som nyss har anförts. Lyssna till vad Jesaja blev inspirerad att nedteckna: ”Detta [är] vad Herren Jehova har sagt: ’Se, mina egna tjänare skola äta, men ni själva skola gå hungriga. Se, mina egna tjänare skola dricka, men ni själva skola gå törstiga. Se, mina egna tjänare skola fröjdas, men ni själva skola lida smälek. Se, mina egna tjänare skola ropa av fröjd på grund av hjärtats goda tillstånd, men ni själva skola upphäva skrin på grund av smärta i hjärtat, och ni skola tjuta på grund av ren uppgivenhet hos anden.’” (Jes. 65:13, 14, NW) Har dessa kontraster, som de här båda profeterna framställde, någon motsvarande uppfyllelse i vår tid? Hjälper de oss att klarare och tydligare identifiera de båda klasser som det här är fråga om? Stimulerar de vår uppskattning av sanna rikedomar? Och är det möjligt för den enskilda människan att fly bort från den ena klassen till den andra, även om de som klasser betraktade är åtskilda av ett stort svalg?

20. Redogör för de olika undervisningsmetoder Jesus använde.

²⁰ För att vi skall kunna begrunda dessa frågor ingående kommer vi i följande artiklar att undersöka vissa detaljer av särskilt stort intresse, som Jesus dessutom hade att säga om just detta ämne. Han undervisade inte bara genom oförtäckt tal och direkt utläggning, såsom han gjorde i bergspredikan, utan han undervisade också i stor utsträckning med hjälp av illustrationer eller liknelser, i synnerhet när han talade till folkskarorna. ”Utan liknelser talade han intet till dem”, skriver Matteus. (Matt. 13:34; se också verserna 10—15) En av dessa liknelser har med de två klasser att göra som är omtalade i Lukas 6:20—26, och den förtjänar att vi mer ingående undersöker den.

21. Hur kom det sig att de båda klasser som omtalas i Lukas 6:20—26 ofta sysselsatte Jesu tankar och ofta figurerade i hans tal?

²¹ En sak är uppenbar. Dessa båda klasser, som Jesus talade om i början av sin förkunnargärning, sysselsatte mycket ofta hans tankar och figurerade ofta i hans tal, och det av åtminstone tre skäl: För det första var de klart beskrivna i de hebreiska skrifterna, för det andra hade de redan framträtt innan han ens börjat sin tjänsteutövning, och han visste av Skriften att de skulle fortsätta med att avslöja sig, och för det tredje visste han att dessa framställningar i Skriften, jämte hans egen undervisning, skulle utgöra en källa till upplysning och en ”varning för oss, över vilka sluten på tingens ordningar hava kommit”. Må vi bevisa oss höra till dem ”som lyssna”. — 1 Kor. 10:11; Luk. 6:27; NW.

De högmodiga i motsats till de ödmjuka

 1. Vilken viktig princip framhålls i 2 Samuelsboken 22:28, och hur tillämpas den?

NÄR David hade blivit räddad av Jehova från alla sina fiender, Saul inbegripen, skrev han en storslagen tacksägelsesång, där dessa ord förekommer: ”Det ödmjuka folket skall du frälsa; men dina ögon äro emot de högmodiga, på det att du må förnedra dem.” (2 Sam. 22:28, NW) Här finner vi en princip som framhävs överallt i Guds ord. Den har att göra med två klasser eller grupper av människor som sätts i motsats till varandra. Såsom det var i Davids fall behandlar de högmodiga till en tid de ödmjuka som utstötta, och de får ofta gå hungriga. Därpå följer en ”visitation”, en tid av inspektion och dom från Jehova. Detta medför en fullständig förändring för de båda klasserna, men märk väl att de inte byter plats, så att säga.

 2. Hur uppfylldes orden i Malaki 3:1, 5 vid Jesu första ankomst?

² En sådan tid av inspektion och dom inleddes då Jesus började sin förkunnarverksamhet vid trettio års ålder. Han kom som Jehovas representant, ”förbundets ängel” eller ”förbundets budbärare” (NW), vars framträdande hade förutsagts i