som består i att vara en del av denna världen, måste svara mot denna kristna krigförings helighet. (Jak. 4:4) Vad som står på spel är deras andel i att hävda och rättfärdiga Jehova, och medvetandet därom utövar ett renande inflytande på dem och eggar dem till att vinnlägga sig om moralisk och andlig renhet.

Präster tillsammans med den teokratiska hären

 1. Genom vilkas närvaro helgades det israelitiska lägret, och varför krävdes deras närvaro?

DEN teokratiska krigföringens helighet krävde att de israelitiska männen skulle helgas för denna Guds tjänst såsom förkämpar för hans universella suveränitet och såsom de redskap, genom vilka han gav uttryck åt sin rättfärdiga förtörnelse mot dem som tillbad falska gudar. Följaktligen var det nödvändigt att präster av Levi stam skulle följa med den israelitiska hären. Deras närvaro bidrog till heligheten hos Jehovas här. I de dagar, då Jehovas heliga förbundsark var härbärgerad i tabernaklet eller tältet, var det sed att man förde in arken i härens läger, eftersom den symboliserade Gud Jehovas närvaro hos sina stridande trupper. (1 Sam. 4:4—6; 14:18,19; 2 Sam. 11:11) Detta krävde med nödvändighet de levitiska prästernas närvaro i lägret, ty de var de enda som var bemyndigade att bära Gud Jehovas ark. En gång blev en israelit, som inte var präst, dödad för att han rörde vid arken i akt och mening att hindra den från att falla av en vagn. Hade de levitiska prästerna burit arken, skulle detta inte ha inträffat. (5 Mos. 31:9; Jos. 3:17; 6:4—11; 1 Sam. 4:4; 2 Sam. 6:6, 7; 1 Krön. 15:2—15, 26) Vidare var det sed, när den israelitiska hären stod inför en drabbning, att ett offer skulle frambäras åt Jehova Gud, och fördenskull måste Jehovas profet eller hans levitiska präster vara närvarande. (1 Sam. 7: 9; 13: 9) Än vidare var det så, att innan en gudfruktig befälhavare inlät sig på någon särskild stridstaktik, brukade han rådfråga Jehova förmedelst förbundsarken eller genom en prästerlig efod eller genom de heliga urim och tummim, som översteprästen bar. Hedningarna, som t. ex. Babylons konung Nebukadnessar, tillgrep olika slags spådomar, men Jehovas folk bad honom, den sanne Guden, om hans ledning i striden. (Dom. 1:1; 20: 27, 28; 1 Sam. 14:37; 23:2, 6, 9—14; 28:6; 30:8; 2 Sam. 5:19, 23; Hes. 21:21) Detta krävde också att Jehovas profet eller präst skulle vara närvarande i hans teokratiska läger.

 2. För vilket ändamål beordrades prästerna direkt till fronten före striden? Krävdes det att de skulle gripa till vapen och strida?

² Jehova beordrade särskilt sina präster till fronten, när han gav följande bud åt israeliterna beträffande deras strider i det Heliga landet, det utlovade landet: ”Ifall du skulle gå ut till strid mot dina fiender och du har sett hästar och stridsvagnar, ett folk mera talrikt än du, skall du icke vara rädd för dem, ty Jehova, din Gud, är med dig, han som förde dig ut ur Egyptens land. Och det skall ske, att när du har kommit nära striden, så skall prästen träda fram och tala till folket. Och han skall säga till dem: ’Hör, o Israel, ni närma eder i dag striden mot edra fiender. Låt icke edra hjärtan sjunka. Var icke rädda och spring icke i panik och bäva icke för dem, ty Jehova, eder Gud, tågar med eder för att strida för eder mot edra fiender för att frälsa eder.’ ” (5 Mos. 20:1—4, NW) Det var i högsta grad passande att de som utkämpade Jehovas krig skulle få denna uppmuntran uttalad till sig av hans direkte representant, hans invigde präst, just där vid stridsfronten. Men det krävdes inte av prästerna själva, att de skulle gripa till vapen och deltaga i striden.

 3. Varför var prästernas närvaro i hären nödvändig för stridssignalens skull, och vad var denna stridssignal i själva verket?

³ Blåsandet av stridssignalen påkallade också prästernas närvaro mitt i lägret. Inga andra än de kunde ge signalen till ett segerrikt angrepp mot fienden. Genom Mose hade Jehova givit dessa föreskrifter: ”Gör dig två