Jehova ger kraft i överflöd

”De som hoppas på Jehova skola återvinna kraft. De skola fara upp med vingar likt örnar. De skola löpa och icke uppgivas; de skola vandra och icke bliva uttröttade.” — Jes. 40:31, NW.

 1. Vilket drama skall vi dryfta här, och var finner vi den exakta skildringen?

BLAND de många kraftfulla dramer som skildras i Jehovas ord finner vi det som handlar om Simson. Ned genom århundradena har de spännande händelserna under Simsons verksamhetsfyllda liv fängslat intresset hos både unga och gamla. Berättelsen om Simson och Delila har blivit en av historiens största ”kärleksaffärer”, som om och om igen med varierande noggrannhet skildrats i sång och spel. Det är emellertid i Domarboken i bibeln, kapitel Dom. 13—16, som vi finner den troget återgivna levnadsbeskrivningen av människosläktets starkaste man. Och när vi läser denna dramatiska skildring, har vi orsak att fråga oss: Varifrån fick Simson sin väldiga styrka? Vilket gagn har vi nu av att begrunda denna levnadsskildring?

 2. Varför har detta drama blivit nedskrivet, och vilken lärdom ger det oss?

² På tal om historiska händelser i det forntida Israel ger oss Romarna 15:4 denna försäkran: ”Ty allt vad som fordom har blivit skrivet, det är skrivet oss till undervisning, för att vi genom ståndaktighet och genom den tröst, som skrifterna giva, skola bevara vårt hopp.” Och om vi hoppas på Gud, kommer vi att inse, liksom Simson gjorde, att den verkliga styrkans hemlighet bara finns hos Jehova. ”Han giver kraft åt den trötte; och för den som är utan dynamisk energi låter han all makt överflöda.” — Jes. 40:29, NW.

Odelad hängivenhet

 3. Varför är de betydelser som kan läggas i Simsons namn så passande?

³ Namnet Simson har vanligen sagts betyda ”solig; sollik; solmannen”, men somliga säger att det betyder ”ödeläggare; fördärvare”. Båda betydelserna är mycket passande. Under Simsons tjugoåriga domartid i Israel, som förmodligen inföll strax innan Saul började regera år 1117 f.v.t., visade han odelad hängivenhet för Jehova, både som en ”sollik” frälsare i Israel och som en förhärjande ödeläggare av de förtryckande filistéerna. (Dom. 13:5; 16:30) Hans verk var både ireniskt, dvs. fridsamt, eftersom det medförde vederkvickande befrielse åt Israel, och polemiskt, dvs. förknippat med kamp och strid, eftersom Guds domar genom det blev verkställda på hans fiender.

 4. Vilka drag går igen i Jesu verksamhet här på jorden?

⁴ Dessa drag går igen i Jesu Kristi hängivna verksamhet här på jorden, som också var såväl irenisk som polemisk. Till de ödmjuka sade Jesus: ”Kom till mig, ni alla som är trötta och tyngda av bördor, så skall jag ge er ro” eller ”vederkvicka eder” (NW). Och det gjorde han! Men över de onda religiösa ledarna som förtryckte folket ropade han ve: ”Ve er, ni skriftlärda och fariséer, ni hycklare! Ni liknar vitkalkade gravar, som utvändigt ser prydliga ut, men som invändigt är fulla av de dödas ben och all orenlighet! Så är det också med er: Utvärtes, inför människorna, ser ni rättfärdiga ut, men invärtes är ni fulla av hyckleri och laglöshet. ... Ni ormar och ormyngel, hur skulle ni kunna undgå att dömas” ”till Gehenna?” (1917) — Matt. 11:28; 23:27—33; Hd.

 5. Vilken skara organiserade Jesus på jorden, och i vilket syfte gjorde han det?

⁵ Herren Jesus Kristus satte i gång ett kraftfullt verk, arbetet med att vittna om Guds rike. I detta verks intresse organiserade han den kristna församlingen på jorden såsom en ”trogen och omdömesgill slav”, som bestod av Gud hängivna, smorda vittnen, och den fungerar än i denna dag som den av Mästaren utsedde tjänaren till att ge hans ”tjänstefolk ... deras [andliga] mat i rätt tid”. (Matt. 24:45, NW) Denna ”slav”-organisation av sanna, Gud hängivna kristna, i synnerhet kvarlevan av den nu i våra dagar, blev på ett utmärkt sätt framställd i bild genom Simson i forna tider. Hur så?

 6, 7. a) Vilka anvisningar gav Jehova Simsons mor, och vad innebar de? b) Vilka liknande krav har Jehova uppställt för de sanna kristna, och hurudan har den omgivning varit, där de vuxit upp?

⁶ Jehova gav Simsons mor, redan innan hon genom Guds ingripande blev havande med denne son, anvisningar om att barnet som skulle födas måste vara helgat som en nasir från sin födelse och ”ända till sin död”. (Dom. 13:2—7) Detta krävde att Simson skulle avhålla sig från starka drycker, att han skulle ha långt hår och att han skulle undvika att orena sig genom att komma vid en död kropp. (4 Mos. 6:1—21) På samma sätt var det då Jehovas ”kvinna”, hans himmelska, universella organisation, som under lång tid varit ofruktsam, slutligen framfödde andliga söner. Det krävdes odelad hängivenhet av denna ”slav”-klass.

⁷ Mästaren eller ”husbonden” (NW), Jesus Kristus, sade att han vid ”avslutningen på tingens ordning” skulle sätta sin hängivne ”slav” över ”alla sina tillhörigheter”, sitt rikes intressen på jorden. (Matt. 24:47, NW) Men han talade också om en efterhärmande organisation av avfälliga kristna, ”ogräs”, som djävulen skulle så ut, och sade att ”ogräset” skulle söka förkväva de vetelika kristna. Just en sådan växtlighet har kommit till synes genom utvecklingen av de katolska och protestantiska systemen i kristenheten, vilka har satt det forntida Babylons, Greklands och Roms hedniska filosofiska uppfattningar i stället för Kristi bibliska förkunnelse. Detta system har trängt in på Guds sanna tillbedjans område på samma sätt som filistéerna trängde in på Guds folks område i Simsons dagar. — Matt. 13:24—30.

 8. Vad visades i bild genom att Jehovas ande drev på Simson?

⁸ Men vetelika kristna av den ”trogne och omdömesgille slavens” klass har också vuxit upp under århundradenas gång. Dessa har påmint om den unge Simson. Om honom heter det: ”Jehova fortfor att välsigna honom.” Sedan, när Simson var på väg att bli man, ”började Jehovas ande driva på honom”. (Dom. 13:24, 25, NW) Så har Jehova också i vår tid börjat återförsamla och organisera vetelika kristna under ”husbonden”, Kristus Jesus, såsom en ”trogen och omdömesgill slav” för att få sin vilja utförd här på jorden nu i ”ändens tid”. Sedan han satt dessa kristna på prov beträffande deras lojalitet mot bibelns grundsanningar, gav han dem sin ande, som drev på dem till att utföra ett vittnande som har omfattat en andlig krigföring lik Simsons mot den onda filistélika organisationen av falska kristna.

 9. Vilken tid närmade sig snabbt, och vad var det som väntade ”Simson”-klassen?

⁹ Den tid närmade sig snabbt, då ”Människosonen”, Jesus Kristus, skulle samla tillhopa alla de laglösa och föra bort dem ur sitt rike, för att de skulle bli tillintetgjorda, och då de rättfärdiga skulle komma att ”lysa såsom solen i sin Faders rike”. (Matt. 13:36—43) Som en förberedelse härtill hade ”Simson”-klassen ett verk att utföra!

”Mot filisteerna”

10. a) Varför visade Simson intresse för kvinnan i Timna? b) Vad är det som utgör uppfyllelsen härav i våra dagar?

¹⁰ Simsons första bedrifter hade samband med en kvinna ”i Timna ... en av filistéernas döttrar”. När Simson bad om att få henne till hustru, protesterade hans föräldrar med rätta. Vad nu då! Gifta sig med en kananeiska — en kvinna under Guds förintelsedom? Men det var i själva verket inte giftermål som Simson hade i tankarna. Nej, utan ”det var från Jehová; ty han sökte tillfälle mot filisteerna” (Åk). (Dom. 14:1—4; 5 Mos. 7:3, 4) Och det tycks som om det hade varit ”från Jehova”, när de vetelika kristna åren 1879—1919 fritt umgicks med dem som tillhörde de ”hedniska” kyrkosystemen i kristenheten i sina bemödanden att finna och befria uppriktiga människor som var fångna där. Det var som när Elia på sin tid sökte kontakt med Baalsdyrkarna för att få tillfälle att hävda och förhärliga Jehovas namn. (1 Kon. 18:17—40) I The Watch Tower för 1894, sidorna 140 och 141, gavs en uppmaning härtill. Och liksom Simsons föräldrar till slut följde med honom till Timna, tycks Jehova och hans heliga änglar ha understött den nutida ”trogne och omdömesgille slaven” i detta vittnande.

11. Vad är det unga lejonet en bild av? Förklara.

¹¹ Vad hände sedan? Just som Simson ”hade hunnit fram till vingårdarna vid Timna, kom ett ungt lejon rytande emot honom”. (Dom. 14:5) I bibeln används lejonet som symbol för rättvisa såväl som för mod. (Hes. 1:10; Upp. 4:6, 7; 5:5) Det unga lejon som omtalas här tycks vara en bild av protestantismen, som under sin första tid modigt trädde upp mot några av de missbruk som i kristendomens namn pågick inom katolicismen. Vi kan till exempel nämna de nittiofem teserna som Luther spikade upp på kyrkdörren i Wittenberg år 1517 v.t. och som The Encyclopædia Britannicaa kallade ”nittiofem slag med en slägga, riktade mot den tidens mest uppenbara kyrkliga missbruk ... avlatshandeln”. Men protestantismen ”sopade inte rent” i lärofrågor. Den höll fast vid många falska babyloniska läror som genom katolicismen hade blivit upptagna i den avfälliga kristendomen. Den fortsatte att smyga omkring i vingårdar som den hade förkärlek för — långt inne på ”filisteiskt” område.

12, 13. Vilken nutida motsvarighet finns det till Simsons strid med lejonet? Ge ett exempel.

¹² Alltifrån den tid då tidskriften Vakttornet började utkomma (på engelska) år 1879 visade sig den ”trogne och omdömesgille slaven”, som drevs av Guds ande, öppet träda upp till försvar för bibelns sanningar. Det blev för mycket för protestantismens prästmän, som samlade tillräckligt mod för att rusa fram från sina ”gömslen” av falska läror och ryta kraftigt mot Jehovas vittnen och till och med påyrka att man skulle bränna deras bibliska publikationer. Men hur gick det för detta protestantismens ”lejon”? Jehovas ande ”föll ... över honom [Simson], och han slet sönder lejonet, såsom hade han slitit sönder en killing, fastän han icke hade någonting i sin hand”. (Dom. 14:6) Före första världskriget vann Jehovas ”slav” just en sådan avgörande seger över protestantismen. Det skedde genom Guds ande.

¹³ Ett talande exempel härpå var den rad av debatter som hölls år 1903, när Sällskapet Vakttornets dåvarande president, C. T. Russell, mötte en prästman från Pittsburgh, dr E. L. Eaton. Debatterna ledde till att många av medlemmarna i dr Eatons församling övergav honom och blev Jehovas vittnen, men dessutom erkände ett antal prästmän att Vakttornet hade den rätta uppfattningen i de grundläggande frågorna. Efter den sista debatten, under vilken broder Russell klart och tydligt påvisade att läran om den ”eviga pinan” är oskriftenlig, sade en av dessa prästmän till honom: ”Det gläder mig att se hur ni riktar brandsprutestrålen mot helvetet och släcker elden.”

14. Hur blev Simson vederkvickt, och hur har detta uppfyllts i vår tid?

¹⁴ Att ha del i den andliga krigföringen till främjande av Guds sanning och rättfärdighet har alltid medfört stor glädje för den nutida Simsonklassen. Deras mat är att göra Guds vilja, i synnerhet att ha del i att hävda och förhärliga Jehovas namn hans fiender till trots. (Joh. 4:34) När Simson senare vände tillbaka och kom förbi lejonets läger, vek han ”av vägen för att se på det döda lejonet; då fick han i lejonets kropp se en bisvärm med honung. Och han skrapade ut honungen i sina händer och åt därav, medan han gick.” (Dom. 14:8, 9) Fram till denna dag har Simsonklassen känt sig ljuvligt styrkt vid tanken på hur Jehova har använt dem i teokratisk krigföring, ja, till att med Guds sanningsord avslöja och döda det protestantiska ”lejonet”. — Ef. 6:17; Ps. 77:12, 13.

15, 16. a) Vad hände i samband med Simsons gåta? b) Vad var detta en förebild till?

¹⁵ Just denna ljuvliga ”sötma” blev själva kärnpunkten i Simsons första kraftprov i förbindelse med filistéerna. Det kom sig av att Simson förelade filistéerna en gåta: ”Från storätaren utgick ätbart, från den grymme kom sötma.” Filistéerna, som inte kunde lösa gåtan inom föreskriven tid, lyckades i hemlighet avlocka Simson den genom hans trolovade. Alltså gav de honom det rätta svaret: ”Vad är sötare än honung, och vad är grymmare än ett lejon?” Simson betalade den pant han ställt i utsikt, om de löste gåtan, genom en åtgärd som filistéerna gjort sig förtjänta av, nämligen genom att dräpa trettio av dem och ge deras högtidsdräkter åt ”dem som hade sagt lösningen på gåtan”. — Dom. 14:10—20.

¹⁶ Under åren 1879—1919 kunde kristenhetens religionsanhängare inte förstå var den lilla skaran av Jehovas hängivna vittnen fick sin kraft och styrka ifrån. De begrep sig inte på den ”sötma” som Guds ”slav” känner, då den utför Guds vilja, och inte kunde de heller fatta att Gud ger kraft och makt i överflöd genom sin ande. Anhängarna av den falska religionen fortfor att bli dräpta andligen och avslöjade. Och de av prästerskapet, som framhärdade i sitt motstånd mot Simsonklassen, iförde sig flera ”filisteiska” klädesplagg så att säga, och därigenom framstod de som ”tvättäkta” anhängare av den falska religionen. ”Simsons” rättfärdiga vrede ”brann” med oförminskad kraft och nådde sin höjdpunkt i och med att (den engelska upplagan av) den polemiska boken Den fullbordade hemligheten kom ut år 1917.

17. Vad var Simsons ytterligare bedrifter bilder av?

¹⁷ Vad är då att säga om Simsons ytterligare bedrifter? Tänk på hur han med övermänsklig kraft och styrka fångade tre hundra rävar, ”schakaler” (Melin, fotnot; NW), och släppte ut dem med facklor mellan svansarna — för att sätta eld på filistéernas oskurna säd, sädesskylar, vingårdar och olivplanteringar. Genom den verksamhet som Jehovas ”slav” utförde före första världskriget blev den förmenta ”andliga” födan i kristenhetens religionssamfund likaså illa brandskadad. Det påvisades att den var värdelös, liksom antänd av eld och förbränd — överflyglad som den blivit av millioner brännande heta traktater, småskrifter och böcker. Hungerdagar kom över kristenheten, en ”hunger ... efter att höra Jehovas ord”. (Am. 8:11, Åk) I Jehovas kraft gick Simsonklassen åstad och ”slog” och avslöjade anhängarna av den falska religionen och ”hopade ben på lårben genom ett stort blodbad”. Tiden var inne för andligt anfallskrig. — Dom. 15:1—8, NW.

18, 19. Vad var det som framställdes i bild genom a) att Simson sökte tillflykt i bergsklyftan vid Etam, b) att han slog ihjäl filistéerna med en åsnekäke och c) att han blev vederkvickt vid ”Den ropandes källa”?

¹⁸ Simson, som ansattes av fienden, sökte tillflykt i bergsklyftan vid Etam. Som en motsvarighet härtill har Simsonklassen i våra dagar funnit tillflykt och tröst hos Jehova, frälsningens klippa. (Ps. 89:27; 144:1, 2) Vid Etam försökte några av Simsons medbröder, israeliter av Juda stam, fegt gillra en fälla för Simson och överlämna honom åt fienden. Men när de trodde sig ha bundit honom ordentligt, blev ”Jehovas ande ... verksam på honom” (NW), så att han slet sönder repen, och han ”fick fatt i en åsnekäke som ännu var frisk”, och med den slog han ihjäl ett tusen filistéer. Genom ett underverk från Jehova kunde den bräckliga åsnekäken hålla till att krossa de kraftiga skallarna på ett tusen filistéer! I våra dagar har Jehova på liknande sätt uppehållit och styrkt sina vittnen, då de ödmjukt använt sina käkar till att tala ut mot den falska religionens anhängare och trösta andra ödmjuka människor. — Jes. 61:1, 2; 50:4.

¹⁹ Simson, som behövde något att läska sig med, ropade nu till Jehova, och Gud lät genom ett underverk en vattenkälla springa fram. Därför kom platsen att kallas ”Den ropandes källa i Lehi, såsom den heter ännu i dag”. Likaså har Jehova i denna tid berett aldrig sinande vederkvickelse i överflöd genom Vakttornet och andra bibelstudiehjälpredor, såväl som genom församlingens möten, för att hans vittnen, som ständigt är ”medvetna om sitt andliga behov” (NW), oupphörligt skall stimuleras till fortsatt teokratisk krigföring. Vi gör väl i att alltid dricka djupt av det som han ger oss. — Dom. 15:9—19; Matt. 5:3, 6; Jes. 41:17, 18.

Från Gasa till Hebron

20. Vilket kraftprov utförde Simson i Gasa, och vem gav honom den styrka han behövde?

²⁰ En gång begav sig Simson till Gasa, en filisteisk stad, och fick nattkvarter i en prostituerad kvinnas hus. Tog han in där för att öva otukt? Nej, det var återigen så att han ”sökte tillfälle mot filisteerna”. Dessa omringade honom nu och lade sig i försåt vid stadsporten. Gasa var känt för sina fasta murar, som längre fram i tiden trotsade erövrarna, ja, till och med Alexander den store. Hur tunga måste inte dörrposterna ha varit! Men under över alla under! ”Vid midnattstiden stod han [Simson] upp och grep tag i stadsportens dörrar och i de båda dörrposterna och ryckte loss dem jämte bommen och lade alltsammans på sina axlar och bar upp det till toppen på det berg som ligger gent emot Hebron.” (Dom. 16:1—3) Det var en sträcka på gott och väl 60 kilometer — bort från fiendens område och ända upp på en bergstopp i Juda, Jehovas lovprisnings land! Endast Jehovas uppehållande kraft kunde ge Simson den styrka han behövde för ett sådant kolossalt kraftprov!

21. Hur kom det sig att prästerskapet förväntade att de skulle kunna få Guds ”slav” i en fälla, men vad räknade de inte med?

²¹ Detta förödmjukande slag för den filisteiska stoltheten har en motsvarighet i nutiden. Alltifrån första utgivningsåret, 1879, förkunnade Zion’s Watch Towerb, den ”trogne och omdömesgille slavens” officiella organ, konsekvent att året 1914 skulle markera slutet på ”hedningarnas tider” och upprättandet av Guds rike med Kristus som konung. (Luk. 21:24) ”’Vi vilja vänta’ till 1914”, förklarade de filisteiska religionsanhängarna, ”och när dessa ’bibelforskares’ förutsägelser då visar sig vara felaktiga, har vi fått dem i fällan!” Men de räknade inte med Jehovas fasta beslut att låta de profetior uppfyllas, som han långt tidigare låtit uppteckna i sitt ord. — Jes. 46:9—11.

22. Vad hände år 1914, och vad framhöll en New York-tidning om denna händelse?

²² Vid den rätta tidpunkten, på hösten år 1914, började ”vår Guds ... rike” (NW) med hans Smorde, Kristus, vid styret härska i himmelen. Ett synligt bevis härför var att ”folken [nationerna, NW] vredgades” i sitt första världskrig, och andra bedrövelser, som markerade ”avslutningen på tingens ordning”, började komma över människorna. (Upp. 11:18) Det blev alldeles så som Jehovas ande hade drivit på hans hängivne ”slav” att i förväg varsko om. En av New Yorks ledande tidningar, The World, erkände detta i en lång artikel på framträdande plats i numret för 30 augusti 1914, där det bland annat hette:

Det fruktansvärda krigsutbrottet i Europa har uppfyllt en märklig profetia. Under det senast förflutna kvartsseklet har medlemmarna av ”Internationella Bibelstudiesällskapet” [Jehovas vittnen], ... genom predikanter och genom pressen, hållit på med att förkunna för världen att vredens dag, som bibeln profeterar om, skulle randas år 1914. ”Ge akt på 1914!” har varit det maningsrop som höjts av de hundratals kringresande evangelisterna, vilka som företrädare för denna sällsamma trosuppfattning har farit fram och tillbaka i landet och kungjort den läran att ”Guds rike är nära”. ... Och år 1914 skulle krig utbryta, ett krig som alla fruktade men som i själva verket ingen trodde att man skulle få uppleva.

23. Hur blev Simsonklassen hävdad, och vilken lovprisning fick Jehova på så sätt?

²³ I Jehovas kraft ryckte alltså den ”trogne och omdömesgille slaven” loss fiendens fälliknande port från dess fästen, med dörrposter och allt, och bar i väg med den högt upp i Jehovas lovprisnings land. Simsonklassen stod sannerligen hävdad och försvarad i sina ansträngningar att ge Jehovas profetiska ord sitt stöd, och ända fram till denna dag har Jehova blivit mer och mer lovprisad, då vittnesbörden hopat sig om att hans rike med Kristus som konung verkligen upprättades år 1914 och inte kommer att försvinna! — Upp. 12:10, 12.

Simson och Delila

24. Vad var Simsons långa hår en bild av?

²⁴ Tänk på att Simson var nasir. Hans styrka och kraft från Gud var beroende av att han förblev Jehova oryggligt hängiven, och hans långa hår var en symbol av denna hängivenhet. Simsons styrka låg i det som hans oskurna hår var en bild av. På samma sätt är det i vår tid. Jehovas ”slavs” styrka nu beror på dess orubbliga hängivenhet för Jehova. Alldeles som ”långt hår” är ”en vanära” för en man, måste Simsonklassen fortfarande utstå smälek från världen, oförskräckt och utan att kompromissa, i det den bevarar sin ostrafflighet inför Gud. — 1 Kor. 11:14, NW.

25, 26. a) Vem var Delila, och vad var hon en förebild till? b) Hur sökte denna klass påverka Simson, och hur stor var dess framgång?

²⁵ ”Därefter fattade han kärlek till en kvinna som hette Delila, vid bäcken Sorek.” (Dom. 16:4) Vem var Delila? Hennes namn betyder ”avtynande”, och det förefaller som om hon var israelitiska. Jehovas vittnens historia i våra dagar uppenbarar att det funnits en av anden pånyttfödd klass lik Delila. Dess medlemmar blev förtörnade över att inte omedelbart bli bortryckta till himmelriket år 1914, och deras nit avtog. Under åren 1917 och 1918 sökte de tillvälla sig kontrollen över Sällskapet Vakttornet och framtvinga ”mjukare tongångar” i en strävan att åstadkomma en kompromiss med de nutida filistéerna. Fastän de inte hade någon verklig kärlek till den Gud hängivna Simsonklassen, visade sig Simsonklassen ha äkta kärlek till dessa sina medförbundna, vars ”lampor” höll på att ”slockna”. (Matt. 25:8) De försökte rädda dem. Delilaklassen drog fördel av detta och gjorde en rad närmanden i sina bemödanden att binda Simsonklassen med kompromissens rep, så att de skulle kunna överlämnas åt kristenhetens religionsanhängare.

²⁶ Dessa forna ”älskare” ville att den hängivne ”Simson” skulle dämpa ned de polemiska uttalandena mot den falska religionen. De ville att de gudfruktiga ”bibelforskarna” skulle ryckas med i de patriotiska strömningarna i samband med första världskriget och ge sitt stöd åt krigsansträngningarna, vilket kristenhetens religionsanhängare på ömse sidor om stridslinjen nu frenetiskt gjorde. Men ”Simson” blev inte omedelbart offer för ”Delilas” inställsamhet. I numret för 15 april 1917 kungjordes det otvetydigt i The Watch Tower: ”Det finns ingen medelväg för en kristen. Han kan vara sann mot Herren ... bara genom att följa en enda kurs, nämligen vägra att ta del i krig.”

27. Hur råkade Simsonklassens ostrafflighet i fara, och i vilken fälla hamnade denna klass slutligen?

²⁷ Guds ”slavs” ansträngningar att söka tillmötesgå dessa upproriska ”älskare” kan jämföras med att Simson tillät att Delila vävde in hans flätor — som var så värdefulla såsom en symbol av hans hängivenhet för Gud — i varpen till sin väv. Ostraffligheten råkade i fara! Och liksom Simson sov med huvudet i den förrädiska Delilas knä, medförde så småningom Simsonklassens förbindliga inställning till de avtynande avfällingarna ett svaghetstillstånd och början till kompromiss. Att de åt Gud överlämnade vittnena gick i just en sådan fälla år 1918 framgår av innehållet i en artikel i The Watch Tower för 1 juni samma år. Den publicerades för att understödja den ”dag av bön och åkallan”, som Förenta staternas president hade utlyst till 30 maj 1918. I artikeln hette det: ”Må vi prisa och tacka Gud för den utlovade härliga utgången av kriget och för att världen skall göras säker åt gemene man.”

28, 29. a) Vad ledde ”slavens” kompromiss till? b) Vilka frågor ställs fördenskull?

²⁸ Kompromissen med världen ledde till förlust av Jehovas ande. Simsonklassens hår skars av, symboliskt talat, och dess ”styrka vek” ifrån den. De filisteiska religionsanhängarna lyckades gripa Guds ”slav”. De stack ut hans ögon, hans förmåga att urskilja vad som var Guds vilja, och satte honom att ”mala i fängelset” inne på filisteiskt område. Under en kort tid upphörde ”slavens” frimodiga vittnande för Guds rike. De religiösa påtryckningarna medförde också fångenskap, på falska anklagelser, för Vakttornets andre president och sju andra ansvariga bröder, med en strafftid på upp till åttio år för var och en. Fienden vållade att Sällskapets högkvarter i Brooklyn i New York måste stängas. Men under dessa mörka dagar av ”Simsons” fångenskap utgavs likväl The Watch Tower nummer för nummer från Pittsburgh i Pennsylvanien, och det spred en stråle av tröst och hopp, även om den var svag. — Dom. 16:5—21.

²⁹ Skulle Jehova låta sin ”slav” förbli i en sådan fångenskap? Skulle Simsonklassen vakna upp och inse vad som hade vållat dess svåra belägenhet? Skulle Jehova på nytt bekläda sin tjänare med kraft till att utföra teokratiska bedrifter? Svaret ges i följande artikel.

[Fotnoter]