Penningutlåning och kristen kärlek

FÖR någon tid sedan blev dottern till en jordbrukare allvarligt sjuk. Hon var i stort behov av behandling, men jordbrukaren var fattig och hade inte råd att ta henne till en läkare. I staden där de bodde fanns det — som i de flesta städer i detta land — en penningutlånare som lånade ut pengar efter principen sex mot fem. Detta betyder att om man lånar fem kronor, är man nästa månad skyldig sex kronor. Denne långivare gav villigt jordbrukaren de nödvändiga pengarna, men nästa månad måste naturligtvis jordbrukaren börja betala räntan.

Vad anser du om denna anordning? Skulle det under sådana omständigheter vara rätt av en kristen att låna ut pengar mot ränta?

Aposteln Johannes sade till sina medkristna att de inte skulle stänga ”sin ömma medkänslas dörr” för sina nödlidande bröder. (1 Johannes 3:17) Och den lag som Gud gav till israeliterna sade uttryckligen: ”Du [skall] inte förhärda ditt hjärta och tillsluta din hand för denne din fattige broder, utan du skall gärna öppna din hand för honom och gärna låna honom vad han behöver i sin brist.” — 5 Moseboken 15:7, 8.

Långivaren gjorde därför väl i att skaffa fram pengarna till den sjuka flickans behandling. Hon fick åtminstone den läkarbehandling hon behövde. Men det fanns ett annat inslag i lagen som gavs till Israel. Det hette också: ”Lånar du pengar åt någon fattig [betryckt, NW] hos dig bland mitt folk, så skall du inte handla mot honom som en ockrare. Ni skall inte lägga på honom någon ränta.” (2 Moseboken 22:25) Varför fick judarna inte låna ut mot ränta till varandra?

Kom ihåg att ursprungligen var de flesta judar jordbrukare och inte affärsmän. Om en jordbrukare som arbetade på sin ärvda jordlott bad om ett lån, var det troligtvis därför att han hade kommit i svårigheter. Lagen utgick från att den som lånade var ”betryckt”. Han hade kanske drabbats av en olycka, hans skörd kunde ha slagit fel eller också behövde han av någon orsak pengar för att kunna klara sig till nästa skörd. Att under sådana omständigheter begära ränta skulle vara att dra fördel av en broders motgångar. Det skulle inte visa kärlek, och israeliterna hade fått befallningen: ”Du skall älska din nästa som dig själv.” — 3 Moseboken 19:18.

De kristna i denna tid står inte under denna forntida lag, men de är fortfarande förpliktade att älska varandra. Jesus sade: ”Du skall älska din nästa som dig själv.” (Matteus 22:39) En kristen bör därför inte önska dra fördel av sin broders olyckliga omständigheter genom att begära ränta, när hans broder kommer i svårigheter och ber om ett lån.

I tider av svårigheter hjälper i stället de kristna varandra med mer än lån. De ger gåvor. I det första århundradet fick Paulus och Barnabas i uppdrag att ta med sig gåvor från de kristna i Mindre Asien till bröderna i Judeen som utstod lidanden på grund av hungersnöd. (Apostlagärningarna 11:29, 30) På liknande sätt sänder kristna i dag gåvor för att hjälpa sina bröder närhelst någon allvarlig olycka drabbar dem.

Det var i denna samma anda som Jesus framhöll: ”Ge åt den som ber dig, och vänd dig inte bort från den som vill låna av dig utan ränta.” (Matteus 5:42) En kristen betraktar därför sin broders tillfälliga svårigheter som en möjlighet till att visa kärlek. Han bör hjälpa så mycket han kan, även ge gåvor eller räntefria lån. Om den långivare som nämndes tidigare i artikeln hade tillämpat kristna principer, skulle han helt visst också ha betraktat det på detta sätt.

Återbetalning

Den som lånar är inte utan förpliktelse. Paulus förmanade de kristna och sade: ”Var inte skyldiga någon någonting alls, utom att älska varandra.” (Romarna 13:8) En som lånar pengar bör därför vara medveten om sin förpliktelse att betala sin skuld så snart som möjligt. Han bör inte resonera som så att därför att den som lånat honom pengar är rikare än han, är det inte nödvändigt att betala tillbaka. På samma sätt bör han inte förvänta att medkristna, sådana som är t. ex. hantverkare, läkare eller advokater, skall utföra vissa personliga tjänster åt honom utan ersättning.

Jesus sade: ”Låt bara ert ord Ja betyda Ja, ert Nej, Nej.” (Matteus 5:37) Med andra ord bör en kristen hålla vad han har lovat. Om han lånar pengar och lovar att betala tillbaka eller om han på annat sätt ådrar sig en skuld, då bör han göra allt han kan för att betala tillbaka denna skuld. Till hjälp för att göra detta och för att vara säker på att det inte uppstår något missförstånd på någondera sidan är det förståndigt att ha ett skrivet papper som visar summan, hur den skall betalas tillbaka osv.

Att låna ut mot ränta

Är det alltid kärlekslöst att begära ränta? Nej, inte nödvändigtvis. Det är värt att lägga märke till att fastän judarna inte skulle begära ränta från medisraeliter, var det annorlunda när det gällde utlänningar. Lagen sade: ”Av utlänningen må du ta ränta.” (5 Moseboken 23:20) Varför denna skillnad? Därför att en utlänning i Israel antagligen var affärsman, och lånet skulle troligtvis användas för affärssyften. Det var därför bara skäligt att den som lånade ut pengar borde få del i de förtjänster som gjordes, och han kunde få detta genom att begära ränta.

Jesus hade inget att invända mot principen att låna ut pengar mot ränta. Han visade detta i en av sina liknelser. Han berättade om en man av ädel börd som reste bort för en tid och lämnade pengar till sina slavar. Då denne man återvände, begärde han att de skulle avlägga räkenskap, och han fann att de flesta slavarna hade investerat pengarna och gjort vinster. Dessa slavar fick beröm. Men en slav hade inte investerat sina pengar; han hade därför inte någon vinst att lämna fram. Han hade inte ens satt in dem i en bank — i själva verket för att låna till banken för att brukas i affärssyfte — och kasserat in ränta. Denne slav blev skarpt tillrättavisad av sin herre. — Lukas 19:11—24.

Hur förhåller det sig i dag? Två kristna kvinnor hade ett affärsavtal. En av dem lånade den andra vad som motsvarar cirka 100 kronor varje dag. Den som lånade köpte sedan matvaror och sålde dem på torget. Vid slutet av dagen hade hon omkring 125 kronor, av vilka hon gav tillbaka 105 kronor till den hon hade lånat av och behöll 20 kronor själv. I detta land är 20 kronor inte en ovanlig lön för ett dagsverke.

I en annan del av världen drev en kristen man ett familjeföretag. På grund av att teknologin gick framåt visste han att hans verksamhet inom kort skulle vara föråldrad. Men det fanns en möjlighet att flytta över verksamheten till ett annat område. Det enda problemet var att han behövde mer pengar. Han lånade därför av en medkristen och lovade att betala en viss ränta på lånet varje månad.

Var det något av dessa avtal som stod i strid med Guds lag till israeliterna att de inte skulle begära ränta av varandra? Nej, inte alls! När en person inte har ett brådskande behov, utan önskar ta ett lån — kanske på grund av affärer — finns det inte något skäl till att den som lånar ut inte skall begära ränta. Hur hög ränta? Detta beror bland annat på vad slags lån det är, vad parterna kommer överens om och vad landets lag säger. I den första uppgörelsen kan 5 procents ränta per dag tyckas ganska hög. Men den som lånade gjorde i själva verket 25 procents vinst och var glad att få dela med sig av något av detta till långivaren.

Om problem senare skulle uppstå, finns det naturligtvis ingen orsak för den som tagit lån att börja klaga över att räntan är alltför hög, om han från början öppet och frivilligt samtyckt till den. Det är också här förståndigt att ha villkoren för lånet skriftligt för att undvika att missförstånd uppstår efteråt.

Tillfällen att visa kärlek

När sådana uppgörelser går smidigt, kan de vara till nytta för alla. Men det är en oviss värld, och saker och ting går ofta på tok. Vad skulle till exempel hända om damen som omnämndes förut och som lånade 100 kronor varje dag blev bestulen? Eller hur skulle det bli i uppgörelsen mellan de två männen, om satsningen inte lyckades så som man hade hoppats och låntagaren inte kunde betala den utlovade räntan?

Bibeln ger inte några regler för hur sådana problem bör behandlas, men förpliktelsen kvarstår fortfarande: ”Du skall älska din nästa som dig själv.” (Matteus 22:39) Om båda parterna visar äkta omsorg om varandras intressen med en anda av praktisk vishet och ser realistiskt på situationen och tar emot förnuftiga råd, då kan vanligtvis saker och ting lösas på ett utmärkt sätt.

Aposteln Paulus rekommenderade inte att kristna drog sina bröder inför domstol av ekonomiska skäl. Han sade: ”Egentligen är det då på det hela taget ett nederlag för er att ni har rättssaker med varandra. Varför lider ni inte hellre orätt? Varför låter ni er inte hellre bedragas?” — 1 Korintierna 6:7.

Den kristne låntagaren, som inte är lysten ”efter ohederlig vinning”, bör verkligen önska betala tillbaka sin skuld. (1 Timoteus 3:8) I bibeln heter det att ”den ogudaktige lånar och kan inte betala”. (Psalm 37:21) Även om oväntade svårigheter kan ha uppstått, önskar han inte räknas bland de ogudaktiga. Han bör önska vara en människa som inte är skyldig ”någon någonting alls”, utom kärlek. (Romarna 13:8) Han bör därför handla på ett hederligt sätt och inte söka lagliga kryphål för att komma undan sina förpliktelser.

Å andra sidan måste långivaren också vara realistisk i sina förväntningar. Han inser att det är en viss risk att låna ut pengar. Han bör emellertid inte på grund av detta utöva svåra påtryckningar på låntagaren. Denne kanske inte har pengar så att han kan betala tillbaka. Många kristna har under sådana förhållanden visat att de inte är penningkära genom att förlänga perioden för återbetalningarna eller genom att godta en vettig och rimlig uppgörelse. (1 Timoteus 3:3) Somliga har till och med avskrivit skulden helt och hållet.

Med tanke på de problem som kan uppstå när man tar eller ger lån kan man fråga sig: ”Är det verkligen nödvändigt?” Bibeln fördömer inte att man lånar pengar när det är nödvändigt, men ofta är det inte det. Många gånger är det ”ögonens begär” som är större än kassans eller plånbokens innehåll, och människor lånar pengar för att köpa lyxsaker som de i verkligheten inte behöver. (1 Johannes 2:16) Räkningen måste så småningom betalas. Bibeln ger därför rättframt följande varning: ”Låntagaren blir långivarens träl.” — Ordspråksboken 22:7.

Men när kristna måste ge lån eller ta lån, har de samtidigt ofta möjlighet att visa kristna egenskaper. Genom att de har en uppriktig önskan att fullgöra sina förpliktelser och har en djupt rotad omsorg om varandras välfärd och genom att de flyr kärleken till pengar, har de en garanti för att penningutlåningen görs med kristen kärlek. På detta sätt lyder de bibelns befallning: ”Låt allting hos er ske i kärlek.” — 1 Korintierna 16:14.