trots frånvaron av den partiella kunskapens mirakulösa gåvor, har orsak att hysa rikare tro, hopp och kärlek nu än någonsin förut. Den måste visa tro intill slutet av sin jordevandring, men vissa drag av dess tro kommer att försvinna, allteftersom de ting som är förutsagda och utlovade i Guds ord blir förverkligade. Tron är grunden för det man hoppas, och vissa ting i vårt hopp kommer att försvinna, därför att vi skall få se och uppleva dessa ting som vi har hoppats på. Kärleken kommer emellertid alltid att förbliva i sin fullhet. I stället för att avtaga måste den fördjupas och tillväxa hela evigheten igenom. Då vi alltså har en rätt insikt om vad saker och ting är värda, må vi då, medan vi riktar våra hjärtans åstundan mot vissa andliga privilegier och förmågor, likväl i första hand sträva efter kärlek, ty den är vår största och förblivande egenskap.

Brev

”Människosjälen dödlig”

Den 17 oktober 1949.

Käre Broder!

Härmed svar på Ditt brev av den 10 dennes angående ”döda själar”.

Vilka argument Du än kommer med, så finns likväl det bokstavliga uttalandet där i den hebreiska grundtexten, och inte nog därmed, utan den grekiska Septuaginta-översättningen har ordagrant återgivit det hebreiska uttrycket på grekiska, i 4 Moseboken 6:6, såsom en död psyke (psychei teteleutekuiai). Det är visserligen sant, att det hebreiska uttrycket grammatiskt skulle kunna översättas med ”den dödes själ”, såsom Rotherham visar i marginalen, men detta smakar av den felaktiga läran om att en människas själ överlever, när hon dör. Septuaginta-översättningen kan emellertid inte grammatiskt återges med ”den dödes själ”, utan betyder ordagrant ”död psyke”. På alla andra ställen, där Skriften talar om att bli orenad genom att röra vid de döda, använder den hebreiska texten likaså ordet för ”själ” (nefesch) om det ting som vidröres, och likaså översätter den grekiska LXX det med ”psyche”. När man blir orenad av att röra vid en psyche, vad för slags psyche är det då eller vad för slags nefesch? Sammanhanget visar, att döden omger denna psyche eller nefesch. Både de som har översatt från hebreiska och de som har utgått från den grekiska LXX försöker kringgå svårigheten och dölja sanningen genom att i sådana fall återge nefesch och psyche med ”död kropp”. (4 Mos. 9:6, 7, 10; 19:11,13; Haggai 2:14; eng. övers. Sv. övers, använder uttryck som ”en död människa”, ”en människas lik”.) Men här råkar vi i svårighet, när vi träffar på Jesaja 10:18, som talar om att förstöra ”både själ och kropp” (eng. övers.; 1878 års sv. övers, har ”så till själ som kropp”), liksom också Matteus 10:28, som talar om att förgöra både själ och kropp. Därför går vi inte till överdrift, när vi översätter ordagrant och använder bibelns uttryck ”död själ”. Då bibeln använder enbart termen nefesch eller psyche för att beteckna en själ, ja, då visar sammanhanget, om det är en levande eller en död själ som avses.

I varje fall tjänar innebörden i det ursprungliga, bokstavliga uttrycket i Guds ord till att bevisa, att den hedniska läran om människosjälens odödlighet är en myt och helt i strid med Skriften. Om Du begagnar termen ”person” i stället för en lång definition eller beskrivning av vad en ”själ” är i enlighet med Skriften, så kommer det att hjälpa dig över den svårighet som har uppstått i ditt sinne med avseende på denna fråga.

Dina medbröder i Rikets tjänst

Vakttornets Bibel- och Traktatsällskap

”Fri ett år för att glädja sin hustru”

Den 21 november 1949.

Kära Syster!

Med anledning av Ditt brev av den 29 oktober svarar vi:

Det första året av en israelits äktenskapliga liv brukades endast som en illustration, inte för att ange något bokstavligt år, såsom t. ex. året 1918—1919. Det betydelsefulla här är, att det knappast skulle ha varit i överensstämmelse med denna bild, om Kristus Jesus hade blivit uppsatt på tronen och ingått giftermål år 1914 och omedelbart efter denna förening med sin brud börjat striden i himmelen, som varade till 1918. — 5 Mos. 24:5.

Sedan den israelit som gift sig hade varit frikallad det första året för att kunna stanna hemma och glädja sin nyblivna hustru, blev han uttagen till krigstjänst och måste således lämna sin hustru och, sannolikt, sitt barn. Då, efter vad vi förstår, Lammets och hans bruds bröllop började år 1918 och kvarlevan har blivit församlad in i tempeltillståndet med honom, så har alla dessa år sedan den tidpunkten varit en tid då han kunnat hugsvala och glädja sin brudklass. Och detta har han sannerligen också gjort. Sedan han nu har glatt och hugsvalat henne, kan han kallas till krigstjänst i Harmageddonstriden av sin himmelske Fader och högste Befälhavare, även om detta betyder, att han inte kan ägna någon uppmärksamhet åt sina äktenskapliga angelägenheter med sin brudklass. Alltså blir det inte nödvändigt för honom att först förhärliga kvarlevan