Frågor från läsekretsen

● I Matteus 5:22 heter det, enligt AV: ”Vemhelst som är vred på sin broder utan orsak skall stå i fara för domen, och vemhelst som säger till sin broder: Raka, skall stå i fara för rådet, men vemhelst som säger: Du dåre, skall stå i fara för helveteselden.” Vilka är de tre faror som överträdare varnas för här? — T. C., Pennsylvanien.

Nya Världens översättning visar att ”domen” och ”rådet” syftar på domstolar och att ”helveteselden” syftar på Hinnoms dal eller Gehenna: ”Envar som fortsätter att vredgas på sin broder skall vara ansvarig inför domstolen, men vemhelst som tilltalar sin broder med ett avskyvärt ord av förakt skall vara ansvarig inför Högsta domstolen, under det att vemhelst som säger: ’Du föraktlige dåre!’ skall vara hemfallen åt det brinnande Gehenna.” Varje ny överträdelse, som nämnes, är allvarligare än den föregående, och därför tilltar naturligt nog i motsvarande grad deras makt och myndighet, inför vilka överträdarna är ansvariga, och det straff som de är hemfallna åt blir gradvis hårdare.

Uttrycket ”domstolen” tycks syfta på de i Matteus 10:17 och Markus 13:9 omtalade ”domstolarna i orterna”, och fotnoterna i Nya Världens översättning vid uttrycket ”domstolar i orterna” i dessa skriftställen framhåller att de var ”mindre synedrier”. Sanhedrin (grekiska: synedrion, pluralis synedrier) betyder en församling eller ett råd. Mose lag föreskrev att det skulle finnas ”domstolar i orterna”, vilket innebar att kompetenta män handlade mål i städernas portar. 5 Moseboken 16:18 innehåller befallningen: ”Domare och tillsyningsmän skall du tillsätta åt dig inom alla de städer som HERREN, din Gud, vill giva dig, för dina särskilda stammar; de skola döma folket med rättvis dom.” Dessa lokala domstolar hade domsrätt även i mål som gällde mord och dråp och kunde utmäta dödsstraff. De återupprättades av Esra efter judarnas återkomst från fångenskapen i Babylon, och det tycks som om leviterna i stor utsträckning togs i anspråk och fick uppgifter att tjäna vid dessa domstolar. — 5 Mos. 19:12; 21:1, 2; 1 Krön. 23:4; 26:29; Esr. 7:25, 26.

I Jesu och hans apostlars dagar fungerade dessa lokala domstolar eller ”mindre synedrier”, men deras befogenhet var beskuren på grund av det romerska väldet över Palestina. Enligt framstående rabbiners uppgifter bestod dessa lägre domstolar av 23 domare i städer där domstolens samtliga ledamöter och tjänstemän uppgick till 120 medlemmar, men i mindre städer, där ett så stort antal inte kunde disponeras, fanns det bara 3 domare. Jerusalem säges ha haft två domstolar om 23 domare vardera, förutom 390 domstolar om 3 domare vardera, vilka skulle handlägga mål som gällde ringare förseelser. De uppgifter beträffande domstolsledamöternas antal, som Josefos ger, avviker från de här angivna, ty han uppger att dessa lokala domstolar bestod av 7 domare, som var och en hade sig tilldelade två tjänstemän, vilka var leviter. Mål som var för svåra för dessa lokala domstolar att handlägga hänsköts till den högre domstolen, Sanhedrin i Jerusalem. — Josefos: Judarnas gamla historia, Bok IV, kap. 8, avd. 14.

Det är den större Sanhedrin som i Matteus 5:22 kallas ”rådet” eller ”Högsta domstolen”, vilket framgår av fotnoten i Nya Världens översättning. Denna domstol kallades allmänt rätt och slätt för Sanhedrin. När bibeln talar om de förnämsta prästerna och de skriftlärda och de äldste, antages detta i allmänhet syfta på Sanhedrin, så som fallet är i Matteus 16:21 (NW): ”Från och med denna tidpunkt började Jesus Kristus visa sina lärjungar, att han måste begiva sig till Jerusalem och utstå mycket från de äldre inflytelserika männen och de förnämsta prästerna och de skriftlärda och bliva dödad och på tredje dagen bliva uppväckt.” Det påstås att Sanhedrin, som hade 71 medlemmar, var sammansatt på följande sätt: 24 var ”förnämsta präster”, 24 var äldste eller ”äldre inflytelserika män”, 22 var skriftlärda eller lagkloka, och översteprästen fullständigade så antalet 71. En ordförande och en vice ordförande valdes. Denna judiska högsta domstol handlade endast sådana mål, som de lägre domstolarna inte kunde avgöra utan hänsköt till den, och mål som gällde de svåraste brott, vilka överlämnades direkt till den. Så skedde i synnerhet med mål som hade att göra med hädelse eller avfall från judendomen. — Matt. 26:57, 59—68; Joh. 19:7; Apg. 5:27—29; 6:11—15; 7:1, 54—60.

Judarna vill gärna tro att Sanhedrin började med Mose och de 70 som han valde ut, för att de skulle hjälpa honom att döma i olika frågor som uppstod under den tid israeliterna var i öknen. (4 Mos. 11:16, 17) Somliga har t. o. m. velat påstå att Jesus, när han sände ut 70 lärjungar att predika, lät dessa träda i stället för denna judiska domstol, eftersom Jesus, såsom deras huvud och ledare, gjorde antalet 71 fullständigt. (Luk. 10:1, 1878) Fakta ger emellertid vid handen, att Sanhedrin uppkom under den tid Judeen stod under grekisk styrelse. Sedan Rom övertagit väldet, avkunnade den domar om liv och död, men den kunde inte verkställa sina dödsdomar, utan måste underställa beslutet de romerska myndigheternas prövning. — Joh. 18:28—40; 19:1—16.

Slutligen talar Matteus 5:22 om dem som är hemfallna åt ”helveteselden” eller ”Gehenna”. Att använda uttrycket ”helveteselden” är att föra fram en oriktig tanke, ty den ursprungliga grekiska texten lyder eldens gehenna. Ordet gehenna är den grekiska motsvarigheten till det hebreiska uttrycket ge’i- Hinnom, som betyder ”Hinnoms dal”. Denna dal låg väster och söder om det forntida Jerusalem. Under de senare judakonungarnas tid användes den till avgudisk tillbedjan av Molok, i det att människor frambars där som eldsoffer åt denne gud. (Joh. 15:8; 2 Krön. 28:3; 33:6; Jer. 7:31, 32; 32:35) För att hindra att dalen åter skulle brukas i samband med sådana avskyvärda religiösa förehavanden vanhelgade den trogne konung Josia den, och den kom därefter att bli avstjälpningsplats, en stor ”förbränningsugn”, för allt avskräde från staden Jerusalem. (2 Kon. 23:10) Döda djurkroppar kastades dit, för att de skulle förtäras av eldarna, som hölls ständigt brinnande och som man tillförde svavel för att underlätta förbränningen. Också kropparna efter avrättade brottslingar, som ansågs alltför onda för att kunna få en uppståndelse, kastade man dit. Om kropparna inte nådde elden, utan fastnade på den djupa ravinens klippavsatser, förtärdes de av maskar. Sista stycket i det avsnitt i bihanget till Nya Världens översättning som handlar om denna dal lyder så:

”Inga levande djur eller människor kastades i Gehenna, för att brännas upp levande eller för att pinas. Därför kan denna plats aldrig symbolisera en osynlig region, där mänskliga själar pinas i bokstavlig eld och för evigt angrips av maskar, som aldrig förgås, aldrig dör. (Jesaja 66: 24) Eftersom de döda förbrytare, som kastades hit, förvägrades en anständig begravning i en minnesgrav, som symboliserar hoppet om en uppståndelse, brukade Jesus och hans lärjungar Gehenna som en sinnebild för evig tillintetgörelse, utrotande ur Guds universum, eller för ’den andra döden’, ett evigt straff. Om någon blev dömd till att få sin döda kropp kastad i Gehenna, betraktades detta således som det värsta straff han kunde få. Från det bokstavliga Gehenna och från den innebörd och betydelse som var förbunden med denna plats hämtades symbolen ’sjön, Som brinner med eld och svavel’, i Uppenbarelseboken 19:20; 20:10, 14, 15; 21:8.”

I versen innan den vi här behandlat (Matt. 5:21) påpekade Jesus det för alla välkända förhållandet, att vemhelst som förövade ett mord skulle vara hemfallen åt domstolens dom, och därpå byggde han vidare på denna allmänt godtagna uppfattning, då han med de ord som återges i vers 22 visar hur mycket mera krävande de nya bud var, vilka han kungjorde. Vi kan bli vreda av en eller annan orsak, men om vi fortsätter i ett sådant uppretat sinnestillstånd, skulle detta kunna ge djävulen ett tillfälle och skulle kunna leda till att vi begår synd. (Ef. 4:26, 27) Om någon således skulle fortfara att vara vred på sin broder, då behöver han bli föremål för tuktan, vilket symboliseras av uttrycket domstolen. Om sådan vrede skulle ge upphov till att han ”tilltalar sin broder med ett avskyvärt ord av förakt”, skulle detta vara än allvarligare och kräva strängare tuktan eller straff, vilket symboliseras av den högre domstolen eller den judiska Högsta domstolen, Sanhedrin. Men att börja gå till rätta med sin broder och kalla honom ”föraktlig dåre”, vilket enligt Skriften kunde innebära att man menade att den anklagade hädade eller förnekade Jehova Gud (Ps. 14:1), var till ytterlighet allvarligt och kunde leda till att den som kom med en sådan anklagelse bleve hemfallen åt evig tillintetgörelse eller, med andra ord, ”åt det brinnande Gehenna”. Jesus använde alltså uttryck som judarna var förtrogna med — domstolen, Högsta domstolen och det brinnande Gehenna — för att klarlägga för dem den ökade bördan av straffen eller den strängare behandling som låg i dessa, i motsvarande grad som försyndelsernas allvar ökats.