aktiv del i krigets grymheter. Det har alltid varit en mänsklig sedvänja att vältra ansvaret för kriget på Gud och förklara, att det är hans vilja, och påstå att en krigare tjänar Gud och hans sak. Bland denna världens nationer har kriget omgivits av helgd, gjorts till en helig plikt.

 3. Vad vittnar om att kriget betraktades som en helig angelägenhet bland hedniska nationer, sådana som grekerna, romarna, filistéerna och babylonierna?

³ Att kriget betraktades som en helig angelägenhet, därom vittnar det förhållandet, att nationerna i forna tider hade sina krigsgudar. De stridslystna grekerna hade sin gud Ares och romarna sin gud Mars, och tempel var helgade åt dessa gudar. När filistéerna hade besegrat israeliterna och dödat kung Saul och tre av hans söner, ”plundrade [de] honom och togo med sig hans huvud och hans vapen och sände dem omkring i filistéernas land och läto förkunna det glada budskapet för sina avgudar och för folket. Och de lade hans vapen i sitt gudahus, men hans huvudskål hängde de upp i Dagons tempel.” (1 Krön. 10:9,10) Det var inte nog med att de hedniska nationerna gav sina gudar äran för sina segrar och förde sina krigstroféer till gudarnas tempel, utan de vände sig också till sina gudar eller de hemliga makterna för att få ledning och föreskrifter, innan de började ett fälttåg. Mot slutet av 600-talet före Kristus fann sig den babyloniske härskaren Nebukadnessar ställd inför ett val. Han befann sig i Palestina vid ett vägskäl, och den ena av vägarna ledde mot sydost i riktning mot den ammonitiska staden Rabba, den andra mot sydväst till Jerusalem. För att kunna träffa sitt val vädjade han till övermänskliga krafter. ”Ty konungen i Babel står redan vid vägskälet, där de båda vägarna begynna; han vill låta spå åt sig, han skakar pilarna, han rådfrågar sina husgudar, han ser på levern. I sin högra hand får han då ut lotten ’Jerusalem’, för att han där skall sätta upp murbräckor, öppna sin mun till krigsrop, upphäva sin röst till härskri, för att han där skall sätta upp murbräckor mot portarna, kasta upp en vall och bygga en belägringsmur.” (Hes. 21:20—22) Sedan Nebukadnessar så blivit ledd till ett avgörande som inte var hans eget, ryckte han med tillförsikt fram mot Jerusalem, i det han kände sig säker på att han utförde sin gud Marduks (eller Merodaks) vilja och skulle röna framgång. Jerusalem föll för honom på sommaren år 607 f. Kr., inte genom Marduks makt, utan därför att Jehova, den Gud som den otrogna staden hade övergivit, hade beslutit dess förstöring redan fyrtio år i förväg. — Jer. 1:1—3, 13—16.

 4. Hur Dereddes krigsmännen i överensstämmelse härmed, och hur betedde de sig gentemot sina gudar?

⁴ I överensstämmelse med de hedniska nationernas uppfattning om krigets helighet blev deras kämpar helgade för sina härnadståg. De drog åstad i sina gudars namn, de svor vid sina gudar, de bad till dem om seger, härens fälttecken och standar ansågs för heliga, ja, de blev till och med föremål för vördnadsbetygelser och dyrkan.

 5. Hur har, enligt Encyclopaedia Britannica, helighet varit förbunden med de världsliga nationernas, både de forntidas och de nutidas, militära standar och andra fälttecken?

⁵ Så här säger Encyclopaedia Britannica: Det framgår att olika förband inom den egyptiska hären hade sina egna särskilda fälttecken. Dessa utgjordes av sådana föremål som — efter vad man har orsak att tro — i människornas sinnen var förbundna med känslor av vördnad och hängivenhet. Heliga djur, båtar, emblem eller figurer, en tavla med en konungs namn på, symboler i form av solfjädrar eller vanliga fjädrar fästes i änden av en stav och brukades som fälttecken, och uppgiften att bära dem betraktades som en särskild förmån och ära. Något liknande tycks sedvänjorna hos assyrierna ha varit. ... Perserna bar en örn, fäst vid änden av en lans, och i egenskap av deras gudomlighet var också solen framställd på deras fälttecken, vilka tycks ha varit förfärdigade av något slags tyg, och dessa fälttecken bevakades med den största svartsjuka av de tappraste männen i hären. ... I senare tid var fälttecknens former mycket växlande; ibland sattes ett tvärstycke av trä i änden på ett spjut, ovanför det placerades bilden av en hand i silver, och nedanför befann sig runda eller ovala skivor med bilder av Mars eller Minerva eller längre fram i tiden porträtt av kejsare eller framstående härförare. ... De romerska fälttecknen bevakades med religiös vördnad i templen i Rom, och det romerska folkets vördnadsbetygelser för sina fälttecken stod i proportion till dess överlägsenhet över andra nationer i allt som rörde framgångar i strid. Det var inte ovanligt att en härförare gav order om att kasta in ett fälttecken i fiendens led för att därmed öka kraften i sina soldaters anfall genom att egga dem till att återta vad som för dem kanske var det heligaste på jorden. Den romerske soldaten svor vid sitt fälttecken. [När Jerusalem för andra gången förstördes, denna gång av romarna, på sommaren år 70 e. Kr., förde romarna sina fälttecken in i förgården till det åt Jehova Gud helgade templet och tillbad sina segerkrönta fälttecken som avgudar.] ... De tidiga flaggorna var nästan helt och hållet av religiös karaktär. ... Religionens hjälp tycks faktiskt alltid ha sökts för att skänka helgd åt nationsflaggor, och ursprunget till flera av dem kan spåras tillbaka till ett helgat baner, såsom i synnerhet är fallet med Frankrikes Oriflamme och Danmarks Dannebrog. ... Vilhelm Erövraren fick sitt baner sig tillsänt av påven.” — Band 10, elfte upplagan (1910), sid. 454, 455.

 6 Hur visar Encyclopedia Americana att dessa religiösa känslor lever kvar ännu i vår tid och har de nutida nationernas fanor och flaggor till föremål?

⁶ Att dessa religiösa känslor lever kvar ännu i denna sena tid, det framgår av vad som sägs i Encyclopedia Americana under underrubriken ”Respekt eller vördnad för flaggan”. Vi läser där: ”Flaggan, liksom korssymbolen, är helig. Många använder uttrycket ’flaggetikett’, men det är för svagt, för ytligt, och har en anstrykning av fint sätt i sällskapslivet. De regler och reglementen som rör människans inställning till nationella standar och fanor brukar starka, uttrycksfulla ord, sådana som ’tjänst för flaggan’, ’respekt för flaggan’, Vördnad för flaggan’, ’hängivenhet för flaggan’, ’uppträdande visa vi flaggan’. ... Att svära fanan trohet är en urgammal sed. ...” (Band 11, 1942 års upplaga, sid. 316) De första kristna vägrade att sluta sig till kejsarens här bl. a. på grund av den avgudadyrkan som var förbunden med den.

 7. Vad gjorde nationerna med sina anfallskrig, förutom att de omgav kriget i allmänhet med ett sken av helighet, och hur visar Jeremia, Jesaja och Joel detta förhållande?

⁷ Förutom att kriget på detta sätt omgavs med ett sken av helighet, helgade de hedniska nationerna bokstavligen denna form av våld, och bibeln använder mycket passande detta uttryck om de hedniska nationernas förberedelse för sina anfallskrig. Så här lyder orden i Jehovas egen profetia mot den till undergång dömda staden Babylon eller Babel, där angrepp med militär makt först förekom — under Nimrod — efter den alltomfattande floden i Noas dagar: ”Invigen [Helgen, AS, marg.] folk till strid mot det, båden upp mot det riken, både Ararats, Minnis och Askenas’, tillsätten hövdingar mot det, dragen ditupp med hästar som likna borstiga gräshoppor. Invigen [Helgen] folk till strid mot det: Mediens konungar, dess ståthållare och alla dess landshövdingar och hela det land, som lyder under deras välde. ... Ty nu fullbordas vad HERREN [Jehova] tänkte mot Babel: att han ville göra Babels land till en ödemark, där ingen skulle bo.” (Jer. 51:27—29) Sedan soldaterna genom förberedande religiösa ceremonier hade blivit helgade för kriget mot Babylon, omtalades de såsom invigda eller helgade. Genom sin profet Jesaja säger Jehova: ”Utsaga om Babel. ... Jag haver givit befallning åt mina invigde [hebr.: helgade], jag haver uppbådat mina hjältar i min vredes tjänst, och de jubla stolt. Hör ett dån på bergen likt dånet av ett talrikt folk; hör ett larm av församlade nationers riken: det är härskarornas Jehovah som mönstrar sin krigshär.” (Jes. 13:1—4, Myrberg) Och när Jehova uppfordrar nationerna i vår egen tid att rycka an mot honom och hans nya världs samhälle på jorden i det universella Harmageddonkriget, brukar Jehova återigen detta särskilda ord och säger: ”Kungören detta bland nationerna; helgen krig; väcken upp de mäktiga männen; må alla stridsmännen nalkas, må de komma fram.” (Joel 3:9, AS, marg.) Helgandet av kriget mot Jehova sker i överensstämmelse med ”denna världens gud”, ”denna tingens ordnings gud”, som är Satan, djävulen. (2 Kor. 4:4, NW) Det är alltså ett helgande åt en orätt sak. Att man anropar religionen om hjälp i denna oheliga, mot Jehova riktade rörelse är ingen garanti för att den skall ha framgång med sig och kommer inte att kröna den med seger.

Det teokratiska krigets sanna helighet

 8. Vem är den ende som kan göra ett visst handlingssätt till en helig plikt, och hur fick konung Saul i Israel veta av att detta också gällde krig?

⁸ Den levande och sanne Guden, den ende ”vilkens namn är Jehova”, är den ende som kan helga ett visst handlingssätt och göra det till en helig plikt och förmån. (Ps. 83:19, AS; 3 Mos. 20:8; 21:8, 15, 23) Det blotta faktum att han ger sitt bemyndigande till ett visst handlingssätt eller påbjuder det gör det till någonting heligt, som inte får kränkas genom olydnad mot föreskrifterna. Gäller detta också i fråga om krig? Ja. Och konung Saul, den förste mänsklige konungen över Israels nation, fick snart veta av att han vanhelgade sin heliga uppgift, när han hade blivit befalld av Jehova Gud att förgöra de fientliga amalekiterna men av egna själviska skäl inte till fullo utförde denna befallning. Hans olydnad var i själva verket upproriskhet och ett sätt att förmätet handla efter sitt eget huvud; det var som om han tjänade denna världens falska gudar och helgade sig åt deras tjänst genom spådom och någon övernaturlig makt och husgudar. Profeten Samuel sade till kung Saul: ”Lydnad är bättre än offer och hörsamhet bättre än det feta av vädurar. Ty gensträvighet är trolldomssynd [spådomssynd, AS, marg.], och motspänstighet är avguderi och husgudsdyrkan. Eftersom du har förkastat HERRENS [Jehovas] ord, har han ock förkastat dig, och du skall icke längre vara konung.” (1 Sam. 15:1—23) Jehova har aldrig helgat det krig som förts av någon världslig nation eller hednisk nation, vilken han inte har brukat till att verkställa sina domar. Nimrod, Babylons grundare och den förste som omtalas som en ”väldig jägare” eller en som företog krigiska fälttåg mot mänskligt byte, stämplas i Guds bok såsom en ”väldig jägare i opposition mot Jehova”; därför blev han aldrig helgad av Jehova Gud för sina aggressiva militära jakter, och inte heller har några av hans efterliknare blivit på detta sätt helgade. — 1 Mos. 10:8—11, NW; Josefos: Judarnas gamla historia, Band 1, kapitel 4, paragraf 2; också den Jerusalemiska targumen.

 9. Beskriver bibeln Jehova som en pacifist eller som något annat, och av vad slag är de krig som hans folk är bemyndigat att föra?

⁹ Jehova är ingen pacifist, utan enligt sitt eget uppsåt har han med all rättfärdighet tillgripit krig mot de fiender som har fört krig mot honom och hans folk. Han har aldrig förlorat ett slag, ty hans krigföring är helig och rättfärdig. Sedan han segrat över Egyptens krigiska härskaror genom att låta dem uppslukas i Röda havet, inspirerade han sin profet Mose till att sjunga: ”Jehova är en oförfärad stridsman. Jehova är hans namn.” (2 Mos. 15:3, NW) Han är den universelle Gud-Härskaren eller teokraten, och därför är hans krig, som han bemyndigar sitt folk att föra, teokratiska krig. De är i sanning helgade, heliga.

10. Vilken bok om krig existerade i överensstämmelse härmed redan på Mose tid, och med vilken händelse kan den ha börjat, och varför med den?

¹⁰ Redan på Mose tid, på 1400-talet f. Kr., existerade det som kallades för ”boken om Jehovas krig”. (4 Mos. 21:14, NW) Denna bok kan ha börjat med Abrahams krig mot de fyra förbundna angripande konungar, som hade tagit hans brorson Lot och dennes familj till fånga. Det sägs inte att Gud befallde Abraham att sätta efter fienden och återföra dessa fångar, men den seger som Abraham med sina 318 slavar och sina tre bundsförvanter vann över de mäktiga fientliga härskarorna kunde vinnas endast med Guds hjälp. Jehovas konungslige präst Melkisedek gav detta till känna. När han välsignade Abraham, då denne kom tillbaka efter att ha dräpt de nämnda konungarna, sade Melkisedek: ”Välsignad vare Abram av Gud, den Högste, av honom som har frambragt himmel och jord. Och välsignad vare Gud, den Högste, som har överlämnat dina förtryckare i din hand!” (1 Mos. 14:17—20, NW; Hebr. 7:1—10) Det krig som Abraham förde var teokratiskt; de fyra angripande konungarnas krig var däremot inte teokratiskt, om det också hade blivit helgat genom deras hedniska religiösa riter. Det var därför mycket lämpligt att Abraham gav en tiondel av allt bytet åt Melkisedek i dennes egenskap av representant för Gud, den Högste, Jehova, som hade stridit för sin vän Abraham.

11. Med vilket folk kom den teokratiska krigföringen särskilt i förgrunden, och från vilken tidpunkt, och vilket klassiskt uttryck angående detta uppstod?

¹¹ Den teokratiska krigföringen kom särskilt i förgrunden, när det gällde Abrahams efterkommande, Israels tolv stammar. För att befria dessa sin vän Abrahams avkomlingar från Egyptens förtryckande välde inlät sig Jehova inte endast i krig mot Farao och hans för den tiden förstklassiga krigsapparat utan också i ett gudarnas krig, ett krig mot de demongudar, som egyptierna dyrkade. Han sade: ”På alla Egyptens gudar skall jag verkställa domar. Jag är Jehova.” Sedan alla egyptiernas förstfödda, som var överlämnade åt gudarna, hade blivit dräpta av Jehovas mordängel den första påsknatten, år 1513 f. Kr., erkände Farao sig besegrad, och israeliterna tågade ut. Om detta är det skrivet: ”Under tiden höllo egyptierna på med att begrava dem som Jehova hade slagit ibland dem, det vill säga alla de förstfödda; och på deras gudar hade Jehova verkställt domar.” (2 Mos. 12:12; 4 Mos. 33:4; NW) Under alla de fyrtio år som Jehovas utvalda folk därefter var på vandring genom öknen till det utlovade landet stred han för dem. Sedan han hade fört dem in i det utlovade landet och under hela den tid som de hade domare, vilka Jehova uppreste som befriare, och därefter under Israels och Juda rike stred den ende sanne Guden för sin heliga nation, så att det klassiska uttrycket uppstod: ”Det var Jehova som stred för Israel.” — Jos. 10:14, 42, NW; 23:3, 10; 2 Mos. 14:14; 5 Mos. 1:30; Neh. 4:20.

12. a) Varför var det berättigat att ta del i sådan krigföring, och vari kunde det ligga synd i förbindelse därmed? b) Hur gav Jehova sitt stöd åt denna krigföring?

¹² Gud, den Högste, var fullt berättigad till att utkämpa alla dessa strider för sitt folk, ty han är rättfärdig i all sin verksamhet. Att han besegrade och förgjorde sina fiender och sitt folks fiender innebar att dom verkställdes på dessa motståndare, som förtjänade döden. Han befallde att hans folk skulle ta del i denna tillintetgörelse av de till undergång dömda syndarna, och han gjorde sitt folks krigföring teokratisk och brukade det som sina skarprättare. Det var ingen synd, inget moraliskt orätt i att Guds folk tog del i denna krigföring, ty den skedde i lydnad för hans vilja och bud. Liksom i kung Sauls fall skulle synden ligga i att inte utföra befallningarna till Guds behag, såsom det är skrivet i Jeremia 48:10: ”Förbannad den, som är försumlig i att uträtta Jehovahs verk, och förbannad den, som håller sitt svärd tillbaka från att utgjuta blod!” (Myrberg) Jehova bemyndigade inte sitt utvalda folk, israeliterna, till att gå till angrepp mot världen och upprätta ett världsvälde, men däremot befallde han dem att utrota de omoraliska, demondyrkande hedningarna ur det land som han hade lovat att ge sitt folk. Många var de underverk som han utförde för deras räkning, medan de lydigt fullgjorde dessa order beträffande teokratisk krigföring. Han understödde dem i striden.

13. Av vilken militär orsak fick israeliterna lida på olika sätt, och hur var en lydig deltagare i krigföringen en gynnad person?

¹³ Israeliterna fick lida i både fysiskt, religiöst, andligt och nationellt avseende, därför att de brast i kärleksfull, modig lydnad i fråga om att driva på med denna teokratiska krigföring, till dess landet bleve fullständigt rensat från de besmittande demondyrkarna och Guds vilja vore fullgjord. Den israelit som lydigt tog del i striden sades strida Jehovas strider. Det var inte bara ett uttryck för smicker, utan en verklig sanning, när kung Saul sade till jättedödaren David: ”Bliv mig allenast en tapper kämpe och strid Herrens [Jehovas, AS] strider.” (1 Sam. 18:17, 1878) Det var med gott förstånd som Abigail, kvinnan från staden Karmel, talade till samme David och sade: ”Herren [Jehova] skall göra åt min herre ett varaktigt hus, emedan min herre strider Herrens [Jehovas] strider.” (1 Sam. 25:28, 1878) Att vara en kämpe för Jehova är en hög ära och en välsignelse, och Jehova är med varje teokratisk kämpe. Guds välsignelse vilar över en sådan. I våra dagar finns det kristna kämpar för Jehova, och på sätt och vis ådagalägger de större mod än de israelitiska kämparna för Jehova gjorde, därför att dessa kristna vittnen för Jehova inte använder eller tillgriper köttsliga dödsbringande vapen, såsom de israelitiska stridsmännen gjorde, och de kommer inte att använda eller tillgripa sådana våldets vapen eller sätta upp några egna, enskilda truppstyrkor ens i striden vid Harmageddon, ”kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag”. Varför förhåller det sig så med dessa kristna kämpar för Jehova? Vi skall se.

Helgade krigare

14. Hur blev de som tog del i krigföringen beredda för den, på grund av den helighet som var förbunden med den, och vilket samtal mellan David och Ahimelek står i samband med denna fråga?

¹⁴ Den teokratiska krigföringen är någonting heligt, och de som har privilegiet att ta del i den blir helgade för den på grund av dess helighet. Eftersom denna krigföring är en helig tjänst, måste man träda in i och ta del i den i ett helgat tillstånd. Detta blir klart för oss genom Davids samtal med översteprästen Ahimelek i staden Nob, dit Gud Jehovas heliga ark hade blivit flyttad. Kung Saul hade blivit avundsjuk på David, därför att Jehovas välsignelse vilade över denne unge man i hans egenskap av kämpe för Jehova. Slutligen blev David tvungen att fly utom räckhåll för Saul för att undgå döden. Åtföljd av trogna unga män under en del av vägen kom han till Nob, hungrig och obeväpnad. Han ville ha mat åt sig själv och de unga männen, som han hade lämnat på en viss plats. David sade vidare till översteprästen Ahimelek: ”’Nåväl, vad har du till hands? Giv mig fem brödkakor eller vadhelst som finnes här.’ Och prästen svarade David: ’Jag har intet vanligt bröd till hands, men det finnes heligt bröd, om endast de unga männen hava avhållit sig från kvinnor.’ Och David svarade prästen: ’Kvinnor hava sannerligen hållits borta från oss såsom alltid när jag drager ut på ett krigståg; de unga männens kärl äro heliga, även när det är en vanlig färd; hur mycket mera måste då icke deras kärl vara heliga i dag? Så gav då prästen honom det heliga brödet, ty det fanns intet bröd där utom Närvarons bröd, vilket avlägsnas från platsen framför HERREN [Jehova] för att ersättas av varmt bröd på den dag då det tages bort.” — 1 Sam. 21:1—6, RS.

15. Hur visade Jesus, att helighet var någonting som måste tas i betraktande i detta sammanhang?

¹⁵ Herren Jesus visade att helighet var någonting som måste tas i betraktande här, när han bekräftade denna historiska händelse och sade: ”Hava ni icke läst vad David gjorde, när han och de män som voro med honom blevo hungriga? Hur han gick in i Guds hus och de åto framläggningsbröden, mat som det icke var lovligt för honom att äta, ej heller för dem som voro med honom, utan endast för prästerna?” (Matt. 12:3, 4, NW) Detta var orsaken till att Ahimelek först frågade, om David och hans unga män hade avhållit sig från kvinnor under åtminstone en dag, och David svarade att det hade de. Men på vilket sätt gällde det här helighet? Och vad innebar Davids svar med avseende på ett krigståg?

16. Varför skulle beröring med kvinnor å Davids och hans mäns sida ha gjort dem odugliga att äta skådebrödet, och varför betonade David deras renhet genom en jämförelse med ett krigståg?

¹⁶ Att männen hade avhållit sig från kvinnor betydde att de hade avhållit sig från könsumgänge med sina hustrur eller bihustrur. I vanliga fall var det ingenting orätt eller diskvalificerande i ett sådant tillbörligt umgänge. Men när ett särskilt tillfälle eller en tjänst krävde ceremoniell renhet, var en sådan förbindelse mellan en israelit och hans hustru inte på sin plats. Varför? Därför att efter detta umgänge var både mannen och hans hustru ceremoniellt orena intill följande afton. I den teokratiska lag som genom Mose gavs åt israeliterna var det skrivet: ”Ifall nu en man skulle hava en sädesutgjutning, så måste han bada hela sin kropp i vatten och vara oren intill aftonen. Och varje klädesplagg och varje skinn, varpå sädesutgjutningen råkar komma, måste tvättas med vatten och vara orent intill aftonen. Vad en kvinna angår, med vilken en man har samlag med sädesutgjutning, måste de bada sig i vatten och vara orena intill aftonen.” (3 Mos. 15:16—18, NW) Följaktligen skulle könsumgänge den dagen ha gjort David och hans män odugliga till att få det icke använda heliga skådebrödet att äta. Nu påstod David att det var i ett vanligt uppdrag som han den här gången var ute i konungens tjänst, men likväl sade han att han och hans män var ceremoniellt rena från sexuell beröring med sina hustrur och bihustrur, på samma sätt som om de skulle bege sig ut på ett krigståg. Om man skulle ut på ett militärt företag eller i krig, krävde detta att deltagarna helgades genom ceremoniell rening av sina ”kärl” eller fysiska organismer. Krigföringens teokratiska karaktär fordrade helighet av detta slag, om Guds välsignelse skulle vila över hären och seger förlänas dem som stred för Jehova. Det var en helig tjänst.

17. Hur skulle ett israelitiskt härläger bevaras rent, och varför?

¹⁷ Renhet i ceremoniellt, moraliskt och fysiskt avseende krävdes av det israelitiska läger som var inbegripet i teokratisk krigföring. Så här sade Jehovas lag till israeliterna: ”Ifall du skulle gå ut och slå läger mot dina fiender, så skall du avhålla dig från allt som är ont. Ifall det skulle råka i dig finnas en man som icke förblir ren, på grund av en pollution som inträffar om natten, så skall han gå utanför lägret. Han får icke komma in i lägret. Och det skall ske att han, när aftonen faller på, skall tvätta sig med vatten, och vid solnedgången får han komma in i lägret. Och en enskild plats skall vara till din tjänst utanför lägret, och du skall gå ut dit. Och bland din utrustning skall du hava en pinne till din tjänst, och det skall ske att du, när du hukar dig ned där ute, skall gräva ett hål med den och vända dig om och täcka över dina exkrementer. Ty Jehova, din Gud, går omkring i ditt läger för att befria dig och för att överlämna dina fiender åt dig, och ditt läger måste visa sig vara heligt, så att han icke behöver se någonting oanständigt i dig och förvisso vända sig bort från att ledsaga dig.” (5 Mos. 23:9—14, NW) Om Guds närvaro, som representerades av Jehovas ängel, skulle ledsaga hären ända till slutlig seger, måste lägret bevaras rent enligt teokratiska normer.

18. Hur skilde sig hedningarna från israeliterna både i sina läger och vid erövringar, och hur illustreras denna skillnad genom det sätt varpå hetiten Uria, kung Davids stridsman, handlade?

¹⁸ Jehovas teokratiska nations läger skilde sig därför från de hedniska härarnas. Hedningarna brukade ta kvinnor med sig, för att krigsmännen hos dem skulle kunna tillfredsställa sina begär, eller också fick soldaterna, när man hade erövrat en plats, fria händer att bemäktiga sig kvinnorna och våldta dem. (Jes. 13:16; Klag. 5:11; Sak. 14:2) Någonting liknande detta förhållande finner vi i dag, när vi läser eller hör om hur prostituerade följer efter härarna som ett bihang och hur befälhavarna avsiktligt sörjer för att det skall finnas bordeller i närheten, för att deras soldater skall få sexuell tillfredsställelse. I Israels teokratiska läger var detta förbjudet, därför att det krig som israeliterna var ute i var teokratiskt och alltså heligt och krävde helgelse av krigskämparna. Fördenskull var sexuell beröring med kvinnor, också med de egna hustrurna och bihustrurna, förbjuden för dem, och de avstod frivilligt därifrån. Detta var orsaken till att Uria, en hetit av en god vilja, när han av kung David blev hemkallad från slagfältet inte på aftonen gick till sitt hem i Jerusalem för att vara hos sin hustru. När kung David ignorerade de heliga fordringarna beträffande fälttåget och frågade Uria, varför han inte hade gått hem den kvällen, gav denne lojale stridsman följande teokratiska svar: ”Arken och Israel och Juda bo nu i lägerhyddor, och min herre Joab och min herres tjänare äro lägrade ute på marken: skulle jag då gå in i mitt hus för att äta och dricka och ligga hos min hustru? Så sant du lever, så sant din själ lever: jag vill icke göra så.” (2 Sam. 11:6—11) Uria ville förbli helgad för striden. Tills vidare skulle han alltså vara så som om han vore utan hustru. Det påminner oss om vad aposteln Paulus sade till de kristna: ”För övrigt, detta säger jag, bröder, den tid som återstår är förkortad. Hädanefter må de som hava hustrur vara såsom om de inga hade.” (1 Kor. 7:29, NW) Ibland kommer teokratiska plikter att kalla en kristen från hans hustrus sida, och han måste hörsamma kallelsen.

19. Vilket tillvägagångssätt krävdes, till gagn för den israelitiska härens helgd, beträffande fångna flickor, som israeliterna ville ha till hustrur, och varför blev en man som var förlovad med en flicka fritagen från krigstjänst?

¹⁹ Om israeliterna blev befallda att erövra en ort och döda männen och de kvinnor som inte var jungfrur, stod det dem inte fritt att våldta de flickor som blivit bevarade vid liv. Detta skulle ha varit att besudla hären, ty det hade varit att utöva otukt, omoraliskhet. Om någon israelit ville ha en fången flicka, kunde han inte ha förbindelse med henne omedelbart efter det att han hade tagit henne till fånga. Nej, utan han måste bevara sig helgad för teokratisk krigföring genom att följa den lag som sade: ”Ifall du skulle gå ut till strid mot dina fiender och Jehova, din Gud, har givit dem i din hand och du har bortfört dem som fångar och du bland fångarna har sett en kvinna med skön gestalt och du har fäst dig vid henne och tagit henne till din hustru, så skall du föra henne in i det inre av ditt hus. Hon skall nu raka sitt huvud och ansa sina naglar och lägga av sin fångenskaps dräkt och bo i ditt hus och begråta sin fader och sin moder en hel månad, och därefter skall du hava förbindelse med henne, och du skall taga henne i besittning såsom din brud, och hon skall bliva din hustru.” (5 Mos. 21:10—13, NW) Förrän fälttåget var över och dess helgd hade bevarats intill slutet, kunde denna sexuella förbindelse inte med Guds godkännande bli en verklighet. Om en man, som var inkallad till hären, var förlovad med en flicka, blev han befriad från sina förpliktelser gentemot hären för ett år, för att han skulle kunna bege sig hem och ta sin trolovade till äkta och få ett barn med henne och så få en avkomling och kunna bevara sitt namn vid liv. Det behövde då inte inträffa att han föll i striden barnlös. — 5 Mos. 20:7; 24:5.

20. Vad var av långt större vikt för lägret än någonting varigenom man skulle ha ådragit sig ceremoniell eller moralisk orenhet?

²⁰ Vad det gällde var att Jehova, segerns Gud, skulle bli hävdad och rättfärdigad. Att bevara lägret fritt från smälek i Guds ögon och värdigt att vinna seger genom Jehovas beständiga ynnest var av långt större vikt än någonting varigenom man skulle ha ådragit sig en ceremoniell eller moralisk orenhet och kränkt fälttågets helgd. Så förhåller det sig också med det heliga krig som kristna stridsmän för Jehova utkämpar i våra dagar. Naturligtvis gäller det lagförbund, som Jehova Gud genom Mose ingick med de forntida israeliterna, inte för den kristne i våra dagar, och därför krävs det inte av de kristna kämparna att de skall avhålla sig från umgänge med sina hustrur, därför att de är inbegripna i en helig krigföring. Icke desto mindre måste deras uppförande vara rent i moraliskt och andligt avseende. Att de avhåller sig från omoraliskhet och också från andligt äkten skapsbrott, som består i att vara en del av denna världen, måste svara mot denna kristna krigförings helighet. (Jak. 4:4) Vad som står på spel är deras andel i att hävda och rättfärdiga Jehova, och medvetandet därom utövar ett renande inflytande på dem och eggar dem till att vinnlägga sig om moralisk och andlig renhet.