Man tar sig friheter med sanningen
Principen ”köparen tage sig i akt” är tillämplig på sådant som vi läser såväl som på sådant som vi köper.
SANNINGEN är betydelsefull för människan. Den kan innebära liv eller död, rikedom eller fattigdom, hälsa eller sjukdom, olycka eller lycka för henne. På goda grunder bjuder bibeln oss: ”Talen sanning med varandra.” — Ef. 4:25.
Men eftersom människan har fallit i synd och är ofullkomlig, svag och självisk, tar hon sig ofta friheter med sanningen. Ibland kan detta bero på känslosamhet, missriktat nit eller brist på kännedom om fakta, men inte så sällan kan man inte komma med en sådan ursäkt, utan detta tilltag måste tillskrivas oärligheten, det är ett uppsåtligt försök att bedraga någon med den förhoppningen att man på ett eller annat sätt skall kunna tillgodose de egna intressena.
Människors benägenhet för att ta sig friheter med sanningen kan sägas vara mer eller mindre erkänd inom affärsvärlden. Ja, denna benägenhet är så gängse, att uttrycket caveat emptor, som betyder ”köparen tage sig i akt”, har kommit att utgöra en vedertagen princip, som erkänns i engelsk och amerikansk lag. I syfte att skydda folk för vådorna av denna mänskliga benägenhet att ta sig friheter med sanningen har några stater upprättat särskilda institutioner, som skall vaka över att man vid annonsering och etikettering av olika produkter håller sig till sanningen. Sålunda utfärdade Förenta staternas regering i början av år 1963 föreskrifter för skofabrikanterna om att de i sina annonser och på sina etiketter klart och tydligt skulle ange vad som var läder och vad som inte var läder och huruvida lädret var förstklassigt med prima narv eller inte.
Men en sak som man inte så allmänt inser är att man också bör hålla den här principen, ”köparen tage sig i akt”, i minnet när man ”köper” idéer, dvs. när man läser tidningsartiklar eller böcker som försöker ”sälja” vissa synpunkter, filosofiska uppfattningar eller religiösa idéer. De som skriver sådana artiklar eller böcker kan, av skäl som de själva bäst känner, med lika stor sannolikhet som när det gäller den bokstavlige säljaren känna sig frestade att ta sig friheter med sanningen. Detta kan de göra mycket försåtligt, ibland helt enkelt genom att förtiga vissa betydelsefulla fakta, när de avhandlar ett visst ämne.
I våra dagar tror till exempel i regel teologer, som är anstuckna av modernismen, inte att Mose skrev de fem första böckerna i bibeln, vilka gemensamt kallas för Pentateuken, och i synnerhet inte Femte Moseboken. Men om man då frågar vem det kan ha varit som har skrivit den, är det inte så få av dem som med flit förtiger vad Femte Moseboken själv säger om vem som skrev den:
”Då nu Mose hade fullständigt tecknat upp denna lags ord i en bok, bjöd han leviterna, som buro HERRENS [Jehovas] förbundsark, och sade: ’Tagen denna lagbok och läggen den vid sidan av HERRENS, eder Guds, förbundsark, så att den ligger där till ett vittne mot dig.’” Att förtiga detta tydliga tillkännagivande, då man dryftar frågan om vem som skrev Femte Moseboken, och låtsa som om bibeln låtit skrivaren vara anonym, är att ta sig friheter med sanningen. — 5 Mos. 31:24—26.
Sekteriskt lättsinne, när det gäller sanningen
En annan metod, som somliga tillgriper, är att rycka olika citat ur sitt sammanhang, och därvid tar de sig friheter med sanningen. Då och då kommer det brev till redaktionen för denna tidskrifts moderupplaga, vilka innehåller vad som uppges vara ”Columbusriddarnas ed”. I detta dokument tillskriver man det romersk-katolska brödraskapet med detta namn ytterligtgående fanatism. Med den föregivna eden följer vanligtvis ett meddelande om att denna ed har stått att läsa i Congressional Record, den officiella tidning som ges ut då Förenta staternas kongress är samlad.
Att denna ed har varit publicerad i Congressional Record är sant; men det är inte sant att det är Columbusriddarnas ed. Nej, denna ed infördes i Congressional Record såsom ett exempel på hur djupt somliga människor kan förnedra sig, ja, hur långt de kan gå i sina utfall mot en man, som söker vinna ett ämbete, på grund av hans religiösa tro. Den som säger att en sådan ed är äkta, därför att den har stått att läsa i Congressional Record, tar sig sannerligen friheter med sanningen.
Vidare kan sanningar framställas på ett sådant sätt, att de får folk att dra felaktiga slutsatser, och det är en annan metod att ta sig friheter med sanningen. William J. Whalen, som är romersk-katolsk ”lekman” och ger sig ut för att vara en auktoritet i frågor som rör Jehovas vittnen, ja, som till och med skryter med att han är objektiv i sin värdering av dem, dvs. att han är ärlig och fri från känslosam fördomsfullhet, när han uttalar sig om dem, sade följande i en tidskriftsartikel som handlade om Sällskapet Vakttornets förre president, J. F. Rutherford: ”Fastän domaren [Rutherford] präglade slagordet ’Millioner som nu leva skola aldrig dö’, så dog han år 1942.”
Båda dessa påståenden är sanna. Rutherford präglade verkligen detta slagord, och han dog mycket riktigt år 1942. Men det som inte är i överensstämmelse med sanningen är den antydan som ligger i ordet ”fastän”, ty därigenom bibringas man den uppfattningen att Rutherford förväntade att han skulle tillhöra dessa ”millioner”. Såsom Whalen mycket väl känner till lär Jehovas vittnen att det ges en frälsning för alla som utövar tro på Jesus Kristus men att det finns två bestämmelser, en jordisk och en himmelsk. Den himmelska bestämmelsen, som är för Jesus Kristus och medlemmarna av hans ”brudeskara”, gäller endast 144.000, och den som har en sådan bestämmelse måste dö. Rutherford hyste den förhoppningen att han tillhörde dem som har en himmelsk bestämmelse, och därför förväntade han att han skulle dö. Slagordet ”Millioner som nu leva skola aldrig dö” tillämpade han endast på den ”stora skaran” av ”andra får”, som omnämns i Skriften, i Uppenbarelseboken 7:9 och i Johannes 10:16, och deras förhoppningar gäller ett jordiskt paradis. Om en man, som ger sig ut för att vara en auktoritet i frågor som rör Jehovas vittnen och som gör anspråk på att skriva objektivt om dem, så fullständigt förvränger saker och ting, att han låter förstå att Rutherford själv skulle ha förväntat att få tillhöra de millioner som nu lever och som aldrig skall dö, handlar han uppenbart oärligt och tar sig friheter med sanningen.
I samma tidskriftsartikel, som även kommit ut i särtryck såsom en ströskrift, anklagar Whalen Jehovas vittnen för att lära att ”kejsaren är Satan”. Men så lär de inte. Det är en sak att säga att kejsaren är en del av världen, vars gud, enligt 2 Korintierna 4:4, Satan är, men det är något helt annat att säga att kejsaren är Satan själv. Jehovas vittnen har alltid hållit före att de måste ”betala tillbaka till kejsaren det som är kejsarens” och fördenskull måste vara kejsaren underdåniga, om han bara inte kräver något som är i direkt strid med Guds lag. Om hans krav står i strid med Guds lag, gäller denna regel: ”Vi måste lyda Gud såsom härskare mer än människor.” Men vad Satan, djävulen, beträffar, så har vittnena alltid hävdat att de vid alla tider och tillfällen måste stå honom emot. Den som säger att Jehovas vittnen anser att kejsaren är Satan inger fördenskull myndigheterna fördomar mot Jehovas vittnen och tar sig uppenbart friheter med sanningen. Det har sitt intresse att i detta sammanhang bli påmind om att de religiösa ledarna på Jesu tid tog sig friheter med sanningen för att inge styresmännen fördomar mot Jesus. — Mark. 12:17; Apg. 5:29; NW; Luk. 23:2.
I vetenskapens namn
Man tar sig också stora friheter med sanningen i vetenskapens namn. Särskilt evolutionisterna gör sig skyldiga till detta. Man för fram yviga, grundlösa påståenden om människans ursprung och ”uppåtstigande” eller härstamning från djuren, såsom vore dessa bestyrkta fakta. En tysk vetenskapsman, som med rättfärdig harm gått till storms mot detta oskick att ta sig friheter med sanningen, är fil. dr Ivar Lissner, vars böcker har utgivits på fjorton olika språk. I sin bok Aber Gott war da (Men Gud var där), som utkom år 1961, säger han att alla försök att rekonstruera Neanderthalmänniskan och även Pekingmänniskan är ”obeskrivligt löjliga”. ”I museerna i de större städerna här på jorden stirrar människohuvuden av gips med djuriskt utseende emot oss, för det mesta färgade mörkbruna, med ovårdat hår och abnorm skäggväxt, med framskjutande munparti och bakåtlutande panna. Därtill kommer att vi inte alls vet vilken hudfärg istidens människor hade, vi vet ingenting om deras hårväxt och näppeligen något om deras anletsdrag. Amerikanen T. D. Stewart förklarar att det är fullständigt omöjligt att rekonstruera håret, ögonen, näsan, läpparna, ansiktet självt och dess olika uttryck. ’Det är sannolikt att den tidiga människans ansiktsuttryck inte alls var mindre vänligt än den nutida människans anlete’ [Stewart 1948].
När man i ett museum ställer ut Pekingmänniskan, Neanderthalmänniskan och den nu levande Homo sapiens [människan] sida vid sida, ger man upphov till en föreställning om en fysisk och andlig utveckling, som inte överensstämmer med den ståndpunkt som våra dagars vetenskap intar. De som gör dessa utställningsföremål ger därjämte sin fantasi fritt lopp. ... Det förhållandet att museerna ställer ut dessa huvuden, som är ’till hälften människa, till hälften djur’, vittnar om vår tids moraliska självförhävelse. Det ger uttryck åt denna skenbart tillfredsställande tanke: ’Så stora framsteg har vi alltså gjort.’” I denna bok påvisar dr Lissner att människan alltid stått högt över djuren och i alla tider utövat något slags religion. I ett av de sista kapitlen kommer han fördenskull med denna fråga: ”Varför är vi så oerhört gammalmodiga i vårt betraktelsesätt? Varför är vi benägna för att förmoda att vi har vårt ursprung hos djuren och inte hos Gud?” Tydligtvis därför att de inte vill erkänna i vilken stor tacksamhetsskuld de står till Skaparen och inte heller vill veta av att de måste underordna sig honom. De vägrar att tillstå denna sanning: ”Jehova är Gud. Det är han som har gjort oss och icke vi själva.” — Ps. 100:3, NW.
De här anförda exemplen — man skulle kunna anföra mångdubbelt flera — visar att det finns människor som vanhedrar sig genom att göra våld på sanningen och att deras motiv är misstänkta. Eftersom det är så, bör den här nämnda principen, caveat emptor, ”köparen tage sig i akt”, hållas i minnet av alla människor, när de hör eller läser något som påstås vara sanning och som skall ligga till grund för trosuppfattningar eller handlingar. Såsom bibeln, Guds ord, säger: ”Skaffa eder visshet i fråga om alla ting; håll fast vid det som är förträffligt.” — 1 Tess. 5:21, NW.