och min myckna sorg, som har drivit mig att tala ända till denna stund.” — 1 Sam. 1:15, 16.

När Eli insåg sitt misstag, önskade han henne Guds välsignelse och sade: ”Gå i frid. Israels Gud skall giva dig, vad du har utbett dig av honom.” — 1 Sam. 1:17.

Hur påverkade bönen och Elis ord Hanna? Hon fann verklig tröst. Hanna började åter äta, och ”hon såg sedan icke mer så sorgsen ut”. (1 Sam. 1:18) Sedan hon hade lagt fram saken inför Jehova Gud, blev hon fri från sin djupa inre sorg. Hanna insåg att den Högste var intresserad av henne som människa, och hon såg med tillförsikt upp till honom för att få hjälp. Fastän Hanna inte visste vad resultatet skulle bli, åtnjöt hon en inre frid. Hon måste ha insett att antingen skulle hennes period av barnlöshet sluta eller också skulle Jehova Gud på något annat sätt fylla den saknad som kom från ofruktsamhet.

Hannas tillit till den allsmäktige Guden var sannerligen inte bortkastad. Hon födde en pojke och kallade honom Samuel. Sedan Hanna avvant Samuel, överlämnade hon honom till tempeltjänst. (1 Sam. 1:19—28) Eftersom bibeln i samband med leviternas släktregister omnämner tempeltjänst ”från tre års ålder och därutöver”, kan det mycket väl ha varit så att pojken vid denna tid var åtminstone tre år gammal. — 2 Krön. 31:16.

Hanna, som uppskattade Jehovas omtanke gentemot henne, frambar en bön av tacksamhet. Denna bön förhärligade Jehova som den som är utan jämlike. Hanna sade: ”Ingen är helig såsom HERREN, ty ingen finnes förutom dig; ingen klippa är såsom vår Gud.” (1 Sam. 2:2) Hanna hade själv erfarit att den Högste är som en fast klippa — pålitlig och orubblig. Man kan verkligen lita på honom.

Hanna skulle få ytterligare välsignelser. Då hon en gång kom med sin man till Silo, välsignade Eli dem båda och sade: ”HERREN skänke dig ytterligare avkomma med denna kvinna i stället för den [Samuel] som hon utbad sig genom sin bön till HERREN.” (1 Sam. 2:20) Hanna fick glädjen av att se denna välsignelse uppfyllas. Hon blev omsider mor till ytterligare tre pojkar och två flickor. — 1 Sam. 2:21.

Alldeles som Hanna fann tröst i bönen, så kan vi också finna uppmuntran i att lägga fram alla våra bekymmer inför Jehova Gud. Han kommer att besvara alla böner som är i överensstämmelse med hans uppsåt. När vi därför utgjuter våra hjärtan inför vår himmelske Fader, behöver vi liksom Hanna inte mer se så sorgsna ut. Vi kan vara säkra på att han skall avlägsna vilken som helst börda som vi kan ha eller göra det möjligt för oss att bära den.

Guds ord återförenar en familj

En berättelse från Dominikanska republiken handlar om en arméofficer, vars familj stod på gränsen till att upplösas. Han blev sänd till Frankrike, men på grund av ekonomiska svårigheter fann mannen det nödvändigt att skicka i väg sin familj till Förenta staterna. Rätt snart fick mannen emellertid intima förbindelser med andra kvinnor. Han förklarar:

”Efter en tid insåg jag att jag inte handlade rätt, och mitt samvete började plåga mig. Därför reste jag också till Förenta staterna. Där bad jag till Gud om hjälp.

Jag fick höra talas om att det hölls möten på en plats i närheten av mitt hem. Så jag tog med mig min hustru och mina yngsta barn dit. Det var en av Jehovas vittnens Rikets salar. Snart påbörjades ett studium med oss, och jag gjorde snabba framsteg. Allteftersom jag lärde mig vad bibeln har att säga om familjeliv, började jag att tillämpa detta. Vår söndrade familj blev snart enad. Vi blev förkunnare av Riket, och nu är vi åter hemma här i Dominikanska republiken, nöjda och glada.”

En gång i tiden var denne man dominerande och inte särskilt ödmjuk. Nu är han emellertid en kristen och tjänar ödmjukt i en av Jehovas vittnens församlingar i Santo Domingo.