Frågor från läsekretsen
● I Matteus 28:9 läser vi om de kvinnor, som mötte Jesus efter hans uppståndelse. Det heter där: ”Men se, då kom Jesus emot dem och sade: ’Hell eder!’ Och de gingo fram och fattade om hans fötter och tillbådo honom.” Motsäger inte detta direkt vad Jehovas vittnen lär om att man inte bör tillbedja Jesus?
De som tror på treenighetsläran och menar att Jesus är Gud eller åtminstone andra personen i den treenige Guden tycker inte om att höra Jehovas vittnen säga att det är oskriftenligt för den sanne Gudens tillbedjare att dyrka Guds Son, Jesus Kristus. För dem som tror på treenighetsläran är detta liktydigt med att förneka att man skall tillbedja Jehova Gud. Men vi vet att när Jesus befann sig i öknen och blev frestad av djävulen och uppmanad att utföra en handling av tillbedjan inför djävulen, på det att han skulle få alla denna världens riken ur djävulens hand, hänvisade Jesus till Femte Moseboken och sade: ”Gå bort, Satan; ty det är skrivet: ’Herren, din Gud, skall du tillbedja, och honom allena skall du tjäna.’” (Matt. 4:10) Med dessa ord förbjöd Jesus sina efterföljare att tillbedja honom.
Orden i Matteus 28:9 kan vid första påseendet tyckas utgöra en direkt motsägelse av vad Jehovas vittnen lär, men översättarna har naturligtvis önskat ge stöd åt sin uppfattning om treenigheten genom att återge det grekiska ordet här med ”tillbådo”. Det är emellertid intressant att lägga märke till hur En amerikansk översättning av Smith och Goodspeed återger Matteus 28:9. Det heter där: ”Och Jesus själv mötte dem och sade: ’God morgon!’ Och de gingo fram till honom och fattade om hans fötter och böjde sig ned till marken inför honom.” Nya Världens översättning av den Heliga skrift lyder: ”De gingo fram och grepo om hans fötter och betygade honom sin vördnad.” Att de på detta sätt böjde sig ned till marken för den uppståndne Jesus eller betygade honom sin vördnad betyder inte att de tillbad honom. Om det skulle ha gjort det, då skulle gudsmänniskor i forna tider ha kunnat förklaras skyldiga till att ha tillbett mänskliga skapelser, eftersom de bugade sig för sådana eller böjde sig ned inför dem. Vi får ju också veta att den ängel, som blev brukad till att förmedla uppenbarelsen till aposteln Johannes, hejdade Johannes, när han önskade tillbedja denne ängel, och uppmanade honom att tillbedja endast Gud. — Upp. 19:10; 22:8.
Det grekiska verbet i Matteus 28:9, som blivit återgivet med ”tillbådo”, är proskynéo. Detta grekiska verb förekommer i den grekiska Septuagintaöversättningen av de hebreiska skrifterna. Vi träffar på det i den grekiska Septuagintans återgivning av 1 Moseboken 23:7, som (enl. 1917 års sv. övers.) lyder: ”Men Abraham stod upp och bugade sig för landets folk, Hets barn.” Den av förlaget Samuel Bagster and Sons, Limited, i London utgivna publikationen The Septuagint Version, the Old Testament With an English Translation företer detta grekiska verb, proskynéo, i den grekiska Septuagintatexten, och i stället för att säga att Abraham tillbad folket i landet, Hets barn, säger den engelska översättning, som återger den grekiska Septuagintan, här i 1 Moseboken 23:7: ”Och Abram stod upp och betygade sin vördnad för folket i landet, för Chets söner.”
När de som tror på treenighetsläran hävdar att orden i Matteus 28:9 bevisar att vi måste tillbedja Jesus såsom en medlem av treenigheten, innebär detta följaktligen att dessa förfäktare av treenighetsläran bygger sina argument på en mycket svag grundval. I Helge Åkesons svenska översättning — liksom i Engelska auktoriserade översättningen, även kallad Konung Jakobs översättning — återges det grekiska verbet proskynéo genomgående med ”tillbedja”, även i Uppenbarelseboken 3:9, där Jesus — enligt 1917 års översättning — säger till sina efterföljare: ”Se, jag vill överlämna åt dig några från Satans synagoga, några av dem som säga sig vara judar, men icke äro det, utan ljuga; ja, jag vill göra så, att de komma och falla ned [tillbedja, 1878; Åk; Äldre sv. övers.; AV] för dina fötter, och de skola förstå, att jag har fått dig kär.” Vi förstår att de översättningar, som använder ordet ”tillbedja” i denna vers, är bristfälliga, ty inte ens treenighetslärans förespråkare hävdar att andra människor skall tillbedja Jesu efterföljare.
Även om Helge Åkesons översättning och Engelska auktoriserade översättningen genomgående återger ordet proskynéo med ”tillbedja”, så gör inte andra, moderna översättningar detta. Att man använder olika ord stämmer med den hebreiska texten. Det är det hebreiska verbet schachá som i den grekiska Septuagintan återges med verbet proskynéo, och det är just detta hebreiska verb som förekommer i 1 Moseboken 23:7. Engelska auktoriserade översättningen återger detta hebreiska ord, schachá, på ett tiotal olika sätt. I 1917 års svenska översättning har det återgivits med ”falla ned, trycka ned, buga sig och tillbedja”. I Helge Åkesons översättning återges det bl. a. med ”böja sig ned, buga sig, falla ned, tillbedja”. Dessutom har det i 1878 års svenska översättning återgivits med ”ödmjukt bedja om, böja knä” och i Äldre svensk översättning med ”nedfalla, bocka sig”. Eftersom det grekiska verbet proskynéo svarar mot det hebreiska ordet schachá, kan man med rätta återge proskynéo på olika sätt för att ange att det inte alltid avser tillbedjan, sådan tillbedjan eller dyrkan som man skall ägna uteslutande åt Gud, den Högste, Jehova. Det har också blivit återgivet på flera olika sätt i 1917 års svenska översättning, nämligen med ”giva hyllning, falla ned, betyga vördnad” förutom med ”tillbedja”.
När man arbetat med andra översättningar, t. ex. med En amerikansk översättning, har man också insett behovet av att göra detta även i Matteus 28:9. Weymouths översättning av de grekiska skrifterna, The New Testament in Modern Speech, återger Matteus 28:9 så här: ”Och sedan sågo de plötsligt Jesus komma dem till mötes. ’Frid vare med eder’, sade han. Och de kommo och fattade om hans fötter och böjde sig ned till marken inför honom.” The New English Bible, som utgavs år 1961, återger versen så här: ”Plötsligt stod Jesus framför dem på vägen. Han hälsade på dem, och de kommo fram och fattade om hans fötter och föllo ned raklånga inför honom.” Dessa såväl som andra översättningar visar således att det inte är rätt att återge proskynéo med ”tillbådo” i denna vers, såsom man har gjort i svenska översättningar och i Engelska auktoriserade översättningen. Det rätta återgivandet av Matteus 28:9 utgör alltså ingalunda någon motsägelse av Jehovas vittnens lära att det inte är Jesus som vi skall tillbedja, utan att vi uteslutande skall tillbedja Jehova Gud.
● Varför krävde den lag, som gavs åt Mose, att vittnenas hand först skulle lyftas mot en individ som dömts till döden, och har detta någon tillämpning på oss, eller kan vi hämta någon lärdom därav i våra dagar?
Beträffande dem som dömdes till döden vid en domstol i Israel säger 5 Moseboken 17:5—7: ”Så skall du ... stena den skyldige till döds. Efter två eller tre vittnens utsago skall han dödas. ... Först skall vittnenas hand lyftas mot honom för att döda honom och sedan hela folkets hand: du skall skaffa bort ifrån dig, vad ont är.”
Det var inte bara domarna och de äldste i nationen som var ansvariga för att rensa undan det som var ont, utan alla i Israel skulle vara nitiska för den sanna gudsdyrkan, angelägna om att se till att ingen smälek drogs över Guds namn, så att organisationen förblev ren och undgick samhällsfördömelse. Vittnena måste visa sitt nit genom att ta ledningen vid verkställandet av domen. Sådant nit visade leviterna, när de stod emot sina israelitiska bröder som utövade kalvdyrkan vid Sinai, och leviten Pinehas, när han dödade simeoniten Simri vid det tillfälle då 24.000 israeliter dog för sin omoraliskhets skull i förbindelse med Baal-Peor. (2 Mos. 32:25—29; 4 Mos. 25:6—9) Det krävdes av föräldrar att de skulle föra en halsstarrig, oförbätterlig son till domarna och inte skydda honom för dödsdomen. Om någon blev en falsk profet eller en avfälling, skulle kärleken till Jehova Gud och lojaliteten mot honom och hans organisation till och med gå före de krav, som de innerligaste naturliga banden skulle kunna ställa, t. ex. de band som förenar föräldrar med en son eller en dotter. — 5 Mos. 21:18—21; 13:6—11.
Föreskriften hade också med en annan princip att göra. Det var en sak att bära vittnesbörd emot en individ inför domstolen men en helt annan sak att vara den som verkställde domen, den som i verkligheten utgöt individens blod. Detta borde komma ett vittne att tänka sig noga för, innan han eller hon avgav sitt vittnesmål. En människa måste vara mycket förhärdad för att kunna vittna falskt med vetskap om att hon skulle vara den första som gick till verket för att döda mannen eller kvinnan.
Om någon ondska utövas av någon i den kristna församlingen i våra dagar, har likaså församlingens dömande kommitté ansvaret att undersöka saken och vidta uteslutning för att rensa bort det onda. Men var och en i församlingen bör lika nitiskt verka för församlingens renhet och goda anseende inför Jehova, även om den skyldige skulle stå vederbörande lika nära som en son eller en dotter. Var och en bör vara angelägen om att avge vittnesmål om vad han känner till i saken och inte undanhålla upplysningar eller bevis för vissa familjebands skull eller för vänskaps skull. Han bör finna sig i kommitténs dom och understödja dess åtgärd. — Sak. 13:3.
Det är också en annan lärdom vi får. Vi bör vara mycket noga med att vårt vittnesmål är sannfärdigt och inte falskt eller tvivelaktigt. Vi bör inte låta fördomar eller förutfattade meningar förmå oss att avge ett falskt, förhastat, vårdslöst eller inexakt vittnesmål. Vi måste stå till svars inför den store domaren, Jehova Gud. Ty vi måste komma ihåg att enligt Guds lag till Israel fick den som vittnade falskt utstå det straff som han hade ämnat att den människa skulle få lida, mot vilken han burit falskt vittnesbörd. — 5 Mos. 19:18—20.
Denna lag, som gavs åt Israel, kan vi sålunda tillämpa på vår moderna tid. Principen att man skall nitälska för det som är rätt, för den rena tillbedjan av Jehova, gäller oss, och det gör även principen att man skall vara sanningsenlig, mycket försiktig och noggrann, när man avger vittnesmål, ty vi måste tänka på att vi befinner oss inför den store domaren, Jehova, som dömer oss efter de ord vi talar vid ett sådant tillfälle. — Matt. 12:36, 37.
● Skall vi av det som sägs i boken ”Babylon the Great Has Fallen!” God’s Kingdom Rules! (”Det stora Babylon har fallit!” Guds rike härskar!) dra den slutsatsen att den stora vedermöda, som omtalas i Matteus 24:21, 22, bara avser det som händer vid Harmageddon?
På sidorna 629 och 630 i boken ”Babylon the Great Has Fallen!” God’s Kingdom Rules! sägs det: ”Eftersom det sjuhövdade, tiohornade vilddjuret och den falske profeten är symboler, blir de omnämnda separat, åtskilda från ’konungarna på jorden med sina härskaror’. När dessa symboliska ting blir uppbrända, kommer all världslig enhet inom de politiska organisationerna och alla politiska allianser att bryta samman inför den segerrike ryttaren på den vita hästen. Det kommer att bli vild förvirring och upplösning, såsom andra profetior förutsäger. När Jesus Kristus var här på jorden, förutsade han detta med orden: ’Då skall det bliva ”en stor vedermöda, vars like icke har förekommit allt ifrån världens begynnelse intill nu”, ej heller någonsin skall förekomma. Och om den tiden icke bleve förkortad, så skulle intet kött bliva frälst; men för de utvaldas skull [kvarlevans av de 144.000 som alltjämt befinner sig på jorden] skall den tiden bliva förkortad.’”
I detta och de närmast föregående styckena dryftar boken bara den slutliga delen av den period som kallas ”en stor vedermöda”. Detta innebär emellertid inte att den stora vedermödan skulle inträffa först vid Harmageddon. Nej, ty i följande stycke, på sidan 630, heter det: ”Vid Harmageddon, där den stora vedermödan når sin höjdpunkt, kommer konungarna och deras härskaror och de som har ’vilddjurets’ märke alla att bli ’dräpta’ genom att dödsdomen, som likt ett ’långt svärd’ (NW) utgår ur den segerrike konungarnas konungs mun, går i verkställighet.”
Lägg märke till att det sägs att ”den stora vedermödan når sin höjdpunkt” vid Harmageddon. Ordalydelsen visar alltså att även om det här talas om den slutliga delen av den stora vedermödan, så utesluter inte detta att det har förekommit en annan del före Harmageddon.
Framställningen i boken avser följaktligen inte någon ny tanke beträffande Matteus 24:21, 22, såsom att orden där vore tillämpliga bara på Harmageddon. De har en tvåfaldig tillämpning, först på den vedermöda Jehova vållade Satan och hans organisation när Jehovas Son, Kristus Jesus, stred mot Satan och hans demoner i himmelen, vilket började år 1914. Denna vedermöda för Satan och hans organisation avbröts år 1918, för att det skulle bli tillfälle att församla Jehovas smorda kvarleva. Den andra tillämpningen, den som boken hänsyftar på, är återigångsättandet av den stora vedermöda som drabbar Satan och hans organisation, vilket sker vid Harmageddon.