Syftet med synen på förklaringsberget
TROR du att Kristus verkligen skall styra jorden som konung? Om han skall göra det, skall han då styra från en jordisk tron eller från en himmelsk? Eller tror du kanske att han bara var en framstående människa, en lärare?
Det var för att sörja för ett säkert och tillförlitligt svar på dessa frågor och för att det skulle finnas ögonvittnen med ett exakt och orubbligt vittnesbörd om verkligheten i hans himmelska styre som synen på förklaringsberget gavs åt tre av apostlarna och skildringen av detta blev bevarad i skrift.
För att förstå syftet med synen på förklaringsberget behöver vi gå tillbaka till ett samtal som Jesus hade med sina lärjungar bara några få dagar tidigare. De var med när fariséerna och sadducéerna, som inte trodde, krävde ett tecken — sannolikt att Jesus skulle komma synligen på skyarna. Men Jesus sade till dessa själviska och onda människor att de bara skulle få ett jordiskt tecken — profeten Jonas tecken. — Matt. 16:4.
Litet senare frågade Jesus sina lärjungar om vilken uppfattning folk i allmänhet hade: ”Vem säger folket Människosonen vara?” De svarade: ”Somliga säga Johannes döparen, andra Elias, andra åter Jeremias eller en annan av profeterna.” — Matt. 16:13, 14.
Sedan Jesus konstaterat vilken uppfattning folket hade, frågade han: ”Vem säger då ni att jag är?” Simon Petrus svarade: ”Du är Kristus [Messias], den levande Gudens Son.” Gud hade uppenbarat detta för apostlarna på grund av deras tro; men de behövde fortfarande veta mycket mer om Messias, vad han måste göra och den härlighet han skulle få av Gud. Följaktligen började Jesus förklara att han måste bege sig till Jerusalem och lida mycket och bli dödad. Petrus försökte avråda honom, i det han sade: ”Var god mot dig själv, Herre; du kommer alls inte att drabbas av detta öde.” Petrus’ svar visade att han inte helt och fullt fattade att Jesus måste dö en offerdöd och att han skulle bli uppväckt till himmelskt liv. Petrus förstod inte heller att Riket skulle styra från himmelen, med början långt efter apostlarnas död, vid tiden för Kristi parousia eller osynliga närvaro i makt och härlighet. Jesus rättade omedelbart Petrus, i det han sade: ”Du ... tänker [inte] Guds tankar, utan människors.” — Matt. 16:15—23, NW.
Jesus insåg att hans apostlar betraktade hans rike från mänsklig synpunkt och menade att han skulle styra från en jordisk tron. Men det var viktigt att dessa män, som skulle bli stödjepelare i den kristna församlingen, fick vara vittnen till hans framtida himmelska närvaro i Rikets makt som en verklighet. (Gal. 2:9) Det var inte vid den tiden, utan efter hans död och uppståndelse, som de skulle behöva göra denna sanning, denna viktiga lära, fast och säker i församlingen. Därför gjorde han detta märkliga uttalande inför dem:
”Människosonen skall komma i sin Faders härlighet med sina änglar. ... Sannerligen säger jag eder: Bland dem som här stå finnas några som icke skola smaka döden, förrän de få se Människosonen komma i sitt rike.” — Matt. 16:24—28.
Synen på förklaringsberget
Några få dagar längre fram uppfylldes Kristi ord. Han tog med sig Petrus, Jakob och Johannes upp på ett högt berg. Han behövde inte ta med sig alla sina apostlar. Tre vittnen var tillräckligt, alldeles som lagen krävde. (5 Mos. 19:15; 2 Kor. 13:1) Lukas’ skildring av Kristi förklaring lyder:
”Medan han [Jesus] bad blev hans ansiktes utseende annorlunda och hans dräkt blev glittrande vit. Och se, två män samtalade med honom, vilka var Mose och Elia. Dessa visade sig i härlighet och började tala om hans avfärd [grek.: excodos], som han var bestämd att fullborda i Jerusalem. Nu var Petrus och de som var med honom nedtyngda av sömn; men när de blev helt vakna, såg de hans härlighet och de två männen som stod hos honom. Och då dessa höll på att bli skilda från honom, sade Petrus till Jesus: ’Lärare, det är gott för oss att vara här, så låt oss resa tre tält, ett för dig och ett för Mose och ett för Elia.’ Han fattade nämligen inte själv vad han sade. Men medan han sade detta, bildades en sky och började överskygga dem. När de trädde in i skyn, blev de förskräckta. Och ur skyn hördes en röst, som sade: ’Denne är min Son, den som har blivit utvald. Lyssna till honom.’ Och när rösten hördes, fann de att Jesus var ensam.” — Luk. 9:29—36, NW.
Synen måste ha inträffat om natten, eftersom de var sömniga och inte kom ned från berget förrän följande dag. Men de var vakna när de såg Kristi förklaring. Tänk dig apostlarnas häpnad, när de såg Jesu ansikte lysa som solen och hans kläder vara glittrande vita! Långt tidigare hade Mose, sedan han återvänt från det berg där Gud talade med honom, kunnat dölja sitt ansiktes glans genom ett täckelse, men den långt större härlighet Kristus ägde gjorde hela hans dräkt strålande och glänsande. — 2 Mos. 34:29—35; jämför 2 Korintierna 3:7—11.
Bevis för Kristi kommande härlighet
Här, inför apostlarnas ögon, gavs det nu bevis för att Jesu närvaro i Rikets makt skulle vara en himmelsk närvaro i härlighet. Att Mose och Elia visade sig i synen och samtalade om Jesu avfärd var också bevis för att hans förödmjukande död inte var någonting som skulle undvikas, vilket Petrus hade önskat. Mose, som blivit använd av Gud till att ge lagen åt Israel, fick i denna scen representera lagförbundet. Elia representerade de övriga profeterna. Både lagen och profeterna hade förutsagt Kristus, hans liv, hans lidande, hans offer, hans härlighet. Alltsammans pekade på Kristus. Det var som aposteln Paulus sade: ”Lagen har alltså blivit vår uppfostrare för att leda oss till Kristus.” (Gal. 3:24, NW; Rom. 10:4) Och när det gäller de övriga profeterna sade en ängel längre fram till aposteln Johannes: ”Att bära vittnesbörd om Jesus är det som inspirerar till profeterande.” — Upp. 19:10, NW.
Kristus är också en ledare och befriare, alldeles som Mose var det. Han är det nya förbundets medlare, alldeles som Mose var lagförbundets medlare. (Gal. 3:19; Hebr. 9:15) Jehova hade sagt till Mose: ”En profet skall jag låta uppstå åt dem bland deras bröder, en som är dig lik, och jag skall lägga mina ord i hans mun, och han skall tala till dem allt vad jag bjuder honom. Och om någon icke lyssnar till mina ord, de ord han talar i mitt namn, så skall jag själv utkräva det av honom.” — 5 Mos. 18:18, 19; Apg. 3:22, 23, 26.
Kristus skulle leda ett verk alldeles som Elia. Profeten Malaki hade upptecknat Jehovas löfte: ”Se, jag skall sända till eder profeten Elia, förrän HERRENS [Jehovas] stora och fruktansvärda dag kommer.” Elia hade utfört ett stort verk i fråga om att återställa den rena tillbedjan. (1 Kon. 18:25—29, 40) Johannes döparen gjorde detta för Israel. (Luk. 1:17; Matt. 17:12, 13) Men vid tiden för Kristi förklaring var Johannes död. Att Elia visade sig i synen borde därför visa att Kristus skulle leda ett större verk, som gick ut på att för beständigt återställa den rena tillbedjan. Detta måste ske ”förrän HERRENS stora och fruktansvärda dag kommer”, vilket blir när Gud verkställer dom på dem som utövar falsk tillbedjan och på den nuvarande onda tingens ordning. — Mal. 4:5, 6.
Synen var så verklig att Petrus började ta del i det som utspelades, av allt att döma överväldigad av vördnad och uppskattning. När han lade märke till att de två männen i synen ”höll på att bli skilda från” Jesus, ville han uppenbarligen inte att de skulle ge sig av. Därför talade han om att resa tält; ”han fattade nämligen inte själv vad han sade”.
Tilldragelsen var emellertid en syn, och Mose och Elia framträdde bara i synen. (Matt. 17:9) Mose hade ju dött och låg fortfarande i sin grav. (5 Mos. 34:5, 6; jämför Apostlagärningarna 2:29.) Elia blev i en vagn av eld förd upp i himmelen, men inte till Guds himmel. I verkligheten blev han förflyttad till ett annat uppdrag på jorden. Ja, flera år längre fram var Elia fortfarande i livet och skrev ett profetiskt brev till Joram, kungen i Juda. (2 Krön. 21:12) Längre fram dog Elia, alldeles som alla människor gör. Varken han eller Mose blev uppväckt till evigt liv före Kristus, som är ”den förstfödde från de döda”. Jesus själv sade, medan han var på jorden: ”Ingen människa [har] farit upp till himmelen.” — Upp. 1:5; Joh. 3:13; NW.
Medan Petrus talade kom en sky och överskyggde dem. Detta var en symbol av Jehovas osynliga närvaro. (2 Mos. 16:10; 1 Kon. 8:10) Därpå inträffade ett av de tre tillfällen då Jehovas egen röst hördes. Han gav sitt eget vittnesmål om Jesu ställning som Messias, i det han sade: ”Denne är min Son, den som har blivit utvald. Lyssna till honom.” — Luk. 9:35, NW.
”Det profetiska ordet” har blivit så mycket säkrare
Vilket avgörande och vördnadsbjudande bevis gavs inte åt dessa tre apostlar vid detta tillfälle! Tänk hur kraftfullt och övertygande deras vittnesbörd om Kristi ställning som Messias nu var! De hade sannerligen inte smakat döden innan de sett detta dramatiska ådagaläggande av Kristi framtida närvaro i Rikets härlighet. Mer än trettio år efteråt skrev aposteln Petrus:
”Nej, det var inte genom att följa slugt uttänkta fabler som vi gjorde er bekanta med vår Herre Jesu Kristi makt och närvaro [parousia, osynliga närvaro i Rikets makt], utan det var därför att vi blivit ögonvittnen till hans storslagna härlighet. Ty han mottog från Gud, Fadern, ära och härlighet, när ord sådana som dessa bars fram till honom genom den storslagna härligheten: ’Denne är min son, min älskade, som jag själv har godkänt.’ Ja, dessa ord hörde vi bäras fram från himmelen, då vi var med honom på det heliga berget. Följaktligen har för oss det profetiska ordet blivit så mycket säkrare; och ni gör väl i att ge akt på det såsom på en lampa, som lyser på en mörk plats, till dess dagen gryr och en morgonstjärna går upp, i edra hjärtan.” — 2 Petr. 1:16—19, NW.
Omkring sextiosex år efter synen på förklaringsberget hade aposteln Johannes uppenbarligen fortfarande denna scen i livfullt minne, när han skrev: ”Ordet [blev] kött och bodde ibland oss, och vi fick en syn av hans härlighet, en sådan härlighet som tillhör en enfödd son från en fader; och han var full av oförtjänt omtanke och sanning.” — Joh. 1:14, NW.
I dag har den ”morgonstjärna” som Petrus talade om gått upp. Jesus Kristus blev insatt på tronen i Rikets härlighet vid slutet av hedningarnas tider år 1914 v.t.! Om vi i våra hjärtan har gett akt på profetian, har vi det profetiska ordet ännu starkare bekräftat än det var för apostlarna. Kristus har uppfyllt det som profetiskt var skrivet om honom i lagen och i profeterna. Han leder nu sitt folk alldeles som Mose gjorde, och det finns en rättfärdig, paradisisk jord alldeles framför dem som nu tar emot honom och följer hans ledning. Tänker du med allvar på det profetiska ordet och på de ord som uttalats av sannfärdiga ögonvittnen till hans majestät? Urskiljer du hans osynliga närvaro i Rikets makt? Om du gör det, är du högeligen gynnad nu, och därtill har du en underbar framtidsutsikt framför dig.