”Huru övergiven sitter hon icke, den folkrika staden! Hon har blivit lik en änka. Hon som var så mäktig bland folken. ... Hennes ovänner hava fått övermakten. ... Ty HERREN har sänt henne bedrövelse för hennes många överträdelsers skull. Hennes barn hava måst gå i fångenskap, bortdrivna av ovännen. Så har all dottern [staden] Sions härlighet försvunnit ifrån henne.” — Klag. 1:1—6, 17; 2:13; 5:16—22.

17. a) Var Jehova olycklig och missmodig med anledning av dessa händelser, så att han skulle låta förbundet med David gå om intet? b) Hur kom det sig att Sions ovänner fick ”övermakten”?

¹⁷ Men detta bedrövliga tillstånd, som det folk befann sig i, över vilket Guds namn blivit nämnt och som nu fick lida för sina synder mot Jehova, gjorde inte i något avseende Jehovas förbund om intet, och inte kände Jehova sig heller olycklig och missmodig i fråga om sina uppsåt och syften. Det är riktigt att Sions ovänner år 607 f. Kr. fick ”övermakten”. ”Jehovas tron” i Sion hade omstörtats. Det förebildliga Guds rike, ett Guds rike i miniatyr, hade försvunnit. Det fanns inte längre något förebildligt Guds rike på jorden, som kunde hindra hednanationerna, de icke-judiska nationerna, att vinna full makt över världen. Med Guds tillåtelse kom de att bli allenarådande.

Guds rike inte omstörtat för alltid

18. a) Vilken lång profetisk tidsperiod började år 607 f. Kr.? b) Varför var Jehova Gud inte olycklig eller missmodig över detta? c) Vilken fråga uppstår nu?

¹⁸ Varför var Jehova Gud inte olycklig eller missmodig? Därför att även om denna oavbrutna period, ”hedningarnas tider” eller ”nationernas fastställda tider”, började i och med ödeläggandet av Juda land i den sjunde judiska månaden år 607 f. Kr., så skulle den endast räcka till dess Silo skulle framträda, han som har den lagliga rätten till Guds omstörtade rike, och Gud skulle ge honom kronan, den kungliga huvudbindeln och spiran, för att han skulle härska mitt ibland hedningarna, de världsliga nationerna, som är hans fiender. Men när skulle Davids konungslige Son insättas på tronen? Evighetens himmelske konung hade fastställt tiden härför. Han förutsade den och lät det upptecknas i sitt inspirerade ord. Han skall förvisso se till att genomdriva detta. I följande nummer av Vakttornet skall vi tala om hur länge dessa ”hedningarnas tider” skulle vara. — 1 Mos. 49:10; Luk. 21:24; Hes. 21:25—27; Ps. 110:1—6.

19. a) Hur kom profetiorna om Jehovas kommande konung att stå fastare för de första kristna än de hade gjort för profeterna? b) Hur ger aposteln Petrus uttryck åt detta?

¹⁹ Profeterna Jesaja, Jeremia, Hesekiel och Daniel hade på sin tid sett många tidigare profetior, som Jehova uttalat, besannas, och de hade fullständig tillförsikt beträffande Jehovas förmåga att förutsäga händelser och att genomdriva en uppfyllelse av sitt profetiska ord. De profetior, som gällde honom som har den lagliga rätten såväl som hans ankomst för att utöva konungslig makt på Jehovas tron och som dessa forna profeter i många fall blivit inspirerade att skriva ned, stod emellertid mycket fastare för apostlarna och de första kristna, ty de kände till att många av dessa profeters förutsägelser också hade gått i uppfyllelse, ja, de hade själva sett sådana profetior uppfyllas. Petrus ger uttryck åt fast tillförsikt, då han säger: ”Så mycket fastare står nu också för oss det profetiska ordet; och I gören väl, om I akten därpå såsom på ett ljus, som lyser i en dyster vildmark.” — 2 Petr. 1:19.

20. a) Hur kommer det sig att dessa löften står ännu fastare för oss i denna tid? b) Vad är det som gör att vi kan vara vissa om att profetiorna i Guds ord skall gå i uppfyllelse?

²⁰ Sedan apostlarnas dagar har nitton hundra år förflutit, och detta profetiska ord kan stå ännu mycket fastare för oss, än det gjorde för de kristna under första århundradet, ty otaliga profetior har sedan dess blivit uppfyllda. Han som har den lagliga rätten skall fullständigt ta väldet över världen ifrån nationerna och skall behålla det för beständigt till välsignelse för alla släkter på jorden. Vi måste komma ihåg att — för att citera Petrus — ”ingen Skriftens profetia härflyter från någon enskild uttolkning. Ty profetior hava icke vid något tillfälle frambragts av en människas vilja, utan människor talade från Gud, så som de fördes åstad av helig ande.” (NW) Han som i sin allvishet har uttalat profetiorna kan också i sin allmakt genomdriva en uppfyllelse av dem. — 2 Petr. 1:20, 21.

Frågor från läsekretsen

● Varför frågade Saul vem David var, såsom vi läser i 1 Samuelsboken 17:55, om David tidigare hade spelat på harpa vid Sauls hov, enligt det som sägs i 1 Samuelsboken 16:23?

1917 års svenska översättning, Nya Världens översättning av den Heliga skrift, Engelska auktoriserade översättningen och många andra bibelöversättningar säger i Första Samuelsboken 16 att Saul fick sin uppmärksamhet riktad på David och att Saul gjorde honom till sin harpospelare och vapendragare. I 1 Samuelsboken 17:15 anges det sedan att David gick hem för att vakta sin fars får och att han kom tillbaka till Saul längre fram, vid den tid då han stred mot Goljat. Det var när David kom tillbaka som Saul inte tycktes känna till något om David, enligt skildringen i 1 Samuelsboken 17:55—58. Nu är frågan: Hur kunde detta vara möjligt?

Skildringen, sådan den återges i de här nämnda översättningarna, är hämtad från den massoretiska hebreiska texten, ty de är alla grundade på denna text. Men vi får tänka på att den massoretiska texten är en ganska sentida text, om man jämför med sådana översättningar som den grekiska Septuagintan, en till grekiska gjord översättning av en mycket äldre hebreisk text. Och Septuagintaöversättningen, som återfinns i två kända grekiska handskrifter från 300-talet, nämligen Vatikanhandskriften 1209 och den sinaitiska handskriften, ger oss en något olikartad uppfattning av dessa händelser, ty den utelämnar vissa betydelsefulla verser, som vållar svårigheter. När vi läser skildringen i Septuagintan, uppstår med andra ord inga problem, ty det står inte i den att David gick tillbaka för att vakta får. Genast när Goljat höjde sin röst och utslungade sin skrytsamma utmaning, fanns David tillstädes och kunde erbjuda sig att strida mot jätten. Saul kände den unge David, men inte som en kämpe; och därför berättade David för konungen om sina bedrifter, när han som herdeyngling hade slagit ned både lejon och björn i Jehovas kraft. När David så drog ut för att strida mot jätten, behövde Saul inte fråga vem David var, och en sådan fråga är inte heller medtagen i Septuagintaöversättningen.

Dessa omständigheter talar för att man företagit sig något med den massoretiska texten och att det fördenskull har uppstått sådana här synbara svårigheter. Nya Världens översättning av de hebreiska skrifterna (band II, utgivet 1955) innehåller fotnoter som riktar uppmärksamheten på dessa skiljaktigheter i handskrifterna.

● Vad kan ha varit orsaken till att den ängel, som Jakob brottades med, gav honom ”ett slag på höftleden”, så att han blev halt? — J. K., Förenta staterna.

Orsaken till att ängeln gav Jakob ett slag på höftleden eller syftet därmed kan ha varit att Jakob inte skulle förhäva sig över att han hade varit framgångsrik i att brottas med en ängel och hade utverkat en välsignelse av honom. Ängeln gav därför Jakob ett slag på höftleden, ”så att höften gick ur led”, vilket gjorde Jakob halt för all framtid. (1 Mos. 32:24, 25, 32) Detta inträffade för att Jakob skulle förbli ödmjuk, för att visa att Jakob inte vunnit segern i egen kraft och att ängeln var honom överlägsen i fråga om styrka. Det påminner om den ”törntagg i köttet” (NW), som plågade Paulus, Jesu Kristi apostel, men som Gud inte tog bort för att Paulus inte skulle förhäva sig på grund av sina övermåttan höga uppenbarelser och andra andliga välsignelser som han fick från Herren. — 2 Kor. 12:1—7.

● Var någonstans i de hebreiska skrifterna hade det förutsagts att Jesus ”skulle kallas nasaré”, såsom det heter i Matteus 2:23?

Josef, Maria och barnet Jesus bosatte sig i Nasaret, sedan de återvänt till Palestina efter vistelsen i Egypten. Matteus säger: ”Då stod han [Josef] upp och tog barnet och dess moder med sig och kom så till Israels land. Men när han hörde, att Arkelaus regerade över Judeen efter sin fader Herodes, fruktade han att begiva sig dit; och på grund av en uppenbarelse i drömmen drog han bort till Galileens bygder. Och när han hade kommit dit, bosatte han sig i en stad, som hette Nasaret, för att det skulle fullbordas, som var sagt genom profeterna, att han skulle kallas nasaré.” — Matt. 2:19—23.

Utsagan om att Jesus skulle kallas nasaré är förmodligen grundad på det förhållandet att det hebreiska ordet néser används om honom. Detta ord betyder ”telning”, ”gren”, ”skott”. Det används profetiskt om Jesus i Jesaja 11:1, som lyder: ”Men ett skott skall skjuta upp ur Isais avhuggna stam, och en telning [néser] från dess rötter skall bära frukt.” Det är av intresse att namnet på Jesu hemstad, Nasaret, uppenbarligen härrör från samma hebreiska ord, néser, och Nasaret sägs betyda ”den grönskande staden” (Melin, fotnot till Matteus 2:23).

Även om det alltså inte finns något direkt uttalande i de hebreiska skrifterna att hänvisa till, där det sägs att Messias skulle kallas nasaré, så gick profetian i Jesaja 11:1 om en ”telning” i uppfyllelse på Jesus Kristus. Vi bör också tänka på vad ordet Nasaret betyder. Dessa båda faktorer ger tillräckligt stöd åt Matteus’ inspirerade ord i Matteus 2:23 om att Jesus, enligt det profetiska ordet, ”skulle kallas nasaré”.

● Vad innebär orden i Apostlagärningarna 6:15, där det sägs att Stefanus’ ansikte var ”såsom en ängels ansikte”? Blev han förklarad, såsom Jesus blev?

I den bibliska skildringen i Apostlagärningarna 6 och 7 talas det om Stefanus’ försvarstal inför Sanhedrin, och i kapitel 6, vers 15, heter det: ”Då nu alla som sutto i Rådet fäste sina ögon på honom, syntes dem hans ansikte vara såsom en ängels ansikte.” Orden här behöver inte nödvändigtvis betyda att Stefanus’ ansikte blev förklarat, såsom Jesus blev på förklaringsberget. Men det måste ha varit någonting med Stefanus’ ansikte som fascinerade Sanhedrins medlemmar. Det var naturligtvis inte ovanligt att domarna iakttog de fångars ansiktsuttryck, som stod till svars inför dem, ty ansiktsuttrycket vittnar ibland om huruvida vederbörande är skyldig eller icke skyldig. När Stefanus nu trädde fram inför rådet, gjorde han inte detta med ett nedslaget ansiktsuttryck, likt uttrycket hos någon som är skyldig till ett brott, utan med ett sådant ansiktsuttryck som man kan tänka sig en ängel ha, en budbärare, som blivit utsänd av Gud och som