Frågor från läsekretsen

● I 4 Moseboken 8:25, 26 talas det om leviterna, som tjänade i Jehovas tillbedjans hus. Det heter: ”Men när leviten bliver femtio år gammal, skall han vara fri ifrån att tjäna med arbete; han skall då icke längre arbeta. Han må betjäna sina bröder vid uppenbarelsetältet med att iakttaga, vad som där är att iakttaga; men något bestämt arbete skall han icke förrätta. Så skall du förfara med leviterna i vad som angår deras åligganden.” Eftersom de som är förordnade tjänare bland Jehovas vittnen på jorden i denna tid inte avgår från sin tjänst när de uppnår en viss ålder, i vilken utsträckning är då den princip som kommer till uttryck i denna Jehovas omtänksamma lag tillämplig i våra dagar?

I Israels nation i forna dagar fanns det bland leviterna tre familjer eller släktgrenar. Alla de män, som tillhörde dessa tre familjer och som uppfyllde fordringarna, tjänade såsom medhjälpare åt Jehovas präster vid Guds heliga tabernakel eller tempel. Allteftersom tiden gick, blev dessa familjer, såsom Jehova förutsåg, mycket talrika, när det gällde män som var kvalificerade att tjäna i hans tempelhelgedom. Tillfällena till tjänst för dem i tempelhelgedomen var begränsade. För att alla leviterna skulle få åtnjuta detta privilegium att tjäna, måste kung David slutligen dela upp alla leviterna i tjugofyra avdelningar, och varje avdelning fick på sin lott att utföra en veckas tjänst vid templet varje halvår, eller allt som allt två veckors tjänst under ett helt år; och dessutom tjänade alla leviterna samtidigt vid de särskilda högtiderna, dvs. tre gånger om året, i Jerusalem. Det var helt visst inte bara på grund av omtanke om dem som började åldras, utan snarare för att förhindra att det blev för många att utföra dessa tjänster, som Jehova Gud i den här förut omnämnda lagen gav anvisning om att de som hade nått femtio års ålder skulle lämna den obligatoriska tjänsten. De kunde, om de så önskade, bistå dem som alltjämt fick tjäna i templet, men de fick inte själva någon direkt uppgift, och det vilade inget ansvar på dem för något visst arbete. Fastän de hade lämnat sin anvisade tjänst, fick de fortfarande dra nytta av de offer som israeliterna frambar såväl som av de tionden som Israels tolv stammar betalade till underhållet av tempeltjänsten och den tillbedjan som försiggick i templet.

Denna anordning uppställer ingen regel för Jehovas förordnade tjänare i hans andliga tempel i våra dagar att dra sig tillbaka från arbetet med att predika eller från vilken som helst annan tjänst såsom en Ordets förkunnare. De andliga israeliterna eller de kristna, som är smorda med Guds heliga ande till att utföra hans tjänst, står inte under Mose lag, som i forna dagar gällde för nationen av israeliter efter köttet. Alltsedan Kristi, medlarens, dagar befinner sig de andliga israeliterna i ett nytt förbund med Jehova Gud.

Vad nu prästerna i Israel, beträffar, så lämnade de inte sin syssla när de blev femtio år gamla, och översteprästen tjänade i sitt heliga ämbete intill sin död, om han alltjämt var i stånd därtill. Ja, Israels förste överstepräst, Aron, Mose broder, utsågs till denna tjänst då han var åttiotre år gammal, och han tjänade därefter i nästan fyrtio år. Vid den kristna tideräkningens början finner vi en man, den andlige israeliten aposteln Johannes, som var i det närmaste hundra år gammal då han skrev fem av bibelns inspirerade böcker och avslutade den Heliga skrifts kanon.

Den kristne kan inte lämna sin tjänst för Jehova vid femtio års ålder, allra helst som den smörjelse med Guds heliga ande till att predika Guds ord, som han har fått mottaga, inte tas ifrån honom då han blir femtio år gammal. I våra dagar är det världen, hela jordklotet, som är åkern, verksamhetsfältet; och dessa goda nyheter om Guds upprättade rike måste predikas på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationer innan änden kommer för denna gamla värld. Därför att Jehovas vittnen har överlämnat sig åt Jehova Gud till att göra hans vilja för evigt, är de nu pliktiga att hålla i med att fullgöra sitt uppdrag att predika Guds rikes goda nyheter till dess vittnesverket är fullbordat. Det finns inget exempel i bibeln som stöder den tanken att de skulle kunna lämna sin tjänst och åtnjuta pension, nej, inte ens sedan de tjänat i femtio år. Om ålderdom eller framskriden ålder sätter en åt Gud överlämnad kristen ur stånd att fullgöra vissa ansvarsfulla åligganden, kan han få någon annan slags tjänst att utföra, som inte överstiger hans förmåga. De krav som vilar på honom till följd av att han har överlämnat sig åt Gud tillåter honom inte att bli befriad från alla förpliktelser och privilegier i fråga om tjänst och så dra sig tillbaka och leva i lugn och ro på en pension och bli en ren ekonomisk börda för en församling eller för den organisation som leder det verk som den nya världens samhälle av Jehovas vittnen utför.

● Om en person som har överlämnat sig åt Jehova kommer sent till sammankomsten och inte hör doptalet och inte offentligen besvarar de två frågorna, som ställs till dem som skall döpas, hur bör man då förfara med den senkomne, om han i alla fall blir döpt? — M. K., USA.

Om någon kommer för sent till doptalet och inte besvarar de två frågorna, kan han likväl verkligen ha överlämnat sig åt Jehova genom Kristus på den rätta och tillbörliga grundval som framhävs i de två frågor som riktas till dem som står i begrepp att döpas. Genom sitt dop i vatten har han givit till känna att han har överlämnat sig åt Gud och har en riktig uppfattning om allt som är förknippat med överlämnandet och som innefattas i de två frågorna, som ställs till dem som skall döpas. Men att någon blir döpt under sådana omständigheter kanske inte tillfredsställer ortsförsamlingens tjänstekommittés krav. Innan man fyller i uppgiften om hans dop på hans registerkort, kan bröderna i kommittén fördenskull närmare undersöka saken. De bör, med andra ord, kalla honom till sig och ställa de två frågorna till honom, så att han får besvara dem högt i deras närvaro. Om brodern svarar ja på båda frågorna, då vet tjänstekommittén att han hade rätt insikt och uppfattning vid tiden för sitt dop och att detta är giltigt. Kommittén kan sedan med gott samvete föra in uppgiften om hans dop såsom något fastslaget och erkänt inför Jehovas organisation. Men varför skulle man komma för sent vid en så viktig händelse?