Hennes tro räddade liv

Underrättelserna spred sig snabbt. En förslavad nation hade blivit fri. Röda havet hade delat sig och gjort det möjligt för dessa forna slavar att gå över på torra land. Men den förföljande egyptiska armén, som försökte att åter ta dem till fånga, blev kvar på havsbottnen, då vattenmassorna slöt sig. Hela hären gick under.

Under omkring 40 år hörde man mycket litet talas om den befriade nationen, Israel. Men så nåddes Kanaan av nyheten att de starka amoreiska rikena öster om Jordan hade fallit för israeliterna. Hur reagerade folken väster om Jordan för detta?

Bibeln anför vad en kvinna i Jeriko sade till två unga israelitiska spejare: ”Förskräckelse för eder har fallit över oss, . . . alla landets inbyggare äro i ångest för eder. Ty vi hava hört, huru HERREN [Jehova] lät vattnet i Röda havet torka ut framför eder, när I drogen ut ur Egypten, och vad I haven gjort med amoréernas konungar, de två på andra sidan Jordan, Sihon och Og, huru I gåven dem till spillo. Då vi hörde detta, blevo våra hjärtan förfärade, och numera har ingen mod att stå eder emot.” — Jos. 2:9—11.

Ja, fruktan kom över inbyggarna i Kanaan. De kände en förlamande skräck inom sig. Modet svek dem. Ingen hade någon lust att ingripa. Detta förmådde emellertid inte kananéerna att frukta Jehova på ett välgörande sätt. De förhärdade trolöst sina hjärtan mot honom, och de visade detta genom att sammankalla sina arméer till strid. Bibeln berättar: ”Om man undantager de hivéer, som bodde i Gibeon, fanns ingen stad, som ingick fred med Israels barn, utan dessa intogo dem alla med strid. Ty från HERREN kom det, att de förstockade sina hjärtan och mötte Israel med krig.” — Jos. 11:19, 20.

RAHAB VAR ANNORLUNDA

Men hur förhöll det sig med kvinnan i Jeriko, som talade med de israelitiska spejarna? Vem var hon? Förhärdade hon också sitt hjärta? Kvinnan var Rahab, en sköka vars hus var beläget högst uppe på Jerikos mur. På grund av det som hon hade hört om Jehovas gärningar, manades hon att erkänna den sanne Gudens överlägsenhet. Rahab sade till spejarna: ”Jag vet, att HERREN har givit eder detta land. ... HERREN, eder Gud, är Gud uppe i himmelen och nere på jorden.” — Jos. 2:9—11.

Rahabs tro kom inte till uttryck enbart i ord. Hon hade redan handlat i överensstämmelse med den. Hur då? Först och främst mottog hon spejarna i sitt hem, fastän hon visste att de var israeliter. På den tiden var en skökas hus ofta också ett värdshus, men även om det var så var Rahab inte tvungen att ta emot spejarna. Eftersom hon mycket väl visste att inbyggarna i Jeriko hatade israeliterna, krävdes det tro av henne för att ta emot männen i sitt hus.

Då kungen i Jeriko senare hörde att israelitiska spejare hade gått in i Rahabs hus, sände han budbärare dit och befallde: ”Lämna ut de män, som hava kommit till dig och tagit in i ditt hus, ty de hava kommit hit för att utforska hela landet.” (Jos. 2:2, 3) Detta gav Rahab tillfälle att visa sin tro. Spejarna var under tiden uppe på taket gömda under linstjälkar. (Jos. 2:6) Vad skulle Rahab göra nu? Skulle hon böja sig för kungens befallning? Eller skulle hon ställa sig på Jehovas folks sida?

För att skydda de israelitiska spejarna använde Rahab ett vapen som var nära till hands — sin tunga. Hon förde kungens budbärare på villospår genom att säga: ”Ja, männen kommo till mig, men jag visste icke, varifrån de voro; och när porten skulle stängas, sedan det hade blivit mörkt, gingo männen ut, och jag vet icke, vart de togo vägen; skynden eder att sätta efter dem, så fån I nog fatt i dem.” (Jos. 2:4, 5) Förutom att Rahab missledde budbärarna, simulerade hon total okunnighet och gav inte den minsta fingervisning om att hon sympatiserade med israeliterna. Undanflykten tjänade tydligtvis också till att förhindra att hennes hus genomsöktes. Det krävdes sannerligen av Rahab en stark tro på Jehovas utlovade seger för att stå emot kungen i Jeriko. Ett sådant handlingssätt kunde, om det hade upptäckts, utan tvivel ha kostat Rahab hennes liv.

ETT LÖFTE OM BESKYDD

Sedan kungens budbärare hade avlägsnat sig, gick Rahab upp på taket för att tala med de israelitiska spejarna. Ingen i staden skulle kunna se detta, eftersom taket var platt och utrustat med en hög mur. Efter det att Rahab hade visat sin tro genom gärningar, gav hon uttryck åt denna tro inför de två spejarna. Hon fortsatte därpå: ”Så loven mig nu med ed vid HERREN, att eftersom jag har gjort barmhärtighet med eder, så skolen ock I göra barmhärtighet med min faders hus och giva mig ett säkert tecken därpå och låta min fader och min moder, mina bröder och mina systrar leva, så ock alla som tillhöra dem, och rädda oss från döden.” — Jos. 2:12, 13.

Rahab vädjade således om att inte endast hennes eget liv skulle skonas, utan också deras som fanns i hennes fars hus. För att försäkra sig om att alla skulle bevaras vid liv, fordrade hon ett ”säkert tecken”. Detta tecken visade sig vara en högtidlig ed, som garanterade att allt det hon bad om skulle beviljas henne. Spejarna svarade: ”Med vårt eget liv svara vi för edert.” (Jos. 2:14) Med dessa ord sade de i verkligheten att om de misslyckades med att rädda Rahab och hennes släktingar från att dö, skulle Gud straffa dem med döden. På detta sätt gav spejarna sina liv som säkerhet för Rahabs liv och för alla deras liv som fanns i hennes fars hus.

Detta löfte, som gavs under ed, var emellertid förbundet med ett villkor. Rahab måste fortsätta att skydda spejarnas intressen. Dessutom måste hon binda ett rött snöre i fönstret, genom vilket hon släppte ner männen. Detta snöre, som hade det livsuppehållande blodets färg, kunde på ett utmärkt sätt representera den anordning genom vilken Rahab och alla de som tagit sin tillflykt till hennes hus kunde bevaras vid liv. Ett tredje villkor var att de kunde finna säkerhet endast inne i Rahabs hus. Om några av hennes släktingar begav sig ut på gatorna, då Jeriko skulle erövras, kunde de inte förvänta att bli räddade. — Jos. 2:14—20.

RAHABS TRO BELÖNAD

Tiden kom då Jerikos murar föll till marken genom ett mirakel. Men den del av muren där Rahab bodde förblev oskadad. På Josuas uppmaning gick de två spejarna in i hennes hus och förde ut alla som var där. (Jos. 6:22, 23) Ytterligare välsignelser väntade Rahab. Hon ingick senare ett ärbart äktenskap med en judisk man, Salmon. Hennes son Boas blev en viktig länk i den släktlinje som ledde till David och slutligen till Messias eller Kristus, Jesus. — Rut 4:21, 22; Matt. 1:5—16.

Rahabs tro blev sannerligen rikligen belönad. Hennes exempel tjänar som en uppmuntran för kristna att leva i överensstämmelse med sin tro och att visa denna tro genom gärningar. Detta bekräftas i de kristna grekiska skrifterna, som talar om Rahab. I brevet till Hebréerna läser vi: ”Genom tro undgick skökan Rahab att förgås tillsammans med dem som handlade olydigt, därför att hon hade tagit emot spejarna fredligt.” (Hebr. 11:31) Brevet fortsätter med att framhålla vad hennes och andras tro borde förmå kristna att göra: ”Alltså, eftersom vi har en så stor sky av vittnen som omger oss, så låt oss, också vi, lägga av varje tyngande börda och den synd [förlust av tron] som lätt snärjer in oss, och låt oss med uthållighet löpa det tävlingslopp som har förelagts oss.” (Hebr. 12:1) Lärjungen Jakob betonade hur viktigt det är att visa sin tro i gärningar, då han skrev: ”Blev inte också skökan Rahab på samma sätt förklarad rättfärdig till följd av gärningar, sedan hon hade tagit emot sändebuden gästfritt och släppt ut dem på en annan väg? Ja, liksom kroppen utan ande är död, så är också tron utan gärningar död.” — Jak. 2:25, 26.

Berättelsen om Rahab visar också att om en person förut levt ett liv i synd, så hindrar detta honom inte från att ändra denna livskurs och vinna Guds godkännande. Jesus Kristus sade också till de icke troende religiösa ledarna på hans tid: ”I sanning säger jag er att uppbördsmännen och skökorna är på väg in i Guds rike före er. Johannes [döparen] kom nämligen till er på en rättfärdighetens väg, men ni trodde honom inte. Uppbördsmännen och skökorna trodde honom emellertid, och fastän ni såg detta, ångrade ni er inte efteråt för att tro honom.” — Matt. 21:31, 32.

Alldeles som Rahabs tro räddade liv, så kan också vår tro på Guds anordning för frälsning genom Jesus Kristus rädda våra liv och alla deras som utnyttjar denna föranstaltning.

Vi har sannerligen goda skäl att visa vår tro, alldeles som Rahab gjorde. Och alldeles som hon intresserade sig för sina släktingars liv, så kan vi likaså visa intresse för våra släktingar, bekanta och andra genom att göra ihärdiga ansträngningar för att hjälpa dem att lära känna Guds medel till frälsning.