mot mig och säga: ’Min egen hand har frälst mig.’” — Dom. 7:2.

Gideons här blev då nedskuren till 10.000 man. Men antalet var alltjämt för stort. Slutligen återstod bara 300 man. Dessa sändes åstad mot den midjanitiska hären, som hade fördelen att vara mycket överlägsen till antalet. Enligt världens sätt att se var denna lilla styrka dömd till undergång. Och likväl vann dessa tre hundra seger. Gud blev upphöjd och stor genom deras svaghet. Genom den vann han ära åt sitt namn.

Liksom Jehova inte utvalde de mäktiga i världen till att vara hans folk i Mose och i Gideons dagar, valde han inte heller mäktiga människor på Jesu tid. Det var till det enkla folket som den länge utlovade Messias vände sig. Kristus utvalde sina apostlar bland dem och inte bland de inflytelserika religiösa ledarna och lärda männen på hans tid. Aposteln Paulus utgjorde ett undantag, men han förlorade sin aktade ställning i världen då han blev en kristen.

Den tidens ”elit” såg ned på ”vanliga” människor och menade dem vara av lägre rang än de själva. Men det var dessa ”av lägre rang” som vann Kristi ynnest. De var ödmjuka och sökte inte upphöja sig själva. Genom att apostlarna och de andra lärjungarna blev Kristi Faders representanter, fick de privilegiet att predika och undervisa. Det var ett verk som de uppblåsta religiösa ledarna menade var uteslutande för dem. De ansåg att endast de själva kunde och var värdiga att utföra det. Och likväl blev ringa fiskare, skatteindrivare och tältmakare förordnade att utföra det. De blev förkunnare av Guds sanning.

Dessa enkla, vanliga människor utförde stora ting, ty Guds ande var med dem. Från att ha varit svaga blev de starka, liksom Guds tjänare före dem. Om dessa första kristna alls hade något att berömma sig av, så var det av Guds kraft och inte av någon naturlig styrka eller förmåga hos dem själva.

Liksom Jehova inte valde de inflytelserika religiösa ledarna under första århundradet till sina representanter, så har han inte gjort det i denna tid. Orsaken är också densamma: ”Ty betänken, mina bröder, huru det var vid eder kallelse: icke många som voro visa efter köttet blevo kallade, icke många mäktiga, icke många av förnämlig släkt. Men det som för världen var dåraktigt, det utvalde Gud, för att han skulle låta de visa komma på skam. Och det som i världen var svagt, det utvalde Gud, för att han skulle låta det starka komma på skam. Och det som i världen var ringa och föraktat, det utvalde Gud — ja, det som ingenting var — för att han skulle göra det till intet, som någonting var. Ty han ville icke, att något kött skulle kunna berömma sig inför Gud.” — 1 Kor. 1:26—29.

De ”vanliga” människor, som Gud i denna tid har valt till att representera honom, är inte visa, mäktiga, inflytelserika och förnäma rent mänskligt sett, och likväl utför de ett ofantligt verk till ära för Jehovas namn. Likt de kristna under det första århundradet bär de också ett hoppets budskap till stora skaror människor genom att predika de goda nyheterna om Guds rike. Också de avger vittnesbörd inför världens styresmän; också de uthärdar tappert ohygglig förföljelse.

Dessa vittnen för Jehova i våra dagar berömmer sig inte av sig själva utan av Gud. Det är han som har fått deras predikande av Riket att nå till den bebodda jordens avlägsnaste hörn; det är han som ger det framgång; och det är han som ger dem styrka till att vittna inför styresmännen och uthärda svår misshandel. Dessa människor, som i världens ögon är svaga, är starka i Gud. Genom dem vinner Gud ära åt sitt namn.

Förklaringen till skeppsbrottet

”De flesta människor är villiga att ta bergspredikan som en flagg att segla under”, har en gång Oliver Wendell Holmes sagt, ”men ytterst få människor vill bruka den som ett roder att hålla kursen med.”