29. Härigenom kvarstår endast år 33, med den 14 Nisan på en fredag, såsom det år som fyller alla krav i förbindelse med Jesu offerdöd på träet. Såsom en bekräftelse av det som här sagts kan vi hänvisa till Whistons bok The Works of Flavius Josephus, som i en fotnot till Antiquities of the Jews, bok 18, kapitel 3, paragraf 3, anger 3 april år 33 (julianska kalendern) såsom datum för Jesu fastnaglande vid pålen och likaså nämner den 5 april samma år såsom datum för hans uppståndelse. År 33 segrar alltså såsom det enda sannolika året.

Till avslutning vill vi framhålla att Jehovas vittnens ståndpunkt är klart och tydligt bekräftad, dels i fråga om att Jesu förkunnartjänst varade i tre och ett halvt år och dels i fråga om att den började på hösten år 29 och slutade på våren år 33.

HÄNVISNINGAR

 ¹ The Catholic Encyclopedia, 1908, band III, sid. 736.

 ² The International Standard Bible Encyclopsedia, 1957, band III, sid. 1628, 1629.

 ³ M’Clintock och Strong: Biblical Cyclopaedia, 1894, band IV, sid. 874, 875, 877.

 ⁴ The International Standard Bible Encyclopaedia, 1957, band I, sid. 538.

 ⁵ Samma verk, band I, sid. 137.

 ⁶ Finegan: Light from the Ancient Past, 1946, sid. 219.

 ⁷ Josefos: Antiquities of the Jews, XVII, viii, 1.

 ⁸ Webster’s Biographical Dictionary, 1943, sid. 701, 1178.

 ⁹ Josefos: Antiquities of the Jews, XVIII, i v, 2.

¹⁰ The International Standard Bible Encyclopaedia, 1957, band IV, sid. 2396.

¹¹ Samma verk, band V, sid. 2979.

¹² Josefos: Antiquities of the Jews, XVIII, ii, 2.

¹³ Parker och Dubberstein: Babylonian Chronology 626 B.C. — A.D. 45, 1942, sid. 46, även Oppolzer: Canon der Mondfinsternisse, 1887, band II, sid. 344.

Bibeln har rätt ”i de minsta detaljer”

I sin bok Men Bibeln hade rätt återger Werner Keller en framställning som enligt vad han säger ”bekräftar, hur rätt Bibeln har till och med i de minsta detaljer och hur pålitliga dess data och skildringar är”. Keller citerar först ur en bok om kriget i Palestina, The Romance of the last Crusade, skriven av den brittiske majoren Vivian Gilbert: ”Under första världskriget satt en engelsk brigadadjutant i general Allenbys armé i Palestina och sökte vid ett stearinljus efter ett visst namn i sin Bibel. Hans brigad hade fått order att erövra en by, som låg på en klippa på andra sidan en djup dalgång och hette Mikmas. Namnet föreföll honom bekant.

Slutligen fann han vad han sökte i 1 Sam. 13:e kapitel: ’Och Saul och hans son Jonatan stannade i Geba i Benjamin med det folk som fanns hos dem, under det att filistéerna hade lägrat sig vid Mikmas.’ Vidare läste han om hur Jonatan och hans vapendragare nattetid smög sig fram till ’filistéemas utpost’ och på vägen gick förbi ’på vardera sidan en brant klippa; den ena hette Boses och den andra Sene’ (1 Sam. 14:4). Därpå klättrade de uppför sluttningen, överrumplade vaktposterna och dräpte dem ’på en sträcka vid pass ett halvt plogland’. Fienderna vaknade av larmet och trodde sig vara omringade av Sauls trupper, och ’då uppstod förskräckelse i lägret på fältet och bland allt folket [hopen var i upplösning och . .. man sprang hit och dit (v. 18)]’ (1 Sam. 14:14—15).”

I kärnfulla ordalag återger Keller vad som sedan hände: ”Därefter anföll Saul med hela sin stridsmakt och segrade. ... Adjutanten tänkte att detta pass med de båda branta klipporna, ’ploglandet’, måste finnas än i dag, varför han väckte brigadchefen och tillsammans med honom läste igenom bibelstället ännu en gång. Man skickade ut patruller som hittade passet, [som var] besatt av en svag styrka turkar och som låg mellan två branta klippor — tydligen Boses och Sene.

Högt uppe vid Mikmas låg en liten öppen slätt i månskenet. Chefen ändrade sin anfallsplan. I stallet för att skicka hela brigaden, sände han bara iväg ett kompani genom passet mitt i natten. De få turkarna övermannades utan ett ljud, engelsmännen klättrade uppför sluttningen, och kort före gryningen stod hela kompaniet på det ’halva ploglandet’. Turkarna vaknade och flydde hals över huvud, ty de trodde sig vara omringade av general Allenbys armé. ... Och så har efter årtusendens förlopp”, slutar major Gilbert, ”en brittisk trupp med framgång begagnat sig av Sauls och Jonatans taktik.”