Frågor från läsekretsen
● När man vänder sig till Jehova i bön, hur bör man då föreställa sig Jehova, eller vad bör man tänka på?
I beskrivningen av de syner, som Daniel, Hesekiel och aposteln Johannes fick, får vi genom olika symboler en viss föreställning om Jehovas storslagna härlighet. (Dan. 7:9, 10; Hes. 1:26—28; Upp. 4:1—3) Vi bör emellertid komma ihåg att israeliterna inte såg någon gestalt den dag då Jehova talade till dem på berget Horeb. Orsaken härtill var den att det inte behagade Jehova att låta dem göra något slags bild, som skulle föreställa honom, ”något beläte, något slags avgudabild, någon bild av man eller av kvinna eller någon bild av något fyrfotadjur på jorden”. — 5 Mos. 4:15—19.
Vad oss kristna beträffar, så har vi ingenting som kan ge oss en föreställning om någon gestalt som Jehova skulle ha, även om en del bibliska syner kanske passerar revy för vårt inre, medan vi är försänkta i bön. Tänk på att ”Gud är en Ande”. (Joh. 4:24, NW) När vi ber, bör vi tänka på Jehovas storhet och på hans underbara egenskaper i stället för att söka föreställa oss någon gestalt. Vid vårt studium av bibeln har vi fått lära hur Jehova på ett mäktigt och storslaget sätt har handlat med sitt folk i flydda tider, och vi känner till hans rättvisa och kärleksfulla föranstaltningar för framtiden. I vår tro behöver vi fördenskull inte några bilder eller föremål, när vi vänder oss till Jehova i bön. ”Vi vandra här i tro och icke i åskådning.” (2 Kor. 5:7) Vi bör tänka oss Jehova såsom vår himmelske Fader, som är kärleksfull och barmhärtig, som känner till våra begränsningar och som hör oss, när vi ber i överensstämmelse med hans vilja på det rätta sättet och om de rätta tingen i Jesu Kristi namn. — Joh. 14:6, 14; 1 Joh. 5:15.
● Har det alltid funnits vittnen för Jehova på jorden vid varje tid i den mänskliga historien? Hur förhöll det sig under den ”mörka” medeltiden?
Det tycks inte vara förståndigt att svara dogmatiskt på dessa frågor. Men det förefaller som om förnuftet och historiska fakta tillsammans med vad Guds ord har att säga tillåter oss att dra den slutsatsen att det har funnits vittnen för Jehova på jorden vid varje tid i den mänskliga historien.
Även om bara tre vittnen nämns vid namn från tiden före syndafloden, betyder inte detta att det inte kan ha funnits flera. Det är mycket troligt att Abel var gift vid den tid, då han var ett troget vittne, och därför kan hans hustru ha fortsatt att vara ett vittne efter hans död. Och vidare har vi Lemek; för att kunna uttala den inspirerade profetian om sin son Noa måste han också ha varit ett vittne för Jehova. — 1 Mos. 5:29.
Vad tiden efter syndafloden beträffar, så finner vi att den trogne Sem fortsatte att leva fram till Abrahams tid. Och var inte Isak, Jakob, Josef och Job trogna vittnen, liksom fallet måste ha varit med Mose föräldrar? När Israels nation bildades, blev hela nationen en nation av vittnen, alldeles som Jehova visar i Jesaja 43:10—12. Den nationen fortfor att vara Jehovas vittnen fram till år 36 e. Kr.
Att Jehova också har haft vittnen på jorden från Kristi tid fram till våra dagar tycks framgå av Jesu liknelse om ogräset och vetet, som återges i Matteus 13. I den sade Jesus att både vetet och ogräset skulle få fortsätta att växa tillsammans fram till skördetiden, då ett åtskiljande skulle äga rum. Denna liknelse kan tolkas så att den anger att under hela denna tid, från den första sådden fram till skördetiden, skulle det finnas en del äkta kristna, ”vete”, även om de ibland skulle vara ytterst få till antalet.
Under århundradenas gång har det funnits till bekännelsen kristna som har förkastat treenighetslärans villfarelse, och de har vanligtvis kallats ”arianer”. Det fanns några som strängt höll fast vid den ursprungliga kristna läran och som var kända som quartodecimanerna, därför att de firade Kristi åminnelse den 14 Nisan och motstod den tendens i riktning mot hedendom som kännetecknade Rom. Vidare har vi paulicianerna från och med 600-talet,. vilkas trosuppfattning har kallats ”äkta apostolisk bibelkristendom”. De höll sig enbart till ”Nya testamentet”, tillämpade vuxendopet, trodde att Gud i sin kärlek hade sänt en ängel till jorden som vid sitt dop blev Guds Son. De förkastade oskriftenliga traditioner, gjorde ingen åtskillnad mellan präster och lekmän och vägrade att vörda korset.
Vidare har vi valdenserna från och med 1100-talet, vilka hade mycket gemensamt med de tidigare paulicianerna i fråga om att förkasta alla falska traditioner, t. ex. skärselden, mässoffret osv., och som noggrant följde bibeln men inte uteslutande höll sig till det s. k. Nya testamentet. De enda ceremonier de godtog var dopet och Herrens aftonmåltid. De följde strängt bibelns principer beträffande moralen och vägrade att fira sådana populära religiösa högtider som palmsöndagen, påsken, Alla Helgons dag osv. Betecknande är det uttalande som en av dem gjorde, vilken fick lida martyrdöden: ”Korset bör man inte bedja till utan avsky som det medel, varigenom den rättfärdige dödades.”
Många arianer, paulicianer och valdenser, för att inte nämna andra, fick lida martyrdöden för sin på bibeln grundade religion. Detta i och för sig eller jämte deras trosuppfattningar, som vi tidigare har talat om, anger inte att de alla ägde Guds godkännande. Varför inte? Därför att gång efter annan grep många av dem till svärdet för att försvara sig mot romersk-katolska korståg i strid med Matteus 26:52.
Föregående fakta tycks därför ådagalägga två saker: 1) Att det under alla århundradena från Abels tid till nutiden har funnits de som hållit sig så tätt till Guds ord att de kunnat betraktas som Guds vittnen, som ägt hans godkännande. 2) Att de måste ha varit få till antalet. Detta stämmer med det förhållandet att det är ett begränsat antal människor som utgör Kristi kropp såväl som med det förhållandet att ett jämförelsevis stort antal av dessa har framträtt vid sådden och i skördetiden.
● Vad innebär orden i 1 Samuelsboken 18:10 (NW), där det heter att ”Guds onde ande blev verksam på Saul, så att han betedde sig som en profet i huset”?
I 1 Samuelsboken 16:14 (NW) får vi veta att ”själva Jehovas ande vek från Saul, och en ond ande från Jehova injagade skräck hos honom”. Häri ser vi en tillämpning av den princip, som Jesus angav i Matteus 12:43—45, nämligen att om sinnet och livet inte fylls av Jehovas ande, så får demonandarna fritt tillträde. Det var inte så att Jehova direkt sände en ond ande för att denne skulle injaga skräck hos Saul, men genom att han avlägsnade sin heliga ande från den olydige konungen uppstod ett tomrum, som snabbt fylldes av en ond ande eller sinnesinställning. Eftersom Jehova genom att avlägsna sin heliga ande möjliggjorde att Saul blev besatt av en ond inställning, sägs Jehova vara upphov till den onde anden.
Precis hur denne onde ande drev Saul till att bete sig som en profet framgår inte av skildringen. Men det är sannolikt att han ”uppfylldes av profetiskt raseri”, såsom en (engelsk) översättning säger (AT). I andra översättningar motsvaras orden ”betedde sig som en profet” helt enkelt av ordet ”rasade” (1917, Melin) eller av uttrycken ”var rasande” (Åk) och ”tedde sig såsom en rasande” (1878), och Soncinoöversättningen säger såsom förklaring till orden ”han rasade”: ”Ordagrant ’spelade profet’, dvs. gav sådana bevis på fysisk upphetsning, som åtföljde det extatiska raseriet hos profetskarorna.” Det är mycket troligt att raseriet vid detta speciella tillfälle — eftersom det musicerades och eftersom en del profeter brukade profetera då det musicerades — fick en ond inriktning, vilket det inte skulle ha fått, om Saul hade befunnit sig under inflytandet av en god ande från Jehova. (2 Kon. 3:14, 15; 1 Sam. 10:5—13) Det finns skäl att tro att det förhöll sig så, eftersom skildringen fortsätter: ”Han betedde sig som en profet i huset, under det att David gjorde musik med sin hand, såsom i forna dagar; och Saul hade spjutet i handen. Och Saul tog sig till att slunga spjutet och säga: ’Jag skall nagla fast David vid själva väggen!’” En sådan handling vittnade sannerligen om ett mycket förvirrat sinnestillstånd. — 1 Sam. 18:10, 11, NW.
● Vad är meningen med budet i 2 Moseboken 23:19: ”Du skall icke koka en killing i dess moders mjölk”?
Denna föreskrift, jämte ett antal andra föreskrifter, tycks framhäva att det finns en tillbörlig och passande fastställd ordning för allting, en ordning som man bör följa. Gud hade föranstaltat om att modern skulle ha mjölk till mat åt sin avkomma. Om nu mjölken skulle användas för att koka avkomman i, skulle den användas till dess skada och dess död, vilket var själva motsatsen till den uppgift mjölken skulle tjäna.
En annan lärdom, som denna föreskrift tydligen var avsedd att ge Guds förbundsfolk, är att de bör visa medlidande och inte handla på ett hjärtlöst sätt. Jehova har visat att han själv hyser medlidande i allt som han gör med sina skapelser, och han bjuder dem att de skall efterlikna hans fullkomliga exempel.
Ännu en orsak kan ha varit den att Jehova önskade hindra sitt folk från att utöva sådana oförnuftiga och skadliga sedvänjor, som de hedniska folken följde, vilka bodde bland israeliterna. Enligt sir Frederic Kenyons bok The Bible and Archaeology (1940) hade hedningarna en ritual, varvid de sjöd eller kokade en killing i dess moders mjölk för att framkalla regn.
● Var vänliga och förklara tillämpningen av Jesaja 14:12—14. Är dessa verser alls tillämpliga på Satan, djävulen?
Jesaja 14:12—14 lyder: ”Huru har du icke fallit ifrån himmelen, du strålande morgonstjärna! Huru har du icke blivit fälld till jorden, du folkens förgörare! Det var du, som sade i ditt hjärta: ’Jag vill stiga upp till himmelen; högt ovanför Guds stjärnor vill jag ställa min tron; jag vill sätta mig på gudaförsamlingens berg längst uppe i norr. Jag vill stiga upp över molnens höjder, göra mig lik den Högste.’”
Den första och främsta tillämpningen av Jesaja 14:12—14 gäller inte Satan, djävulen, utan den härskande dynasti av babyloniska konungar, som började med Nebukadnessar och slutade med Nabonid och Belsassar. Denna dynasti, som omtalas i vers 4 såsom ”konungen i Babel”, upphöjde sig själv storligen och lyste klart i den forntida världen. Den önskade särskilt visa sig överlägsen den konungaätt som satt på tronen i Jerusalem. I bibelns profetior liknades konungarna av Davids kungliga ätt vid stjärnor; och när dessa satt på tronen i Jerusalem, som kallades ”Jehovas tron”, ägde de strålglans, kunglig härlighet. Genom att önska göra de israelitiska konungarna till blott och bart lydkonungar och till sist beröva dem tronen och sålunda sätta sig själv över dessa kungliga ”Guds stjärnor”, sade därför Babylons konung i sitt hjärta att hans strävan gick ut på att stiga upp till Jehovas himmel, lyfta sin hedniska tron upp över dessa symboliska ”Guds stjärnor” och sätta sig själv på det berg i norr, där israeliterna trädde fram inför sin Gud. På detta sätt skulle Babylons konung tyckas höja sig över Israels Gud, som han sålunda trotsade, utmanade. När Nebukadnessar berövade ”Guds stjärnor” tronen i Jerusalem och omstörtade ”Jehovas tron”, kan det ha förefallit honom själv och den hedniska världen som om han stigit upp till himmelens höjd. (Jämför Matteus 11:23.) Det var alltså ”konungen i Babel” som genom det han gjorde mot Sion eller Jerusalem hade blivit en ”strålande morgonstjärna”. Men vid det forntida Babylons fall år 539 f. Kr. avsattes denna härskande dynasti av babyloniska konungar från tronen, fälldes så att säga. Därför kunde Jesaja med rätta säga om dem: ”Huru har, du icke blivit fälld till jorden!”
Men den andra tillämpningen av Jesaja 14:12—14 gäller Satan, djävulen, såsom konung över det nutida stora Babylon, den falska religionens världsvälde. Satan, djävulen, hade för avsikt att upphöja sin tron över till och med den tron som blivit given åt Guds Son, Jesus Kristus, år 1914. Men i den kamp, som utkämpades i himmelen från 1914 till 1918, kastade den på tronen uppsatte konungen, Jesus Kristus, ut Satan ur himmelen och ned till jordens grannskap, förnedrade honom. Därför kunde Jesaja profetiskt säga om honom: ”Huru har du icke blivit fälld till jorden!” Det stora Babylon hade också fallit. Detta bevisades av det förhållandet att den fångna kvarlevan av det andliga Israel år 1919 försattes i frihet, så att den inte längre befann sig i träldom under det stora religiösa Babylon och dess konung, Satan, djävulen.
Fastän sålunda den första tillämpningen av Jesaja 14:12—14 gäller det forntida Babylons bokstavlige, synlige konung, gäller den nutida tillämpningen det nutida stora Babylons osynlige konung, Satan, djävulen, som Babylons forntida konung utgjorde en symbol av.