utan du skall bliva konung över Israel, och jag skall då hava andra platsen, näst efter dig. Detta vet ock min fader Saul.’” — 1 Sam. 23:16, 17.

Hur ädel var inte Jonatan, när han var nöjd med att inta den andra platsen i riket! Jonatan kunde visa en sådan osjälvisk hängivenhet, därför att han godtog David som den som Jehova hade utvalt för kungadömet, och han älskade honom för hans fina egenskaper.

Jonatan fick emellertid inte inta den andra platsen i riket, utan han dog tillsammans med sin far i strid. (1 Sam. 31:2) Sauls och Jonatans död drev David till att skriva en klagosång som han kallade ”Bågsången”. Till en början utgjorde denna klagosång en del av den samling dikter, sånger och andra verk som utgjorde Jashars bok eller ”Den redliges bok”. Därefter sattes ”Bågsången” in i den inspirerade skildringen i 2 Samuelsboken. Juda barn blev befallda att lära sig den sången. — 2 Sam. 1:17—27.

När vi begrundar de förunderliga vänskapsband som existerade mellan David och Jonatan, kan vi lätt förstå varför David uttryckte sig som han gjorde i ”Bågsången”. Han sade sorgset på följande sätt: ”Jag sörjer över dig, du min broder Jonatan; mycket ljuvlig var du mig. Dyrbar var mig din kärlek, mer än kvinnokärlek.” (2 Sam. 1:26) Jonatan var sannerligen ”en man bland tusen”.

Bröt Mose sitt löfte?

I SLUTET av den nionde plågan — tre dagars totalt mörker — hotade Farao Mose: ”Gå bort ifrån mig och tag dig till vara för att ännu en gång komma inför mitt ansikte; ty på den dag du kommer inför mitt ansikte skall du dö.” (2 Mos. 10:28) Enligt 2 Moseboken 10:29 svarade Mose: ”Du har talat rätt; jag skall icke vidare komma inför ditt ansikte.”

Men i nästa kapitel i 2 Moseboken, verserna 4 till och med 8, läser vi hur Mose förkunnar den tionde plågan för Farao. Hade Mose brutit sitt löfte? Nej, så tycks det inte förhålla sig. Tydligtvis bör 2 Moseboken 11:1—3 betraktas som någonting sagt inom parentes. Med andra ord slutade inte Mose att tala efter det att han hade sagt: ”Jag skall icke vidare komma inför ditt ansikte”, utan han följde upp detta uttalande med förkunnelsen av den tionde plågan. Sedan gick Mose, som skildringen säger, ”bort ifrån Farao i vredesmod”. — 2 Mos. 11:8.

Enbart på grund av att Mose kände till att den tionde plågan skulle bli den sista kunde Mose säga till Farao att han inte skulle försöka att komma inför hans ansikte igen. Annars skulle det ha varit förmätet av honom att gå med på någonting som kanske inte skulle ha varit i överensstämmelse med Jehovas vilja. Orden i 2 Moseboken 11:1—3 uppenbarar att Mose var medveten om att den tionde plågan skulle vara den sista, och dessa ord gav också information om vad israeliterna skulle göra efter det att plågan hade kommit över egyptierna. — Jämför 2 Moseboken 11:2, 3 med 2 Moseboken 12:35, 36.

Som förhållandena utvecklade sig tvingades Farao att sända efter Mose och Aron. Farao, som ödmjukats av den tionde plågan, sade till dem: ”Stån upp och dragen ut från mitt folk, I själva och Israels barn; och gån åstad och hållen gudstjänst åt HERREN [Jehova], såsom I haven begärt. Tagen ock edra får och edra fäkreatur, såsom I haven begärt, och gån åstad och välsignen därvid mig.” (2 Mos. 12:31, 32) Vilken kontrast! Den Farao som hade hotat Mose med döden vädjade nu om välsignelse. Han ville inte att Mose och de andra israeliterna skulle lämna Egypten och fortsätta att dra förbannelser över honom, och han ville inte att ytterligare olycka skulle drabba honom.