Frågor från läsekretsen
● I 1 Samuelsboken 16:21 skildras det hur David kom till Saul och hur denne gjorde honom till sin harpospelare och vapendragare. Därpå säger 1 Samuelsboken 17:15 att David vände tillbaka för att vakta sin faders får och senare återvände till Saul, vid den tid då han stred mot Goljat; och vid detta senare sammanträffande tycks Saul inte ha känt igen eller visat att han var bekant med David, enligt vad som framgår av 1 Samuelsboken 17:55—58. Varför vände David tillbaka för att vakta får, sedan han hade blivit mottagen vid Sauls hov och sedan Saul hade begärt av Davids far, Isai, att David skulle få stanna hos honom? Och varför kände inte Saul igen David, när denne åter kom inför honom? — D. B. Ontario, Kanada.
Vi får komma ihåg, att den engelska Konung Jakobs översättning, såväl som de flesta andra bibelöversättningar, grundar sig på den massoretiska hebreiska texten och att det fanns andra texter före denna med en annan läsart. Det är en gängse uppfattning, att Septuaginta-översättningen, på grund av att den skiljer sig från den massoretiska texten, är en översättning av en riktigare hebreisk text, som existerade tidigare än den massoretiska texten.
Om vi undersöker den grekiska Septuaginta finner vi sålunda att i 1 Samuelsboken 17 är verserna 12—31 utelämnade. Så förhåller det sig också med verserna 41, 50, 55—58. Septuaginta utesluter också verserna 1—5, 9—11, 17—19 och vers 30 i 1 Samuelsboken 18. Alltså finns inte dessa verser i de välkända grekiska manuskripten från 300-talet, Vatikanhandskriften 1209 och den sinaitiska handskriften, ty de innehåller, när det gäller de hebreiska skrifterna, Septuaginta- översättningen av dessa.
Det är beaktansvärt, att genom uteslutningen av dessa verser avlägsnas de svårigheter som uppstår av lydelsen i Konung Jakobs översättning m. fl. översättningar. Så som händelserna skildras i Septuaginta, finner vi: att David aldrig återvände för ”att vakta får, sedan han hade kommit till konung Sauls hov såsom harpospelare och vapendragare; att han var närvarande, när Goljat första gången utslungade sin skrytsamma utmaning, och därför kunde inge den skrämde och skräckslagne kung Saul mod och erbjuda sig att strida mot jätten. Saul kände den unge David — men inte såsom en stridsman; och därför berättade David för konungen om sina bedrifter, när han som en herdegosse hade slagit ned både lejon och björn, i Jehovas kraft. Då uppmanade Saul den unge David att gå åstad och strida mot Goljat, och önskade honom Jehovas bistånd. Och när så David gav sig i strid med jätten, behövde Saul inte förhöra sig om vem ynglingen var; och några sådana förfrågningar förekommer inte i Septuaginta-översättningen. I samband härmed kan det vara av intresse att veta, att den moderna översättningen (till engelska) av James Moffatt sätter de verser, som innehåller Sauls frågor om vem David var inom dubbla klammer för att härigenom ange, att de är ett textinskott, som tillfogats av en senare skrivare. Ja, i själva verket sätter Moffatts översättning praktiskt taget alla de verser i 1 Samuelsboken 17 och 18, vilka Septuaginta-översättningen utesluter, inom dubbla klammer.
Det som här sagts kan alltså ge en förklaring till den svårighet som vållas av lydelsen i Konung Jakobs översättning och andra översättningar, som är grundade på den massoretiska texten, och vi bör komma ihåg, att det är möjligt att man tagit sig friheter med den massoretiska texten, vilket leder till skenbara svårigheter för oss.
● Är det i harmoni med Skriften att anta att de 144.000 lemmarna av Kristi kropp skall fylla de tomma platserna efter de änglar, som gjorde uppror och blev demoner och kastades ut ur himmelen av Kristus, och den himmelska världens numeriska styrka på så sätt bibehållas? — J. D., Indien.
Det finns inte något direkt skriftställe som visar att de 144.000 lemmarna av Kristi kropp eller församling kommer att brukas till att ersätta ett lika stort antal av änglar, som blev otrogna, följde Satan och blev demoner och som skall tillintetgöras. Helt visst innehade ingen av dessa otrogna änglar en så hög andlig ställning eller befann sig på ett så högt andligt plan som de 144.000 sedan de blivit förhärligade. Även när de 144.000 förs till himmelen, skulle det därför alltjämt finnas 144.000 platser tomma på det plan där dessa demoner hade befunnit sig, om antalet vore detsamma. Och vidare, vem ersätter Satan? Inte Kristus, ty han var redan en medlem av den himmelska organisationen innan han kom till jorden, ja, en medlem av den t. o. m. innan den överskyggande keruben, som blev Satan, hade blivit till. (Upp. 3:14) Man kan aldrig se saken så, att Jesus intar en plats i himmelen som Satan tidigare innehaft, ty Jesus har blivit förhärligad och fått sig given en högre ställning än den han ursprungligen intog, och denna ursprungliga ställning var förmer än den som den avfallne keruben innehade. (Fil. 2:9—11) Eftersom det inte finns någon till att inta den plats som Satan en gång intog, så tycks det inte finnas något stöd i Skriften för det påståendet, att de 144.000 skall komma att inta de tomma platserna efter de utkastade demonerna, för att antalet skapelser i himmelen skall förbli detsamma. Antalet andliga skapelser i himmelen är inte fastställt, och Jehova Gud kan alltid skapa flera.
● Sakarja 12:10 lyder enligt Konung Jakobs (engelska) översättning: ”De skola se på mig, som de hava stungit, och de skola sörja över honom, såsom man sörjer över sin ende son och de skola känna bitterhet för honom, såsom man känner bitterhet för sin förstfödde.” Jehova är den som talar här, och orden tycks innebära att det var han som blev stungen och inte Jesus. Somliga människor påstår, att detta skriftställe bevisar att Jehova och Jesus är en och densamme i en treenighet. Hur kan man förklara lydelsen i Sakarja 12:10? — R. B., New York.
För att undvika ett uttryckssätt, som kan få det att se ut som om Jehova var den som blivit stungen, säger senare hebreiska manuskript, att de skola ”se på honom, som de hava stungit”, i stället för ”se på mig, som de hava stungit”. Till en början framgick detta av den s. k. Kere i dessa senare judiska handskrifter, dvs. av den nya läsart som angavs i marginalen. I en del manuskript kom emellertid denna ändring så småningom in i själva texten. Med stöd av dessa senare manuskript framhålles det i en fotnot till Rotherhams översättning att ”honom” är allmänt erkänt i stället för ”mig”. Samma sak framhåller också Amerikanska standardöversättningen. I en del nyare engelska översättningar, sådana som Moffats översättning, En amerikansk översättning och Reviderade standardöversättningen, förekommer ”honom” i stället för ”mig” i själva texten. I de äldsta och bästa hebreiska handskrifterna står det emellertid ”mig” och inte ”honom”.
Vad det bokstavliga stingandet angår, så utsattes Jesus för detta, och i Johannes 19:37 återges profetian i Sakarja 12:10 och tillämpas på Jesus: ”De skola se på den som de hava stungit.” (NW) De kunde inte bokstavligen stinga Gud, som var i himmelen och som Jesus ropade till, då han hängde på tortyrpålen. (Matt. 27:46; Luk. 23:46) Gud kunde inte dö och därefter uppresa sig själv. (Ps. 90:2) Men eftersom Jesus Kristus var Jehovas representant, som blev ”den exakta bilden av själva hans varelse”, så kan det sägas, att därigenom att Jesus blev utsatt för detta stingande blev Jehova stungen. (Hebr. 1:3, NW) När Jesus sände ut sina lärjungar att predika, sade han: ”Den som tager emot eder tager också emot mig, och den som tager emot mig tager också emot honom som har sänt ut mig.” (Matt. 10:40, NW) Denna text visar, att då vi tar emot Jesus, tar vi emot Jehova som har sänt honom. Därför är det också så, att den som stinger Jesus stinger Jehova, som har sänt honom. Detta skriftställe kan lika litet användas för att bevisa att Jesus och Jehova är en och densamme som det kan fastslås att Jesus och hans många efterföljare bokstavligen är ett. I ett annat sammanhang visade Jehova, att den som förkastar hans representant eller ställföreträdare förkastar Honom. När Samuel var Guds förordnade domare över Israel, kom folket till honom och begärde en konung i stället för en domare. Det misshagade Samuel att höra dem säga: ”Giv oss en konung, för att han må döma oss.” Men Jehova sade till Samuel: ”Det är icke dig de hava förkastat, nej, mig hava de förkastat.” (1 Sam. 8:4—7) I och med att de förkastade Jehovas representant förkastade de i själva verket honom; men detta innebar inte att Samuel blev ett med Jehova i en treenighet.
Några av dem som genom sitt uppförande bidragit till att Jesus blivit fastnaglad vid pålen insåg vilket missgrepp de gjort sig skyldiga till och blev förskräckta. Människor, som givit sitt samtycke till att Jesus skulle bli stungen, slog sig för bröstet när de fattade vilket fel de begått, och senare ångrade sig några av dem och blev Jesu efterföljare. (Matt. 27:54; Luk. 23:47, 48; Apg. 2:23, 36—42) Men den enda bitterhet och sorg som drabbade de religiösa anstiftarna av att Jesus blev stungen berodde på att förhållandena inte fullt utvecklade sig så som deras själviska intressen krävde. De som verkligen sörjde var Jesu trogna efterföljare. (Luk. 24:17) Men som Sakarja 12:10 också hade förutsagt blev ungefär vid denna tid Jehovas ande utgjuten över den trogna kvarlevan av naturliga israeliter, nämligen vid pingsten. På det sättet uppfylldes denna text i miniatyr.
Under Kristi Jesu andra närvaro inträffar den fullständiga uppfyllelsen. Hans efterföljare blir förföljda och satta i fängelse, några blir dödade, och arbetet med att förkunna Jehovas Konung och rike blir ”stunget” och dödat. Dessa handlingar, som begås mot Kristi verk och efterföljare, betraktas som om de begåtts mot honom själv. Förföljarna anklagas för att ha stungit honom. Vad för slags sorg de än må lägga i dagen bottnar denna i den själviska fruktan de känner, när de förstår att de inte kan undgå de förfärliga följderna av sina gärningar. Den enda uppriktiga sorgen ådagalägges av Jehovas tjänare, som hade tillåtit sig att bli försumliga och inte fyllt de krav Gud ställde på dem och som hade kommit i fångenskap under Satans världsliga system och förmåtts till overksamhet i fråga om Jehovas tjänst. Men Jehova kommer denna kvarleva av det andliga Israel till hjälp, renar dess medlemmar, utgjuter sin ande eller verksamma kraft över dem, och under den på tronen insatte Konungen, Kristus Jesus, får verksamheten nytt liv. (Matt. 25:40, 45; Upp. 1:7; 11:1—13) Deras sorg förbytes i glädje.
Sakarja 12:10 kan alltså inte med rätta anföras till stöd för treenighetsläran.
● Femte Moseboken 10:1—4 säger, att Jehova skrev de tio budorden på det andra paret stentavlor, men Andra Moseboken 34:27, 28 säger, att Mose skrev på dessa senare tavlor. Finns det någon förklaring till denna skenbara motsägelse? — I. Z., Michigan.
Jehova använde på Sinai berg en ängel som sin representant och skrev genom denne texten på de första två tavlorna åt Mose, och det var dessa båda tavlor som Mose i vredesmod slog sönder, då han kom ned från berget och fann israeliterna i färd med att tillbedja guldkalven. (2 Mos. 32:15, 16, 19) Jehova skrev då en ny uppsättning lagbud på nya stentavlor, vilket tydligt framgår av 5 Moseboken 10:1—4. Om vi nu noggrant undersöker 2 Moseboken 34:1—28, ser vi att det råder överensstämmelse mellan de båda texterna och inte motsättning. Andra Moseboken 34:1 tillkännager klart och tydligt, att Jehova på det andra paret tavlor skulle skriva samma tio budord som han genom sin representant hade skrivit på de första tavlorna. I verserna 10—26 beskrivs hur Jehova ville sluta ett förbund med Israels nation, och i vers 27 läser vi om hur Gud därpå befaller Mose: ”Teckna upp åt dig dessa ord; ty i enlighet med dessa ord har jag slutit ett förbund med dig och med Israel.” Det som omtalas i verserna 10—26, där detta förbunds ord är återgivna, har inte någon hänsyftning på de tio budorden. Därefter tillkännager vers 28: ”Och han blev kvar där hos [Jehova] i fyrtio dagar och fyrtio nätter utan att äta och utan att dricka. Och han skrev på tavlorna förbundets ord, de tio budorden.”
I betraktande av att vers 1 säger att Jehova skrev de tio budorden och att vers 27 bara antyder att Mose fick befallning att nedskriva förbundets ord, det förbunds som avhandlas i verserna 10—26, måste vi draga den slutsatsen, att pronomenet ”han” i den avslutande meningen i vers 28 syftar tillbaka på Jehova och inte på Mose. Bibelkommentatorer i allmänhet är av samma åsikt i denna sak, och i Rotherhams översättning finner vi, att det sista ”Han” i vers 28 skrivs med stor begynnelsebokstav för att visa att det syftar på Jehova Gud och inte på Mose. Vi ser alltså, att det inte förekommer någon motsägelse mellan 2 Moseboken 34:27, 28 och 5 Moseboken 10:1—4.