Låt Josua hjälpa dig att modigt tjäna Jehova!
”I VÄRLDEN har ni nu vedermöda, men fatta mod! Jag har segrat över världen.” Du kanske känner igen dessa ord och vet att det var Jesus som yttrade dem. Men om du talade hebreiska, skulle du kanske komma att tänka på namnet Josua, eftersom Jesus är en grekisk form av det hebreiska namnet Josua. — Johannes 16:33.
Att vara modig är mycket passande grundtanken i den bibelbok som skrevs av Jesu förelöpare, Josua, Nuns son. Men du kanske undrar hur vi personligen kan dra nytta av Josuas bok. Ja, låt oss börja med detta att vara modig.
En modig man
När Mose kom till slutet av sitt liv, valde Jehova ut Josua som hans efterträdare, och denne var sannerligen inte någon nybörjare eller ovan ungdom. Josua hade fötts som slav i Egypten, men efter uttåget ur Egypten gjorde han sig bemärkt som en modig ledare, när han slog tillbaka ett oprovocerat angrepp av amalekiterna. (2 Moseboken 17:8—16) Josua visade återigen sitt mod och sin tro, när han och Kaleb som de enda av de 12 män som sänts ut för att bespeja Kanaans land oförskräckt rapporterade att de omoraliska kananéerna med Jehovas hjälp skulle kunna besegras och att det utlovade landet skulle kunna intas. — 4 Moseboken 13:2—14:9.
Eftersom Mose inte skulle få komma in i det utlovade landet, sade han till Josua: ”Var modig och stark, ty du — du skall föra detta folk in i det land som Jehova svor deras förfäder att han skulle ge dem, och du själv skall ge det åt dem som en arvedel.” — 5 Moseboken 31:7, 23, NW.
Du ser alltså varför vi kan förvänta att av Josuas bok få lära oss om hur han var modig och hur vi också kan vara det. Mer än hälften av de gånger orden ”modig” och ”stark” förekommer samtidigt i en bibelvers är det faktiskt i Josuas bok eller i kommentarer om honom. I början av denna bok finner vi till exempel Jehovas råd till Josua: ”Var bara modig och mycket stark, så att du är noga med att göra i överensstämmelse med hela den lag, varom Mose, min tjänare, gav dig befallning. Vik inte av från den åt höger eller åt vänster, på det att du må handla vist varhelst du går.” (Josua 1:7, NW) Låt oss se på några av de tillfällen, då Josua visade sig ha både trons inre mod och handlingskraftens yttre mod. Därefter kan vi se vilka lärdomar vi personligen kan hämta från detta.
Mod i tro och handling
Omedelbart efter det att Jehova hade uppmanat Josua att vara ”modig och mycket stark” började han göra förberedelser för att leda Israel över Jordan och in i Kanaans land. Josua gav följande anvisningar: ”Red till reskost åt er. Ty om tre dagar skall ni gå över denna Jordan för att komma in i och ta i besittning det land som Herren [Jehova], er Gud, vill ge er till besittning.” (Josua 1:11) Josuas modiga tro fick honom alltså inte att tycka att de bara kunde sätta sig med armarna i kors och vänta på att Jehova skulle göra allting. Det krävdes personlig ansträngning. Vi måste också ha tro och mod för att följa Jesu råd och förtrösta på att Gud skall hjälpa oss att få den mat och de kläder vi behöver. Men löftet om sådan hjälp innebär inte att vi bara kan sitta med armarna i kors och inte göra något för att försörja oss själva. — Matteus 6:25—33.
Det första problemet som Josua ställdes inför var att vada över Jordanfloden på våren, när vattenståndet var högt och det var som farligast att ta sig över. (Josua 5:10) Josua resonerade inte som så att det kanske vore bättre att vänta till midsommar, när vattenståndet sjönk. Gud sade att man skulle handla, och Josua gjorde modigt det. Ser du en lärdom här? När det är tid för oss att utföra något som har med sann tillbedjan att göra, måste vi handla modigt i stället för att gärna vilja dröja tills det verkar vara mer gynnsamt eller lägligt. Ja, handla, som Josua gjorde. — Predikaren 11:4; Jakob 4:13, 14.
För att visa att han var med Josua gav Gud honom anvisningar om att låta präster bära förbundsarken till floden, som hade stigit. När de steg ner i vattnet delade det sig. Därefter kunde nationen gå över som på torr mark. I stället för att själv ta åt sig någon ära för detta följde Josua Jehovas anvisning och byggde ett minnesmärke i Gilgal (när man var i trygghet på västra stranden) av stenar som tagits från flodbädden. Detta gjordes för att betona att Jehovas ”hand” är ”stark” för att han alltid skall ”fruktas”. (Josua 3:5—4:24) Även om vi inte själva kan se det där minnesmärket i sten, bör det Jehova gjorde genom Josua bygga upp vår förtröstan på Guds förmåga att handla till förmån för sitt folk. Det där minnesmärket skulle helt visst komma att få en meningsfull innebörd för israeliterna som hade den befästa kananeiska staden Jeriko framför sig.
Skulle Josua, som var en så oförskräckt härförare, anföra israeliterna i ett massanfall mot denna muromgärdade stad? Som du kanske vet, så följde Josua i stället Guds anvisningar. Till att göra vad? Att låta sina beväpnade män varje dag tysta tåga runt staden åtföljda av präster, av vilka somliga blåste i bagghorn och andra bar arken. På den sjunde dagen tågade de omkring staden sju gånger, varefter folket ”ropade, när de började blåsa i hornen”. Då föll Jerikos murar ”samman”. Därigenom kunde Josuas män anfalla och tillspilloge staden. Ja, en fullständig seger! — Josua 6:20, NW.
Modigt orubblig, men ändå resonlig
Vi kan förstå en annan sida av Josuas mod genom två händelser som inträffade därefter. Den första gällde den närbelägna staden Ai. När israeliterna kom upp emot den blev de drivna på flykten. Varför det? Därför att Akan tvärtemot Guds befallning hade tagit en del byte från Jeriko. Somliga människor skulle kanske ursäkta det han gjorde, eftersom de saker han tog var användbara och det inte verkade som om det skadade någon annan att han tog dem. Du har kanske hört ett liknande resonemang om småstölder från arbetsgivare eller om andra ”mindre” förseelser? Hur reagerade då Josua?
Med Guds hjälp skilde Josua ut syndaren och fick brottet bekräftat genom att leta fram stöldgodset. Vad futtiga de där sakerna måste ha tett sig! Men Josua kom till sakens kärna genom att säga till Akan: ”Varför drog du olycka över oss? Nu skall också Herren [Jehova] i dag låta olycka komma över dig.” (Josua 7:25) Josua, som orubbligt stod på rättfärdighetens sida, lät avrätta syndaren och öppnade vägen för att kunna erövra Ai. Vi kan, med Josuas sätt att behandla Akan i tankarna, ställa oss frågan: ”Är jag lika resolut, när arbetskamrater eller skolkamrater tar lätt på olagliga eller omoraliska handlingar?”
Begrunda nu den andra händelsen, som gällde de kananeiska invånarna i Gibeon. När de fick höra om Josuas framgångar mot Jeriko och Ai, sände de listigt i väg män som gav sig ut för att vara resande från ett avlägset land, vilka önskade och också slöt ett förbund med Israel om fred. Därefter kom det i dagen att männen faktiskt var från det närbelägna Gibeon, och många israeliter började knota över hur saken hade skötts. Skulle Josua nu bli rasande över bedrägeriet och ge order om att Gibeon skulle tillintetgöras?
Man hade slutit ett förbund, och Josua respekterade det. Han befallde att gibeoniterna hädanefter skulle få i uppdrag att hämta vatten och samla ved till Guds hus. Gibeoniterna samtyckte till att visa respekt för denna anordning, och händelserna skulle snart visa att Josua också visade respekt för den. Hur då? Jo, fem kananeiska kungar från trakten bildade ett förbund och tågade mot Gibeon. Josua handlade snabbt, och efter att ha tågat hela natten anföll han de allierade kungarna. Jehova hjälpte till genom att låta dödande hagelstenar regna ner på den kananeiska hären och att därefter genom ett underverk låta solen stå stilla en dag, så att israeliterna skulle kunna fullborda sin seger. Kommer vi, när vi kommer ihåg gibeoniterna, att vara lika orubbligt modiga som Josua var, om vi ingår en överenskommelse eller lovar någonting som inte är i strid med Guds ord? Håller vi ord även om det är svårt eller besvärligt? — Psalm 15:4.
Det är rätt betecknande att Josua efter den strid som just nämnts och när de fem fiendekungarna skulle avrättas uppmanade sitt folk: ”Var inte rädda och var inte förfärade. Var modiga och starka, för på det här sättet kommer Jehova att göra med alla era fiender som ni för krig mot.” (Josua 10:25, NW) Det skulle vara till stor hjälp för israeliterna att vara starka och modiga, när de enligt Guds befallning skulle inta landet först söderut och sedan norrut, där kungen i Hasor också bildade en fåfäng allians mot Israel. Även om israeliterna inte var lika tekniskt avancerade som kananéerna, vilka hade befästa städer och stridsvagnar, så utförde de modigt Jehovas vilja.
Andra lärdomar av Josua
Vi har här framför allt tagit upp de lärdomar i Josuas bok som har med hans mod att göra. Men när du läser igenom boken kommer du säkert att finna andra nyttiga lärdomar.
Många kvinnor har till exempel imponerats av hur Rahab handlade, hon som gömde två israeliter som kom för att bespeja Jeriko. De flesta kananéer som fick höra om Guds stora gärningar för Israel intog en försvarsställning och motstod skräckslaget Israel. Men det gjorde inte Rahab. Hon var villig att komma på kant med sitt eget folk för att bli föremål för Jehovas kärleksfulla omtanke. Hon gjorde också vad hon kunde för att hjälpa sina släktingar att få veta vad de behövde göra för att bli bevarade vid liv. Vi kan förvisso använda denna berättelse för att hjälpa kvinnor i våra dagar att inse att den sanna tillbedjan går före förbindelser med deras grannar och till och med med deras nation. — Josua 2:8—14.
Du kommer att finna en god lärdom i Josua om att inte felbedöma andras motiv. Det gäller den tid då man hade lagt mycket av Kanaan under sig och då Josua hade fördelat landet mellan de olika stammarna enligt deras arvsbesittningar. Männen från två och en halv stammar återvände till sitt område öster om Jordan. När de gjorde detta, byggde de ett altare. De andra stammarna drog en förhastad slutsats — en felaktig sådan — angående altarets betydelse. Ett stamkrig hotade. När du läser berättelsen i kapitel 22 i Josua, lägg då märke till lärdomen där om att akta sig för att tillskriva andra dåliga motiv för sina handlingar. Och lägg också märke till vad du bör göra, om du tycker att någon annan har förolämpat dig eller handlat olämpligt.
När man gör en överblick över Josuas bok får man inte hoppa över det eftertryck den lägger vid att man skaffar sig kunskap om sann tillbedjan grundad på Guds ord och sedan håller fast vid denna tillbedjan. Gud gav Josua rådet att han regelbundet skulle läsa hans ord och inte vika av från det. (Josua 1:8) Efter segern vid Ai förde Josua hela nationen norrut till trakten av Sikem mellan berget Ebal och berget Gerissim. Där byggde han ett offeraltare, och sedan ”skrev han där på stenarna en avskrift av Mose lag”. (Josua 8:32, NW) Vidare läste han lagen för folket. ”Inte ett ord av allt det som Mose hade befallt underlät Josua att läsa upp inför Israels hela församling, med kvinnor och barn, och inför de främlingar som följde med dem.” — Josua 8:35.
Senare, när Josua hade bott en tid i den stad som han anspråkslöst hade begärt som arvedel, församlade han på nytt folket och sade: ”Jag är nu gammal och kommen till hög ålder. Och ni har själva sett allt vad Herren [Jehova], er Gud, gjorde med alla dessa folk, när ni drog in här, ty Herren, er Gud, stred själv för er.” Han uppmanade dem därför: ”Ni måste vara mycket modiga i att hålla och göra allt som är skrivet i Mose lagbok genom att ni aldrig vänder er bort ifrån det till höger eller till vänster, ... men det är Jehova, er Gud, som ni skall hålla fast vid.” (NW) För att sporra dem till detta påminde han dem: ”Ni vet väl ... att inte ett enda ord av alla de goda ord som Jehova, er Gud, har talat till er har uteblivit. De har alla gått i fullbordan.” (NW) — Josua 23:2—8, 14.
Slutligen sammankallade han återigen folket för att ge dem avskedsförmaningar, och han vädjade då till dem: ”Välj ... åt er i dag ... vem ni skall tjäna, ... men vad mig och mitt husfolk beträffar, så skall vi tjäna Jehova.” (NW) När de försäkrade honom att de också skulle göra detta, slöt han ett förbund med dem. Den gudomliga redogörelsen lyder: ”En tid härefter dog Herrens [Jehovas] tjänare Josua, Nuns son, 110 år gammal.” Denne lojale tillbedjare av Jehova utgör verkligen en stark sporre för oss att också vara modiga och starka, när vi fruktar ”Jehova och tjänar honom klanderfritt och i sanning” (NW). — Josua 24:14, 15, 29.