Frågor från läsekretsen
● Eftersom millioner människor i Kina och på andra håll aldrig har fått höra budskapet om Riket, kan det vara så att dessa blir bevarade då det stora Babylon blir tillintetgjort och Harmageddonstriden utkämpas eller att de kanske blir uppväckta längre fram? — H. S., Förenta staterna.
Det är viktigt att man har klart för sig vad bibeln säger om den tillintetgörelse som skall inträffa vid denna tingens ordnings ände. I sin liknelse om fåren och getterna angav Jesus att ett åtskiljande verk skulle ske, ”när Människosonen kommer i sin härlighet”, och att människorna då skulle delas upp, så att de antingen kom att höra till ”fårens” klass eller ”getternas” klass. (Matt. 25:31—46) Människornas uppdelning skulle i viss mån bero på hur de ställde sig till predikandet av de goda nyheterna om det upprättade riket. Detta predikoverk utförs nu av Jehovas vittnen. Jesus förklarade att de människor på jorden, som villigt tog emot detta budskap och behandlade budbärarna vänligt, skulle räknas till ”fåren” och skulle vinna ”evigt liv”. De övriga människorna, som inte visade sig vara gynnsamt inställda till predikoverket och inte erbjöd någon hjälp åt dem som frambar budskapet om Riket, skulle betraktas såsom ”getter” och skulle inte gå ned i en temporär, tillfällig, död utan gå bort till ”evigt straff” eller ”evigt avskärande” (NW), vid den tid då domen verkställs.
Nu undrar emellertid en del människor, som förstår att det finns millioner människor som skall bli uppväckta och få möjlighet att tjäna Gud, om de millioner som lever i vår tid och som tydligen aldrig har hört budskapet om Riket predikas kommer att bli evigt tillintetgjorda utan att någonsin ha fått ett vittnesbörd om Guds uppsåt avgivet för sig. Det är sant att det just nu förefaller som om det fanns ett ofantligt stort antal människor som inte har fått höra Riket predikas. Av det som bibeln säger och av världsförhållandena vet vi också att vi befinner oss i de ”yttersta dagarna”. Vi vet emellertid inte hur omfattande arbetet med att predika budskapet om Riket kommer att bli innan änden är inne. (2 Tim. 3:1—5; Matt. 24:3—13) Om man när det andra världskriget upphörde hade hört någon säga att predikandet om Riket skulle komma att utföras av mer än en million förkunnare, i över 190 länder, även i kommunistländer, skulle många ha haft svårt att tro något sådant. Men Jehova har välsignat sitt folk, och just detta har skett. Om det är Jehovas vilja att detta budskap skall bli framburet direkt till var och en av de millioner människor som nu bebor jorden och som enligt vad det förefaller inte ännu har fått höra det, så kommer det att bli utfört. Om han så vill, kan han ordna så att detta budskap blir spritt på sådana vägar eller genom sådana medel som vi i denna stund inte kan bilda oss en föreställning om. Jesus förutsade ju att ”dessa goda nyheter om riket skola bliva predikade på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationer; och därpå skall slutet komma”. (Matt. 24:14, NW) Vi kan vara fullt förvissade om att Gud kommer att se till att predikoverket utförs så att han blir nöjd. Därpå kommer ”slutet”.
Då kommer alla som svarar mot uttrycket ”getter”, vare sig de bor i Kina eller på annat håll, att förklaras vara ”förbannade”, och de skall inte få överleva ”slutet” och komma in i Guds nya tingens ordning. Eftersom dessa går till den symboliska ”elden” (i likhet med djävulen och hans änglar), blir deras straff evigtvarande. De kommer aldrig att få uppstå. — Matt. 25:41—46.
● Hur kan man, om man tänker på orden i 1 Krönikeboken 28:9, påstå att Salomo skall bli uppväckt? — B. M., Förenta staterna.
För att vi skall kunna avgöra vad bibeln säger om de möjligheter Salomo har att få uppstå, har vi nytta av att göra en jämförelse mellan det som sägs om honom och det som enligt vad bibeln säger inträffade vid andra människors död, vilka levde före Kristus.
Abraham, Mose och David behagade Jehova. Fördenskull uppräknas de bland trons människor, vilka trodde på en uppståndelse och kommer att bli uppväckta. (Hebr. 11:17—19, 23—28, 32—35, 39, 40) Detta innebär att de vid sin död gick till scheol eller hades, mänsklighetens gemensamma jordiska grav, eftersom det är därifrån som de döda blir uppväckta. (Upp. 20:13) Det finns inga orsaker att tvivla på det som Jehova har bestämt i det avseendet. Det är intressant att lägga märke till att bibeln använder likartade uttryck, då den förklarar vad som hände alla dessa människor, då de dog. Om Abraham heter det att han vid sin död skulle ”gå till ... [sina] fäder i frid”. (1 Mos. 15:15) Mose skulle vid sin död få vila hos sina fäder. (5 Mos. 31:16) Och om David heter det att han ”gick till vila hos sina fäder och blev begraven i Davids stad”. — 1 Kon. 2:10; Apg. 13:36.
Om alla dessa tre män, Abraham, Mose och David, kan vi alltså säga att de behagade Gud, gick till scheol och sägs ha blivit begravna hos sina (för)fäder eller samlats till dem. När uttrycket begraven hos sina förfäder användes, kunde detta inte innebära att de alla delade en och samma grav, ty dessa män blev inte begravna på samma plats. I själva verket begrov Jehova Mose, och ”ännu intill denna dag har ingen fått veta, var hans grav är”. — 5 Mos. 34:5, 6.
Jehova lät också i den inspirerade skildringen meddela att Salomo vid sin död ”gick till vila hos [avsomnade med, Äldre sv. övers.; AV; AS; RS] sina fäder”. (1 Kon. 11:43; 2 Krön. 9:31) Med hänvisning till bibelns parallellism kan vi alltså rimligen dra den slutsatsen att Salomo, jämte sina (förfäder, Abraham, Mose och David, befinner sig i scheol eller hades, varifrån han kommer att bli uppväckt. Även om någon kanske menar att Salomo på grund av sin stora vishet borde ha varit helt och fullt ansvarig, när han övergick till falsk gudsdyrkan, är det likväl Jehova, en fullkomligt rättvis och barmhärtig Gud, som känner till alla faktorer, och detta tycks vara hans beslut i saken.
Innan David dog, hade han förmanat Salomo: ”Om du söker honom [Jehova], så låter han sig finnas av dig, men om du övergiver honom, då förkastar han dig evinnerligen.” (1 Krön. 28:9) Vad kan vi sluta oss till att David här menade, med tanke på vad som redan har sagts? Det verkar som om David syftade på det nuvarande livet och inte tänkte på huruvida Salomo skulle få del av en uppståndelse eller inte, om det var så att han avföll från den sanna gudsdyrkan. Om Salomo såsom Israels konung skulle överge Jehova, då skulle Gud förkasta honom eller förskjuta honom. Så skedde också. (1 Kon. 11:9—13) Likväl anges det i Skriften att Salomo tydligen kommer att få en uppståndelse. — Joh. 5:28, 29; Matt. 6:29; 12:42; Apg. 7:47. Bibeln nämner naturligtvis inte vilka möjligheter som var och en av de människor, som den talar om, har att få en uppståndelse. Men om vi såsom individer ådagalägger vår ostrafflighet inför Gud nu, kommer det att bli vårt privilegium att leva vid den tid, då uppståndelsen äger rum, eller att tillhöra dem som blir uppväckta från de döda. Då kommer vi definitivt att få veta vilka individer som har blivit gynnade av Gud med en uppståndelse.
● Var det uteslutning som aposteln Paulus dryftade i 2 Tessalonikerna 3:14, 15? — P. W., Förenta staterna.
Uppenbarligen inte. Han påvisade för församlingen hur de borde uppträda mot dem som gav sig ut för att vara kristna och som, även om de inte hade gjort sig förtjänta av att bli helt och hållet avskurna från församlingen, inte utgjorde något gott sällskap. Detta framgår av sammanhanget.
I vers 6 (NW) säger han: ”Nu giva vi eder, bröder, i Herren Jesu Kristi namn den förhållningsordern, att ni skola draga eder undan från varje broder som vandrar oordentligt och icke i enlighet med den tradition som ni fingo mottaga av oss.” Vari bestod denna oordentlighet? Aposteln Paulus sade om dessa människor att de ”icke alls arbeta, utan blanda sig i sådant som icke kommer dem vid”. Han förmanade dem såsom medlemmar av församlingen att inte vara lata, inte förvänta att andra människor skulle sörja för deras fysiska behov och att inte använda sin tid till att blanda sig i sådant som inte kom dem vid. I stället borde de visa att de var villiga att arbeta och dra försorg om vad de behövde för egen räkning.
Till de trogna i Tessalonika sade han sedan: ”Vad eder angår, bröder, må ni icke giva tappt, när det gäller att göra vad rätt är. Men om någon icke är lydig mot vårt ord genom detta brev, så märk ut honom och sluta upp med att vara tillsammans med honom, för att han må blygas. Men betrakta honom dock icke som en fiende, utan fortsätt att förmana honom som en broder.” (2 Tess. 3:13—15, NW) Om någon som bekände sig vara en kristen inte var lydig mot den kristna församlingens förkunnelse utan föredrog att hålla fast vid sina egna personliga uppfattningar och att handla på ett sådant sätt som befrämjade hans egna själviska syften, borde de ansvariga i församlingen ge akt på en sådan, de skulle märka ut honom. Han borde inte få några uppgifter, som innebar att han måste träda fram inför församlingen såsom lärare eller såsom ett föredöme för de andra att efterlikna.
En sådan människa skulle inte vara sådan att en andligt sinnad kristen skulle välja henne till kamrat. Att lyssna till den människas idéer, som har en sådan syn på tingen, skulle inte vara uppbyggande, och att tillbringa tid tillsammans med henne skulle kunna medföra att man lade sig till med hennes vanor. Fördenskull förmanade aposteln bröderna att undvika att vara tillsammans med en sådan, både till skydd för sig själva och för att den här människan skulle inse att de trogna inte gillade den kurs hon slagit in på.
Men Paulus sade inte, såsom aposteln Johannes gjorde om människor som hade övergivit den kristna läran, nämligen att de inte ens borde hälsa på dem. (2 Joh. v. 9—11) Nej, en sådan som Paulus talar om var alltjämt deras broder, och de borde fördenskull följa föreskriften: ”Fortsätt att förmana honom som en broder” och bestämt råda honom att göra om sitt sinne i överensstämmelse med Guds ord.
Men om en sådan människa prompt ville fortsätta att ge luft åt sina idéer i församlingen, så att söndring uppstode, hur skulle man då handla? När aposteln Paulus skrev till Titus gav han detta råd: ”Avvisa en människa som befrämjar en partiuppdelning efter en första och en andra förmaning; ty du vet att en sådan har blivit förd av vägen och syndar och har själv fällt domen över sig.” — Tit. 3:10, 11, NW.
Församlingen är alltså inte angelägen om att utesluta individer ur sin krets. Den försöker om möjligt hjälpa dem; men om de framhärdar i ett handlingssätt som Skriften uttryckligen fördömer, då måste de ansvariga tjänarna, av respekt för Jehova Gud och för att skydda Guds folk, ingripa mot sådana för att bevara organisationen ren.