Den teokratiska organisationen mitt ibland demokratier och kommunism
”All oförtjänt godhets Gud [grekiska: Theoʹs], som kallade er till sin eviga härlighet i förening med Kristus, [skall] själv avsluta er utbildning, han skall göra er fasta, han skall göra er starka. Honom må makten [grekiska: kraʹtos] tillhöra för evigt.” — 1 Petr. 5:10, 11, NW.
1, 2. a) Är ordet teokrati ett nytt ord för denna tid? b) Vem skapade ordet, och hur förklarade han det?
DET kan vara ett nytt ord för många läsare — detta ord teokrati — men det är åtminstone nitton hundra år gammalt. Ja, det användes under första århundradet enligt den vanliga tideräkningen, och vid den tiden tycktes det vara ett främmande ord.
2 Ordet skapades av en historiker, nämligen Flavius Josephus från Jerusalem. Till svar på anklagelser som riktats mot hans folk skrev han ett verk, som omfattade två band och var betitlat ”Mot Apion”. I band 2, stycket 45, nämner han ”Mose, vår utomordentlige lagstiftare”, och i stycket 52 introducerar han det nya ordet i följande avsnitt, som ursprungligen skrevs på grekiska: ”Olika nationer har sina egna olika statsskick och likaså skiljaktiga lagar. I somliga fall är styrelsen anförtrodd åt en enda person, och i andra fall åt folket. Vår lagstiftare frågade inte efter något av dessa olika styrelsesätt utan förordnade en styrelse, som med ett nyfunnet uttryck kan kallas en teokrati [grekiska: theokratiʹa] eller ett heligt samhälle, i det Gud tillskrivs all myndighet och makt och folket förmås att betrakta honom såsom upphovsman till allt gott som kan åtnjutas, såväl av mänskligheten i allmänhet som av varje enskild människa. Han anbefaller oss att fly till denne för att få bistånd i vår nöd, eftersom han hör våra böner och utforskar våra hjärtans djupaste hemligheter. Han inpräglar lärorna om en enda Gud — den oskapade, oföränderlige och evige, som äger omätlig härlighet och är ofattbar — långt mer än vad vi kan känna honom genom hans verk.”a
3, 4. a) På vilken styrelse tillämpade Josefos uttrycket teokrati? b) På vad har uttrycket tillämpats nu på 1900-talet av Vakttornet, och i vilka ordalag?
3 Ordet teokrati skapades alltså för att betyda ”gudsvälde”, en styrelse genom den högste Guden såsom styresman, i motsats till en styrelse ”anförtrodd åt en enda person” (en autokrati) och en styrelse anförtrodd ”åt folket” (en demokrati) och en styrelse anförtrodd åt de rika (en plutokrati) och en styrelse anförtrodd åt många ämbetsmän (en byråkrati). Historikern Josefos tillämpade uttrycket teokrati på den styrelse som upprättats av lagstiftaren Mose efter befallning från Gud, som uppenbarade för Mose sitt namn Jehova (eller Jahve). Nu på 1900-talet har emellertid uttrycket teokrati använts i förbindelse med den sanna kristna kyrkan eller församlingen, i dessa tider då politiska demokratier har ökat i antal och den politiska kommunismen med våld blivit upprättad i många länder. Följaktligen är den kristna församlingen en teokratisk organisation, styrd av Gud, den store teokraten, Jehova. Med fullt erkännande av detta sades det i The Watchtower för 1 juni 1938, sidan 163, paragraf 1 (Vakttornet för 1 augusti 1938, sidan 227):
4 ”Jehovas organisation är inte på något sätt demokratisk. Jehova är allenarådande, och hans regering eller organisation är strängt teokratisk. Detta påstående kan inte med framgång motsägas.”
5. Josefos tillämpade visserligen uttrycket teokrati på sitt eget sätt, men vad måste vi säga beträffande frågan, huruvida den styrelse som upprättats av israelerna i Jerusalem är en teokrati?
5 Historikern Josefos bevittnade förstöringen av Jerusalem genom de romerska legionerna år 70 enligt den vanliga tideräkningen. Han tillämpade uttrycket teokrati på den nationella judiska organisation som hade existerat innan denna fruktansvärda katastrof inträffade. För närvarande, sedan sexdagarskriget år 1967, innehar judarna allt det som i vår tid kallas Jerusalem, och de har inrättat sin nationella huvudstad där. Men kan vi anse att den styrelse som de har upprättat i sitt forna hemland är en efterträdare till den teokrati som Mose blev brukad till att upprätta år 1513 före den vanliga tideräkningen? Är den nationella styrelse som nu fungerar med det gamla Jerusalem som sin huvudstad över huvud taget en teokrati? Hur skulle den kunna vara det, när nationen kallas en ”republik”, har en demokratiskt vald president och sedan år 1949 har varit medlem av den hedniska organisationen för världsomfattande fred och säkerhet, nämligen Förenta nationerna? Inte ens republiken Israels president och medlemmarna av nationens parlament, knesset, gör anspråk på att deras styrelse är en teokrati, en teokratisk organisation. Bland israeliska politiker strider man häftigt sinsemellan angående frågan om man strikt skall hålla fast vid Mose lag eller inte. Vad har hänt? Detta:
6. Vad upphörde den judiska nationen att vara under första århundradet v.t., och vilket skallande rop inför den romerske landshövdingen är bevis för detta?
6 I första århundradet enligt den vanliga tideräkningen upphörde den judiska nationen att vara en teokratisk organisation. Detta hände rentav innan Jerusalem förstördes år 70. Världshistorien skildrar händelser som vittnar om detta allvarliga förhållande. På den judiska påskdagen år 33, när den böljande folkhopen hade skockat sig inför den romerske landshövdingen, Pontius Pilatus, och ropade ut sin begäran om att få brottslingen Barabbas frigiven åt sig i stället för den man som Pilatus själv ville frige såsom oskyldig, vad var det då som folkhopen där i Jerusalem ropade? Jo: ”Om du ger denne man fri, är du inte kejsarens vän. Var och en som gör sig till konung talar emot kejsaren. ... Vi har ingen konung utom kejsaren.” (Joh. 19:12—15, NW) Detta skallande rop stod i bjärt kontrast till det som deras forntida profet Jesaja för mycket länge sedan hade sagt: ”Jehova är vår domare, Jehova är vår laggivare, Jehova är vår konung.” — Jes. 33:22, NW.
7, 8. Vem presiderade vid ett senare tillfälle under en session i Sanhedrins rättssal, och hur besvarade de män som stod åtalade hans anklagelse?
7 Två månader senare eller något mera blev samma stad, Jerusalem, skådeplats för en annan händelse. Den utspelades i den rättssal där den domstol för hela nationen, som kallades Sanhedrin och som bestod av 71 medlemmar, höll sina förhandlingar. Översteprästen presiderade vid detta förhör, då tolv infödda judar skulle stå till svars för att de kungjort vissa religiösa läror som var anstötliga för den här Högsta domstolen, Sanhedrin. Om detta läser vi:
8 ”Så hämtade de dem och ställde dem i Sanhedrins sal. Och översteprästen förhörde dem och sade: ’Vi bjöd er bestämt att inte fortsätta att undervisa på grundval av det namnet, och se, ändå har ni uppfyllt Jerusalem med er undervisning, och ni är beslutna att bringa den här mannens blod över oss.’ Till svar sade Petrus och de andra apostlarna: ’Vi måste lyda Gud såsom härskare mer än människor. Våra förfäders Gud uppväckte Jesus, som ni dräpte, i det att ni hängde honom på en påle. Gud upphöjde denne såsom främste förmedlare och räddare till sin högra sida till att ge bättring åt Israel och förlåtelse för synder. Och vi är vittnen om dessa ting, och det är också den heliga anden, som Gud har gett åt dem som lyder honom såsom härskare.’” — Apg. 5:27—32, NW.
9. Var stod Jehovas teokrati då att finna, enligt det vittnesbörd som avgavs på så sätt?
9 Detta vittnesbörd från det här domstolsförhöret avslöjar vilka som handlade teokratiskt, vilka som erkände Gud såsom härskare eller teokrat. Var stod den teokratiska organisationen att finna enligt det här vittnesbördet — hos Sanhedrin med dess representanter för den judiska nationen eller hos dessa tolv apostlar till den Jesus, vars död denna Sanhedrin nyligen hade vållat? Det går helt enkelt inte att förneka att Jehovas teokrati stod att finna hos dessa Jesu Kristi tolv apostlar.
10, 11. a) Genom vilket kraftfullt bevis bekräftades det på pingstdagen att teokratin upphört att finnas hos den judiska nationen? b) Hur antyddes den judiska Sanhedrins oteokratiska uppförande genom det råd Gamaliel gav dess medlemmar?
10 Att Guds teokrati hade upphört att finnas hos Israels nation och nu stod att finna hos dessa Jesu Kristi tolv apostlar och andra lärjungar hade bekräftats genom ett kraftfullt bevis. Vilket bevis då? Att Gud hade utgjutit sin heliga ande över dessa Kristi lärjungar, som erkände Gud såsom härskare i stället för människor, som motsatte sig Gud såsom härskare. Det var med denna utgjutna andes bistånd som Petrus och de andra elva apostlarna avgav sitt frimodiga svaromål inför den judiska Sanhedrin. Några dagar tidigare, på pingstdagen, hade Gud utgjutit denna ande över dem i uppfyllelse av profetian i Joel 2:28, 29. Aposteln Petrus citerade denna profetia den dagen, då han för flera tusen judiska högtidsfirare förklarade det underverk som just hade inträffat. Vid det tillfället sade Petrus till de spörjande judarna: ”Må därför hela Israels hus med full visshet veta att Gud har gjort honom till både Herre och Kristus, denne Jesus som ni hängde på pålen.” (Apg. 2:14—36, NW) Den judiske lagläraren vid namn Gamaliel antydde att den judiska nationen inte längre handlade teokratiskt, då han sade följande till Sanhedrin om de tolv apostlarna som stod till svars inför domstolen:
11 ”Ni israelitiska män, ta er i akt för vad ni ämnar göra med hänsyn till dessa människor. ... Jag [säger] ... till er: Befatta er inte med dessa människor, utan låt dem vara (ty om detta anslag eller detta verk är från människor, kommer det att slås ned; men om det är från Gud, skall ni inte kunna slå ned dem); i annat fall skall ni kanske i själva verket befinnas strida mot Gud.” — Apg. 5:34—39, NW.
12. Vad var det som därefter bevisade att ”detta anslag eller detta verk”, som Gamaliel uttryckte det, var ”från Gud”? Vilken överflyttning hade i själva verket ägt rum?
12 Vad denne judiske farisé, Gamaliel, kallade ”detta anslag eller detta verk” bevisade sig vara ”från Gud”, ty Sanhedrin och hela det judiska folket såväl inom som utanför romarväldet förmådde inte slå ned det, fastän de förföljde Jesu Kristi med anden smorda efterföljare. Men år 70 förstördes den judiska huvudstaden Jerusalem, och den nationella judiska domstolens, Sanhedrins, verksamhet upphörde helt. Och tre år senare, år 73, föll det sista judiska fästet i provinsen Judeen, nämligen Masada på västra sidan om Döda havet, för de romerska legionerna. Men innan allt detta hände, hade de trogna judiska kristna flytt från Jerusalem och alla andra delar av provinsen Judeen, eftersom Jesus Kristus hade uppmanat dem att göra detta, när han i profetiska ordalag beskrev Jerusalems kommande förintelse. (Matt. 24:15—22; Mark. 13:14—20; Luk. 21:20—24) Det är alltså fullständigt uppenbart att Jehovas teokrati hade överförts från Israels köttsliga, omskurna nation till den av anden uppfyllda organisationen av Jesu Kristi, Guds Sons, lärjungar. Ända fram till denna dag predikar de om Guds rike, inte om republiken Israel eller någon annan mänsklig regering.
Den teokratiska organisationen under första århundradet v.t.
13. Om vad bör vi göra efterforskningar beträffande de åt Gud överlämnade läsarna av Vakttornet? Varför det?
13 Tidskriften Vakttornet har gång på gång riktat uppmärksamheten på den teokratiska organisationen, och den gör så alltjämt; och för att vara konsekventa bör vi göra efterforskningar för att ta reda på om de åt Gud överlämnade, döpta kristna läsarna av denna tidskrift troget håller fast vid en teokratisk organisation eller inte.
14. Vad kände apostlarna till beträffande det slags förvaltning som det förkristna Israel hade utrustats med? Hur kom detta till synes genom dem som Mose framträdde för när han återvände till Egypten?
14 Det råder inget tvivel om att vi måste gå tillbaka till första århundradet, till Kristi apostlars dagar, för att undersöka hur deras teokratiska organisation var uppbyggd. Apostlarna var allesammans köttsliga, omskurna judar eller israeliter, alldeles som Jesus Kristus hade varit. De var väl förtrogna med det förhållandet att det i den förkristna organisationen i Israels teokratiska nation hade funnits vissa förordnade funktionärer eller föreståndare. De kände till att när Jehova sände Mose tillbaka till Egypten för att befria Guds förslavade folk, hade han sagt till Mose: ”Gå, och du skall samla de äldste [eller: de äldre männen, NW; hebr.: zekeniʹm] av Israel och säga till dem: Jehová, edra fäders Gud, har synts för mig.” (2 Mos. 3:16, Åk) De här ”äldste” eller ”äldre männen” var inte rätt och slätt till åren komna män, utan de hade ”äldre mäns” rang, kanske därför att de vid detta tillfälle var representanter för hela Israels hus.
15. Vilken rang hade de sjuttio män som Mose tog med sig upp på Sinai berg, och hur visas detta?
15 Flera månader senare, när profeten Mose fungerade som medlare för lagförbundet mellan Gud och Israels nation, sade Gud till Mose vid Sinai berg: ”Stig upp till Jehová, du och Aron, Nadab och Abihu och sjuttio av Israels äldste [äldre män; zekeniʹm].” (Åk) Att dessa sjuttio ”äldste” eller ”äldre män” var nationens representanter framgår klart av 2 Moseboken 24:11 (NW), där vi läser: ”Och han [Jehova] räckte inte ut sin hand mot Israels söners framstående män, utan de fick en syn av den sanne Guden och åt och drack.” De var alltså ”framstående män” och inte rätt och slätt till åren komna män. (2 Mos. 24:1, 14) De hade ”äldre mäns” rang.
16. Vilken rang hade de sjuttio män som Jehova gav en del av den ande som var över Mose?
16 Längre fram, när Jehova stod i begrepp att låta en del av den ande som var över Mose komma över sjuttio andra israeliter, sade han till Mose: ”Församla åt mig sjuttio män av de äldre männen [zekeniʹm] i Israel, om vilka du verkligen vet att de är folkets äldre män och förtroendemän bland dem, och du skall föra dem till sammankomsttältet, och de skall ställa sig där med dig.” Sedan denna befallning blivit åtlydd, tog Jehova en del av den ande som var över Mose och ”lät den komma över var och en av de sjuttio äldre männen”, och de ”började ... verka såsom profeter”. (4 Mos. 11:16—25, NW) Dessa sjuttio män var förbundna med ”förtroendemän” eller också var de själva i sin egenskap av ”äldre män” folkets särskilda förtroendemän.
17. Vad skulle städerna i Israel ha, enligt Jehovas föreskrifter till Mose, och hur visades det att det förhöll sig på detta sätt också på Jesu tid?
17 Enligt de föreskrifter som Jehova gav Mose skulle israeliterna, när de kom in i det utlovade landet, i sina städer ha ”äldste” eller ”äldre män” (NW), såsom de kallades. (5 Mos. 19:12; 21:2—20; 22:15—18; 25:7—9) Av den bibliska historien framgår det att det blev på detta sätt i städer och större samhällen i Israels land. (Dom. 8:14—16; 1 Kon. 21:8—11; Esr. 10:14) På samma sätt förhöll det sig också i Jesu Kristi och hans apostlars dagar. När Jesus började tala med sina lärjungar om sin stundande våldsamma död, sade han till dem att ”han måste gå till Jerusalem och lida mycket av de äldste [de äldre männen, NW] och översteprästerna och de skriftlärde och att han skulle bliva dödad”. (Matt. 16:21) Dessa var inte rätt och slätt till åren komna män, utan de hade officiellt ”äldre mäns” rang. Dessa män var förbundna med ”de främsta prästerna” (NW) och med ”de skriftlärda” (NW), när Jesus blev gripen och rannsakad. (Matt. 26:47—27:41) De här ”äldre männen” förenade sig med de främsta prästerna i att muta de män som hade hållit vakt vid Jesu grav, för att de skulle säga att han inte hade blivit uppväckt utan att hans kropp hade stulits av hans lärjungar. — Matt. 28:12, NW.
18. a) Från vilka måste apostlarna, i likhet med Jesus, utstå mycket? b) I vilken bemärkelse var dessa personer ”äldre män”? Vad måste de ha vid sina sammankomster, och för hur lång tid?
18 I likhet med Jesus Kristus måste hans apostlar utstå mycket från de ”äldre männen” som var i förbund med de främsta prästerna. När apostlarna Petrus och Johannes blev frigivna, sedan de suttit i fängelse och rannsakats, heter det att ”de [gick] till de sina och omtalade allt vad de främsta prästerna och de äldre männen hade sagt till dem”. (Apg. 4:5—23, NW) Allt detta tjänar som bevis för att dessa som var förbundna med översteprästerna officiellt var ”äldre män”. I det forntida Israels städer fanns det inga ”borgmästare”, men det fanns ett slags nämnd av ”äldste” eller ”äldre män” (NW). En sådan nämnd hade helt visst en ordförande, som presiderade, och det är troligt att ordförandeskapet roterade bland medlemmarna, så att de alla turades om att inneha det under en viss period. Det framgår inte av skildringen hur de som var kvalificerade gjordes till ”äldste” eller ”äldre män”.
19. a) Vilken fråga uppstår alltså beträffande Guds nya teokrati från pingsten år 33 v.t.? b) Vilken tanke har framförts beträffande ”äldste”, och vilka frågor väcker denna tanke?
19 När det köttsliga, omskurna Israel upphörde att vara en teokrati och Jehova upprättade sin teokrati över kyrkan eller församlingen av hans Sons lärjungar alltifrån pingsten år 33 v.t., fanns det då också i denna nya teokratiska organisation några ”äldste” eller ”äldre män” i officiell bemärkelse? Den tanken har framförts vad den kristna församlingen beträffar att ”alla Guds smorda äro äldste”.b En sådan tillämpning skulle inbegripa också kvinnorna, som genom sitt överlämnande åt Gud, följt av vattendop och pånyttfödelse genom Guds ande, blev smorda med hans ande. Men vad utvisar i själva verket de kännetecknande dragen hos den kristna teokratiska organisationen i första århundradet? Utvisar de att inga överlämnade, döpta människor skall insättas som ”äldre män” i officiell bemärkelse i den kristna församlingen? Låt oss undersöka den saken.
20. a) Vad slags män skulle det finnas i den kristna församlingen, enligt Petrus’ citat från Joel 2:28, 29? b) Varför kunde dessa personer, att döma av det ord som används i Joel 2:28, vara ”äldste” i officiell bemärkelse eller endast rätt och slätt ”gamla män”?
20 Av aposteln Petrus’ citat från Joel 2:28, 29 på pingstdagen år 33 framgick det att det i den kristna församlingen skulle finnas ”gamla män”, som skulle ”hava drömmar”. Men när den här profetian återges på grekiska, använder Septuagintaöversättningen det grekiska ordet presbyʹteros, som egentligen, på svenska, betyder ”presbyter” eller ”äldre”. Detta beror på att det hebreiska ord [zakeʹn] som förekommer i Joel 2:28 är det ord som regelmässigt används om ”äldste”, såsom till exempel om städernas äldste osv. Men det hebreiska ordet kan också syfta på rätt och slätt gamla människor, t. ex. Abraham och Sara. (1 Mos. 18:11; 25:8) Hur som helst, så var dessa presbyterer, äldste eller ”gamla män” i Joel 2:28 och Apostlagärningarna 2:17 en del av ”allt [slags] kött”, över vilket Jehova skulle utgjuta sin ande i de ”yttersta dagarna”. De kunde vara ”äldste” i officiell bemärkelse eller endast rätt och slätt ”gamla män”.
21. a) Till vilka var det man uttryckligen sände understödet från Antiokia till Jerusalem, och vad tyder detta på beträffande den tidiga församlingen? b) Vad är en ”presbyter”?
21 Men fanns det då ”gamla män” eller äldste eller presbyterer i officiell bemärkelse i den urkristna församlingen? För att få ett tillfredsställande svar på den frågan vänder vi oss till Apostlagärningarna 11:30. Den kristne profeten Agabus hade förutsagt att ”en stor hungersnöd skulle komma över hela världen”, och enligt historiska uppgifter kom en sådan hungersnöd under kejsar Klaudius’ regering. Kristi lärjungar i staden Antiokia i Syrien beslutade därför att sända något till understöd åt sina behövande kristna bröder i den romerska provinsen Judeen. Till vilka var det nu som dessa bidragsgivare uttryckligen sände detta understöd (grek.: diakoniʹa)? I skildringen heter det: ”Detta gjorde de också, och genom Barnabas och Saulus översände de det till de äldste”, presbytererna eller ”de äldre männen” (NW). (Apg. 11:27—30) ”De äldste”, presbytererna eller ”de äldre männen” var alltså de som direkt fick ta emot understödet, och dessa funktionärer såg till att det blev fördelat bland församlingarna i Judeen. I Websters ordbok Third New International Dictionary förklaras en ”presbyter” vara ”en funktionär i den första kristna kyrkan (församlingen) som hade till uppgift att utöva ledarskap såsom tillsyningsman vanligen över en ortsförsamling”. Den Heliga skrift kan upplysa oss om huruvida detta är en korrekt definition eller inte.
Den styrande kretsen — av vilka består den?
22. Till vilka hänsköt församlingen i Antiokia frågan om omskärelse? Vilka tog emot församlingens representanter, och vilka församlades därpå för att överlägga om denna angelägenhet?
22 När frågan om de icke-judar, som omvände sig till kristendomen, skulle omskäras eller inte blev ett verkligt problem i Antiokia i Syrien, till vilka vände sig då församlingen där för att få frågan utredd? De vände sig ”till apostlarna och de äldre männen i Jerusalem angående denna tvist”. (NW) När Paulus och Barnabas och några andra från Antiokia kom till Jerusalem, av vilka togs de då emot? ”Av församlingen och av apostlarna och de äldste”, presbytererna eller de ”äldre männen” (NW). I den här skildringen lägger vi märke till att de ”äldste” eller ”äldre männen” (NW) såväl som apostlarna nämns för sig, åtskilda från församlingen. Det var inte hela församlingen i Jerusalem utan ”apostlarna och de äldste” som ”trädde ... tillsammans för att överlägga om denna sak”. — Apg. 15:2, 4, 6.
23. Vilka där i Jerusalem beslöt att sända ut en skrivelse till församlingarna, och vilka visade att de hade utfärdat denna skrivelse?
23 Sedan beslutet var fattat om att de nyomvända hedningarna inte behövde omskäras, ”beslöto apostlarna och de äldste [presbytererna, de äldre männen] tillika med hela församlingen att bland sig utvälja några män, som jämte Paulus och Barnabas skulle sändas till Antiokia; och de valde Judas, som kallades Barsabbas, och Silas, vilka bland bröderna voro ledande män. Och man översände genom dem följande skrivelse: ’Apostlarna och de äldste, edra bröder, hälsa eder, I bröder av hednisk börd, som bon i Antiokia, Syrien och Cilicien.’” — Apg. 15:22, 23.
24. Vilka var några av dessa ”äldre män”? Såsom vad fungerade apostlarna och de äldre männen, och vem var ordförande vid det här mötet?
24 Det förefaller alltså som om apostlarna och dessa med dem förbundna ”äldste” (presbyterer, äldre män) fungerade som en styrande krets för alla de kristna församlingarna över hela jorden, men de hade stöd av församlingen i Jerusalem. Till dessa ”äldste” eller ”äldre män” (NW) räknades Jakob, Jesu Kristi halvbror, och Judas (Barsabbas) och Silas (Silvanus). (2 Kor. 1:19; 1 Tess. 1:1; 2 Tess. 1:1; 1 Petr. 5:12) Det antas allmänt att vid det här mötet med den styrande kretsen i Jerusalem denne äldre man (presbyter eller äldste), som hette Jakob och som var son till Maria, fungerade som ordförande. Men det förhållandet att han kom med förslag till beslutet och till dess formulering beträffande de nyomvända hedningarnas ovillkorliga skyldigheter gör inte i och för sig hans ordförandeskap till något absolut säkert. — Apg. 15:13—21.
25. Vilka hade utfärdat de stadgar som Paulus och Silas meddelade i de städer de besökte? Vad visas beträffande dem som var förbundna med apostlarna i att fatta beslut om dessa stadgar?
25 I Apostlagärningarna 16:4 berättas det om de resor som aposteln Paulus och hans följeslagare Silas (som var medlem av den styrande kretsen) företog sig. Vi läser där: ”När de sedan foro genom städerna [i Mindre Asien], meddelade de församlingarna till efterföljd de stadgar, som voro fastställda av apostlarna och de äldste i Jerusalem.” Att dessa ”äldste” eller ”äldre män” (NW) förbands med apostlarna och var en del av den kristna styrande kretsen gör det säkert och visst att de i officiell bemärkelse var ”äldste”, presbyterer, äldre män.
26. Med vilka hade Paulus under sin sista resa till Jerusalem ett avskedsmöte i Miletus, och vad visar Apostlagärningarna 21:17, 18 beträffande sammansättningen av församlingen i Jerusalem?
26 Flera år senare befann sig aposteln Paulus på sin sista resa till Jerusalem. Han gjorde uppehåll i hamnstaden Miletus och satte sig i förbindelse med församlingen i det intilliggande Efesus i Mindre Asien. Sände han efter hela församlingen i Efesus för att de skulle komma och låta honom ta avsked av dom? I Apostlagärningarna 20:17 får vi denna upplysning: ”Men från Miletus sände han bud till Efesus och kallade till sig församlingens äldste [presbyterer, äldre män].” Det fanns alltså i församlingen i Efesus män som officiellt var ”äldste” eller ”äldre män”. I Apostlagärningarna 21:17, 18 påminns vi om att också församlingen i Jerusalem hade sådana funktionärer, ty där heter det i läkaren Lukas’ skildring: ”När vi kommo till Jerusalem, togo bröderna emot oss med glädje. Dagen därefter gick Paulus med oss andra till Jakob; dit kommo ock alla de äldste.” Jakob, Jesu Kristi halvbror, tillhörde också dessa ”äldste” eller ”äldre män”. I Galaterna 2:9 kallar Paulus Jakob för en andlig stödjepelare och säger: ”Jakob och Cefas [Petrus] och Johannes, de män, som räknades för själva stödjepelarna” ”räckte ... mig och Barnabas handen till samarbete”.
27. Vilka skulle enligt 1 Timoteus 5:17 anses värda dubbel heder, och vad var orsaken till detta? Vilkas böner var till särskilt stort gagn?
27 Aposteln Paulus vittnade faktiskt om den officiella ställning som intas av en ”äldste” (eller presbyter, äldre man) i församlingen, då han någon gång under åren 61—64 v.t. skrev ned dessa föreskrifter till Timoteus: ”Må de äldre män som presiderar på ett förträffligt sätt anses värda dubbel heder, i synnerhet de som arbetar hårt med att tala och undervisa.” (1 Tim. 5:17, NW) Sådana ”äldre män” presiderade alltså officiellt i församlingen och arbetade med att tala och undervisa i bibeln. Enligt Jakob 5:14 (NW) var sådana ”äldre mäns” böner till särskilt stort gagn.
[Fotnoter]
a Se sidan 482, paragraf 3, spalt 1 och 2 i den översättning som gjorts av William Whiston, M. A. (utgiven i Boston i USA år 1849).
b Se Vakttornet för 1 november 1932, sidan 330, paragraf 33, 3:e stycket.
[Bild på sidan 56]
Den styrande kretsen, som bestod av apostlarna och andra äldre män, fattade beslutet att hedningar som blivit kristna inte skulle omskäras. Lärjungen Jakob kan ha fungerat som ordförande