Vad är feber?

FEBER tillhör de ting som ofta får kärleksfulla mödrar till barn och spädbarn att bli mycket oroliga. Men som vi skall se oroar sig mödrarna ofta mer än vad som är befogat.

Enligt läkekonstens historia ”har feber varit känd som ett sjukdomstecken alltsedan ... Hippokrates”, som kom att kallas ”läkekonstens fader”. Men bibeln visar att Mose mer än tusen år tidigare hade något att säga om ”feber” i den gudomliga lag som han under inspiration tecknade ner för Israels nation. (3 Mos. 26:16; 5 Mos. 28:22) Många hundra år efter Mose tid berättar evangelieskribenterna att Jesus Kristus, Guds Son, botade aposteln Petrus’ svärmor från en ”svår feber” och att den skeppsbrutne aposteln Paulus botade feber på Publius’ far, hans som var ”den förnämste mannen” på ön Malta. — Luk. 4:38, 39; Apg. 28:7, 8.

Ökande insikt beträffande feber

Sedan Hippokrates’ tid har människor lärt känna mer och mer om feber. Ett stort steg framåt togs år 1714, då Fahrenheit uppfann den första termometern. För omkring hundra år sedan upptäckte man sedan att feber har direkt samband med att kroppens termostat ställs in på en högre temperatur. Till och med i våra dagar är feber ett så känsligt och pålitligt tecken på närvaron av sjukdom att mätning av kroppstemperaturen förmodligen är den vanligaste åtgärd som förekommer på sjukhusens kliniker.

Inte förrän under de senaste tjugo åren har man börjat få någon egentlig insikt om hur feber uppstår. Det hade varit känt att det område i hjärnan som kallas hypotalamus och är beläget strax bakom och ovanför näsryggen reglerar kroppstemperaturen. Men hur?

Man upptäckte att när de vita blodkropparna bekämpar en infektion, producerar de pyrogener, vilket ordagrant betyder ”eldalstrare”. Dessa ämnen verkar på cellerna i främre delen av hypotalamus, så att ”termostatens” inställning höjs. Av den orsaken har det sagts att feber är förhöjd temperatur till följd av en störning i den centrala temperaturreglerande mekanismen i hjärnan. En följd av denna ändrade inställning av ”termostaten” är att kroppen känner det som om den vore kallare än normalt, vilket medför att individen får frossbrytningar och skakningar, trots att kroppstemperaturen är högre än normalt.

Aktuell forskning har också visat att kroppstemperaturens bevarande har att göra med jämviktsförhållandet mellan natrium- och kalciumhalten i hypotalamus. Kalcium tycks verka som ett slags broms, som hindrar natriumjonerna från att höja kroppstemperaturen alltför mycket. Det verkar som om de vita blodkropparnas eller leukocyternas pyrogener avlägsnar kalciumbromsen.

Några av de frågor som väcktes vid ett internationellt febersymposium som hölls i London (1970) var följande: Varför får man feber? Vad består pyrogenerna av? Är de hormoner? Varför ligger den genomsnittliga normala kroppstemperaturen på 37 grader Celsius och inte på 32 eller 42 grader? Somliga har också undrat: Varför har inte aspirin någon verkan på kroppstemperaturen om den är normal, men blir allt verksammare ju högre temperaturen är?a

Den normala temperaturen varierar

Det är verkligen av intresse att även om omgivningen kan variera mer än hundra grader, betraktas 37 grader Celsius vanligen som ”normal” temperatur. Sådant som ras, matvanor, klimat och kön har mycket liten inverkan på kroppstemperaturen; men det finns andra faktorer som framkallar variationer. Kroppstemperaturen varierar till exempel under dygnets lopp. Den är lägst mellan tre och sex på morgonen och högst mellan fyra och fem på eftermiddagen. Temperaturen varierar också i olika delar av kroppen. Temperaturen i ändtarmen är en halv grad högre än temperaturen i munnen; händerna och fötterna har lägre temperatur, och nästippen och örsnibbarna har den lägsta temperaturen.

Kraftiga kroppsrörelser eller känslomässig upprördhet höjer kroppstemperaturen. Detta kan emellertid inte betraktas som äkta feber, eftersom kroppen återgår till sin normala temperatur så snart kroppsrörelserna upphör, vilket beror på att inga pyrogener har påverkat hypotalamus.

Härav följer att vilken som helst temperatur mellan 36 och 38 grader Celsius kan betraktas som normal och att till och med en temperatur av 38,3 grader hos barn helt enkelt kan bero på kroppslig ansträngning eller känslomässig upprördhet. Hos barn brukar hög feber ligga mellan 39,4 och 40,5 grader Celsius, och högre temperaturer betraktas vanligen som riskfyllda. Den högsta feber från vilken någon tillfrisknat utan att få hjärnskador lär vara 46 grader Celsius.

Vad får hypotalamus att höja termostatens inställning, så att säga? Den vanligaste orsaken är utan tvivel infektion. Men det finns också andra orsaker till feber. Bland annat läkemedel, gifter, svåra olyckshändelser, i synnerhet sådana som drabbar centrala nervsystemet, och olika funktionsrubbningar i hjärnan. Att helt enkelt utsätta kroppen för extrem överhettning kan också ge feber, till exempel när man får solsting eller värmeslag, varvid kroppens centrala avkylningsmekanism plötsligt tycks upphöra att fungera. En individ som drabbas av detta upphör att svettas, trots att kroppstemperaturen stiger.

Varför får man feber?

Tjänar febern något gott syfte? Blir den till gagn för kroppen? Detta är en något kontroversiell fråga. Det finns nutida auktoriteter som svarar ja, under det att andra säger nej. En lärobok i människans fysiologi, som 1973 skrevs av en engelsk professor, förklarar helt enkelt: ”Feberns funktion är okänd; den tycks inte öka kroppens förmåga att bekämpa sjukdom.” Och en amerikansk expert förklarar att prov som gjorts för att visa att feber har ett positivt värde ”inte har varit övertygande”.

Men ordföranden för detta internationella symposium om feber hade den motsatta uppfattningen. Han sade nämligen: ”Det förefaller osannolikt att denna allmänt förekommande reaktion hos varmblodiga djur skulle ha levat kvar, ... om den inte förmedlade ett väsentligt försvar mot sjukdom.” Och en annan auktoritet förklarar: ”Måttlig feber är en naturens föranstaltning, genom vilken infektionen bekämpas och tillfrisknandet understöds.” Experiment har visat att djur som ympats med bakterier och sedan fått vistas i en temperatur av 40,5 grader Celsius bättre motstod infektion än de som inte utsattes för högre temperatur.

Förr i tiden, före de stora framstegen på kemoterapins område, dvs. när det gäller användning av läkemedel för att bekämpa infektionssjukdomar, behandlade man sådana sjukdomar som syfilis, astma och ledgångsinflammation genom att framkalla feber hos patienten. Akuta sjukdomar (till exempel mässling) med åtföljande feber har visat sig äga en gynnsam inverkan på andra sjukdomar, som redan fanns hos patienten. Det berättas att Pasteur utmanade medlemmarna av Franska läkarakademin att ympa en kyckling med en dödlig dos mjältbrandsbakterier. Men de kunde inte ta död på kycklingen på detta sätt. En kyckling har nämligen en normal kroppstemperatur på 41,7 grader, vilken är för hög för att mjältbrandsbakterierna skall kunna leva.

Andra skäl som anförs till stöd för att feber tjänar ett nyttigt ändamål är följande: Feber får kroppen att producera ett nyligen upptäckt ämne, inferon, som hjälper den att bekämpa virus. Feber stimulerar också produktion av enzymer och vita blodkroppar. Men febern har också sina negativa sidor. Pulsen ökar, och patienten går ner i vikt, förlorar kroppsvätskor och salt och får ofta huvudvärk och andra obehag.

Vad man kan göra åt feber

En gång i tiden betraktade nästan alla människor feber uteslutande som något ont, och man borde följaktligen sänka den så fort som möjligt med hjälp av aspirin, kallt vatten, istärningar eller kalla handdukar. Det förekommer fortfarande att detta rekommenderas i vissa fall, men man blir nu mer och mer överens om att låta febern ha sin gång, om den inte är mycket hög eller åtföljs av sådana komplikationer som kräkningar, diarré eller andningssvårigheter. I detta sammanhang är det många som liknar feber vid ett brandlarm. Det viktiga är inte att få larmet att tystna, utan att släcka elden. Och därför är det vanligen meningslöst att vidta åtgärder för att minska febern utan att söka efter och behandla orsaken till den.

Men det är ändå förnuftigt att försöka göra det bekvämt för en patient med feber. Ibland kan detta innebära att man sänker hans kroppstemperatur något; för detta ändamål föreslår somliga sådana läkemedel som aspirin, medan andra lägger en isblåsa på huvudet eller ger lavemang. Eftersom feber snabbt gör slut på kroppens förråd av reservenergi, kan långvariga febersjukdomar kräva att man är noga med att äta ordentligt. Vid kortvarig feber har patienten som regel ingen aptit och mår vanligen bättre av att inte äta så mycket fast föda. Även om det kan råda delade meningar om huruvida man skall göda eller svälta en feber, har det blivit grundligt fastslaget att feberpatienter behöver tillföras mycket vätska. För varje grad av förhöjd kroppstemperatur ökar ämnesomsättningen med omkring 12,5 procent, och en vuxen person sägs förlora en liter vatten genom avdunstning, vilket förklarar att ökad vätsketillförsel inte bara får honom att känna sig bättre, utan också är av största vikt. Somliga rekommenderar att feberpatienter bland annat skall dricka fruktjuicer och grönsaksspad. Om febern blir ovanligt hög eller långvarig, bör man naturligtvis kontakta läkare.

De som kanske oroar sig mest över feber är mödrar till barn eller spädbarn. Temperaturförändringar kan uppträda plötsligt och åtföljas av oroväckande symptom, och mödrar har därför en tendens att lätt bli bekymrade och oroliga, om barnläkaren inte gör något åt saken. Men allt fler experter uppmanar mödrarna att lugna ner sig. Som en av dem uttryckte saken: ”Jag anser att termometern ofta är en källa till obefogad ängslan från föräldrarnas sida. Läkare blir ofta ombedda att ’behandla’ en feber, men denna påtryckning att ’göra något’ bör modereras av insikten om att feber i de flesta fall bara är kroppens försvar mot en sjukdom med begränsat förlopp.” (Detta talar i förbigående sagt för att feber är till nytta!) Ännu en känd barnläkare manar: ”Behandla barnet, inte termometern.” Och det är också ett gott råd för vuxna.

[Fotnot]