Frågor från läsekretsen
● När 5 Moseboken 22:5 säger att en kvinna icke skall bära manskläder, betyder det då att kvinnor inte får bära byxor, s. k. slacks? — J. P., Pennsylvania.
5 Moseboken 22:5 lyder: ”En kvinna skall icke bära vad till en man hör, ej heller skall en man sätta på sig kvinnokläder; ty var och en som så gör är en styggelse för HERREN [Jehova, Da], din Gud.” Detta blev förvisso inte upptecknat med tanke på att hindra kvinnor i vår tid att bära slacks. På den tiden, då detta förbud skrevs, bar inte männen långbyxor, utan fotsida dräkter. I vissa delar av Österlandet bar i själva verket männen fotsida dräkter av nattskjortliknande utseende, och kvinnorna bar pyjamasliknande byxor av olika snitt. Det är alltså inte i denna text förbjudet att bära slacks eller överdragsbyxor, sådana som ofta används på lantgårdar. Om man vill bära sådana eller inte är en individuell sak. Kvinnorna kan använda gott omdöme i fråga om tid och plats och vad som anses tillbörligt i de trakter där de bor. I vissa trakter, där det råder stränga vintrar, begagnar många kvinnor byxor (t. ex. skiddräkter) eller någon liknande beklädnad, som skyddar och täcker deras ben. Detta är inte orätt enligt Skriften.
I 3 Moseboken 22:5 talar bibeln inte om dräktmoder eller dylikt, utan vad som här förbjudes är att personer av skilda kön bär det motsatta könets dräkt i avsikt att bedraga, för att framträda som medlem av det motsatta könet, för att dölja verkligheten. Män bör inte försöka i bedrägligt avseende kläda sig som kvinnor för att dölja att de är män, och inte heller bör kvinnor försöka kläda sig i manskläder för att dölja att de är kvinnor. För att tala rakt på sak tycks bibeln här rikta ett slag mot sodomiternas synd. Det var en vanära för en kvinna, att hennes hår klipptes likt en mans, och det var en vanära för en man, om hans hår fick lov att växa långt som en kvinnas. (1 Kor. 11:6, 14) Kvinnan skulle inte se maskulin ut genom att bära sitt hår kort, som en mans, eller bära kläder som såg ut som manskläder. Om hon gjorde detta, skulle det för andra te sig som om hon vore tillgänglig för onaturligt sexuellt bruk. Likaledes med mannen. Om han bure långt hår, som en kvinna, och klädde sig i kvinnokläder, så skulle han te sig fruntimmersaktig och tillgänglig för förslag från andra män om onaturligt könsumgänge. Det var alltså med denna djupare mening och med sodomiternas synd i åtanke, och inte bara på grund av klädesbytet i och för sig, som denna sedvänja blev förbjuden och som gjorde att den förtjänar den allvarliga domen: ”Var och en som gör så är en styggelse för HERREN, din Gud.”
● Är det tillbörligt att anordna eller bevista födelsedagsfester?
Sådana fester har sin upprinnelse i hedniska religioner och är inte skriftenliga. Somliga av dem som skrivit kommentarer till bibeln håller före, att födelsedagsfirandet kan ha haft sitt ursprung i ”uppfattningen om själens odödlighet”. Astrologer och stjärntydare lade stor vikt vid att man skulle frambära offer åt gudarna varje år, vid den tid då stjärnorna och planeterna befann sig i samma ställning som då man föddes. Enligt den egyptiska gudaläran firades ”gudarnas födelsedagar” på bestämda dagar, och enligt den kinesiska gudaläran offrade individerna särskilda offer på sina födelsedagar åt Shou Hsing, den höga ålderns gud. De forntida anglosaxarna firade ”Herren Månens” födelsedag (denne gud omtalas som Meni i Jesaja 65:11) genom att baka kakor ”kallade Nur-kakor eller födelse-kakor”, och ljusen (för att ange antalet år) är också av hedniskt ursprung. — Se Hislops Two Babylons, sid. 95, 191—196.
Sedan boken What Has Religion Done för Mankind? (Vad har religionen gjort för mänskligheten?) har omtalat för oss, att den 25 december enligt traditionen var Nimrods, inte Jesu, födelsedag, säger den: ”De inspirerade skrifterna anger inte datum för Jesu födelse, och detta gör ingenting, ty varken Jesus eller Gud, hans Fader, eller de inspirerade apostlarna gav oss föreskrift om att fira Jesu födelsedag. De enda som firade födelsedagar som är omtalade i den Heliga skrift var hedningar, Egyptens Farao och Herodes Antipas, han som firade sin födelsedag med att låta hugga huvudet av Johannes döparen. (1 Mos. 40:20: Matt. 14:6; Mark. 6:21) Kristi lärjungar i det första århundradet undvek födelsedagsfester såsom varande hedniska, okristliga!”
Det är utan tvivel så, att också hedningarna företog sig mycket som de kristna i våra dagar gör, men när dessa sedvänjor direkt sammanhänger med en falsk gudsdyrkan tvärtemot bibelns principer, då blir de anstötliga. Att fira födelsedagar riktar sinnet mot den skapade varelsen och upphöjer det skapade, i det det tillägger denne och hans födelse en betydelse som inte är tillbörlig. Romarbrevet 1:25 (NW) varnar för dem som ”vördade och ägnade dyrkan åt skapelsen i stället för åt honom som skapade”. Födelsedagsfirandet kan tendera till att få denna misshagliga egenskap. Om kristna människor önskar komma tillsammans då och då för nyttig samvaro och avkoppling, behöver de inte invänta en dag som erinrar om den hedniska religionen. Om de önskar ge en broder en gåva, behöver de inte invänta årsdagen av hans inträde i världen, som om detta vore en sådan minnesvärd dag. Om den exakta dagen för Jesu födelse och firandet av den inte var värda att utmärkas på det sättet, vilkas är det väl då?
● Somliga religiösa ivrare påstår att vinet i kalken vid Åminnelsen var ojäst druvsaft. Hur kan vi bevisa, att Kristus begagnade verkligt vin vid det tillfället? — A. L., Arkansas.
De som håller på nykterhets- eller förbudsrörelsen påstår att Jesu ord, ”vinträdets frukt”, betyder druvsaft och inte verkligt jäst saft eller vin. Men vi kommer ihåg, att vinskörden ägde rum i slutet av sommaren, medan judarnas påsk inte inträffade förrän på våren, sex månader därefter, och judarna hade i allmänhet inte några möjligheter att förvara druvsaft så länge och hindra den från att jäsa. Jesus använde den ”vinträdets frukt” som fanns tillgänglig vid påsktiden, och det var verkligt vin. Historien visar, att judarna använde verkligt vin vid den årstiden, och judarna vidmakthåller ända till denna dag traditionen från den tiden och begagnar jäst druvsaft eller verkligt vin med alkoholinnehåll.
För att få ytterligare upplysningar vänder vi oss till Vakttornet för den 1 mars 1948, artikeln ”När och hur Åminnelsen bör firas”, där det heter i en fotnot på sidan 72: ”Vi hyser inget tvivel om att det vin, som vår Herre brukade till att representera hans utgjutna blod, var gjort (såsom ortodoxa hebréer ännu gör sitt påskvin) utan att någon jäst eller surdeg tillsatts till druvsaften för att påskynda jäsningen. Men icke desto mindre var det jäst vin; den jäsningsförmåga som druvsaften i sig själv äger ledde genom en långsammare process till att saften blev jäst och klarad, och på detta sätt blev den ’vin’ ... Det står klart för oss, att det vin som brukades av vår Herre vid måltiden var rent vin (men inte vanlig enkel druvsaft, som inte utan jäsning kunde hålla sig från hösten till våren) och av samma sort som är omnämnd på andra ställen i Skriften och som, om den njöts till övermått, kunde göra en drucken (Ef. 5:18; Joh. 2:10; Luk. 5:39) ... Vi påstår inte, att vår Herre och apostlarna använde russinsaft eller druvsaft, utan det verkliga vinet.”
● Verserna 4 och 5 i Ordspråksboken 26 tycks uttrycka motstridande tankar. Hur skall detta förklaras? — T. L., Nord-Carolina.
Dessa verser lyder: ”Svara icke dåren efter hans o förnuft, så att du icke själv bliver honom lik. Svara dåren efter hans oförnuft, för att han icke må tycka sig vara vis.” Eller enligt Fentons översättning: ”Svara ingen dåre likt hans dårskap, på det att du icke må göra dig lik honom. Svara en dåre som hans dårskap kräver, på det att han icke må tyckas vis i sina egna ögon.” Nyckeln till hur man skall bringa dessa förmaningar, som till synes är motstridande, i rätt förhållande till varandra ligger i båda fallen i varningen som ges. Det är skillnaden i den givna varningen, som avgör vilken betydelse som skall läggas i de anvisningar som givits med hänsyn till att svara dårar.
Om man svarar en dåre efter hans oförnuft, i den meningen att man svarar i överensstämmelse med hans oförnuft, så förlikar man sig med dåren. Dårens resonemang och slutsatser är osunda, och svaret bör inte vara i överensstämmelse med dårens syn på saker och ting. Dåren kan visa sin dårskap genom det ohöviska eller stridslystna sätt varpå han argumenterar, i det han visar sin lust för ofruktbara ordstrider, vilket de kristna har fått befallning om att undvika. Att inte svara dåren efter hans oförnuft innebär alltså att inte ställa sig på hans sida i hans oförnuftiga uppfattningar eller använda hans dåraktiga och förnedrande metoder, när det gäller att dryfta en sak. Varför bör man inte göra detta? ”Så att du icke själv bliver honom lik.” Men man kan svara dåren, utan att göra sig själv lik honom, och det är detta vers 5 tillråder, ”för att han icke må tycka sig vara vis”. Om man inte svarade på dårens dårskap, utan läte den stå oemotsagd och ovederlagd, skulle dåren utan tvivel bli vis i sin inbilskhet. För att förebygga detta svarar man honom efter hans oförnuft, i den meningen att man svarar på grundval av hans dåraktiga påståenden, analyserar dem, avslöjar hur löjliga och absurda och ovärdiga att godtagas de är, när de betraktas i förnuftets ljus. På det sättet kan man bli i stånd att visa, att dårens egna argument och falska principer ledde till slutsatser som var långt fjärran från vad han förfäktar. Hans egen dårskap kan användas emot honom, så att vapnet vrides ur hans händer och brukas mot honom själv, om man på ett förståndigt sätt fångar upp hans dårskap och analyserar den och brukar den mot dårens egen falska ställning. Därigenom kan man ”svara en dåre som hans dårskap kräver” och förhindra, att han blir ”vis i sina egna ögon”.
● Varför fördömer inte Sällskapet Vakttornet vin och andra starka drycker som de onda ting de är? — H. J., Pennsylvania.
Vi har inte fördömt bruket av alkoholhaltiga drycker, därför att bibeln inte fördömer sådana drycker. Hur kunde vi väl göra det, när Skriften visar att Jehovas tjänare använde sådana? Melkisedek bjöd Abraham vin. Prästerna i Israel hade tillåtelse att dricka vin, utom när de tjänstgjorde i tabernaklet eller templet. Det begagnades vid festligheter med Guds godkännande och mottogs med tacksamhet som en gudomlig föranstaltning. (1 Mos. 14:18; 3 Mos. 10:9; Ps. 104:14, 15) Jesu första underverk bestod i alt göra vatten till vin för att brukas vid ett bröllop, sedan det vin, som värden hade anskaffat, tagit slut. Själva sammanhanget visar, att det här inte kunde ha varit druvsaft, som somliga vill påstå. (Joh. 2:1—11) Jesus åt mat och drack vin, och det religiösa släktet på hans tid anklagade honom för omåttlighet och sade: ”Se, en man som är glupsk och begiven på att dricka vin.” (Matt. 11:19, NW) Denna anklagelse skulle aldrig ha framförts emot honom, om det hade varit fråga om ojäst druvsaft. Och inte heller vållar ojäst druvsaft att vinsäckar brister sönder. — Luk. 5:37—39.
Fastän vi inte kan gå med på att det skall krävas total avhållsamhet av den kristne, så har dock vårt Sällskap rättframt publicerat, vad bibeln verkligen fördömer i fråga om alkoholhaltiga drycker, dvs. ett bruk till övermått som medför berusning. (Ords. 20:1; Jes. 5:11, 22) Men om man skall förbjuda alkoholhaltiga drycker, bara därför att somliga inte kan hålla måtta utan blir druckna, då måste man också förbjuda folk att äta mat, därför att somliga inte kan hålla måtta utan äter mer än som är nyttigt för dem och visar sig glupska. Varför detta? Jo, därför att bibeln räknar fråsseri lika med dryckenskap och fördömer bådadera. (5 Mos. 21:20; Ords. 23:20, 21) Vi är alltså i överensstämmelse med bibeln och fördömer fråsseri och dryckenskap, men inte att man äter och dricker med måtta. ”Använd litet vin för din mages och dina ofta påkommande sjukdomsfalls skull.” (1 Tim. 5:23, NW) Lägg märke till ”litet”, inte mycket. De kristna får bruka vin, men får inte vara ”begivna på en mängd vin”. De bör utöva självbehärskning och återhållsamhet och inte bruka det, när de är församlade eller sysselsatta med att förkunna evangeliet. (1 Tim. 3:8; Titus 2:3, NW; 3 Mos. 10:9) De som inte kan behärska sig och hålla måtta bör inte alls bruka det. Och en kristen kommer naturligtvis aldrig att använda påtryckningar, som världsmänniskor gör i sällskapslivet, för att förmå andra till att dricka, inte heller kommer han själv att dricka, när han är tillsammans med någon som är svag och som kunde råka i frestelse eller taga anstöt av det. — Hab. 2:15; Rom. 14:21.
De kristna kommer att bibehålla bibelns välbalanserade syn på denna sak och på så sätt undvika alla ytterligheter.