Fjärde Moseboken uppmanar oss att visa respekt för Jehova
JEHOVA GUD förtjänar att hans tillbedjare visar honom obetingad respekt. De måste lyda honom och lojalt samarbeta med hans förordnade tjänare. Hur fint betonas inte detta i Fjärde Moseboken i bibeln!
Denna boks andra namn, Numeri, grundar sig på de båda folkräkningarna av Israel, som finns upptecknade i kapitlen 1—4 och i kapitel 26. Fjärde Moseboken skrevs av Mose på Moabs hedar år 1473 f.v.t., och den omfattar i huvudsak 38 år och 9 månader och går tillbaka till år 1512 f.v.t. — 4 Moseboken 1:1; 5 Moseboken 1:3.
De händelser som finns nedtecknade i de tre delarna i Fjärde Moseboken inträffade vid Sinai berg (1:1—10:10) och därefter i öknen (10:11—21:35) och på Moabs hedar (22:1—36:13). Men vad kan dessa händelser lära oss? Finns det principer i Fjärde Moseboken, som Jehovas vittnen i våra dagar kan ha nytta av?
Dess innehåll ökar respekten för Gud
Israeliterna har befunnit sig vid foten av Sinai berg i omkring ett år, när Jehova befaller Mose att företa en folkräkning. Alla män, utom leviterna, som är 20 år gamla och mer inmönstras, och antalet av dem uppgår till 603.550. I stället för de förstfödda tar Gud leviterna för tjänst vid tabernaklet. De får anvisningar om marschordningen, i vilken Juda, den folkrikaste stammen, skall ta ledningen. På Guds befallning inmönstras därefter leviterna och får i uppdrag att utföra heliga sysslor. — 4 Moseboken 1:1—4:49.
Efter det att Jehova har gett befallningar om karantän ger han bland annat lagar som gäller fall av svartsjuka i samband med hustrulig otrohet och löften gjorda av nasirer. Därefter kommer vissa detaljer i samband med tjänsten vid tabernaklet. Vid uppsättandet av tabernaklet och altarets invigning hade stammarnas hövdingar kommit med dyrbara offergåvor. Mose lät göra ljusstaken efter det mönster, som Jehova hade visat honom i en syn. När dess lampor var tända och leviterna var renade, kunde de börja tjäna. — 4 Moseboken 5:1—8:26.
Anvisningar angående påsken repeteras. En mirakulös molnsky över tabernaklet visar när man skall slå läger och bryta läger. Folket slår läger och bryter upp ”efter Herrens [Jehovas] befallning”. För att sammankalla menigheten och för andra ändamål skall man använda två silvertrumpeter. — 4 Moseboken 9:1—10:10.
På tjugonde dagen i andra månaden i andra året efter uttåget ur Egypten börjar molnskyn ovan tabernaklet att röra sig, och Israel är på marsch. Man börjar utan orsak knota. Vid ett sådant tillfälle ropar man efter kött, men lystnaden gör sig gällande, när Jehova ger dem vaktlar. Mirjam och Aron knotar mot sin bror Mose, och som straff blir Mirjam tillfälligtvis slagen med spetälska. Hur bör inte detta få oss att visa respekt för gudagiven myndighet! — 4 Moseboken 10:11—13:1.
Tolv spejare skickas till det utlovade landet, och 40 dagar senare återvänder de med härliga frukter. Men tio av spejarna gör så stor affär av invånarnas storlek och av deras befästa städer att de modfällda israeliterna vill återvända till Egypten. De trogna spejarna Josua och Kaleb söker förgäves att uppmana dem att utöva tro på Jehova. När folket talar om att stena Mose, Aron, Josua och Kaleb, säger Gud att han skall slå och förgöra hela nationen. Men Mose lägger sig ut för den, och Jehova bestämmer att folket skall vandra i öknen i 40 år, tills alla de som är 20 år och mer har dött. Josua, Kaleb och Levi stam är de enda undantagen. Därefter försöker israeliterna att invadera det utlovade landet, bara för att lida ett svidande nederlag. — 4 Moseboken 13:2—14:45.
Därefter ges olika lagar angående offer, sabbaten och användandet av hörntofsar på kläder. Sedan talar Kora, Datan, Abiram, On och 250 hövdingar emot Mose och Aron. Vad blir resultatet av denna allvarliga brist på respekt? Jehova förintar Kora och de 250 med eld, medan däremot de andra rebellerna förgås, när jorden öppnar sig och uppslukar dem och deras familjer och ägodelar. Redan följande dag knotar israeliterna mot Mose och Aron, och för denna brist på respekt dör 14.700 i en hemsökelse från Jehova. För att få slut på knotandet och visa att han har utvalt Levi stam låter Gud Arons stav grönska. Därefter kommer föreskrifter angående prästernas och leviternas sysslor och renandet av folket från sådant som orenade dem. — 4 Moseboken 15:1—19:22.
I Kades ropar man efter vatten. Eftersom Mose och Aron inte håller Jehova helig genom att ge honom äran för att genom ett underverk ha sörjt för vattnet, får de beskedet att de inte skall få komma in i det utlovade landet. Folket bryter upp från Kades och kommer till berget Hor, där Aron dör och hans son Eleasar görs till överstepräst. Därefter besegrar israeliterna kungen i Arad. Senare talar de mot Gud och Mose, och denna gång sänder Jehova giftiga ormar bland dem som straff. De som blir bitna blir botade bara om de tittar på en kopparorm, som Gud säger till Mose att tillverka och sätta upp på en stång. Därefter besegrar Israel den amoreiske kungen Sihon och Og, kungen i Basan, och de intar deras länder. — 4 Moseboken 20:1—21:35.
Sedan berättas det om händelser på Moabs hedar. Den moabitiske kungen Balak lejer Bileam för att förbanna israeliterna, men i stället välsignar han dem tre gånger. Bileam medverkar till att få Baalsdyrkande kvinnor att förföra israeliterna till att begå sexuell omoraliskhet och avgudadyrkan. Jehova förintar 24.000 syndare, innan Pinehas får hemsökelsen att upphöra genom att avrätta en omoralisk israelitisk man och en midjanitisk kvinna. — 4 Moseboken 22:1—25:18; 31:15, 16.
Efter ännu en folkräkning skapas ett prejudikat, när det gäller döttrars rätt till arvedel, Mose betraktar det utlovade landet och insätter Josua i ämbetet som sin efterträdare. Det ges föreskrifter om dagliga offer, sabbatsoffer, nymånadsoffer och årliga offer och också om givande av löften. Därefter tar man hämnd på midjaniterna för deras medverkan i att få israeliterna att synda mot Gud. — 4 Moseboken 26:1—31:54.
Rubens, Gads och Manasses stam får sina arvedelar öster om Jordan under förutsättning att de tar del i att erövra landet väster om floden. Därefter kommer en uppräkning av israeliternas alla lägerplatser från Egypten till Moabs hedar. Sedan får israeliterna befallningar som har att göra med hur de skall utskifta det utlovade landet. De skall bland annat förstöra alla tillbehör till falsk religion och fördriva landets inbyggare. Landets gränser anges, hövdingar utses som skall hjälpa Josua och Eleasar att utskifta det, och leviterna blir tilldelade 48 städer. Sex städer skall utses till fristäder, och det ges anvisningar om hur man behandlar fall som gäller ouppsåtligt dråp och mord. Slutligen ges det lagar angående arvtagerskors giftermål. — 4 Moseboken 32:1—36:13.
Det som gör intryck på dig när du läser Fjärde Moseboken är kanske den tonvikt den lägger vid att visa respekt för Jehova och dem som har blivit förordnade att bära ansvar bland hans folk. Men det är kanske vissa saker du undrar över. Följande frågor och svar kan därför vara av intresse.
Händelser vid Sinai berg
● 5:11—31 — Vad hände egentligen med en hustru, som gjort sig skyldig till äktenskapsbrott?
Vattnet i sig självt förorsakade inget lidande. Men det dracks inför Jehova, som visste om kvinnan var skyldig till äktenskapsbrott eller ej. Om hon var det, skulle han få hennes buk att svälla upp och hennes höfter att förvissna. Höfterna används tydligen här som en omskrivning för fortplantningsorganen. (Jämför Första Moseboken 46:26.) ”Förvissna” antyder att dessa organ förtvinade och gjorde en befruktning omöjlig. Detta stämmer med det förhållandet att om kvinnan var oskyldig, så skulle hennes man göra henne gravid.
● 8:25, 26 — Är principen i lagen om att leviter skulle dra sig tillbaka från sin tjänst tillämplig på Jehovas folk i våra dagar?
Prästerna assisterades av alla kompetenta män ur de tre levitiska huvudsläkterna. Med tiden skulle leviterna komma att bli talrika, men antalet tillgängliga tjänster vid helgedomen var begränsat. Så det var utan tvivel både av hänsyn till åldern och för att förhindra att man blev för många om sådana uppgifter som Jehova gav anvisningar om att levitiska män vid 50 års ålder skulle dra sig tillbaka från obligatorisk tjänst, även om de fortfarande kunde hjälpa till frivilligt. Men detta uppställer inte någon regel för de andliga israeliterna och deras följeslagare, eftersom de inte är under lagen. (Romarna 6:14; Efesierna 2:11—16) Om en kristen på grund av hög ålder inte kan sköta en viss uppgift, så kan han få en tjänst som han kan utföra. För Jehovas vittnen finns det inte någon avgång från predikandet av de goda nyheterna om Riket.
Att vandra från plats till plats
● 12:1 — Varför talade Mirjam och Aron illa om Mose för hans etiopiska (kusitiska, NW) hustrus skull?
Detta var mer än en invändning mot Mose hustru. Det verkliga motivet var ett begär efter större makt, särskilt för Mirjams del. Mose hustru, Sippora, hade varit borta men hade återförenats med honom, och Mirjam var rädd för att hon skulle bli ersatt som lägrets första dam. (2 Moseboken 18:1—5) Hon fick därför Aron att göra gemensam sak med sig, när det gällde att kritisera Mose för att ha gift sig med en kusitiska och i att ifrågasätta hans unika ställning inför Gud. Jehova tuktade både Mirjam och Aron för detta, men det förhållandet att endast hon drabbades av spetälska kan tyda på att det var hon som satte i gång det hela. Arons rätta inställning visar sig i att han bekänner sin synd och vädjar om barmhärtighet för den spetälska Mirjam. (4 Moseboken 12:10—13) Vad Sippora beträffar, så var hon dotter till midjaniten Reguel. (1 Moseboken 25:1, 2; 4 Moseboken 10:29) I Habackuk 3:7 jämställs ”Midjans land” med Kusan, vilket tydligen är ett annat namn för Midjan eller avser ett grannland. Vissa arabiska stammar kallades dessutom för kusi eller kushim. Det verkar därför vara så att ”kusitisk” inte var begränsat till Hams avkomlingar genom Kus, utan också användes om vissa invånare i Midjan. Sippora kunde därför kallas för en kusitiska.
● 21:14, 15 — Vad var ”boken om Herrens [Jehovas] krig”?
Detta var utan tvivel en tillförlitlig historisk redogörelse om Jehovas folks krig. Den kan ha börjat med Abrahams framgångsrika aktion mot de fyra kungar som tillfångatog Lot och hans familj. (1 Moseboken 14:1—16) Bibeln hänvisar till olika icke inspirerade skrifter, av vilka somliga användes som källmaterial av inspirerade bibelskribenter. — Josua 10:12, 13; 1 Kungaboken 11:41; 14:19, 29.
På Moabs hedar
● 22:20—22 — Varför upptändes Jehovas vrede, när profeten Bileam följde med Balaks män? Han hade ju själv sagt till honom att göra det.
Jehova hade sagt till Bileam att han inte kunde förbanna israeliterna, men den girige profeten gick ändå för att göra det för att få lön av den moabitiske kungen Balak. (2 Petrus 2:15, 16; Judas, vers 11) Av den orsaken upptändes Guds vrede mot Bileam. Jehova var naturligtvis emot allt förbannande av Israel. Men precis som Kain struntade Bileam halsstarrigt i Guds vilja. (1 Moseboken 4:6—8) När Jehova hade förändrat varje planerad förbannelse till en välsignelse, fick Bileams halsstarrighet honom att föreslå Balak att använda moabitiska och midjanitiska kvinnor till att förföra israeliterna och engagera dem i Baalsdyrkan. (5 Moseboken 23:5; 4 Moseboken 31:15, 16; Uppenbarelseboken 2:14) Detta medförde Guds vrede över Israel och ledde till att 24.000 personer dog. Den girige Bileam dödades senare av dem han försökte förbanna. (4 Moseboken 25:1—9; 31:8) Vilken varning för girighet och lystnad!
● 25:10—13 — Hur uppfylldes detta löfte angående prästadömet?
Ämbetet som överstepräst verkar ha fortsatt i Pinehas släktlinje ända till översteprästen Elis tid, vilken härstammade från Itamar. Denna förändring gjordes antagligen på grund av någon tillfällig diskvalificeringsorsak i Pinehas’ linje. Men kung Salomo ersatte Itamars avkomling Ebjatar med översteprästen Sadok, som härstammade från Pinehas. (1 Kungaboken 1:1—14; 2:26, 27, 35) Därefter innehade Pinehas’ släktlinje tydligtvis ämbetet som överstepräst i många år, enligt vad den historiska redogörelsen visar.
● 30:7—9 — Kan en kristen kvinnas man ogiltigförklara hennes löften?
Nej, för Jesu efterföljare är inte under lagen. När det gäller löften handlar Jehova nu med personer individuellt, och en kristen äkta man är inte bemyndigad att upphäva eller säga nej till sin hustrus löften. En kristen hustru bör naturligtvis inte avlägga löften, som är i strid med Guds ord eller hennes skriftenliga förpliktelser mot sin man. — Predikaren 5:1—5.
Av stort värde för oss
Fjärde Moseboken utgör en värdefull länk i redogörelsen som leder fram till upprättandet av Guds rike. Den pekar också fram emot Jesus Kristus. Djuroffren och bruket av askan av den röda kon pekade till exempel fram emot den långt viktigare anordningen för rening genom Jesu offer. (4 Moseboken 19:2—9; Hebréerna 9:13, 14) Händelsen med kopparormen förebildade Jehovas storslagna anordning för evigt liv genom Kristus. — 4 Moseboken 21:8, 9; Johannes 3:14, 15.
Fjärde Moseboken kan hjälpa oss att sky avgudadyrkan och sexuell omoraliskhet. Den varnar oss för faran att knota mot Gud, mot dem som han har förordnat och mot hans anordningar. Och denna spännande berättelse bör helt visst få oss att visa den allra största respekt för vår kärleksrike Gud, Jehova.
[Bild på sidan 24]
Hur bör Mirjams straff påverka vår inställning till gudagiven myndighet?