Mildhet — styrka eller svaghet?

VAD är behagligast — en stormig, byig, bitande kall dag eller en doftande, mild vårdag? Vem är behagligast att ha i sin närhet — en person som är kärv, slungar ur sig sårande ord, lätt blir uppretad eller en som bevarar jämvikten under prövande omständigheter och är resonabel när han har med andra att göra? Med vem skulle du kunna arbeta på det fördelaktigaste sättet?

När vädret är milt, tänker vi inte på att det kan vara ostadigt, otillfredsställande och i något avseende sämre än stormigt väder. Likaså om en person är mild, innebär inte detta att han är svag eller är mindre skicklig i att uträtta saker och ting än den som är ett brushuvud.

Mildhet är således inte detsamma som svaghet. Inte är det heller liktydigt med fullständigt oberört lugn eller vekligt tal, som lämnar vad som är viktigt eller angeläget utan avseende. Ordet ”mild”, som ofta återges med ”(öd)mjuk” och ”saktmodig” i bibeln, är nämligen en översättning av det grekiska ordet praýs. En kännare av grekiska, William Barclay, säger: ”Det ligger vekhet i praýs, men bakom vekheten ligger en styrka lik stålets.”a

En annan ordbok framhåller att bibelns ord för ”mildhet” syftar på ”den sinnesförfattning, i vilken vi erkänner Hans [dvs. Guds] handlingssätt med oss såsom gott, och därför utan att vi opponerar oss eller gör motstånd”. I detta arbete heter det också: ”[Mildhet] består inte bara i en persons yttre skick eller beteende, inte heller i hans förhållande till nästan, lika litet i hans blotta naturliga läggning. Det är snarare en i själen inarbetad nåd.” Detta stämmer överens med bibeln, som framhåller att sann mildhet inte är en medfödd egenskap utan är en frukt av Guds ande. (Gal. 5:22, 23) Mildhet är främst ett resultat av att man utvecklar gemenskap med Gud.

Därför är mildhet inte rätt och slätt ett uppvisande av yttre lugn, ett mjukt sätt att tala. Mildhet återspeglar Guds starka men milda personlighet. Somliga människor kanske talar mjukt och förefaller vara mycket snälla och vänliga. Men sådana kan visa sig vara som ”järnhanden under silkesvanten”; de döljer i själva verket en kärv natur med ett mjukt tal. Eller också kan de vara omedgörliga, oresonliga. Men den som verkligen är mild vet att man alltid måste vara resonlig och bevara jämvikten, samtidigt som man likväl inte får sakna fasthet och rättframhet. — Pred. 3:1, 2, 7.

Jesus sade om sig själv: ”Jag är mild till sinnes och anspråkslös i hjärtat.” (Matt. 11:29) Men han var fast och bestämd när det behövdes. Då en av den judiske översteprästens tempelpoliser slog till Jesus under det förhör man anställde med honom, sade Jesus: ”Om jag har talat orätt, vittna då om det orätta; men om jag har talat rätt, varför slår du mig?” (Joh. 18:22, 23) Jesus talade också mycket strängt till aposteln Petrus, då Petrus ovetandes försökte bryta Jesu ostrafflighet. — Matt. 16:21—23.

Men fastän Jesus hade stora resurser till sitt förfogande (han kunde när som helst tillkalla tolv legioner änglar), blev han, å andra sidan, aldrig kärv eller oresonlig. (Matt. 26:53) Fastän han gjorde gott och aldrig upphöjde sig själv, blev han behandlad värre än en slav men, som aposteln Petrus sade: ”När han blev förolämpad, började han inte förolämpa tillbaka. När han led, började han inte hota, utan fortsatte att anförtro sig åt den som dömer rättvist.” — 1 Petr. 2:23.

Den som är mild kan således utstå mycket utan att tillgripa hårdhet. Men det kan finnas tillfällen då han inte längre talar mjukt till dem som lägger i dagen en ohörsamhetens eller upproriskhetens ande. — 1 Kor. 4:21.

Mildhet visar sig inte bara i tonen, utan först och främst i vad som sägs. Därför kräver sann mildhet att man gör bruk av vishet från Skriften. Jakob talade om ”en mildhet som hör visheten till”. (Jak. 3:13) I Ordspråksboken läser vi: ”Ett mjukt [milt, NW] svar stillar vrede”, och ”en mjuk [mild] tunga krossar ben”. (Ords. 15:1; 25:15) Svaret måste innehålla vishet för att kunna beveka andra. Ett sådant svar kan bryta ner det hårdaste motstånd.

Då kvinnan Abigail vädjade till David, var det inte så mycket Abigails mjuka ton, utan hennes kraftiga, förnuftiga argument, likväl förknippat med hennes hänsynsfullhet och mildhet, som fick David att lugna sig, då han var på väg för att anställa blodbad på Nabals hus. Abigail sade till David:

”Icke må min herre fästa något avseende vid Nabal, den onde mannen, ty vad hans namn betyder, det är han; Nabal heter han, och dårskap bor i honom. ... Och nu min herre, så sant HERREN [Jehova] lever, och så sant du själv lever, du som av HERREN har avhållits från att ådraga dig blodskuld och skaffa dig rätt med egen hand. ... När nu HERREN gör med min herre allt det goda, varom han har talat till dig.” — 1 Sam. 25:23—35.

Också Gideon gav ett mjukt eller milt svar med vishet till Efraims stam, som sökte gräl med honom. Gideon hade inget uppdrag av Gud att delta i någon stamfejd, och han ville inte ha något bråk med Efraim. Hans milda svar avväpnade dem fullständigt. Han svarade: ”Vad har jag då uträttat i jämförelse med eder? Är icke Efraims efterskörd bättre än Abiesers [eller: abiesriternas, Gideons medkämpars] vinbärgning? I eder hand var det, som Gud gav de midjanitiska hövdingarna Oreb och Seeb. Vad har jag kunnat uträtta i jämförelse med eder?” Och vad blev resultatet? Då ”stillades deras vrede mot honom”. Sann mildhet lockar fram mildhet hos andra. — Dom. 8:1—3.

Om en person har för vana att inte visa mildhet, kan det tyda på högmod. Ödmjukhet åtföljer sann mildhet, vilket framgår av att Skriften förmanar de kristna att vandra ”med fullständig anspråkslöshet i sinnet och mildhet”. — Ef. 4:2.

Mildhet är något som är oundgängligt för alla i församlingen. De äldste skall undervisa ”med mildhet” och föra de vilsefarande ”till rätta igen i ... mildhet”. (2 Tim. 2:25; Gal. 6:1) De nya och unga skall ”med mildhet [ta] emot ordet som inplantas” i dem, inte motstå det. — Jak. 1:21.

Och under det att männen i församlingen leder i bön, talar från podiet och undervisar, kan kvinnorna fullgöra sin del till gagn för församlingens andlighet och välbefinnande. Hur då? Aposteln Petrus säger att de kan göra det genom att låta sin prydnad vara ”hjärtats fördolda människa i den oförgängliga klädnaden från den stilla och milda anden, som är av stort värde i Guds ögon”. (1 Petr. 3:4) Ja, en bokstavlig klädnad kan vara vacker, när den är ny. Men den slits ut, blir solkig och omodern. En mild ande däremot hör till det ”oförgängliga”, och Gud skall bevara dem som har en sådan ande.

[Fotnoter]