Akan, en man som ställde till svårigheter för hela sin nation

JEHOVA GUD vill alltid ge sitt folk det som är gott. (Luk. 11:13; Jak. 1:17) Men ibland måste han tukta dem på ett sätt som inte är så tilltalande vare sig för honom själv eller för dem. (Hebr. 12:11) Han känner sig illa berörd av att behöva göra detta, och om det funnes något annat sätt, som kunde förmå en person eller en nation att bättra sig, så skulle han använda sig av det. (1 Mos. 6:6; Jes. 63:10) Resultatet bevisar dock alltid att han handlar rätt.

Ett exempel, som belyser detta, är då Jehova tuktade Israels nation i samband med Akan av Juda stam. Akan tillhörde Israels här, som under Josuas ledning kämpade för att inta det utlovade landet. Det var då befolkat av kananéer, amoréer och andra folk, som var fientliga mot Jehova och hans tillbedjan. Dessa nationer utövade en mycket korrumperad avgudadyrkan och hade omoraliska sedvänjor. Gud hade befallt israeliterna att rensa ut dem ur landet. — 3 Mos. 18:24, 28.

Gud hade utfört underverk, när han under Mose ledning förde israeliterna genom Röda havet, gav folket mat och förhindrade att deras kläder slets ut under de 40 år de levde i öknen. Han kämpade för dem och besegrade deras fiender. (2 Mos. 14:21—28; 5 Mos. 8:3—5; 29:5) Nyheterna om detta spred en anda av missmod och en fruktan för Jehova bland alla Kanaans städer. — Jos. 2:8—11; 5:1.

Nu hade de gått över Jordanfloden och hade fått uppleva hur fantastiskt Gud tog sig an dem och ledde deras erövring av Jeriko. Genom ett underverk lät Jehova, härskarornas Gud, Jerikos murar fullständigt rasa samman. Inte en enda israelitisk soldat gick förlorad. — Jos. 6:20, 21.

Enligt Guds befallning skulle Jeriko, som förstlingen i Kanaans land, vara helt överlämnat eller prisgivet åt Jehova; allting i staden skulle förstöras och brännas upp i eld. Metallföremålen — guld, silver, koppar och järn — skulle efter branden överlämnas till skattkammaren i Guds tabernakel. (Jos. 6:17—19, 24) Enligt det förbund som Gud hade ingått med Israel var allt ”prisgivet” (NW), förbjudet eller förbannat. Om någon tog ett förbjudet föremål, skulle han därigenom bli prisgiven eller förbannad. Precis som det förbjudna föremålet skulle han vara prisgiven åt tillintetgörelse. — 5 Mos. 7:25, 26.

NEDERLAGET VID AI

Staden Ai kom därnäst på den israelitiska härens rutt. Men här fick de vara med om ett förödmjukande nederlag. Den bibliska berättelsen talar om varför: ”Israels barn förgrepo sig trolöst på det tillspillogivna; ty Akan, son till Karmi, son till Sabdi, son till Sera, av Juda stam, tog något av det tillspillogivna. Då upptändes HERRENS [Jehovas] vrede mot Israels barn.” — Jos. 7:1.

Ai var mindre än Jeriko; därför rekommenderade de spejare som Josua hade sänt ut: ”Allt folket behöver icke draga ditupp; om vid pass två eller tre tusen man draga upp, skola de nog intaga Ai. Du behöver icke låta allt folket göra sig mödan att tåga dit, ty dess invånare äro få.” — Jos. 7:2, 3.

Den bibliska skildringen fortsätter: ”Alltså fingo vid pass tre tusen man av folket draga ditupp; men dessa måste fly för ajiterna. Och sedan ajiterna hade slagit vid pass trettiosex man av dem, förföljde de de övriga utanför stadsporten ända till Sebarim [stenbrott] och slogo dem på sluttningen där. Då blev folkets hjärta förfärat, det blev såsom vatten.” — Jos. 7:4, 5.

Vad var det som hade hänt? Hade Jehova övergett dem? Det var inte i första hand förlusten av 36 soldater som hade varit så förkrossande, för man fick räkna med att det alltid var några som stupade i varje strid. Den verkliga katastrofen var att Israel, Jehovas här, hade blivit besegrat och flytt för sina fiender. — Jos. 7:8.

JOSUA VÄDJAR TILL JEHOVA

Josua var därför mycket nedstämd. ”Josua med de äldste i Israel rev sönder sina kläder och föll ned på sitt ansikte till jorden framför HERRENS ark och låg där ända till aftonen, och de strödde stoft på sina huvuden.” (Jos. 7:6) De här ledande männen inom nationen var mycket sorgsna och fruktade att de av någon orsak hade misshagat Gud; de inte bara sörjde, utan visade dessutom sin ånger inför Gud. De var övertygade om att det var någon synd som gjorde att han inte längre ville hjälpa dem. Att de stannade där ända till kvällen visar att de var allvarligt berörda och att de fruktade att Gud var vred. De gav inte spejarna skulden på grund av det förslag de hade kommit med, och de anklagade inte heller soldaterna för att vara fega, men de blickade upp till Gud för att finna orsaken och för att han skulle visa dem vad de skulle göra för att återvinna hans ynnest.

Josua talade till Gud: ”Ack, Herre, HERRE, varför har du då fört detta folk över Jordan, om du vill giva oss i amoréernas hand och så förgöra oss? O att vi hade beslutit oss för att stanna på andra sidan Jordan! Ack Herre, vad skall jag nu säga, sedan Israel har tagit till flykten för sina fiender? När kananéerna och landets alla övriga inbyggare få höra detta, skola de omringa oss och utrota till och med vårt namn från jorden. Vad vill du då göra för ditt stora namns ära?” — Jos. 7:7—9.

Man kan inte med fog beskylla Josua för att vid det här tillfället anklaga Jehova. Som bibelkommentatorerna Keil och Delitzsch framhåller, så använde Josua helt enkelt trons modiga språk, då han i bön kämpade med Gud — en tro som inte helt och fullt kunde fatta Herrens vägar — och när han kom med en verkligt enträgen vädjan till Herren att genomföra sitt verk lika underbart som det hade börjat. (Jämför 1 Moseboken 18:23—26.) Josua kan ha menat att den längtan folket hade, innan de kom in i det utlovade landet, var blandad med själviskhet och att det inte var en fullständigt helhjärtad önskan att göra Guds vilja som drev dem. Han önskade att det goda förhållande skulle återställas, som Israel hade med Gud på andra sidan Jordan.

Vi ser här att Josua utgöt sitt hjärta och sina känslor utan förbehåll, så som man bör göra när man ber. (Jämför Hebréerna 10:19—22.) Josua frågade sedan Gud hur han nu kunde hävda sitt stora namn inför världen. Han kände på sig att det han nu skulle säga kanske skulle låta som en förebråelse mot Jehova — som om Gud hade glömt sin egen ära. Jehovas namn var förbundet med den israelitiska nationen, och den smälek som nyheterna om Israels nederlag skulle medföra för Jehovas namn var för Josua det värsta av alltsammans. — Jämför Mose ord när han lade sig ut för israeliterna sedan de hade syndat allvarligt. — 2 Mos. 32:11—14.

GUD UPPENBARAR ORSAKEN TILL SIN VREDE

Så här svarar Gud Josua: ”Stå upp. Varför ligger du så på ditt ansikte?” Det var detsamma som att säga: ”Du har legat där tillräckligt länge. Du borde inse att jag inte har förändrats. Det är dags att ta reda på vad som har orsakat svårigheterna — nämligen folkets synd.” Sedan sade Gud rakt på sak: ”Israel har syndat, de hava överträtt det förbund, som jag stadgade för dem; de hava tagit av det tillspillogivna, de hava stulit, de hava ljugit, de hava gömt det bland sitt eget gods.” — Jos. 7:10, 11.

Israel hade 1) brutit förbundet genom att vara olydiga mot Guds befallningar (2 Mos. 24:7, 8), 2) tagit av det förbjudna, 3) i själva verket stulit det som tillhörde Gud, 4) dolt fakta, som om Jehova inte kunde se (efter Jerikos fall hade Josua antagligen frågat allt folket om de hade varit lydiga och prisgett allting åt tillintetgörelse, och om Josua hade gjort det, så hade Akan ändå inte avslöjat sin synd), och 5) lagt det förbjudna bland sina egna saker, precis som om det tillhörde dem, och därigenom gjort sig själva lika avskyvärda som det de tagit. — Jos. 6:18, 19.

Eftersom den skyldige eller de skyldiga inte trädde fram och erkände sin synd, måste det ske ett avslöjande. Jehova lät redan nu Josua börja avslöja vem som var brottslingen. Denne fick en chans att i någon mån minska sin skuld genom att bekänna frivilligt. Gud kunde naturligtvis genast ha sagt vem som var den skyldige. Men han lät Josua kalla på folket stamvis, släktvis, familjevis och individuellt. Detta gjordes genom lottkastning, och Jehova ledde det hela. — Jos. 7:14; Ords. 16:33.

Någon kan fråga: Varför blev Gud vred på hela nationen för vad en man gjorde? Bibelforskare är överens om att det här var fråga om en samhällssynd inför Gud. Guds namn var fäst vid israeliterna som nation. I andra nationers ögon representerade det som de gjorde deras Gud och hans handlingssätt. Om den enskilde handlade sniket, stal eller ljög, så kastade detta en skugga över hela nationens anseende och därför också över den Guds namn som de tjänade. — 5 Mos. 21:1—9.

EN MEDLEMSSYND SÄTTER HELA FOLKHOPEN I FARA

En sådan synd skulle dessutom besmitta hela folkhopen, om den fick passera utan att man tog itu med den. Nationen skulle urarta till att enbart utkämpa strider för att göra själviska erövringar och inte för att hävda Guds namn och sann tillbedjan. Aposteln Paulus visade det försåtliga och farliga med att tillåta eller överse med allvarlig synd, när han skrev till den kristna församlingen i Jerusalem: ”Att ni noga ser till ... att ingen giftig rot får skjuta upp och vålla svårigheter och många bli besudlade genom den; att det inte finns någon otuktsman eller någon som inte sätter värde på heliga ting, såsom Esau, som i utbyte mot ett enda mål mat gav bort sina rättigheter som förstfödd.” — Hebr. 12:15, 16; jämför 1 Korintierna 5:6, 7, 13.

När lotten direkt pekade ut Akan var Josua omtänksam, fastän han visste att Akan var den skyldige. Han sade till Akan: ”Min son, giv ära åt HERREN, Israels Gud, och bekänn, honom till pris: säg mig, vad du har gjort, och dölj intet för mig.” (Jos. 7:19) Akan gav sedan ära åt Gud genom att han erkände att Jehovas ledning av lotterna var riktig och att Gud med rätta var vred på honom. Akan hade gjort ”vad som var en galenskap i Israel”, ett brott som drog stor vanära över Gud, eftersom det vanärade Israel som då representerade Gud på jorden. — Jos. 7:15.

NATIONENS SKULD AVLÄGSNAS

Josua lät sedan hämta fram stöldgodset från Akans tält och lade det framför folket för att bevisa att Akan var den skyldige och för att inför hela Israel visa varför de led nederlag vid Ai. (Jos. 7:22, 23) Enligt Guds befallning måste Akan dödas. Hans familj, tält och tillhörigheter måste också brännas till aska för att detta fördärvliga, surdegsliknande inslag skulle rensas ut ur Israel. Det skulle till och med vara förhatligt att nämna Akans namn. Berättelsen säger att sedan Akan hade stenats till döds och därpå bränts, så kastade man upp ett stort stenröse över hans aska. Platsen kallades Akor (förkastelsedom, svårigheter) för att påminna om den katastrof han hade dragit över Israel. — Jos. 7:24—26.

Några kanske tycker att det var orätt att avrätta Akans familj och förstöra hans ägodelar. Men tänk på den smälek och de svårigheter som Akans girighet hade fört med sig. Inte nog med det, utan 36 män hade förlorat livet. Dessutom kunde Akans familj knappast ha varit okunnig om att de förbannade, stulna sakerna fanns i jorden under Akans tält. — Jos. 7:21.

Jehova gav därefter israeliterna seger över Ai. Detta visar tydligt att Josua hade handlat rätt. Jehovas dom bevisade sig vara en välsignelse och ett skydd för Israel, när de i sin sexåriga kamp ryckte framåt för att erövra landet och så besegrade den ene kungen efter den andre. Det finns ingen uppgift om att någon annan någonsin handlade likt Akan. När det var fråga om någon allvarlig synd visade nationen också senare, under domartiden, stort nit för att frita sig från skuld inför Gud genom att avlägsna det onda, till och med på bekostnad av många liv. — Dom., kap. 20.