Föräldrar fostrar ni edra barn?

”Vänj den unge vid den väg han bör vandra, så viker han ej därifrån, när han bliver gammal.” — Ords. 22:6.

 1. a) När bör föräldrar tänka på sitt barns framtid, och vilket grundligt uppfostringsprogram bör de förbereda? b) Vilket mål bör föräldrar kraftigt inskärpa i barnets sinne, och vilken försäkran ges åt föräldrar som handlar enligt Jehovas bud i Ordspråksboken 22:6?

FÖRÄLDRAR, innan ert barn kommer till världen, så tag er tid att tänka över dess framtid, de mål i livet som ni vill förelägga det och de möjligheter som finns för att barnet skall kunna uppnå dem med er hjälp. Börja vid denna tidpunkt att utforma en rad föreskrifter, som är så grundliga och fullständiga som du kan tänka dig. Var redo att lära barnet hur det skall handla under alla olika förhållanden i livet. När det börjar förstå — ja, i dess tidiga barndom — förklara då vad som ligger framför det. Framhåll för barnet vilka plikter och vilket ansvar som vilar på det. Ge undervisning och vägledning åt barnet, så att det vet hur det skall fylla de plikter, undvika de faror och försäkra sig om de välsignelser som väntar det. Inskärp kraftigt målet evigt liv i barnets sinne genom dagliga påminnelser, och led det sedan varligt steg för steg på livets väg, som du har beskrivit för det, till dess varje steg har blivit en tydligt utpräglad vana. Bed oavlåtligen om att Jehovas välsignelse må åtfölja all denna undervisning och fostran. Då har ni lytt Jehovas bud: ”Vänj ett barn vid den väg det bör gå, så viker det icke därifrån när det blir gammalt.” (Ords. 22:6, RS) Vi har Guds ord på att en sådan fostran av ett barn, när det är ungt och mottagligt för intryck, aldrig skall utplånas och att sådana goda vanor aldrig skall göras om intet.

 2. Vad innebär det hebreiska ordet hhanákh, och vilken inställning bör föräldrar ha till sina barns undervisning och fostran?

² Det hebreiska ordet hhanákh, som återgivits med ”vänja”, ”uppfostra”, ”införa” eller ”inviga”, har också innebörden överlämna. Det används ofta i förbindelse med en persons, ett hus’ eller ett föremåls överlämnande åt Guds tjänst. Föräldrar, överlämna fördenskull edra barn åt Gud, undervisa dem sedan, fostra och tukta dem såsom Guds barn, som han har anförtrott i er vård. ”Se, söner äro en besittning från Jehova; livsfrukt är en belöning.” (Ps. 127:3, NW) Om föräldrarna ger akt på dessa ord och belyser dem med sitt eget goda uppförande, kommer deras söner och döttrar att få livets väg tydligt utstakad åt sig och kommer inte att finna något rimligt skäl att vika av från den.

 3. Vilken lärdom, som föräldrarna måste inskärpa hos barnen, kan vi hämta från djurriket?

³ Föräldrar i djurriket gör sig mycket besvär för att fostra sin avkomma så att den inte går under. Tänk t. ex. på en dovhjortsmamma och hennes lilla kalv. Vad vet kalven egentligen om den elaka puman och om hur den skall undgå att bli mat åt detta starka vilddjur? Praktiskt taget ingenting. Men Jehova har hos dovhjortsmamman nedlagt sådan vishet att hon kan lära kalven hur den skall kunna bevara livet. Instinktivt fostrar dovhjortsmamman sina kalvar och lär dem hur de skall undvika faror och slippa gå under. Hennes första regel är obetingad lydnad för förhållningsorder. När fara hotar, befaller dovhjortsmamman sin kalv att ligga absolut orörlig. Eftersom kalven är så utomordentligt väl kamouflerad och ligger alldeles stilla, förblir den dold för sina fiender. Puman ryter för att skrämma kalven, så att den rör på sig och röjer sig. Det skulle kanske förefalla klokare av ungdjuret att rusa upp och springa för livet. Men hur långt tror du kalven skulle hinna innan den hungriga puman tog fast den? Inte särskilt långt. Den lilla kalven lyder sin mor och väntar till dess faran är över. Dovhjortsmamman kommer då tillbaka och låter kalven förstå att den får röra på sig. Den skuttar upp, lycklig över att vara vid liv. Modern slickar den ömt för att den varit lydig. Ja, lydnad innebär liv, olydnad innebär död. Denna viktiga lärdom måste människoföräldrarna inskärpa hos sina barn.

 4. Vad måste föräldrarna ha kunskap om, innan de kan undervisa i bibelns principer, och vilket råd ges i Skriften åt barnen?

⁴ Innan föräldrarna kan inprägla hos barnen de regler, som Guds ord, bibeln, innehåller, för hur man skall bevara livet och slippa gå under, måste de själva ha lärt känna dem och låta sig ledas av dem. Till israelitiska fäder sade Mose: ”Dessa ord, som jag i dag giver dig, skall du lägga på ditt hjärta.” Därpå tillkännagav Mose: ”Du skall inskärpa dem hos dina barn och tala om dem, när du sitter i ditt hus och när du går på vägen, när du lägger dig och när du står upp.” (5 Mos. 6:4—9) Jehova befaller barnen att de skall lyssna till sådana teokratiskt fostrade föräldrar: ”Min son, bevara din faders bud och förkasta icke din moders undervisning [lag, NW]. Hav dem alltid bundna vid ditt hjärta, fäst dem omkring din hals. När du går, må de leda dig, när du ligger, må de vaka över dig, och när du vaknar upp, må de tala till dig. Ty budet är en lykta och undervisningen [lagen] ett ljus, och tillrättavisningar till tukt äro en livets väg.” Barnen måste få klart för sig att det är Jehovas vilja för dem att de lyssnar till de föreskrifter föräldrarna ger dem, ty detta är livets väg. — Ords. 6:20—23; 4:10—13, 20—24.

Hemmet, medelpunkten för barnens fostran

 5. Vad är medelpunkten för barnens fostran, vem leder den, och varför är detta ledarskap av stor vikt?

⁵ Hemmet är medelpunkten för den teokratiska fostran. Det som händer och sker i hemmet sätter sin prägel på barnet för resten av livet. Förstyret vid detta undervisningscentrum är fadern. Han bör ta på sig sitt ansvar genom att ta hand om ledningen av barnens fostran. Bibeln understryker den framträdande roll som fäderna bör spela vid barnens fostran, med dessa ord: ”Ni fäder, var icke irriterande mot edra barn, utan fostra dem städse i Jehovas tuktan och auktoritativa råd.” (Ef. 6:4, NW) Dr Benjamin Spock har sagt: ”Somliga fäder har fått växa upp i den tron att omsorgen om spädbarn och större barn helt och hållet är moderns sak att sköta. Detta är en felaktig uppfattning.” Såsom bibeln visar behöver en man vara tillsammans med sina barn till gagn för deras utveckling. Om han inte är hos dem, inverkar detta på deras växt, vare sig han bryr sig om att det skall vara så eller inte. Ett barn tycker mycket om sin far. ”Far vet vad han talar om”, säger barnet. Men om fadern inte undervisar barnet eller tar ledningen i hemmet eller om han blir alltför kritisk eller alltför barsk och sträng, tar barnet skada till sin invärtes människa. Det förväntar mera av sin far och det med rätta.

 6. Vilka fem faktorer visade sig vara av största betydelse, enligt vad en undersökning gav vid handen?

⁶ I USA gjorde man för en tid sedan en undersökning som gav vid handen att det var fem faktorer som skilde ett stort antal brottsliga barn från ett stort antal icke brottsliga barn. Denna undersökning, som pågått under en tioårsperiod, avslöjade att dessa åtskiljande faktorer var: 1) tuktan av fadern, 2) tillsyn av modern, 3) ömhet från fadern, 4) ömhet från modern och 5) sammanhållning i familjen. En överraskande upptäckt var att ledning, ömhet och tuktan från faderns sida betydde så mycket för barnen. Den alltför barske, stränge och oresonlige fadern stod lågt i kurs. Den bestämde, vänlige fadern stod högt i kurs. Den likgiltiga modern som lät sina barn ströva omkring på gatorna fick klent betyg. Man kan inte komma ifrån detta: om barnen skall bli redbara eller dåliga beror till stor del på den fostran de får i hemmet av far och mor.

 7. Varför kan söndagsskolorna inte ta hemmets plats såsom medelpunkten för barnens fostran?

⁷ Föräldrar får inte bedra sig själva med att tänka att de fullgör Guds föreskrift att fostra ett barn och vänja det vid den väg det bör vandra genom att rätt och slätt skicka det till en söndagsskola eller något annat religiöst möte. Den grundläggande religiösa undervisningen skall ges i hemmet. Ansvaret att meddela den får föräldrarna inte tanklöst flytta över på någon annan. Rapporter visar att Guds välsignelse inte vilar över anordningen med söndagsskolor. Även om mer än 36.000.000 barn tar del i undervisningen vid de inemot 300.000 söndagsskolorna i USA, ”är det ytterst få liv som omdanas till ett sant Kristusfyllt lärjungeskap”, sade en framträdande religiös ledare. Vi vill inte att våra barn skall växa upp på en märglös tros kosthåll, utan på stärkande, andlig föda, som förmår göra dem till mogna kristna män och kvinnor med förnyade personligheter. Den plats där sådan undervisning skall ges är hemmet, och föräldrarna skall ta ledningen.

Ett bestämt dagligt program

 8. Vilket särskilt program bör föräldrarna ha för barnens fostran och undervisning, och varför är det så viktigt att ha ett bestämt program för varje dag?

⁸ Undervisningen i hemmet har större förutsättningar att lyckas om föräldrarna har gjort upp ett bestämt program som barnen får följa. Vid fastställd tid varje dag bör man läsa ett avsnitt i bibeln, och därefter bör man hastigt repetera det lästa för att se om barnen har förstått det. Samma tillvägagångssätt bör följas varje dag då man dryftar dagens text och kommentaren till den ur Jehovas vittnens årsbok eller ur Vakttornet. Man bör också varje vecka ha ett bibelstudium i hemmet med barnen och ett Vakttornsstudium med hela familjen, varvid barnen bör läras att ta del. Observera: dag och stund för vart och ett av dessa studier bör man ha fastställt, så att barnet på bestämd dag, vid bestämt klockslag vet precis vad som skall hända. När studievanor en gång har bildats, är den unge inte så snar att göra sig av med dem. Närhelst barnet sedan är borta hemifrån, kommer det att tänka på vad far och mor gör just vid dessa bestämda tider. Detta drar barnet närmare föräldrarna och kommer det att begrunda de goda ting som det har lärt sig i hemmet.

 9. Nämn några olika saker som föräldrarna bör lära barnen, och tala om varför de bör göra det.

⁹ Barn har mycket lätt att minnas saker och ting. Hjälp dem att träna upp minnet, så att de kan komma ihåg viktiga bibelverser. Lär dem att rätt uttala namnen på bibelns böcker såväl som andra bibliska namn och ord. Undervisa dem i bibelns läror. Sök bibringa barnen förmågan att fatta beslut, att välja mellan rätt och orätt. Hjälp dem att uppöva sin viljekraft. Det hjälper dem att stå emot frestelser när de blir äldre. Lär dem att dela med sig åt andra. Det skapar en givmild ande hos dem. Var sena att kritisera, snabba att visa medkänsla. Barnen måste lära sig att ha respekt för heliga ting och visa hänsyn för äldre bröder och systrar, hysa medlidande med de sjuka, visa vänlighet mot alla. (3 Mos. 19:32) De måste lära sig ödmjukhet, anspråkslöshet och goda seder. Ett barn på tio år är ytterligt sedligt. Ingjut i detta mottagliga sinne de bibliska principer som gäller sedligheten. Lär dem vad som är rätt och vad som är orätt i samvaron med det motsatta könet, hur de skall uppföra sig på bjudningar osv. Såväl stora som små ting betyder mycket under dessa år, då barnet är så mottagligt för intryck. Föräldrar, fostra därför edra barn! Vänj dem att vara rena i sin klädsel, i sitt tal och i andra ting, när de befinner sig i hemmets avskildhet såväl som ute bland folk. Vänj dem vid att hålla ordning i sitt eget rum och sköta sina skor och kläder osv. När det gäller pengar, bör ni lära dem skillnaden mellan slöseri och förnuftig sparsamhet, mellan snålhet och frikostighet. Låt dem ge av sin egen veckopeng till underhållet av Rikets sal. Låt dem betala de böcker och andra skrifter som de använder, och lär dem på så sätt pengars värde. Lär dem att bedja tankeväckande, meningsfyllda böner. Inskärp hos dem kunskap om hur man uppträder på allra bästa sätt, så kommer de att vara synnerligen tacksamma mot er, därför att ni har fostrat dem så. I gengäld kommer ni att skörda stor glädje för ert tålamod och er oförtrutna möda: ”Stor fröjd har den rättfärdiges fader; den som har fått en vis son har glädje av honom. Må då din fader och din moder få glädje, och må hon som har fött dig kunna fröjda sig.” Men ”en dåraktig son är sin faders grämelse och en bitter sorg för henne som har fött honom”. ”Den som har fött en dåraktig son får bedrövelse av honom, en dåres fader har ingen glädje.” (Ords. 23:24, 25; 17:25, 21) Det är undervisning och fostran i barndomen som gör skillnaden.

Tuktan och fostran

10. Varför är Manoas handlingssätt, då han sökte Gud i bön, ett gott och rätt exempel för föräldrar i denna tid?

¹⁰ Föräldrar, bed till Jehova om ledning, så att ni rätt kan undervisa, tukta och fostra edra barn. Manoa, Simsons far, önskade att hans son skulle växa upp på rätt sätt. Fördenskull bad han till Jehova om att få ledning vid pojkens fostran. ”Ack Herre [Jehova]”, bad Manoa, ”låt gudsmannen, som du sände hit, åter komma till oss, för att han må lära oss, huru vi skola göra med gossen som skall födas.” ”Och Gud hörde Manoas röst; Guds ängel kom” och undervisade dem. Deras son växte upp och blev en trogen tjänare åt Jehova. (Dom. 13:8—14) Följ detta goda exempel. Bed till Jehova om vägledning, och följ sedan de föreskrifter han ger i sitt ord.

11. Varför behöver snälla barn tillsyn och ledning, och vad säger några auktoriteter om fostran av barn?

¹¹ Men hur goda avsikter ett barn än må ha, så är det bara ett barn och måste behandlas därefter. Ständig tillsyn behövs, ty ”oförnuft låder vid barnets hjärta”, säger Ordspråksboken, men ”tuktans ris driver det bort”. Föräldrarna måste vara konsekventa i sina föreskrifter. De måste känna, tala och handla som om de förväntar av barnet att det uppför sig väl, och de måste se till att det gör detta. Det finns tillfällen då det bokstavliga riset bör tillgripas för att vidmakthålla friden och respekten i familjen. Skriften ger detta råd: ”Låt icke gossen vara utan aga; ty om du slår honom med riset, så bevaras han från döden; ja, om du slår honom med riset, så räddar du hans själ undan dödsriket.” (Ords. 22:15; 23:13, 14) Så här säger dr Spock: ”En fast vägledning, som har sin upprinnelse i tillgivenhet, är inte bara nyttig för barnen — de tycker om den!” Fadern och modern måste bry sig om sina barn tillräckligt mycket för att lära dem vad som är rätt och orätt. J. Edgar Hoover, chefen för federala kriminalpolisen i USA, har sagt: ”Rimlig och konsekvent tuktan framkallar stolthet och respekt. Och barn vill — oändligt gärna — bli tuktade. Till synes kanske de motsätter sig tuktan. Men innerst inne, där karaktären danas, vill ett barn få veta vad det får göra och vad det inte får göra. Det behöver vägvisare som hjälp att orientera sig i världen. Det väntar sig att föräldrarna skall vara sådana vägvisare. Om föräldrarna är lättjefulla eller likgiltiga eller omåttliga, är det då att undra på om barnet förlorar kärleken till dem och respekten för dem? Hur kan ett barn fortsätta med att se upp till en far eller mor som ständigt kompromissar och ger vika för barnet?” En liknande tankegång följde domaren Philip B. Gilliam vid en ungdomsdomstol i Denver i Colorado, då han gav några direkta råd, som är av intresse och kan bli till hjälp för samvetsgranna föräldrar. Han sade: ”Ungdomarna kräver mycken kärlek från föräldrarna. Det betyder att de måste få den handfasta tuktan som de behöver och omedvetet längtar efter. Och det betyder att ni måste ge förståndigt av er själva, av er erfarenhet och ert omdöme.” Låt alltså inte gossen vara utan aga. Om du ger honom en rejäl klatsch i stjärten, kommer det inte att döda honom. Det försäkrar honom om att du bryr dig om honom. Följande skriftställen understryker hur förståndigt det är att göra bruk av tuktan: Ordspråksboken 3:11, 12; 4:1; 13:1, 24; 19:18; 22:15; 23:13, 14.

12. Visa hur en till synes klar och tydlig föreskrift kan vara förvirrande för ett barn. Vad måste föräldrar göra för att barnen skall förstå en förhållningsorder?

¹² Smäll är kanske inte alltid det rätta botemedlet, när ett barn inte vill lyda. Taktfullhet, jämvikt, vishet och en smula gott förstånd å föräldrarnas sida betalar sig. Ett varmt leende är mycket avväpnande; inte ens små barn kan stå emot det. Men innan du bannar ett barn, så förvissa dig om att det är barnet och inte du själv som har felat. Du kan till exempel säga: ”Bosse, du får inte klottra i Sällskapets böcker, gör du det får du smörj!” Det låter klart och tydligt i dina öron, men gör det det i Bosses? Du låter honom kanske rita i andra böcker. Han ser att du stryker under i din bibel, och i hans lilla hjärna dyker frågan upp: ”Varför får jag inte rita i den här?” När du undervisar och fostrar barnet, så tala till det på ett sätt som det förstår. ”Det där är pappas bok. Den får du inte rita i.” Eller: ”Den där boken skall placeras i tjänsten på fältet. Det får inte vara några märken i den — förstår du det?” Ge barnet ett skäl för din förhållningsorder. Smäll hjälper inte i alla situationer.

13, 14. a) Vilket mål kommer föräldrarna att önska att deras barn skall sträva hänemot, och varför det? b) Hur kan föräldrarna undervisa och öva sina barn i tjänsten från hus till hus? c) Vilka egenskaper bör man lägga i dagen för att hjälpa ett barn att inse att förkunnartjänsten är en eftersträvansvärd levnadsbana? d) Hur kan föräldrarna vänja barnen vid att arbeta och lära dem att ta på sig ansvar?

¹³ Teokratiska föräldrar önskar kunna bibringa sina barn längtan efter att bli en tjänare åt Jehova. Förelägg barnahjärtat detta mål på ett tidigt stadium. Du kan göra detta bäst genom att gå före med gott exempel. Tag barnet med dig i tjänsten från dörr till dörr, när du går på återbesök och leder bibelstudier i andra människors hem. Förklara för barnet varför du gör saker och ting. Du måste se till att barnet förstår hur du förväntar att det skall handla, såväl som varför det skall göra just så. Tala om för det varför du höll just den predikan vid dörren ni besökte, varför du erbjöd boken och inte tidskrifterna. Uppmana barnet att yttra sig. Inge respekt med förnuft. Det är bäst att inte alltid komma med pekpinnen. — 2 Mos. 12:26, 27.

¹⁴ Man kommer långt med vänlighet, värme och förståelse, om man hos barnet vill väcka en längtan efter att bli ett av Jehovas vittnen. Det räcker inte att du säger till din son eller dotter: ”Jag vill att du skall bli en tjänare åt Jehova.” Barnet måste hos dig själv se goda skäl för att bli det. Ditt tal, ditt liv och ditt uppförande väger i barnets sinne för eller emot tjänsten som en Ordets förkunnare. Om du alltså låter din fostran präglas av öm kärlek och tillgivenhet, kommer barnet att betrakta förkunnartjänsten som en eftersträvansvärd levnadsbana. Drag dig inte för att låta barnet veta hur glad du är över att få ta det med dig till Rikets sal, hur nöjd du är med dess svar och iver att göra anteckningar. Uppmuntra barnet så snart du får tillfälle, och gör det i all uppriktighet. Det goda som detta för med sig är överväldigande. Visa att du sätter värde på den allra minsta sak som barnet utför. Arbetet går kanske sakta och blir inte så väl gjort, men kom ihåg att det bara är ett barn. Det tar längre tid för det att förstå och utföra saker och ting. Gör inte allting besvärligt, tungt. När du lär barnen och vänjer dem vid att uträtta saker och ting, så låt det verka naturligt, lätt och rätt. ”Så länge det är roligt”, säger den desillusionerade fadern, ”är barnen riktiga små energiknippen, men när arbetet blir till rutin eller kräver litet extra ansträngning, då vill de inte vara med längre.” Ja, men se då till att det blir ett nöje — att det blir ”roligt” — att diska, klippa gräsmattan, tvätta bilen, städa Rikets sal, delta i bokstudiegruppens verksamhet och i tjänsten på fältet. Men visa tålamod gentemot barnen. Det tar tid att utveckla goda arbetsvanor och en rätt inställning till arbetet. Men om de vuxna går före med gott exempel och samarbetet mellan de vuxna och barnen är gott, kan det mål som heter förkunnartjänsten uppnås. Dr Charlotte D. Elmott, som står i spetsen för yrkesvägledningen vid skolorna i Santa Barbara i Kalifornien, har förklarat: ”När unga människor får erfarenhet av ett arbete, börjar de verkligen växa.” Vänj dem vid att åtaga sig enklare sysslor till en början och att sedan ta på sig mer krävande arbete och tyngre ansvar. Inom kort kan de bli föregångare i tjänsten och ta emot uppgifter som tjänare. Undanhåll dem inte detta privilegium. Se också till att barnet får lära sig ett yrke och kanske även ägna sig åt en hobby. Det hjälper barnet att bevara jämvikten när det blir äldre.

Små ting betyder så mycket

15. Hur kan föräldrarna göra bruk av takt, då de fostrar sina barn?

¹⁵ Barn är mycket känsliga. De små tingen betyder så mycket för dem. ”Om bara mamma och pappa ville visa litet mer erkänsla”, säger de. Visa erkänsla och uppskattning. Beröm barnen så snart ni får tillfälle. Visa medkänsla och var förstående. Säg: ”Jag tyckte den där skriftliga repetitionen var ganska svår, men du har ju fått god poäng.” Ha alltid något gott att säga som bryter udden av din kritik. ”Jag tyckte att du höll ett bra tal i teokratiska skolan, min pojke. Men fortsätt att arbeta på de där detaljerna som skoltjänaren påpekade.” Tillrättavisa bara när det är absolut nödvändigt. Men mildra också tillrättavisningarna med kärlek och tillgivenhet och ett förstående tonfall. Kom ihåg detta: ”En förebråelse verkar mer på den förståndige.” Envar av oss manas också att ”vara taktfull mot alla”, vilket inbegriper våra barn. — Ords. 17:10; 2 Tim. 2:24, 25, NW; Gal. 6:1.

16. Vilken är den viktigaste faktorn vid barnens fostran, och varför är det så betydelsefullt att föräldrarna tar sig tid att lyssna på sina barn?

¹⁶ Den viktigaste faktorn vid all undervisning av ett barn är att föräldrarna älskar barnet i den bemärkelsen att de är starkt fästade vid det och önskar att det skall arta sig väl och gläder sig åt dess goda egenskaper. Dr Spock säger: Ett barn ”visar sin tillgivenhet för sina föräldrar genom att söka efterlikna dem, och det inte bara i fråga om att ta efter dem i yrkesskicklighet, sysselsättning, tal och åthävor, utan de strävar uppriktigt efter att bli hyfsade och ansvarskännande människor i likhet med föräldrarna. Det är till stor del på det sättet som en önskan väcks hos pojken att kunna samarbeta med män, bli modig i farans stund, vara hänsynsfull mot kvinnor, trogen i sitt arbete, alldeles som hans far är. Det är på det sättet som en flicka inspireras till att vara hjälpsam i hemmet, hysa tillgivenhet för småbarn (levande barn och ’dockbarn’), visa ömhet mot de andra familjemedlemmarna, alldeles som hennes mor gör.” På samma sätt kommer ditt barn att vilja efterlikna dig såsom en Guds ords förkunnare. Var fördenskull ett gott föredöme för barnet. Visa barnen kärlek och förståelse. Lyssna till deras problem och erfarenheter. Att du lyssnar på dem ger dem känslan att deras tankar betyder något för dig; de vet att du känner till vad som rör sig i deras sinnen, att du bryr dig om dem och kan hjälpa dem med deras problem. Om inte du lyssnar på dem, så kommer någon annan att göra det. De kan få felaktiga råd.

17. a) Vad behöver varje barn, och hur kan man ordna så att det behovet blir tillgodosett? b) Hur kan föräldrarna ingjuta missionärsanda i barnet, och vad är den största välsignelse som de kan skänka ett barn?

¹⁷ Undervisa dina barn såsom du själv skulle vilja bli undervisad. Ha omtanke om dem. Föräldrar, var är edra barn nu? Vad sysslar de med? När hade ni sist en riktigt förtrolig pratstund med dem? Varje barn behöver få tillfälle att alldeles själv rå om far eller mor någon gång. Ge ditt barn ett sådant tillfälle genom att ta det med på en promenad. På det sättet kan det bli riktigt bekant med dig. Tag barnet med dig i tjänsten, på utflykter och åkturer; lek med det. Tag med barnet till dopförrättningar, till alla församlingens möten, till landskonvent och till internationella sammankomster som Jehovas vittnen anordnar. Så snart det passar bör du arbeta tillsammans med barnet. Uppmuntra det att predika och undervisa såsom feriepionjär. Låt det följa med dig för att tjäna på platser där behovet av att vittna om Riket är stort. Ingjut missionärsanda i det unga sinnet genom att läsa om erfarenheter i Jehovas vittnens årsbok eller i Sällskapets tidskrifter, genom att bjuda hem missionärer och pionjärer. Lär barnet att älska bröderna, sanningen i Guds ord, den nya världens samhälle, ty det är livets väg. Vilken större välsignelse kan väl en far eller mor ge sitt barn än en god start i förkunnartjänsten för Riket, ty det är en bana som för till evigt liv!

18. a) Vilket slags undervisning har de barn fått, som i allmänhet håller fast vid vad de lärt i barndomen? b) Vad blir hävdat och förhärligat genom en rätt fostran av barnen?

¹⁸ När barn får lära sig att vara flitiga, arbetsamma, när man håller dem i tygeln och tillrättavisar dem med fasthet och tillgivenhet i lämplig förening, när man fostrar dem att uthärda påfrestningar, att behålla sin plats och att vara lydiga och när man ger eftertryck åt allt detta genom att vara ett gott föredöme för barnen och när man ständigt beder för och tillsammans med dem, viker de vanligtvis inte av från vägen. De goda resultaten av den fostran och undervisning de fått kan spåras var de går fram och så länge de lever. Sådana välfostrade barn blir en djup källa till glädje för sina föräldrar. Ja, föräldrar, Jehovas ord säger: ”Stor fröjd har den rättfärdiges fader.” (Ords. 23:24) Ja, föräldrar, fostra edra barn, vänj dem vid den väg de bör vandra. Om ni gör det, blir barnen till stor glädje och fröjd för er, de blir en välsignelse för den teokratiska organisationen, och genom dem förhärligas då den anordning som Jehova har gjort föranstaltningar för i avsikt att barnen skall få fostran och undervisning, nämligen hemmet, där far och mor intar nyckelställningarna.