Frågor från läsekretsen
● En man låter skilja sig från sin hustru på icke skriftenliga grunder. Sedan skilsmässan bifallits, får hustrun och församlingen veta att strax innan mannen tog ut skilsmässa, hade han gjort sig skyldig till äktenskapsbrott. Gör en sådan handling som detta äktenskapsbrott mannen eller kvinnan skriftenligt fri att gifta om sig?
I ett sådant fall är enligt Skriften den avgörande frågan denna: Vem skiljer sig från vem, och på vilka grunder? Vem har rätt att ta ut skilsmässa? Enligt Skriften är det inte den äkta mannens moraliska ställning som avgör om han är berättigad att skilja sig från hustrun. Nej, men den moraliska ställning som den av parterna intar, från vilken den andra begär att få skiljas, avgör om den som tar ut skilsmässa har rätt att få till stånd en upplösning av äktenskapsbanden. Enligt den inspirerade Skriften är det den orena äktenskapspartnern som får ett skiljebrev av den rena, oskyldiga äktenskapspartnern, som inte gjort sig skyldig till äktenskapsbrott. Främställningen i 5 Moseboken 24:1—4 är otvetydig på denna punkt.
Det var denna lag i 5 Moseboken som fariséerna hänvisade till under det samtal som skildras i Matteus 19:3—9. Jesus sade fariséerna att Gud inte hade givit den förste mannen, Adam, rätt att skilja sig från sin hustru, Eva, av vilken orsak som helst. Till svar framhöll fariséerna den här omnämnda lagen i 5 Moseboken genom att fråga: ”Huru kunde då Moses bjuda, att man skulle giva hustrun skiljebrev och så skilja sig från henne?” Denna mosaiska lag talar direkt om orenheten hos den hustru, som en man skiljde sig ifrån, inte om någon orenhet å hennes mans sida, hans som tog initiativet till skilsmässan. Jesus visade sig ha tillbörlig respekt för de fastställda begränsningarna av en människas rätt att skilja sig från sin äktenskapspartner, när han sade: ”För edra hjärtans hårdhets skull tillstadde Moses eder att skiljas från edra hustrur, men från begynnelsen har det icke varit så. Och jag säger eder: Den som för någon annan orsaks skull än för otukt skiljer sig från sin hustru och tager sig en annan hustru, han begår äktenskapsbrott.” Eftersom Jesus här utgick ifrån sin hänvisning till den mosaiska lagen, talade han om en hustru som en man skiljer sig ifrån av någon annan orsak än otukt, äktenskapsbrott eller orenhet å hennes sida, inte å hennes mans sida. Det var av detta skäl som Josef från Nasaret tänkte att han hemligen skulle skilja sig från sin trolovade, Maria, därför att han trodde att hon var behäftad med orenhet; och endast ett ingripande från Gud förhindrade denna skilsmässa. Det är alltså den oskyldige som skiljer sig ifrån den skyldige. Det är inte den skyldige som skall ta ut skilsmässa.
Den skyldige förväntas inte sätta sig själv på de anklagades bänk och så på grundval av sin självanklagelse skilja sig från den oskyldiga äktenskapspartnern. Den oskyldige av makarna, som anklagar den skyldige, måste vara den som begär skilsmässa. Om den person, som någon har skilt sig ifrån, visar sig vara den oskyldige av makarna, då blir följaktligen denne oskyldige, trogne frånskilde utsatt för faran att begå omoraliska handlingar. Såsom Jesus sade i Matteus 5:32 (NW): ”Var och en som skiljer sig från sin hustru av annan grund än otukt gör henne till föremål för äktenskapsbrott, då ju var och en som gifter sig med en frånskild kvinna begår äktenskapsbrott.” Den rena, oskyldiga, trogna äktenskapspartnerns rättigheter förtjänar alltså att bli skyddade, och därför är en skilsmässa från henne på oskriftenliga grunder fullständigt otillbörlig. Av rent personliga skäl kan en hustru föredra att överse med sin mans omoraliska handling; hon kan fortsätta att ge honom äktenskapsrätten och ta emot äktenskapsrätten från honom. Varför det? Därför att äktenskapet inte har blivit upplöst genom att hennes man har gjort sig skyldig till äktenskapsbrott. Hon har rätt att fortsätta att leva tillsammans med honom, både enligt lagen och enligt Skriften. Hon blir inte automatiskt oren genom att fortsätta att ha könsförbindelse med honom sedan han begått äktenskapsbrott.
Om en otrogen äkta man inte talar om för sin oskyldiga hustru att han har begått äktenskapsbrott men i stället låter henne veta att han har för avsikt att söka skilsmässa och hustrun då går med på denna skilsmässa, utan att veta om mannens äktenskapsbrott och alltså bara av det motivet att bli lagligen skild från honom genom ömsesidig överenskommelse i överensstämmelse med lagen, då låter hon skilja sig från honom på denna grund. Han får skilsmässa med hennes samtycke och utan invändningar från hennes sida. De går alltså båda med på denna skilsmässa, som kommer till stånd på icke skriftenliga grunder, och därmed är de inte fria att gifta om sig. Allt de önskar är att bli fria från varandra, och detta uppnår de genom denna oskriftenliga men lagliga skilsmässa. Båda parterna måste ta konsekvenserna av detta slags oskriftenliga skilsmässa. En sådan skilsmässa ger naturligtvis inte hustrun någon som helst rättighet enligt Skriften att gifta om sig. Men den skrymtaktige, otrogne äkta mannen har trasslat till det för sig själv också, och även om han har utsatt hustrun för faran att begå äktenskapsbrott, kan han komma att själv finna det ändå svårare att avstå från att begå äktenskapsbrott efter skilsmässan än hon gör, då han ju begick äktenskapsbrott utan hennes vetskap innan han skaffade sig skilsmässa. Enbart det förhållandet, att hustrun var ovetande om saken, bemyndigar inte den kristna församlingen att skjuta Jesu regel åt sidan, som säger att om en äkta man verkligen önskar göra sig kvitt sin hustru på skriftenliga grunder, så måste han begära skilsmässa från henne därför att hon har begått orena, äktenskapsbrytande handlingar. Om det förhåller sig på annat sätt, är mannen, även om han var otrogen före skilsmässan, inte fri att gifta om sig sedan skilsmässan trätt i kraft; och även om hustrun genom laglig vigsel inginge nytt äktenskap, så komme hon därmed att leva i äktenskapsbrott.
Den som begär skilsmässan avgör — utan hänsyn till sin egen moraliska ställning före skilsmässan — orsaken till eller arten av skilsmässan. Om nu domstolen beviljar skilsmässan på dessa grunder, då har skilsmässan kommit till stånd på dessa grunder och medför motsvarande konsekvenser för den som låter skilja sig.
Men hur förhåller det sig, om den oskyldiga hustrun, efter det att denna skilsmässa, som hon gick med på eller fann sig i, trätt i kraft, får veta att hennes man hade begått äktenskapsbrott en eller flera gånger före skilsmässan utan att tala om det för henne? Detta förändrar inte saken. Det ger henne inte rätt att begära ändring i skilsmässoutslaget eller ändring av domskälen för skilsmässan, så att denna skulle bli skriftenlig i stället för oskriftenlig. Visst har hon sedan skilsmässan beviljades fått kännedom om att hennes tidigare lagvigde äkta man hade gjort sig skyldig till omoraliskhet före skilsmässan. Hon kan emellertid inte göra bruk av denna nyvunna vetskap. Vi får komma ihåg att i Amerika får den som vädjar till högre rätt för att få en underordnad rätts utslag ändrat inte anföra nya bevis eller synpunkter för att påverka den överordnade rättens utslag. Endast det bevismaterial som redan framlagts och som den lägre rättsinstansen fick begrunda kan framläggas för den högre instansen. En lägre rätts beslut kan inte ändras eller upphävas på grundval av nytt bevismaterial. Samma begränsning beträffande nytt bevismaterial efter en skilsmässa gäller också för en församlings officiella representanter, när en oskyldig, frånskild kvinna, som tillhör församlingen, framlägger bevis för dem, vilka ger vid handen att hennes förre, laglige äkta man begått äktenskapsbrott före skilsmässan.
Endast omoralisk handling efter skilsmässan å den ena frånskilda partens eller å båda de frånskilda parternas sida kan ge kraft och verkan åt den lagliga skilsmässan, så att äktenskapsbanden verkligen upplöses i överensstämmelse med Skriften. Könsförbindelse med tredje part efter en skilsmässa på oskriftenliga grunder lägger något till saken, som visserligen inte kan förändra skilsmässoutslaget på oskriftenliga grunder men som bekräftar skilsmässan och gör att den kommer att inbegripa mera. Genom äktenskapsbrott efter skilsmässan har något nytt kommit till, som inte förelåg när skilsmässoprocessen inleddes och den som tog ut skilsmässan angav orsaken till att han ville skilja sig från sin motpart, som gick med på eller fann sig i skilsmässan på de angivna grunderna. En ny faktor har alltså kommit till sedan skilsmässan trädde i kraft, en faktor som inte upphäver men väl bekräftar skilsmässobeslutet. Det förhåller sig så, även om det är den som tar ut skilsmässan som själv begår äktenskapsbrott efter skilsmässans ikraftträdande.
Äktenskapsbrott före skilsmässan upplöser inte av sig självt de äktenskapliga banden. De lagvigda makarna kan fortsätta att idka könsumgänge även sedan någon av dem begått äktenskapsbrott och innan skilsmässa kommer till stånd. Ända till dess beslut har fattats om skilsmässa och den som är berättigad härtill har begärt skilsmässa, medför all könsförbindelse mellan de lagvigda makarna, efter det att den otrogne äkta mannen begått äktenskapsbrott, att äktenskapsbrottet upphävs såsom grund eller orsak för den trogna parten att begära skilsmässa från den otrogna.
Men genom sitt äktenskapsbrott efter skilsmässan tillför den som begärde skilsmässa saken en ny verkningsfull faktor, en faktor som han inte själv hade stött sig på tidigare, då han begärde skilsmässa från sin oskyldiga hustru. Han är orsak till att äktenskapsbrott kommer in i bilden, fastän det är han själv som har begått det. Genom detta äktenskapsbrott efter skilsmässan ger han sin oskyldiga, frånskilda hustru något som är giltigt enligt Skriften och som hon kan göra bruk av för att reglera sitt förhållande till den man som skilde henne ifrån sig. Som saken ligger till behöver hon nu inte lägga in om skilsmässa, ty en laglig skilsmässa har ju redan trätt i kraft, genom vilken de två har blivit skilda åt inför lagen. Men äktenskapsbrottet gör att deras separation får Skriftens bemyndigande och att alla äktenskapliga band verkligen blir upplösta, och detta inför Gud och hans kristna församling såväl som inför landets lag. Vad den oskriftenliga skilsmässan angår, så förhöll det sig inte på detta sätt före skilsmässan, ty kvinnan var alltjämt den otrogne äkta mannens hustru till följd av det då ännu existerande lagliga äktenskapet.
I detta fall, då den kristna församlingen inte i förväg underrättats om någon annan skilsmässoorsak, om att det fanns någon verklig, skriftenlig orsak till skilsmässoprocessen, så måste skilsmässan anses bygga på de skilsmässogrunder, som den skilsmässosökande anförde, då han begärde skilsmässa. En skilsmässa förblir vad den är på de grunder, varpå den beviljades, inte på grund av någon tänkt möjlighet av vad man skulle ha gjort, om man hade haft fullständigare kännedom om förhållandena. Ingenting kan därför göras för att ändra på de fastställda skilsmässoorsakerna i syfte att jämka omfattningen och verkan av skilsmässan, så att denna får samma kraft som den skulle haft om man tidigare känt till att mannen gjort sig skyldig till otrohet. Att man strängt håller sig till de angivna skilsmässoorsakerna hindrar det frånskilda paret från att i hemligt samförstånd söka få till stånd en laglig grund, enligt vilken de kan bli fria eller frigöra sig från de stränga restriktioner som deras oskriftenliga skilsmässa lägger på dem.
Den oskriftenliga skilsmässans svåra följder drabbar den som sökt skilsmässa lika hårt som hans motpart. De svåra följder som en oskriftenlig skilsmässa för med sig bör därför utgöra en varning för envar som umgås med planer på att begära skilsmässa, så att han först betänker de begränsningar, restriktioner och faror som blir en följd av ett sådant oskriftenligt handlingssätt både för honom själv och för hans oskyldiga äktenskapspartner. Den kristna församlingen har varken rättighet eller skyldighet att befria det frånskilda paret från de svåra följder som deras oskriftenliga skilsmässa fört med sig. I sin strävan att visa barmhärtighet får den kristna församlingen inte göra något utöver vad som är skrivet i Guds ord och söka få till stånd en förändring av situationen genom att göra något som den inte är bemyndigad att göra. En man som tvingar igenom en oskriftenlig skilsmässa bär på ett mycket tungt ansvar gentemot sin oskyldiga maka, som inte förtjänade att bli behandlad på detta sätt, ty han gör hennes frånskilda liv svårt med tanke på att hon måste bevara sig moraliskt ren. Om den oskyldiga, frånskilda hustrun begår omoraliska handlingar, är det inte i första hand den kristna församlingen som är ansvarig, därför att den inte kan gå med på att hon gifter om sig innan hennes före detta man dör eller begår äktenskapsbrott efter skilsmässan. Den som begärt skilsmässa är den enligt Skriften ansvarige. Allt den kristna församlingen är berättigad att göra är att hjälpa henne att växa sig moraliskt stark såsom kristen genom att ge henne all den andliga hjälp som står i dess makt att ge.
Den otrogne äkta mannen kan till följd av sitt äktenskapsbrott, som han inte ångrade innan skilsmässan kom till stånd, bli utesluten av den kristna församlingen, som han kanske är en döpt medlem av. Genom att för sin hustru och för församlingen dölja att han begått äktenskapsbrott kan han uppskjuta uteslutningen till en tid. Om han förutom att dölja sitt äktenskapsbrott begär skilsmässa från sin oskyldiga hustru, så visar han att han inte har ångrat sitt äktenskapsbrott. Han har inte heller fått hustruns förlåtelse för vad han gjort. Därför måste han uteslutas av församlingen, när sakförhållandena blir kända. Till det orätta han har begått mot sin hustru genom sitt äktenskapsbrott, som han dolde för henne, lägger han ännu en orätt genom att hårdhjärtat ta ut skilsmässa från henne, som är oskyldig. För sina omoraliska handlingar, som hans skrymtaktiga, kärlekslösa handlingssätt visar att han inte har ångrat, måste han bli utesluten ur den kristna församlingen på grundval av de bevis, som lagts fram för församlingens kommitté som har att besluta i saken.
● Varför tillät Jehova att Israels barn två gånger led nederlag för Benjamins stam, innan han lät dem tillfoga denna stam rättmätigt straff för dess dåd i Gibea? (Domarboken 20) — P. G., Skottland.
Domarboken 19 talar om några uslingar i Gibea som hanterade en kvinna så skändligt en hel natt, att hon dog fram emot morgonen. Folket i Gibea begick därefter det avskyvärda brottet att överse med denna synd, som invånare i staden hade begått. Benjamins stam ådrog sig också skuld i denna sak. Den vägrade att lyssna till de övriga stammarna, då de krävde att ogärningsmännen skulle dödas. Detta omoraliska uppträdande var en utmaning mot troheten hos de övriga av Guds utvalda folks stammar.
Att så många av dem som hörde till de trogna stammarna till en början blev nedgjorda var ett svårt prov för dessa, särskilt med tanke på att deras sak var rättfärdig. Genom att Jehova lät de trogna stammarna lida sådana förluster, fyrtio tusen man på två dagar, satte han dem på prov för att utröna om de skulle hålla fast vid sin bestämda föresats att utrota denna skriande ondska i Israel, när det innebar sådana omfattande förluster för dem själva.
De tusen och åter tusen trogna som dog till följd av att de tog del i denna straffexpedition dog för en rättfärdig sak. De överlevande, som vann seger, fritog sig från ansvar inför Jehova Gud och hävdade sig inför alla som läser Guds ord. Den rättfärdighet de vann var värd kostnaden, och Israels nation renades från en synnerligen fördärvbringande ogärning.